RECENSIONER april -12 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

ABSORBING THE PAIN ”Heads Up” (Rambo/Sony) – CD

När jag för ett år sedan recenserade Övikbandets debutplatta jämförde jag grabbarna med BLACK LABEL SOCIETY, DOWN, SOUNDGARDEN, BLACK SABBATH, ALICE IN CHAINS, PANTERA och DISTURBED. Även på uppföljaren stämmer den beskrivningen in till stor del. Det handlar fortfarande om grymt svängig tung Metal men jag måste ändå säga att bandet tagit ytterligare ett par kliv upp som låtskrivare – då de flesta låtarna på ”Heads Up” sätter sig omgående. Att de dessutom testar lite nya grepp är något som jag också gillar skarpt. ANTHRAX-doftande (lyssna på den John Bush liknande refrängen) ”Bully” och KORN-passningen ”Basement” tillhör plattans bästa spår. Skrev redan sist att det saknades originalitet i ABSORBING THE PAIN – men förvaltar man sitt nittiotal så väl som bandet nu gjort på två skivor så förtjänar man stående ovationer. Att jag själv dessutom är uppväxt på just alla dessa nittiotalsband gör ju inte saken sämre. Kul att det finns band som kan förvalta det som jag alltid kategoriserat som ”Headbangers Ball-eran” så väl. Det här förtjänar banne mig uppmärksamhet. ABSORBING THE PAIN är helt klart ett av Sveriges mest intressanta band av alla nykomlingar som kommer.

9/10

ALL TRAYS FOR VENOM “Burned By Blackened Sun” (Mighty Music/Border) – CD

Det är kul med plattor som växer för varje lyssning. Hade jag recenserat denna platta i ett tidigt stadium så hade säkert plattan bara fått ett medelbetyg, nu har dock ”Burned By Blackened Sun” växt för varje varv den fått i stereon och det har gjort att danskarnas musik växt något otroligt. Bandets musik landar någonstans mellan deathmetal, hardcore och någon typ av ”core” - ni vet genren där alla band har minst fyra, fem ord i bandnamnet och står och muppar sig och studsar upp och ner med snedlugg och en medelålder på femton bast. Tror med säkerhet att grabbarna kommer gå hem hos alla dessa fans. Men skitsamma då de faktiskt knåpat ihop en ruggigt bra skiva som bör gå hem hos alla som gillar allt från IN FLAMES och TRIVIUM till KILLSWITCH ENGAGE och LAMB OF GOD. Danskarna har all potential att kunna slå på bred front med ”Burned By Blackened Sun” – inte minst p.g.a. att de har knåpat ihop en knippe fina låtar som både är brutala och sätter sig. Det här är helt klart ett band jag skall följa och ha koll på vart framtiden leder dem.

8/10

DAYS OF JUPITER “Secrets Brought To Life” (Pantherfarm/Universal) – CD

Så sent som för två år sedan bildades detta Örnsköldsviksband, ändå är det så professionellt så att man baxnar. Bandet hymlar inte med att influenser till deras mycket tunga och melodiösa hårdrock hämtats från andra sidan Atlanten. Patrik Frisk (som även proddat CORRODED, TAKIDA och CRAH DIET) ligger bakom den blytunga produktionen och precis som de svenska kollegorna i CORRODED så är den närmsta parallellen DISTURBED. Janne Hilli har en betongvältrar-röst utan att growla. Det är hans blytunga stämma som är det där sista lilla extra. Bandet har grymma låtar såsom ”Bury Me Alive” och ”Now You´ve Killed Me” – den sistnämnda med en touch av tragiskt avsomnade finska giganterna SENTENCED och att Ö-viksbandet kommer att gå långt är det ingen tvekan om. Det är radioanpassad hårdrock utan att vare sig tumma på tyngd eller kvalitet. Mer sådant här tack!

8/10

FLYING COLORS ”S/T” (Music Theories/Border) – CD

Detta All-Star projekt med Steve Morse (DEEP PURPLE), Neal Morse (SPOCK`S BEARD), Mike Portnoy (ex. DREAM THEATER), Dave Larue (DIXIE DREGS) och underbara och smått okända rösten Casey McPhearson (ALPHA REV) i spetsen lirar inom en genre som rent spontant inte borde tilltala mig. Men det smått MARILLION doftande FLYING COLORS känns riktigt fräscht och trots allt upphetsande. Det är finstämd och lugn hårdrock framförd med precision och känsla. Trodde det skulle vara mer hjärna (ja jag har förutfattade meningar – inte minst om banden de kommer ifrån) och mindre hjärta än vad det själva verket är i musiken. Det blir helt klart tummen upp för detta projekt. Känns även som att FLYING COLORS har all potential att överleva ”projekt med en platta som snart är bortglömda” stämpeln. Tror både på uppföljare och kanske en turnévariant. Detta är tillräckligt intressant för att kunna ha en lysanade framtid tillmötes.

7/10

IMPERIAL STATE ELECTRIC “Pop War” (Psychout/Sound Pollution) – CD

Nicke Andersson är Sveriges okrönte Rock-kung! Redan omslaget till IMPERIAL STATE ELECTRICs andra platta vill visa att något stort är på gång. Länge sedan man såg ett så fräscht skivomslag – fullkomlig briljans! Dessutom håller det vad det lovar! Stockholmarnas andra skiva känns som en värdig uppföljare till den lysande debuten. Visst är det stundvis för mycket Rock n´ Roll istället för hårdrock och visst fasiken låter det ibland som Nickes tidigare band THE HELLACOPTERS. Men har man skrivit låtar som ”The Narrow Line”, ”Back On Man” och ”Deride And Conquer” så förtjänar man definitivt en plats på slottet. Nicke kan mycket väl vara en av Sveriges bästa låtsnickare – för det är som låtsnickare han sticker ut mest, trots att han både är en sjuhelvetes sångare och gitarrist. Han förvaltar arvet från både KISS och BEATLES på bästa möjliga sätt, här har musikvärlden en hel del att lära. Han har inte bara tänkt på låtar, framförande och omslag – han har dessutom den goda smaken att veta att en platta på tio låtar och en längd precis över en halvtimme INTE är för kort speltid UTAN den perfekta speltiden! Jag lägger mig på knä än en gång och bugar inför Kung Nicke!

9/10

IRON MAIDEN ”En Vivo!” (EMI) – 2 DVD

I motsats till många andra band som släpper dvder så är det inte disc två som är intressant. Ni vet den med diverse skrot på. Här kallas den ”Behind The Beast” och innehåller en dokumentär (där det mestadels är crewet som följs denna gång) och video till ”Satellite 15…The Final Frontier”. Ni som kan eran Maiden vet att de aldrig bjuder på något spektakulärt. De håller hårt på sin intigritet – respekt för det! Utan till skillnad från många andra band är det just konsertinspelningen som är den stora behållningen! Här får vi en konsertdokumentation av vad som hände på scenen under sist turné. På denna dvd får vi det i form av en inspelning från bandets gig på Estadio Nacional i Santiago, Chile inför 50.000 lyckliga fans. Vi som inte var där men som var på spelningen på Ullevi i Göteborg kan dock känna igen oss. IRON MAIDEN har på senare år dominerat metalmarknaden (inte minst till om man ser till hur mycket de spelar live förhållande till många av de andra giganterna och trots det drar fulla arenor) och det är när man ser dem live som man förstår varför. Bruce Dickinson har en tendens till att få igång den mest sömniga publik – dock är det inget problem i Santiago inte. Nej, sydamerikaner är alltid med på noterna! Eftersom det är skivturné får vi också sex spår från senaste given – alltid ett stort plus när det gäller britterna. De sjutton låtarna avverkas med finaste finess och för en gångs skull har det hela filmats föredömligt med mycket betoning på både gitarrspelet och sången. En livekonsert på DVD kan inte bli bättre än så här. Det är typ denna, IRON MAIDENs ”Rock In Rio” och AC/DC ”Live At Donington”. Mer behöver inte sägas. Äger du inte den här – behöver du inte kalla dig Metal-fan!

10/10

LAMERA “Mechanically Separated” (Transhumanz Records/Import) – CD

Tyska LAMERA fullängdsdebuterar och de gör det med dunder och brak. För bandets mullrande metal har både drag av deathmetal, hardcore och grind i sig. De låter extremt lite tyska och väldigt amerikanska i sitt sound, en kostym som verkar passa LAMERA ypperligt. Efter flertalet lyssningar växer plattan, men ändå så kvarstår det faktum att bandets musik är oerhört anonym. Jag vill ha mer av en skiva. Betydligt mer! Trots att ”Mechanically Separated” stundvis är eggande metal av högsta klass så förblir skivan alldeles för intetsägande. Efter introt öppnar titelspåret med toner som är oerhört etsande och skallen bankar med men sen infaller sig något antiklimax plattan igenom. Pusselbitarna vill aldrig riktigt falla på plats och albumet som helhet blir långt ifrån de vibbar och förhoppningar som öppningsspåret bygger upp. Synd då det känns som att det potential i tyskarna. De måste dock lära sig skriva bättre låtar.

4/10

MESHUGGAH ”Koloss” (Nuclear Blast/Warner) – CD

De flesta läsare vet redan detta vid det här laget – jag hatar MESHUGGAH! De är ett av Sveriges mest överskattade band. Bara meckande för meckandets skull och man får aldrig kritisera dem. Därför känns det både snopet och lite småkul att nya ”Koloss” vänder upp och ner på det här nu. Inte för att jag lägger mig på knäna och gråter och tillber, men nya plattan har verkligen sina små pärlor här och var. Det är tungt som ett välfyllt bankvalv hos Joachim Von Anka men också rätt så bra. För en gångs skull låter det också som att de försökt knåpa ihop låtar. Plötsligt förstår jag vissa av grabbarnas bitar och som sagt så låter det som att MESHUGGAH också försökt göra låtar mer i dess rätta form. Det bästa de klämt ur sig sedan ”Destroy Erase Improve” (som jag faktiskt inte äger, men som jag minns att jag gillade – då!). Kul! Och jag tror faktiskt att skivan kommer växa sig starkare ju mer jag lyssnar på den.

6/10 

MONSTERS OF METAL “– The Ultimate Metal Compilation Double DVD Vol. 8” (Nuclear Blast/Warner) – 2 DVD

När denna dvd-serie fullmatad med musikvideos en gång i tiden startade baxnade man över att få så mycket som femtio videos på ett bräde! Slagskraften från Youtube hade ännu inte slagit igenom – nu ett antal år senare är vi framme vid den åttonde volymen och vi snackar nästan det dubbla, nittio videos! Här ryms allt ifrån klassiska band som ACCEPT, ARMORED SAINT, OVERKILL och DESTRUCTION, via populärakter som ARCH ENEMY, TRIVIUM, DIMMU BORGIR, SABATON, DEATHSTARS, PAIN ända till nya band som GRAVEYARD, HUNTRESS, ENFORCER, MUNICIPAL WASTE och SEVENTH VOID. Med andra ord här finns allt – som en buffé med något för alla. Och då menar jag verkligen något för alla. Finurligt nog så har band som spelar inom samma genre bakats samman på rad (oftast) – så den som specifikt bara är ute efter hardcore eller thrash kan se sina favoriter på ett rullande bräde. Jag som gillar det mesta slås gång på gång av hur fräscha videor banden gjort och hittar dessutom någon ny opolerad diamant här och var. Att ha en sådan här DVD att kunna spränga på i TVn på en fest är en partyhöjdare. Gillar att Nuclear Blast fortsätter att ge ut DVDs i serien trots internets slagkraft. Dessutom snyggt paketerat med discografi, bandfoton och vilka medlemmarna är. Bra tilltag åter igen! Synd bara att sista delen upptagits av dynga som metalcore och deathcore – musikvärldens skamvrå. Kanske vi nästa gång får oss en trippeldvd med över hundra videor och utan metalcore?

9/10  

MUNICIPAL WASTE “The Fatal Feast – Waste In Space” (Nuclear Blast/Warner) – CD

Thrasharna från Richmond har redan hunnit fram till fullängdare nummer fem, precis som det musikaliskt går undan känns det som att MUNICIPAL WASTEs karriär gör detsamma. Inte så konstigt då faktiskt bandet är något av det bästa som hänt inom nythrashvågen som gått fram som en ångvält på senare år. I MUNICIPAL WASTE finner man den perfekta mixen av thrash, punk och hardcore! Både S.O.D. och SUICIDAL TENDENCIES hörs igen via amerikanarnas musik. Stundvis är det som alltid svårt att hänga med och bäst gör sig MUNICIPAL WASTEs musik i små doser om några låtar då och då. Men en sak kan man lätt skriva under på när man lyssnar på grabbarnas musik – det är jävligt svårt att sitta still när man lyssnar. Det är sällan känslan av att vilja kasta sig in i en moshpit infinner sig vid stereon men när ”The Fatal Feast – Waste In Space” hunnit fram till femte spåret ”Idiot Check” känner man den just där och då. Bara det i sig måste ju vara ett gott betyg för ett thrashband?

6/10    

OVERKILL “The Electric Age” (Nuclear Blast/Warner) – CD

Sångaren Bobby ”Blitz” Ellsworth är en legendar inom thrashmetal och OVERKILL en välsvarvad institution – allt med fullan rätt. Respekt till New Jersey-akten som alltid lyckats hålla sig flytande trots att trender kommit och gått. Nya ”The Electric Age” är ett styrkebesked om att OVERKILL är farliga trots att året är 2012. Det är lite intressant med tanke på alla nya thrashmetalband som dyker upp. För de nya akterna har gjort att alla gamla akter (inte de som återkommit – utan de som funnits hela vägen) tagit sig i kragarna rejält de senaste fem åren och presterar nu skivor som är av yppersta klass. Lite för att bevisas att gammal inte bara är äldst utan även bäst! OVERKILL låter som man hoppats på och nya plattan låter både fräsch och fartfylld. Gillar man thrashmetal eller bara gillar OVERKILL i synnerhet så är ”The Electric Age” ett givet köp. Andra låten ”Electric Rattlesnake” sätter ribban, grymt bra platta!

8/10

SKINTRADE ”Past And Present” (Universal) – CD

Under mitt nittiotal var Svenska SKINTRADE ett av alla band som förgyllde min vardag. Med låtar som ”One By One”, ”Crucify”, ”Sick As A Dog” och ”Soul Sister” hade sångaren Matti Alfonzetti och gitarristen George Bravo med mannar bevisat att det gick att spela riktigt tung och etsande hårdrock även i Sverige. De blev som ett rakare ELECTRIC BOYS och lyckades riktigt bra. 1993 släppte de den självbetitlade debuten som två år senare följdes upp av ”Roach Powder” innan de tragiskt gick i sank. Nu är de dock tillbaka igen! År 2012 är året då vi skriver in återföreningen i historieböckerna. Eller rättare sagt 2011 då de faktiskt träffades igen för att försöka sig på att göra lite nytt igen. Det är dock först nu som vi får ta del av detta. Det är också de gamla originalarna vi får i sättningen minus George Bravo. På denna samlingscd som blir bandets första livstecken sedan 1995 får vi tolv låtar som summerar de två första plattorna men intressantast är dock de tre avslutande nya spåren – ”Falling To Pieces”, ”Back The Hell Up” och ”Little Baby”. De visar också att bandet även håller år 2012 och befinner sig i högform. Deras SOUNDGARDEN tunga hårdrock kanske rent av funkar bättre än någonsin trots att sjutton år passerat sedan sist platta. Detta ger helt klart mersmak och jag hoppas att en fullängdare snart är under görning. SKINTRADE anno 2012 känns fräschare än någonsin!

8/10

UNLEASHED “Odalheim” (Nuclear Blast/Warner) – CD

När fan blir gammal blir han…eh tråkig? Nja, så illa är det inte! Problemet är dock att Stockholmsplutonen UNLEASHED stundvis slår knut på sig själva. De har hamnat lite i samma läge som kollegorna i AMON AMARTH var i för några år sedan – de upprepade sig själva gång på gång. Må så vara att det handlar om samma saker och att ord som ”Across The Open Sea” och ”Battalion” återkommer för något som känns som sjuhundraelfte gången (fast det är det antagligen inte), men musikaliskt känns det som att bandet tagit ett steg tillbaka eller åtminstone står och trampar på samma plats. De brukar alltid bjuda in till några riktigt tunga kioskvältare som man bara måste banga skallen till och skråla med i. Dock känns det som att ”hitsen” på nya ”Odalheim” helt uteblivit. De borde som sagt göra som AMON AMARTH och satsa på ett stenhårt låtsnickeri framöver. UNLEASHED har så jävla mycket urkraft och så jäkla mycket potential och de är långt ifrån dåliga (tro inget annat!) men det känns som att de skulle kunna ta ett rejält kliv om de snickrade lite till. Måste tillstå att säga att jag är lite besviken – men likt Torsten Flink är jag säkra på att de reser sig igen och då jävlar!

6/10 

RECENSIONER mars -12 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

AVATAR “Black Waltz” (Gain/Sony) – CD

Redan när jag hörde den limiterade EP´n med tre nya låtar vädrade jag nya tider för Göteborgska AVATAR. Det gjorde jag rätt i! För här ligger nu fullängdaren och den inbjuder definitivt till nya idéer med AVATAR. De har tuffat till allt och blivit betydligt både hårdare och modernare. Den gamla tråkthrash de en gång i tiden spelade är som bortblåst. Här finns istället tuffare tongångar som går att spåra till så spridda skurar så som PAIN, AVENGED SEVENFOLD, SLIPKNOT och MESHUGGAH m.fl. Att AVATAR lagt om på rodret känns mycket bra. Bandet har alltid fått mer uppmärksamhet än vad de förtjänat tidigare – nu börjar de plötsligt leva upp till förväntningarna. ”Torn Apart”, ”Ready For The Ride” och ”Paint Me Red” är plattans tre riktiga höjdare! I framtiden vill jag se AVATAR gå en ännu mer kommersiell riktning – de kan ju onekligen skriva medryckande hårda hits. LOK doftande ”Blod” på svenska är också en eggande nyhet, hade den förvaltats bättre och inte manglats ner till intet så hade det kunnat bli hur bra som helst. Som helhet så håller det inte hela vägen till mål, men närmare har AVATAR aldrig varit. Den nya hårda kostymen och det brutala anslaget passar bandet ypperligt. Ser redan fram emot vart det här kan sluta.

8/10

DENIED ”Garden of Stone/In Hell” (Egen Produkt) – CD Singel

Upplands Väsby har tydligen mer att ge än bara EUROPE! Med medlemmar som figurerat i THERION, GRAVE och OPETH plus JADED HEART sångaren Johan Fahlberg vid mikrofonen har DENIED tillräckligt med erfarenhet för att få det hela att lyckas och det är precis vad de gör. Deras två låtar (grymt bra producerade av Fredrik Folkare från UNLEASHED) bjuder på två olika sidor av bandet. Första låten ”Garden of Stone” är en traditionell hårdrocksbit som landar någonstans just mellan EUROPE och Michael Kiske/Kai Hansens nya band UNISONIC medan andra låten ”In Hell” är en låt som skulle göra PRIMAL FEAR avundsjuka – får även lite gamla SHOTGUN MESSIAH vibbar. De två låtarna gör att man helt klart vill höra mer med bandet och jag hoppas att en fullängdare snart kommer att komma ifrån bandet. Detta låter ju riktigt, riktigt lovande!

9/10

ELUVEITIE ”Helvetios” (Nuclear Blast/Warner) - CD  

Schweizarnas sjätte fullängdare minner fortfarande om varför de för tio år sedan startade bandet. Kärleken till melodisk deathmetal från Göteborg i kombination med lusten som finns i folkmusik. Det är än idag så de låter. De mixar DARK TRANQUILLITY med folkmusik och ut kommer faktiskt något som låter både hårt och friskt. Normalt sett tycker jag att sådan här musik är dynga och har extremt svårt för alla band som ploppar upp inom genren (känns som 99,99% av dem kommer ifrån Finland också) men att inte ryckas med av ”Helvetios” känns omöjligt. Det som på förhand borde förgås i köttkvarnen visar sig ha stora chanser att bli luftade i stereon igen. Detta är långt ifrån något musikaliskt mästerverk som kommer få marken under dig att rämna, dock kan man som sagt inte låta bli att dras med. Det finns också drag av österländsk musik (lyssna på ”Scorched Earth”) som faktiskt känns riktigt kul. ELUVEITIE är dessutom mycket hårdare än vad man tror. Man skulle kunna sammanfatta ”Helvetios” med ett ord – variation.

6/10

KOREA ”The Delirium Suite” (ViciSolum/Sound Pollution) – CD

Sedan starten 2003 har nu bandet kommit fram till platta nummer två och trots att man omgående tror att detta är några svulstiga amerikaner så är det från Stockholm som de feta tonerna kommer ifrån. KOREAs musik är i och för sig starkt influerade av delar av musikscenen i det stora landet i väster men deras mix av TOOL och A PERFECT CIRCLE är fruktansvärt eggande. Låtar som ”Street Spirit (Fade Out)”, ”Take The Blame”, ”Cataclysm” och ”Prozac Gen.” är alla låtskriveri av allra högsta klass. Jag hade aldrig tidigare hört talas om bandet, vilket känns synd då detta är bland det bästa ”okända” jag hört på åratal, att de dessutom då är svenskar känns lite tragiskt. Detta skulle lätt kunna bli Sveriges nästa stora export inom hårdrock. Här finns inget som känns påklistrat utan ett ärligt mörker och en stor uppgivenhet som genomsyrar skivan från början till slut. KOREA har en låtskatt som skulle göra de flesta musiker avundsjuka oavsett om de var svenska eller amerikanska. Tänk att man fortfarande kissar i brallan när kvalitetsband som TOOL eller NINE INCH NAILS äntrar svensk mark med flera år mellan nedslagen och så besitter vi själva ett band som ligger de strax bakom i hasorna utan att ha kommit fram nämnvärt. Det är dags att fler upptäcker storheten i KOREA!

9/10

LOCH VOSTOK ”Dystopium” (ViciSolum/Sound Pollution) – CD

Uppsalabandet är nu framme vid sin fjärde fullängdare och med sångaren och gitarristen Teddy Möller (F.K.Ü., WUTHERING HEIGHTS) i spetsen så låter det som sig bör. Tung progressiv hårdrock som ena stunden kan bära spår av EVERGREY för att i nästa mangla loss i värsta NEVERMORE manér. Något som alltid LOCH VOSTOK stått för i sin musik är variation och på den fronten finns ingen ändring i och med nya ”Dystopium” – här blandas det och ges friskt. Det gäller att hänga med i varven men trots det så lyckas bandet hålla uppe intresset plattan igenom. Det skulle vara enkelt att säga att svenskarna borde få mer uppmärksamhet än vad de får, att det stora genombrottet står och knackar på dörren, tyvärr tror jag dock att det är tvärtom. LOCH VOSTOK är ett riktigt grymt band och de har en klase riktigt vassa låtar på varje skiva (lyssna bara på ”Repeat Offender” eller ”Disconnection” här) men det är bara att konstatera – detta är inte till för alla! Långt ifrån! LOCH VOSTOK är för komplext. För hårda för de som gillar ren progressiv hårdrock och för progressiva för de som gillar Metal. De har hamnat i ett slags vakuum mitt emellan. Synd då ”Dystopium” är en riktigt vass platta.

7/10

THE MARY MAJOR ”Grinding Teeth, Guard Down” (TMM/Rambo/Sony) – CD

Fyra av medlemmarna kommer ifrån tragiskt avsomnade BESEECH – det största och bästa Sverige presterade inom gothgenren. Boråsarna borde med andra ord borga för kvalitet. Därför blir jag smått förvånad när jag lyssnar på bandets andra platta – den är så stelbent att det känns som att om jag rör mig kommer hela stereon falla till backen. Stundvis är det briljant men i nästa stund faller det platt och så känns det låt efter låt och i låtarna i sig. När Erik Molarin tar i utav bara sjutton och klämmer till med ruffig sång – då kantrar det, samma sak när Lotta Höglin går in och stärker upp sången, ena stunden höjer hon det hela men ibland känns det…mindre bra. Jag blir förvånad! Detta är fullblodsproffs och ändå lyckas de få mig att tänka på fritidsgårdar och demokassetter. Med tanke på medlemmarnas historik plus att de är en sjuhelsikes trevlig bunt människor skulle jag vilja älska detta oavkortat. Därför skäms jag över att säga att denna stelbent rockiga (vem försöker de tilltala?) produkt inte alls går hem hos mig trots att det finns några bra låtar här och var.

4/10

MEAT LOAF ”Hell In A Handbasket” (Legacy/Sony) – CD

Den gamle köttfärslimpan stretar på år efter år och det känns som att han ständigt får skit. Men jag tänker ta bladet ifrån mun och det nu! Klassiska MEAT LOAF (närmare presentation lär inte behövas) på 2000talet är faktiskt inte alls så illa eller mossigt som det kanske låter på förhand. Gubben sjunger fortfarande som en kung och han har en gudabenådad röst som dessutom är så strakt personlig att den ända sedan starten varit hans stora varumärke. Visst har låtskriveriet blivit modernare med åren men han har fortfarande behållit sitt signum med skönt pianospel till hårdrockstoner. ”All of Me”, ”Another Day” och ”California Dreamin´” är bevis på att MEAT LOAF trots allt kan låta riktigt bra även 2012 och visst är låtmaterialet högst varierat och inte fullt så bra alla gånger men som platta känns ”Hell In A Handbasket” trots allt helt ok. Synd att det antagligen bara är jag på hela jordklotet som fattar det. MEAT LOAF förtjänar mer respekt än vad han oftast får.

6/10  

PSYCROPTIC ”The Inherited Repression” (Nuclear Blast/Warner) – CD

Deathmetal och hardcore i ett och samma paket – låter det intressant? Kan då ta ner dig på jorden igen. Tasmanska PSYCROPTIC låter mest bara tråkiga. Visst kan Australiensarna spela utav bara helvete och det visar de gång på gång med sitt ultratekniska spelande, dock blir det aldrig roligt att lyssna på. De spelar som sagt bra men saknar helt sväng och vad jag har förstått så har de kommit från en mer deathmetal-orienterad bakgrund som de i och med denna femte platta helt övergivit. Inget fel i sig då jag stundvis tycker det är hardcoresången som höjer det hela. Vet dock inte vem som skall kunna tilltalas av bandets musik. De lirar som MASTODON, låter stundvis som ett udda HATEBREED på deathmetal medicin men allt jag vill är att de skulle gå samma väg som THE HANUTED (göra det intressant) – för nu låter de som sagt mest bara tråkiga…

4/10

SOULDRAINER ”Heaven´s Gate” (ViciSolum/Sound Pollution) - CD

Att inte dra paralleller till HYPOCRISY när man lyssnar på SOULDRAINERs andra platta ”Heavens Gate” är helt omöjligt. För även om det kanske inte är medvetet så låter det som Östersundsbandet har lyssnat en hel del på och inspirerats av Peter Tägtgrens suveräna deathmetal kombo. Gillar man HYPOCRISY kan man omöjligt inte gilla SOULDRAINER. Det är hårt och futuristiskt – en låt som ”Fed By Fire” sitter snabbt som ett klistermärke i pannan. Precis som med HYPOCRISY är den stora behållningen de sköna melodierna i de snabba riffen och inte minst Marcus Edvardssons stenhårda sång sticker ut rejält. Han har en riktigt skön deathmetalröst som spelar i samma liga som Peter Tägtgren, Johan Hegg och L-G Petrov. Herr Edvardsson verkar precis som Tägtgren vara något av ett underbarn – förutom att ha skrivit det mesta av materialet, sjunga och spela gitarr så har han dessutom spelat in och producerat hela skiten. Underbart presterat! Men är då Souldrainer bra eller bara en blek kopia? Här finns ingen tvekan. ”Heaven´s Gate” är en sjuhelvetes grym skiva till bredden fylld av fräsig deathmetal och plattan kommer definitivt plockas fram med jämna mellanrum för att få förgylla vardagen här hemma. Helt klart ett band att hålla ögonen öppna på inför framtiden!

8/10  

RECENSIONER februari -12 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

ANTICHRIST “Forbidden World” High Roller/Sound Pollution) – CD

Thrashmetal från Växjö som låter mer retro än de gamla banden själva. Som en driven mix av BATHORY, VENOM och SLAYER. Soundet är så härligt mullrikt som det bara kunde vara på det glada åttiotalet och passar ”Forbidden World” som handen i handsken. Men när den första chocken och adrenalinkicken har lagt sig och man kommer till sans så är grymt hypade ANTICHRIST inte så omvälvande som ryktet säger. Det är mer thrashmetal som är… hepp(!) retro! Precis vad som är inne att spela idag. Det är det som är det roliga i dagens hårdrocksscen – att de som säger sig vara mest ”true” och gärna vill lira gammal hårdrock egentligen faller mainstreamen och följande trender rakt i gapet. Dessutom börjar scenen av retro thrash/NWOBHM-band bli så fylld med nykomlingar (många bara från Sverige!) att scenen tagit död på sig själv inom en femårs period. För stunden är ANTICHRIST riktigt roliga att lyssna på och plattan är helt klart bättre än vad många konkurrenter lyckats klämma ur sig, dock faller den på eget grepp tillslut. Det blir så mycket att man tröttnar på samma låt om och om igen liksom, bäst är det instrumentala titelspåret – bara det säger mycket!

6/10

A WHISPER IN THE NOISE ”To Forget” (Exile On Mainstream/Sound Pollution) – CD

West Thordson är en man som kommer från en liten håla i Minnesota och A WHISPER IN THE NOISE är hans musikaliska projekt sedan 2002. Här blandas instrument och toner hejvilt men en gemensam nämnare på hans femte alster är melodier och tillbakahållsamhet. Om jag skulle visualisera ”To Forget” så skulle jag jämföra plattan med serien TWIN PEAKS – mystiskt, förföriskt, hemskt och skrämmande på samma gång. Dessutom skulle musiken ha passat ypperligt som soundtrack i serien. Skulle jag jämföra det jag hör med något annat band så skulle det bli ANATHEMA. Plattan växer också för varje lyssning. Inget för den standardiserade hårdrockaren men för alla oss som gillar alternativa och eggande nya plattor är ”To Forget” en våt dröm. Briljant skapelse som får mig att rota längre bak i bandets katalog!

9/10

BËEHLER “Messages To The Dead” (High Roller/Sound Pollution) – CD

Dan Beehler har ett förflutet som trummis och sångare i Kanadensiska Exciter mellan 1978-1993. Här är han åter tillbaka med ett band i eget namn och hans patenterade höga skriksång. Egentligen så faller bandets thrashmetal på det som är dess styrka - originaliteten. Dans skriksång är liksom både originellt skön men samtidigt högst enerverande. Det gör att ”Messages To The Dead” blir besvärlig att lyssna på i längden. Någon låt här och där eller skivan i små doser funkar fint. Men som helhet håller det inte hela vägen. Tyska DESTRUCTION fixar detta betydligt bättre men när kanadickerna går loss med lite varvad sång i ”Destitute Abuser” och låter lite VENOM då kommer bandet till sin fulla rätt. BËEHLER är ett av alla band som låter roligare på papperet än i verkligheten.

4/10

D-A-D ”DIC-NIL-LAN-DAFT-ERD-ARK” (Mermaid Records/Sony) – CD

De danska veteranerna har enligt mig alltid tillhört toppskitet när vi snackar klassiskt vanlig hård rock! Men man måste ändå tillägga att de på förra skivan ”Monster Philosophy” (2008) ryckte upp sig ytterligare ett snäpp. Nya plattan med den alldeles lysande titeln ”DIC-NIL-LAN-DAFT-ERD-ARK” tar vid där förra skivan slutade, redan singeln ”I Want Was She´s Got” satte an tonen – tung blytung hård rock med Jesper Binzers skönt danskbrytande stämma (D-A-Ds stora signum). Plattan stoltserar med nya dunderbitar som ”The End” och ödesmättade ”We All Fall Down”, den sistnämnda fullkomligt lysande exempel på hur de med ledsna toner kan bygga upp stämning i sin musik. D-A-D får ständigt för lite uppmärksamhet, det känns som att vi tar våra grannar i väst förgivet och det är allt för sällan det talas om deras betydelse för hårdrocken, men om sanningen skall fram så har de betytt väldigt mycket för festivalrocken och dess kultur här i Sverige. Jeans, jeansjacka, öl, sol och festivalscen borde sägas i samma andetag som D-A-D. Nya skivan är ett bevis på att gubbarna håller än, dags för nästa generation att upptäcka dem!

8/10

DEMON SEED ”Worldthrasher” (Demon Seed/Rambo/Sony) – CD

“Worldthrasher” brakar loss i stereon och jag slås omgående av hur hårt och brutalt det är redan ifrån start. Nyköpingskombon fortsätter också som en pansarvagns division plattan rakt igenom. Och trots att jag gillar att grabbarna blandar sin ENTOMBED, AMON AMARTH, UNLEASHED blytunga metall med PARADISE LOST harmoni och GRAVE DIGGER hårdrock så saknar jag variation på plattan. Det inledande titelspåret är och förblir det bästa på debuten. Mer sådant och detta hade kunnat bli hur bra som helst. Gillar som sagt de blytunga vibbar de bygger upp med sin musik och sången i sig är enastående. Visst bidrar den till att variation saknas men den är så förbannat hård att man får leta länge efter en röst som är tyngre. Skulle någon av nämnda svenska band tappa sin sångare borde de börja med att leta här!

5/10

EXIT TEN ”Give Me Infinity” (Visible Noise/Sound Pollution) – CD

De fem grabbarna från Reading är på så vis unika genom att tre av dem är bröder. Bandets nyanserade och mycket sköna alternativa hardcore ligger inte långt ifrån storheter som TOOL och DEFTONES. Bandets andra skiva ”Give Me Infinity” är en riktigt vass skapelse – där tyngd, melodi och känsla får lika stor plats. Modernt, ja visst! Hårdrockigt? Nja. Men deras moderna metal borde definitivt kunna funka på mer än kidsen för det finns något riktigt stort här som inte går att ta på. Inledande ”Life” sätter snabbt an tonen och lovar mycket och de klarar nästan av att hålla det. I bandets musik finner man också små rester av PEARL JAM och MUSE, akter som definitivt borde vara högt aktade i grabbarnas skivsamlingar. Det EXIT TEN gör bäst är att de trots allt bjuder på något nytt! Något man inte hört i just denna form tidigare. Intressant platta.

7/10

HIGH SPIRITS ”Another Night” (High Roller/Sound Pollution) – CD

Amerikanska HIGH SPIRITS är Chris Blacks enmannagrej om jag fattat det hela rätt. På sitt CV har han bl.a. DAWNBRINGER och SUPERCHRIST sen tidigare. Musikaliskt låter det mycket amerikanskt fast ändå så mycket NWOBHM som det bara kan låta –ganska mycket tidiga IRON MAIDEN. Soundet är luftigt och glättigt, mycket tidigt åttiotal, vilket gör att det inte går att värja sig för de lättsamma refrängerna som sätter sig som iglar runt öronen. En cool detalj är att omslag och bookleten är så långt ifrån Heavy Metal man kan komma och därför luras man rejält innan det väl åkt i stereon. HIGH SPIRITS har både intressant gitarrspel, grym sång och bra låtar. Helt klart något att hålla koll på i framtiden!

7/10

LIZETTE & ”Just Smile” (Freeside Records/Border) – CD

Eskilstuna tjejen Lizette Von Panajott beskrivs som en tidigare rebellisk tonåring som överdoserat på NINE INCH NAILS “The Downward Spiral”, typ. Det säger på ett vis allt. Trent Reznor är ett geni och att försöka efterapa mannen känns som att sikta mot stjärnorna och redan innan veta att man på sin höjd når att snubbla över dörrtröskeln. Att det pratas pop, Alanis Morisette och Tori Amos i infobladet känns dock mer jordnära. Lizette vill så väl. Att hon skrivit materialet själv (förutom två låtar som vi kommer till strax) plus producerat gör så klart ett stort plus i kanten. Funkar bäst gör ”Have A Cigarr” som hon skrivit ihop med Dan Reed Network och det är just där och då som hon faktiskt lyckas påminna om NINE INCH NAILS som mest. Tummen upp! Men covern på NINE INCH NAILS ”Head Like A Hole” känns mer än onödig. Varför liksom? Det är som att ta musikaliskt självmord om man försöker sig på att toppa Trent Reznor själv. Dessutom låter LIZETTE & s version så lik originalet att det inte ens är befogat med en plats på skivan. I replokalen eller möjligtvis live ok, men där skulle det ha stannat. Tanken med bandets andra platta känns som en god vilja och ingen blir ledsnare än jag att det inte når hela vägen fram. För tjejen kan helt klart sitt NIN. Tror också att hon vill att det skall vara hårdare och brutalare än vad det i själva verket är. Nu blir det mer värme än vad jag vill ha i denna musik. Ge dig hän och gör det hela ännu kyligare, i ”Taxfree” är hon åter något stort på spåren… och över dörrtröskeln kommer hon helt klart.

7/10

KEE MARCELLO ”Redux: Europe” (GEM/Sound Pollution) – CD

Den gamle EUROPE gitarristen Kee Marcello gör allt för att kräma ur det sista lilla av vad som finns att minnas av honom och hans tidigare karriär. Att han släpper ett gäng plattor i samband med att han släpper sin självbiografi är ingen tillfällighet om nu någon trodde det. Här får vi en platta till mesta delen fylld av nyinspelningar av klassiska EUROPE låtar. Men vem vill höra underbara låtar som ”Girl From Lebanon”, ”Seventh Sign” eller ”Rock The Night” (Ja, självklart finns ”The Final Countdown” och ”Carrie” med!) nyinspelade och slaktade med Kee på sång? Inte jag. Den värsta hädelse man kan tänka sig! Det är inte bara urbota dåligt, det är dessutom så oerhört klantigt. Nu strider Kee Marcello om påstådda royalties ägande sedan tiden i EUROPE. Att han tog över John Norums del i bandet och att detta inte har skötts med åren. Fan ge mannen pengarna! Så gitarristen kan gå i pension och att vi slipper sådana här minst sagt pinsamma tilltaganden framöver!

2/10

MINDGHOST ”The Plastic Generation” (Rambo/Sony) – CD

Alingsåsgrabbarna i MINDGHOST lyckas med något som få band lyckas med nuförtiden. De kommer med något nytt som inte låter nytt det minsta fast ändå är hur bra som helst. Deras debut ”The Plastic Generation” har många paralleller med andra akter – inte minst MUSTASCH. I ”Retribution” låter de lite CANDLEMASS-doom klinga ur högtalarna och ”The Black” skulle kunna ha varit en hit skriven av WOLF men bäst blir det dock i ”Ravenholm” som är en alldeles lysande låt om man frånser den usla inledningen (introt). ”The Plastic Generation” är en platta fylld med blytung hårdrock och med rätt pushning kan de gå hur långt som helst. Inom något år lär de kunna fylla samma arenor som MUSTASCH och HARDCORE SUPERSTAR. MINDGHOST är helt klart ett namn att lägga på minnet och snabbt som attan gå in och lyssna på om du gillar ovan nämnda band men vill ha något nytt att veva på festerna!

8/10

MUSTASCH ”Sounds Like Hell, Looks Like Heaven” (Gain/Sony) – CD

Jag kan lugnt slänga ur mig påståendet att MUSTASCH är bandet som alla älskar men få vågar stå för det. Det är inte inne eller i hårdrockskretsar tillräckligt ”kreddigt” att säga att man älskar MUSTASCH. Men med tillräckligt många öl innanför västen så faller oftast dyrkan fram under fester och partyn. För är det något som Göteborgsakten kan så är det att skapa brutalt bra partyhårdrock och det som skiljer agnarna från vetet är låtskriveri och det vet frontmannen/låtskrivaren/sångaren/gitarristen Ralf Gyllenhammar! Därför har han alltid lyckats krafsa ur sig många minnesvärda hårdrocksdängor ända sedan starten. Dock har problemet alltid varit för få per skiva och den förra självbetitlade skivan hade dessutom för ovanlighetens skull några riktiga lågvattenmärken. Därför är det extra kul att höra att MUSTASCH gjort sin bästa skiva i och med ”Sounds Like Hell, Looks Like Heaven”. ”Speed Metal”, ”Never Too Late”, ”Morning Star” och ”Destroyed By Destruction” är alla låtar av kvalitet men skivans toppar är helt klart singeln ”The Challenger” och ”Your father Must Be Proud Of You” som definitivt borde få agera andrasingel från skivan. Dessutom finns det inga spår som faller utanför ramarna denna gång. Ralf gör rätt som styr bandet med järnhand. Med sin musikaliska uppväxt på BLACK SABBATH, THE CULT och IRON MAIDEN vet han hur en låt skall skrivas och på nya plattan blir detta allt tydligare! Det borde vara tufft att älska MUSTASCH – för de har verkligen allt man borde kunna begära av ett hårdrocksband!

9/10

SCORPIONS ”Comeblack” (Columbia/Sony) – CD

Sju egna klassiska låtar inspelade på nytt och sex covers, med andra ord ingen ny skiva utan ett sätt att pumpa in lite mer pengar och förlänga den sista avslutande turnén. Och visst har nyinspelningarna ett visst värde – de gör t.ex. ”The Zoo” och ”Blackout” rätt bra, men faktum kvarstår – inget slår originalen (och så är det i regel alltid när det gäller nyinspelningar). Här finns cover på kända ”Tainted Love”, skriven av Ed Cobb men framförd av Gloria Jones på sextiotalet, via BEATLES ”Across The Universe” till avslutande ROLLING STONES covern ”Ruby Thuesday”. Visst, småkul för stunden men inget som får marken under en att skälva. SCORPIONS gör på något vis rätt men ändå fel. Bandet har lagt ner och jag har respekt för att de vill spotta ur sig det sista – dock kunde de gott väntat och slängt med detta som framtida bonusspår till kommande remastrar – för de lär ju komma. Som sagt kul men smått onödigt.

5/10

SLINGBLADE ”The Unpredicted Deeds Of Molly Black” (High Roller/ Sound pollution) – CD

Stockholmska SLINGBLADE, vars sångerska Kristina Karlsson är slående lik skådespelerskan Laura Dern, satsar på en konceptplatta – ett vågat grepp som gör mig smått tveksam till en början. Enbart KING DIAMOND har lyckats med detta. Dock har SLINGBLADE valt att göra det hela med traditionella låtar och då funkar det faktiskt. Här står låtarna var för sig och de lutar sig tillbaka på gammal hederlig NWOBHM och då funkar det riktigt bra. Skönast är Powerslave-osande ”Tie Her To The Cross” med sina sköna gitarrharmonier som IRON MAIDEN duon Dave Murray/Adrian Smith alltid varit bäst på att bygga upp. Även ”Slasher On The Loose” är ett riktigt höjdarnummer. Dessutom blir skivan bättre och bättre ju mer volym man krämar på – ”The Unpredicted Deeds Of Molly Black” skall avlyssnas på hög volym. Att det är en kvinna bakom micken blir efter en stund mer plus än minus. De höga tonerna kommer fullt ut och tillsammans med bra låtar blir det hela en njutning för öronen. Plattan blir bara bättre och bättre för varje lyssning. Tummen upp!

7/10

SORCERER ”S/T” (Forged In Fire/Import) – RE RELEASE CD

SORCERER med Anders Engberg (LIONS SHARE) och Johnny Hagel (ex. TIAMAT) i spetsen släpper här sitt gamla material på nytt och som en debutfullängdare. Stockholmsbandet som bildades redan 1984 och lades ner 1993 har återuppstått igen och det ryktas om en nyskriven platta redan i år. Många gamla band borde aldrig släppa sitt gamla material eller ens fundera på att skriva nytt, men med doom legenderna SORCERER känns det befogat. Bandets musik som har stora drag av både CANDLEMASS och SOLITUDE AETURNUS är minst sagt riktigt vass. SORCERER kan definitivt få sig en riktig karriär så här på gamla dagar och de skulle definitivt vara värda det. Har du chans att införskaffa denna låtskatt så tveka inte. Bra låtar förpackad med högklassiga sånginsatser – lyssna bara på ”Queen In Black”!

8/10

VON BENZO ”Yes Kids It´s True” (Epic/Sony) – CD

Idolvinnaren Jay Smith gick mig egentligen obemärkt förbi då jag inte har något intresse i programmet. Men hans egna band VON BENZO väckte mitt intresse redan med debuten och därför är det extra kul att platta nummer två tar bandet ytterligare ett steg uppåt. Bandets musikaliska grund ligger någonstans i nittiotalets Seattlerörelse och bär jeans och flanellskjorta snarare än svart T-shirt och skinnbyxor. ”Yes Kids It´s True” är fylld av hårda sånger som snabbt fångar lyssnaren. Radiovänligt säger en del, nygrunge säger andra – skitsamma säger jag – för det är riktigt jävla bra. Etsande ”Radio”, med sin talande text är grymt låtskriverihantverk, ”Eleven Years” med sitt pianospel är härligt skön men toppen av hela skivan förblir dock underbart goa ”Lights Out” där Jays småraspiga röst höjer låten ytterligare några snäpp – plus att refrängen är bland det mest lysande jag hört på länge. VON BENZO avfärdas troligtvis med en axelryckning hos många på förhand, synd då skivan är grym och VON BENZO faktiskt riktigt bra.

8/10

WINO & CONNY OCHS ”Heavy Kingdom” (Exile On Mainstream/Sound Pollution) – CD

Scott ”Wino” Weinrich från doombandet SAINT VITUS slår här sina påsar ihop med den tyske musikern Conny Ochs. Med varsin akustiskgitarr och sina röster släpper de här en avskalad skiva som har spår av MONSTER MAGNETs lugnaste stunder. Men här finns också stora drag från grungens storhetstid med PEARL JAM, ALICE IN CHAINS och SOUNDGARDEN som självklara referenser. När de slår sig ner runt lägerelden (vi låtsas det i alla fall) och går loss i ”Vultures By The Vines” lär det vara fler än jag som kommer att komma tänka på NIRVANAs klassiska unplugged skiva. Helt klart en av de bästa skivor jag hört på sistone. Tänk om man kunde få se de två karlarna slå sig ner med sina akustiska guror på en klubb någonstans. Helt underbart! Obeskrivbart bra platta. Kolla upp ”Heavy Kingdom” om du gillar avskalad musik – detta är ett mästerverk!

9/10

WITHIN Y ”Silence Conquers” (Gain/Sony) – CD

Göteborgska WITHIN Y är framme vid sin fjärde fullängdare och det melodiska dödsmetallbandet blir bara bättre med åren. När de dessutom drar ner på tempot lite som i förföriska ”She” och låter lugnare influenser hagla fritt då faller alla bitar på plats – då toppar de THE HAUNTED och DARK TRANQUILLITY storhetsstunder. Det är just där och då som WITHIN Y är som bäst, mer sådant tack! Men även när de trampar på med kaggarna och leker fritt med både tempo och skrik lyckas WITHIN Y hålla intresset uppe. Det är mer än en gång som jag hajar till och tror att jag lyssnar på något nytt med IHSAHN och det bör ses som positivt om man är från Göteborg och lirar dödsmetall. Att snegla lite mer åt det norska hållet gör det hela mer luftigt än att trampa in på IN FLAMES stigen – en stig de håller sig långt ifrån på ”Silence Conquers”.

7/10

RECENSIONER november -11 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

AMMOTRACK “Come Die With Us” (Gain/Sony) – CD

2008 släpptes debuten och sedan dess har turnéer med bl.a. HARDCORE SUPERSTAR och D.A.D. avverkats, något som verkligen gett Skövdegrabbarna rejält med kött på benen. Nu när uppföljaren ”Come Die With Us” släpps så är det inte några magra små kotben lyssnaren bjuds på utan svulstig stek. Här finns allt och inte minst låt skriveriet imponerar stort! Grabbarna har onekligen lärt sig en hel del av HARDCORE SUPERSTAR för det är där den största liknelsen kan dras, hårda låtar förpackade i finess. ”Living Like An Angel” skulle t.ex. ro hem hela melodifestivalen om den skulle ha medverkat där. AMMOTRACK har onekligen växt i sin kostym. Hårt slående hårdrock som definitivt kan ta sig från klubbscenen till de stora arenorna. ”Life Is Calling” och ”Rip It Up” är som tagna från någon av alla de hyllade HARDCORE SUPERSTAR plattor som kommit de senaste åren. Pandoras box är nu öppnad och framtiden lär vara lysande!

8/10

APOSTASY “Nuclear Messiah” (Rambo/Sony) – CD

Svenska APOSTASY är åter aktuella och detta med tredje plattan “Nuclear Messiah”. Efter att ha rett ut stormen efter att gitarristen blev mördad och lämnat Black Mark bakom sig plus värvat Peter Huss från SHINING till sättningen – går nu det melodiska blackmetalbandet vidare och vänder blad. Närmsta musikaliska nämnare är fortfarande DIMMU BORGIR, men precis som på sina tidigare plattor så lider Sundsvallsgänget tyvärr av alldeles för stor anonymitet. Hur gärna man ändå vill älska bandet skoningslöst så blir de nästan tråkigare och tråkigare för varje platta. Det låter som sig bör men låtarna rycker aldrig tag i en – jag eftersöker mer medryckande toner och etsande refränger. Nu blir ”Nuclear Messiah” bara ännu en platta i mängden melodiska blackmetalplattor som bara passerar förbi öronen.   

4/10

AVATAR “Black waltz” (Gain/Sony) – EP CD

Det är alltid kul med band som utvecklas åt rätt hall – Göteborgska AVATAR är helt klart ett sådant band. Har följt dem sedan demostadiet ända till första skivkontraktet, men måste säga att de två första skivorna inte riktigt föll mig på läppen, så hände dock något i och med den självbetitlade tredje skivan som kom för två år sedan. Då helt plötsligt hade de växt i sina skor och började också skriva rakare låtar som lättare etsade sig fast. Men trots detta är förväntningarna inte höga på denna EP och vad gör de då? Jo de slänger ut tre låtar av allra finaste låtskrivarklass. Inledande RAMMSTEIN/PAIN/STATIC X-minnande ”Torn Apart”, tunga och episka ”One Touch” plus det svin hårt avslutande titelspåret ”Black Waltz” som påminner om ICON IN ME. Plötsligt har de gått från att vara ett högst ordinärt deathmetalband till jag vet inte vad…, men mina headbangningar säger mig att jag är beredd att haka på om detta är en försmak av vad som komma skall. Väntar redan med spänning på en fullängdare – se vad tre små låtar kan ändra på en uppfattning. Grymt bra jobbat.

8/10

THE BROWNING “Burn This World” (Earache/Sound Pollution) – CD

När amerikanska THE BROWNING landar i skivspelaren tror jag knappt mina öron, det fullkomligt dundrar ut disco/techno beats fyllda med avgrundsvrål och thrashmetal och någonstans landar det i ett luftigare FEAR FACTORY. Till en början tycker jag det är galet konstigt och sjukt dåligt – men det tar sig för varje lyssning och ju mer man hör ”Burn This World” ju bättre blir plattan. Jag är ju en riktig ”sucker” till band som vågar dra in det oväntade och här kan det ena stunden låta PAIN för att när sången kommer låta PRONG. Texaskillarnas platta är inte alls så illa som den till en början verkar, men de flesta metalkillar lär de skrämma all världens väg med denna skiva. ”Standing On The Edge” är både en bra låt och en talande titel.

5/10

DISDAINED ”Kill My Only Enemy” (Rambo/Sony) – CD

Från huvudstadens utkanter i Järfälla kommer DISDAINED – ett kvinnofrontat metalband. En del lär nästan göra sig i brallorna av blotta tanken på ett nytt NIGHTWISH, WITHIN TEMPTATION eller EVANESCENCE. Dock blir det inte så mycket roligare än just den tanken, för så värst upphetsande eller nyskapande för den delen är inte DISDAINED för fem öre. Visst med en bra video på bra snurrning så tror jag helt klart att de kan finna sig en stor fanskara. För även om allt är proffsigt framfört och välproducerat så saknas det stora låtmaterialet (Visst funkar vissa låtar – ”Longing For Serenity” är riktigt bra) och det är väldigt ofta fruktansvärt tråkigt och intetsägande. I jämförelse med t.ex. giganterna WITHIN TEMPTATION står sig ”Kill My Only Enemy” riktigt lätt. Jag hade nog väntat mig mer även om det är långt ifrån oävet.

4/10

DR. LIVING DEAD! ”S/T” (High Roller/Sound Pollution) – CD

I normal fall kommer alla nya thrashband som är retro så det förslår oftast från USA eller England. Därför är det extra kul att Svenska DR. LIVING DEAD! äntligen debuterar. Såg dem som förband till SLAYER för några år sedan och redan då väcktes ett intresse för den dödskalle prydda kvartetten. Här snackar vi verkligen old-school thrashmetal med just SLAYER och ANTHRAX som de stora ledstjärnorna. 16 låtar på en sammanlagd speltid av 37 minuter säger mer än allt annat. Dessutom är det riktigt bra - fräsigt, fräscht och förbannat härligt uppfriskande. Som en käftsmäll i moshpiten. En svensk debut att minnas. Där många band som vill låta åttiotal mest låter mossiga låter DR. LIVING DEAD! riktigt härligt förnyande utan att för en gnutta uppfinna maskinen igen. Fräscht!

8/10

EVILE “Five Serpent´s Teeth” (Earache/Sound Pollution) – CD

När METALLICA fullkomligt tappat allt förstånd och släppt ett minst sagt pinsamt samarbete med Lou Reed så känns det härligt pålitligt att kunna vrida på engelsmännen i EVILEs tredje giv “Five Serpent´s Teeth”. Här får man sin thrash serverad i den form som METALLICA en gång själva gjorde kring mitten av åttiotalet. Plagiat! Skriker massorna – javisst! Brist på originalitet? – Ja för tusen! Bra? – Ja absolut! Man får ta det för vad det är. EVILE kommer aldrig bli ett band som går till historieböckerna som någon banbrytande akt, däremot gör de inte bort sig som ett band som förvaltar ett arv av genren. Att de sedan har en liknande historia som sina förebilder sedan deras bassist Mike Alexander dog i Luleå under turnén på förra plattan gör det nästan bara ännu mer skrämmande. EVILE kommer aldrig kunna stå stadigt på egna ben men de blir ta mej tusan bättre och bättre för varje platta. Kanske borde de skicka ett ex till Hetfield och co. så kan de lära sig sin egen historia igen och börja sudda senaste pinsamheten ur folks minnen.

7/10

HARDCORE SUPERSTAR ”The Party Ain´t Over Til We Say So…” (Gain/Sony) – CD

Här snackar vi verkligen Best-Of platta. Denna samling fylld med tjugo låtar har såklart sin tongivande tyngd på plattorna efter den hyllade självbetitlade plattan. Sedan dess har bandet bara radat upp hits och såklart finns låtar som ”We Don´t Celebrate Sundays”, ”Medicate Me”, ”Run To Your Mama”, ”Moonshine” och ”Wild Boys” med. Här finns även lite äldre låtar som ”Liberation” och ”Shame” representerade men tonvikten är ändock på det nyare materialet. Som lockelse och ny aptitretare finns det såklart med en ny låt – ”We Don´t Need A Cure”, en låt som även den faller in under ramen ”hit” och som borde vara en solklar allsångsdänga på den pågående turnén. En låt som helt klart redan är en blivande klassiker. Både den nya låten och samlingen i sig visar att Göteborgarna är helt unika. Ett band som skriver så här hårt etsande låtar förtjänar all uppmärksamhet. Så det som från början verkade som ett konstigt firande av sitt tioårsjubileum (Va fan släpper de en samling?, Redan?) känns med ens helt klockrent! Lysande!

9/10

HATE GALLERY “Viva La Resistance” (North & South/Playground) – CD

Brittisk/svenska bandet HATE GALLERY är i princip sångaren/bassisten/låtskrivaren Janne Jarvis (ex. WARRIOR SOUL) enmansshow. Här finns allt från lugna alternativa tongångar som ”The Becoming” till till råpunkiga låtar som efterföljande ”Security Forces”. Sammanfattningsvis är det brutalt, rått och fruktansvärt skramligt eggande. Som ett garageuppkäftigt band för 2010talet – ett långfinger rakt upp i nyllet! Variation är det gott om men allra bäst blir Janne och co. när de låter sin musik bli smått industriell som i NINE INCH NAILS doftande ”The Warning”. Eftersom detta blott är bandets andra fullängdare har jag aldrig tidigare hört HATE GALLERY, men ett införskaffande av debuten kommer det definitivt att bli och om jag får chans att se bandet live så kommer jag inte att tveka en sekund för att gå! ”Viva La Resistance” är som en frisk fläkt i ett rum fullt av stekos.

8/10

JUDAS PRIEST ”Single Cuts” (Columbia/Sony) – 20 CD BOX

I denna fina lilla box finns alla JUDAS PRIEST singlar släppta av CBS/Columbia – från “Diamonds And Rust” 1977 till “Nightcrawler” 1992. Ett bra och kul initiativ och de ligger i egna pappfodral precis som singlarna gjorde när de släpptes på vinyl – dessutom är boxen limiterad till 9999 exemplar. Skivorna är utformade som svarta vinylskivor. Bookleten innehåller linernotes till respektive singel, varje singel har också utökats från sina två huvudspår och sammanlagt bjuds det på 51 låtar i boxen. Men trots att det är en fin box så är den lite för dyr för att vara helt köpvärd. Antingen borde priset ha sänkts från sina 700:- till hälften eller så skulle boxen innehållet någon unik DVD – varför inte en givande dokumentär/videos eller någon unik liveupptagning. Blir lite tudelad kring denna box. Snyggt gjort dock ej prisvärd.

7/10

MONOSCREAM ”Redemption” (Dead Tree Music/Rambo/Sony) – CD

Ännu ett nytt band att sätta på den svenska metalkartan och då med knappnålen på huvudstaden. Men trots att bandet kommer ifrån Sveriges baksida så lirar de metal som om den vore gjord på Sveriges framsida med Göteborg, Halmstad och Helsingborg som ledstjärnor. Här blandas aggrometal med dödsmetall och en gnutta thrash och ut kommer en skön samling låtar som känns riktigt upplyftande. Det känns ganska givet att dra paralleller till ett visst melodiskt deathmetalgäng ifrån Göteborg, DARK TRANQUILLITY, inte minst p.g.a. den mörka sången som är både kraftfull och hård. Bandets debut är som sagt riktigt inbjudande dock finns det inte en gnutta originalitet i bandets musik och låtarna har svårt att etsa sig fast efter lyssningarna, men trots det så finns det intresse som får mig att vrida på plattan igen.

6/10

NITRODIVE ”Survival Of The Fittest” (Nitrodive/Rambo/Sony) – CD

Kanske skall göra klart direkt att ett av mina favoritband av de nyare och moderna från andra sidan Atlanten alltid har varit PAPA ROACH. De har svinbra medryckande låtar och levererar dessutom live gång på gång. Grabbarna i Göteborgska NITRODIVE inte bara stundvis låter som en lightversion av amerikanarna utan även utseendemässigt verkar de vara influerade av PAPA ROACH. Problemet är dock att originalet har så mycket mer att ge – NITRODIVE förblir endast en lättare version av tungviktarna hur man ändå vrider och vänder på det. Visst finns här partier som är rätt okej, men helheten håller inte och den torftiga produktionen duger inte till sådan här musik. Det skall vara Hollywood-glättigt. Fett, tungt och glamour på en och samma gång. Då duger det inte att komma från Götet och tro att ”Survival The Fittest” skall duga. ”Running Wild” och ”Enough Of You” är godkända försök. Tanken är god – men här bjuder man in till något som man inte kan leva upp till.

4/10

PEARL JAM “PJ 20” (Vinyl Films/Sony) – DVD

Många äro de band/artister som det gjorts dokumentärer om, men väldigt få är riktigt djuplodande. Därför förvånas jag att regissören Cameron Crowe lyckas rota så på djupet som han trots allt gör. Man skall komma ihåg att få band har så stor integritetskänsla som Seattles PEARL JAM besitter. Här bjuds på massor av klipp ända från innan bandet bildades och följer karriären framåt. Det hela börjar redan med MOTHER LOVE BONE åren då Andrew Wood frontade Jeff Ament och Stone Gossard och tiden kring Andrews dödsfall av en överdos 1990 plus hur de plockade upp spillrorna och gick vidare. Men inte bara framgångarna får ta plats i den mycket välgjorda dokumentären utan även bandets mindre vackra sidor – såsom värdefulla gig som slarvats bort på fyllan för att bandet helt enkelt inte tyckt att det varit viktigt nog. PEARL JAM har alltid kämpat för sin sak och vägrat rätta sig i leden, här finns bevis på det i form av rättegången kring bandets bojkott av biljettförsäljargiganten Ticketmaster, eller när Eddie Vedder under ”Bu$hleaguer” äntrar scenen iförd George Bush mask och kraftigt tar avstånd från presidentens politik till publikens buande och pekande långfingrar! Gamla klipp varvas med färska intervjuer och som sagt så görs det hela på ett så värdigt och professionellt sätt att PEARL JAM vinner stor kärlek av tittaren. Det hela blandas såklart upp med musikklipp. Sällan har ett band framställts på ett bättre och ärligare sätt. Respekt!

10/10  

PEARL JAM ”Twenty” (Columbia/Sony) 2 CD

Så kommer då dubbelcd´n som släpps i samband med dokumentärfilmen. Första skivan avhandlar låtarna till klippen från skivan och här finns allt från liveupptagningar 1990 till spår som spelats in live så sent som i fjol - vilket innehåller en massa sköna tidiga liveupptagningar som du antagligen vare sig visste att du ville höra eller skulle älska innan de dök upp. Andra skivan avhandlar rena rariteter såsom en gammal demoversion av TEMPLE OF THE DOGs ”Say Hello 2 Heaven”, democover på ALICE IN CHAINS ”It Ain´t Like That” – båda från 1990 till en underbar allsångsversion av ”Better Man” live från i fjol inspelad på Madison Square Garden i New York. Med andra ord en salig kompott med låtar av allra högsta rang och intresse! PEARL JAM är experter på att spotta ur sig skivor med livematerial och rariteter men de gör det med stor värdighet och stort allmänintresse. PEARL JAM är ett föredöme när det gäller band som går sin egen väg. Precis som med filmen så lyckas de även här – underbart!

9/10

RIOTGOD ”Invisible Empire” (Metalville/Sound Pollution) – CD

Tre av fyra medlemmar återfinns i MONSTER MAGNET, det är endast sångaren Mark Sunshine som inte till vardags återfinns under Dave Wyndorf beskyddande vingar. Stundvis kan man ju därför undra varför dessa grabbarna har RIOTGOD då den närmaste referensen musikaliskt stavas just MONSTER MAGNET (även om här finns delar som påminner om såväl KYUSS som MUSTASCH), antagligen just för att Dave vill hålla i låtskrivarpennan själv. RIOTGOD visar dock att trummisen, bassisten och gitarristen inte gör bort sig som låtskrivare – en låt som ”Fool” är alldeles underbar och i Mark har Bob Pantella, Jim Baglino och Garett Sweeny hittat sig en underbar sångare som faktiskt inte alls låter som herr Wyndorf utan som har en ljusare röst som passar RIOTGOD ypperligt. Stundvis låter han lik Layne Staley – lyssna t.ex. på ALICE IN CHAINS doftande ”Crossfade”. Inte illa pinkat av stoner grabbarna.

7/10 

SAMLING ”När Mullret Dövar Våra Öron Blir Vi Rädda”(Columbia/Sony) – CD

Bakom bandet med världens kanske lökigaste namn döljer sig sju grabbar som lirar svensk progg i samma anda som DUNDERTÅGET. Stundvis så soft att det blir som en skön godnattvisa av hela plattan men ju mer man lyssnar på den ju mer växer debuten. Texterna på svenska är gjorda som sig bör men bäst både musikaliskt och textmässigt är ändå ”Stackars Lilla Värsting” – blir inte den låten en singel plus videolåt så har någon uppe på Sonys svenska kontor begått ett katastrof fel och huvuden bör rulla. Maken till låt får man leta efter, en av årets mest givna hits. Hade hela skivan hållit samma höga klass hade vi snackat ett nytt svenskt mästerverk, nu blir det mest en skiva som både är vin och vatten. Lite mer power i det hela och jag hade fallit pladask – nu ligger det mest och glöder och jag blir nästan förbannad att det inte släpper spärrarna helt som de gör i nämnda hitlåt. Kommer följa bandet med spänning i framtiden.

5/10

SCREAMER ”Adrenaline Distractions” (High Roller/Sound Pollution) – CD

Ljungbykillarna i SCREAMER kan verkligen sin NWOBHM rakt och slätt. Här finns alla ingredienser som man kan önska sig av välspelad Heavy Metal – fart, bra låtar, skön sång. Det bara ploppar upp nya svenska Heavy Metalband som finnar på dålig hy, därför är det extra kul att kunna säga att SCREAMER håller mer än måttet. Låt er inte luras av det HELLACOPTERS doftande förpackandet – detta är ren och skär Heavy Metal när det är som bäst. ”Rock Bottom” är som gjord för förfesten och hela ”Adrenaline Distractions” tål att spelas om och om igen. Gillar du JUDAS PRIEST, SAXON, IRON MAIDEN, W.A.S.P., RUNNING WILD, Ozzy Osbourne etc. lär du självklart knäfalla för SCREAMER. En ny stjärna och bekantskap är tänd! Kul – Heavy Metal in the night!

8/10

VENOM ”Fallen Angels” (Spinefarm/Universal) – CD

Blackmetalbandet VENOM kommer alltid i mina ögon att vara ett av världens mest överskattade band. Visst har de gjort en del minnesvärt, men i ärlighetens namn väldigt lite av klass. Jag vet, det är som att svära i kyrkan. Men med tanke på att VENOM säkerligen vill uppröra så borde de ha lyckats rätt bra genom åren med all skit de släppt. De är också det definitiva beviset på att det går att bli hyfsat stora utan talang. Till skillnad från vad många andra tycker så måste jag säga att bandet faktiskt t.o.m. blivit lite bättre med åren. Nya ”Fallen Angels” öppnas av tunga ”Hammerhead” och sedan följer ett knippe låtar av klassisk VENOM klass. Ruffigt, skitigt och mycket garagekänsla. Precis vad man förväntar sig av britterna. MOTÖRHEAD är opolerade men ändå så framstår alltid VENOM som en opolerad variant av nämnda band – något som jag faktiskt skulle tippa på att de eftersträvar. VENOM är helt enkelt som en fattigmansvariant av MOTÖRHEAD. Nya ”Fallen Angels” är långt ifrån något mästerverk, ändå måste jag säga att det är ett av Cronos mest eggande verk. Inte illa alls.

6/10

RECENSIONER oktober -11 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

BADMOUTH ”Heavy Metal Parking Lot” (Rambo/Sony) – CD

Ibland bara klickar det direkt och kärlek uppstår – så var det i fallet med BADMOUTHs andra platta ”Heavy Metal Parking Lot”! Redan i Stockholmarnas första toner på ”Son Of Sam” står det klart att detta är något utöver det vanliga. Öppningslåten med sin episka touch kan vara en av årets bästa låtar men fräsiga låtar som ”Tired”, ”Blue Ribbon Days” och ”Facing My Demons” ligger inte långt efter. Bandets härligt friska hårdrock står sig verkligen bland det myller av nya artister som det finns idag. Om bandet en dag står på lika stora scener som MUSTASH och HARDCORE SUPERSTAR skulle det bara kännas fullt naturligt. ”Heavy Metal Parking Lot” kan mycket väl vara första steget som tyder på detta. BADMOUTHs hårdrock borde gå hem hos de flesta – sköna melodier uppblandat med eggande refränger som sätter sig som ett klistermärke på pannan redan efter första lyssningen! Och de har ”Son Of Sam” – förvalta denna grymma låt väl!

8/10

BLOD ELD DÖD – En svensk Metalhistoria (av: Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg) (Alfabeta) – BOK

På de dryga 360 sidor som boken bjuder in till läsning på så lyckas Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg med bedriften att göra en unik och riktigt jävla intressant bok om den brutalare hårdrocken som funnits och finns inom vårat lands gränser. Reportage och vandringar kring minnenas allé varvas med högkvalitativa intervjuer. I grund och botten kan man sammanfatta boken kring att handla om image och hur starkt allt kring banden påverkat både de själva och scenen. Vi får oss en dos traditionell hårdrock också men krutet läggs på death och blackmetalscenen. Kapitlen om WATAIN, Pelle ”Dead” Ohlin, SHINING och inte minst DISSECTION (som innehåller Jon Nödtveidts sista intervju innan han tragiskt tog sitt liv – vilket han nästan i klarspråk berättar här innan det sker) är alla av toppkvalitet och inbjuder på en skönt avstötande läsning. Det är just det som är charmen med det mesta i boken – man förundras och stundvis äcklas av innehållet och det är däri som också lockelsen ligger. Att Ika och Jon byggt upp boken på ett föredömligt sätt och dessutom gjort den lättläst är oftast svårare än vad man tror men det är här den stora succén ligger! BLOD ELD DÖD är definitivt en bok som alla hårdrockare bör ha hemma i hemmet! Klockrent innehåll, klockren vinkel och klockrent skrivet! Att boken dessutom innehåller ett kapitel (det första dessutom) om bröderna hårdrock i NIFELHEIM ger såklart det hela en extra knorr då jag själv bor i Dals Långed och känner grabbarna ifråga. Högsta betyg!

10/10

CLOSE QUARTERS ”We Believe In Rock N´ Roll” (Rambo/Sony) – CD

Tomas Skogsberg (BACKYARD BABIES, ENTOMBED, THE HELLACOPTERS) är en av Sveriges bästa producenter när det gäller att fånga den rökiga rock n´ roll känslan i musiken. Så att Vadstenas CLOSE QUARTERS valt att jobba med den excentriske producenten får ses som ett stort plus i kanten. På ”We Believe In Rock N´ Roll” har han garanterat sagt till sångaren Viktor Granlund att låta som Nicke Borg i BACKYARD BABIES – för det är precis så som han låter. Som en Nicke Borg i ett Kory Clarke filter och den riviga rösten höjer bandets KISS/BACKYARD BABIES/HARDCORE SUPERSTAR hårdrock och gör att debuten känns riktigt lovande för framtiden. Att Markus Tagaris på GAIN fick upp ögonen för bandet är inte förvånande – den mannen verkar ha koll på den hårda rock n´ rollen inom landets gränser. Det är just dessa ingredienser som gör att CLOSE QUARTERS har framtiden med sig – de har valt att samarbeta med rätt killar och fortsätter de då att göra sådan här bra hårdrock så kommer det att släppa till slut.

7/10

EGONAUT ”Electric” (Bastard Rock Records/Rambo/Sony) – CD

Att mixa tuff punk attityd med ren skär Rock n´ Roll är inget nytt men Borås EGONAUT skiter i det fullständigt och går fullkomligt ”bananas” på fullängdsdebuten ”Electric”! De landar någonstans mellan ett svinhårt OFFSPRING, ett råare MUSTASCH och ett än mer rockigt ENTOMBED. Det hela blir högst originellt och låter egentligen inte som nått av nämnda band. Det är just det som gör att ”Electric” funkar. Men det som höjer skivan är mest är den högst påtagligt frenetiska sången i kombination med hockeykörer och ett musikaliskt driv som saknar motstycke! Nu är det bara för EGONAUT att ut och nöta vägarna – för någonstans känns musiken som gjord för liveformatet. En känsla många vill ha på sina skivor men få lyckas förmedla. ”Electric” är en högst intressant svensk debut.

7/10

NUNFUCKRITUAL ”In Bondage To The Serpent” (Debumir Morti/Sound Pollution) – CD

När mångsysslaren Dan Lilker (NUCLEAR ASSAULT, S.O.D.) slår sig samman med bl.a. Teloch (MAYHEM) och Andreas Johnson (TYRANT) så landar det musikaliska inte alls långt ifrån det mörker MAYHEM brukar frammana. Kanske skulle det känts helt menlöst i Telochs fall, men han är ju trots allt bara en live-lakej som kommit med i MAYHEM först i år så detta är ju trots allt hans egna band. NUNFUCKRITUAL borde hur som helst gå hem hos de flesta som gillar norrmännen. Här snackar vi episk men primitiv typisk norsk blackmetal med mer mässande än vanlig sång. Hur gärna man än hade velat såga ännu ett ”superband” som lever på sina andra åtaganden så går det inte riktigt, de sex låtarna som sammanlagt klockar in på 45 minuter är trots allt rätt bra. ”In Bondage To The Serpent” är en skiva fylld av mörker – vackert mörker!

6/10

RED – Mitt ocensurerade liv (av: Sammy Hagar med Joel Selvin) (BTM) – BOK

Den gode Sammy Hagar ger nu ut sin självbiografi RED på svenska och det känns faktiskt befogat. ”The Red Rocker” som han ofta kallas har levt ett långt och intressant liv. Inte minst har hans turer i VAN HALEN varit en soppa av rang. Det är just däri som lite av invändningarna kommer – visst är det intressant att läsa om hans uppväxt och hans väg fram via MONTROSE till att slutligen ersätta David Lee Roth i VAN HALEN, men det är först när hans vägar korsas av de tokiga Holländarna Alex och Eddie Van Halen som det börjar gnistra i kapitlen. Han skräder inte på orden och han sågar bröderna jämns med fotknölarna mest hela tiden men ändå på ett kärleksfullt sätt – så som man gör om man innerst inne älskar sina forna bandkamrater. Bröderna Van Halen framstår mest som två stora pundare av rang och det går inte att frånse att han har stor kärlek till VAN HALENs bassist Michael Anthony som sparkades precis som Sammy. Att Sammy och Michael spelar ihop än idag får sin självklarhet mellan bokens pärmar. Att sedan Sammy själv framstår som ett…(jag kan inte låta bli) Ufo – får kanske sin tydligaste mening när Sammy berättar om när han blev bortförd av utomjordingar. Annars finns här allt från familjeliv, affärer, managers och brudar precis som sig bör i en biografi. Men stundvis är det rätt ointressant och författaren har en tendens att ibland upprepa sådant som redan sagts tidigare i boken… dock är boken lagom tjock.

6/10

RISE TO REMAIN ”City Of Vultures” (EMI)- CD

Heter man Austin Dickinson och är son till IRON MAIDENs sångare Bruce Dickinson så borde man onekligen ha en del gratis tycker man. Men konstigt nog så har RISE TO REMAIN inte glidit på IRON MAIDEN vågen likt Lauren Harris (Steve Harris dotter) gjort de sista åren – kanske just för att de är ett band! Och det faktum att Bruce säkert velat att grabben skall stå på egna ben. Trots att ”City Of Vultures” handlar om metalcore så hör man att Austin har en riktigt skön röst när han tar till den vanliga sången, han har nog lärt sig ett och annat av farsan trots allt. Själv tycker jag dock det är synd att han inte slagit sig in på farsgubbens spår, för metalcore kan kanske vara metallens absolut sämsta genre. Även om det är professionellt framfört så är det ack så tråkigt. När IN FLAMES nu har med sig bandet som ett av alla förband på kommande turnén har jag svårt att se att det kommer mottas med annat än en och annan axelryckning. ”City Of Vultures” är kompetent metal, men tråkig sådan. Mörka ”Power Through Fear” är dock beviset på att det finns potential inom ramarna.

4/10

SÓLSTAFIR ”Svartir Sandar” (Seasons Of Mist/Sound Pollution) – 2 CD

Att beskriva islänningarnas musik på dubbelgiven ”Svartir Sandar” är lättare sagt än gjort. Bandet blandar allt ifrån rent mörker till psykedelisk rock och gör det dessutom riktigt bra. Första skivan ”Andvari” är också den hårdaste av dem och på den andra cdn ”Gola” rotar de mer i sitt rockiga jag. Bandets musik är fruktansvärt episk och är vad man kan kalla för riktig ”höstmusik” – sätt på det här i mörkret med hörlurarna på och inte ett öga lär vara torrt fast att man inte fattar ett ord om vad de sjunger om. Att det sjungs på isländska är också något som är svårt att förhålla sig till, ena delen av mig gillar det medan andra halvan av mig skulle vilja höra det hela på engelska. Hade de sjungit på engelska tror jag redan att de hade slagit stort för SÓLSTAFIR har med nya plattan skapat ett monster till album. Gillar man band som KATATONIA, CULT OF LUNA, MY DYING BRIDE och KHOMA så bör ”Svartir Sandar” definitivt få sig några lyssningar. Ett otippat kort som faller helt i min smak.

8/10

TAAKE Noregs Vaapen” (Karisma/Sound Pollution) – CD

TAAKE är sångaren Hoest skötebarn, här får han fram alla sina blackmetalkänslor på en och samma gång. På ”Noregs Vaapen” sjunger han än en gång på sitt Bergenmål och det smattras kvickt därtill. Precis som sina kollegor inom genren så handlar det om ren nittiotals typisk blackmetal. Det rivs och det kväker friskt. Stundvis är det inte alls oävet men precis som många andra band inom genren så orkar inte bandet hålla lågan brinnande tillräckligt länge. Det blir för enformigt, för trist och för mastigt. I små doser funkar ”Noregs Vaapen” fint, men det kan ju inte vara det som är tanken med det hela?

3/10

WHITE WIZZARD ”Flying Tigers” (Earache/Sound Pollution) – CD

En gång i tiden så spelade IRON MAIDEN in sin klassiska liveplatta “Live After Death” i Los Angeles. Även om IRON MAIDEN aldrig haft sin största marknad i Staterna så satte de onekligen avtryck där. För precis som på LA-baserade WHITE WIZZARDs fjolårsdebut ”Over The Top” så inbjuder uppföljaren ”Flying Tigers” till en riktig Heavy Metal stund där den största ledstjärnan kan stavas IRON MAIDEN. Visst låter detta mer amerikanskt än brittiskt och visst är det inte lika klockrent, men det går inte att vika sig för att WHITE WIZZARD är ett av få band som ändå lyckats rätt bra med sin hårdrock! Synd att sångaren Wyatt Andersson lämnat bandet än en gång efter denna release, för han har en riktigt skön röst som hamnar någonstans mellan en klassisk Heavy Metal röst och låt oss säga en sjungande Jeff Waters. Rivigt och professionellt på en och samma gång. WHITE WIZZARD är helt klart ett av få nya intressanta Heavy Metal band och då kommer de ju trots allt från fel sida Atlanten.

7/10

RECENSIONER september -11 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

ACCESS ALL AREAS  (av: Anders Tegner) (Norstedts) – BOK

När den gamle OKEJ-reportern nu släpper en slags ”självbiografi” så byggs det hela kring diverse band (Typ. IRON MAIDEN, KISS, W.A.S.P. etc.) och det blandas friskt med härliga anekdoter och intervjuer han gjort med dem. Och i vissa stunder är det väldigt underhållande och man både ler och skrattar. Man får insyn i en spexig Bruce Dickinson (har nog dagens ungdomar svårt att fatta!), en harmonisk Ian Gillan och en minst sagt pundande Glenn Hughes men mest av allt så verkar den handla om en högst självupptagen Anders Tegner! Han verkar inte riktigt veta på vilket sätt han vill framställa denna bok, för det hade kunnat blivit klockrent, tyvärr så hamnar han ofta i läget att han vill framställa sig själv i centrum. Det är liksom han som är mannen och han vill gärna vara den som är ”Rockstjärnan” mest hela tiden. Självklart är Anders Tegner en person som bör få respekt för det han en gång gjorde (man är även lätt avis att han fick vara med när musikbranschen var som störst och gärna ”slösade” med sina stjärnor hej vilt för intervjuer!) men man måste också komma ihåg att han jobbade för en musikbranschens största skvallerblaskor – OKEJ! Må vara att det handlade om musik, men det var dåtidens Se och Hör. Hade han hållit sig till ämnet och inte framställt sin egen betydelse i historien så hade detta kunnat blivit riktigt bra. Nu blir det mest en bok som är högst ojämn – tack vare att han verkat fått hybris!  

6/10

CAPTAIN BLACK BEARD “S/T” (Egen produktion) – CD

Stockholmska CAPTAIN BLACK BEARD har bara funnits ett fåtal år och lirat på diverse klubbar inom Stockholmsregionen. Inför debuten pratade de med diverse ”stora” svenska producenter såsom Chips Kiesby (SATOR, THE HELLACOPTERS), Patrik Frisk (TAKIDA, CORRODED) och Tobias Lindell (EUROPE, MUSTASCH) innan valet till slut föll på David Castillo (OPETH; KATATONIA) och det var kanske tur det. För trots att bandet spelar väldigt radiovänlig hårdrock så låter inte produktionen tråkigt slätstruken utan luftigt rockig. Att bandet har fått spela in och släppa skivan på egen hand är inte så förvånande (det är inte första gången jag får egenhändigt släppta skivor inom denna genre) – det finns tyvärr ingen marknad för detta! Synd med tanke på att CAPTAIN BLACK BEARD trots allt är bland det mest kompetenta jag hört från undergroundscenen på länge. Lär tyvärr mest bli en snackis på de klubbar de spelar på – för här finns helt klart potential till att slå igenom.

6/10

CHIMAIRA The Age of Hell” (Long Branch/Playground) – CD

Med Mark Hunter i spetsen, som enda kvarvarande originalmedlem, spinner amerikanska CHIMAIRA vidare på den redan patenterade industrithrashmattan i kölvattnet av FEAR FACTORYs framgångar. För det är som vanligt mer än en gång man kommer och tänka på Burton C. Bell och Dino plus deras mannar i FF. ”The Age of Hell” är så fruktansvärt brutal och tung att man inte kan ducka eller för den delen värja sig lite grann. Det är som vanligt både starka låtar och suveräna sånginsatser som ligger bakom att det än en gång är hur bra som helst. Att bandet gått från att ligga på stora Roadrunner, via Nuclear Blast till lilla SPV-underbolaget Long Branch är för mig en riktigt stor gåta? CHIMAIRA har en gång tillhört de lite större banden av det ”nya intressanta” och borde fortfarande ha den positionen – lyssna bara på svängiga monstret ”Beyond The Grave”. Ge CHIMAIRA den respekt de förtjänar.

8/10

DEATH DESTRUCTION ”S/T” (Columbia/Sony) – CD

Miniskivan och aptitretaren “Fuck Yeah-Live EP” som kom i våras var riktigt intressant (läs rec på annat ställe). Dock så hoppades man på mer nyanser när fullängdaren väl skulle landa på skivdiskarna (om det nu finns några sådana kvar?). Måste dock nu villigt erkänna när jag sitter med facit i hand att de inte lyckats leva upp till förväntningarna. Visst är bandets PANTERA tuggande riktigt skönt men i längden blir det mest jobbigt när Jimmie Strimell skriker sig sönder och samman – synd att de inte fattat att nyanser och melodier behövs, speciellt med tanke på deras bakgrund i mer melodiösa band såsom EVERGREY och HAMMERFALL. För här blir tuggandet som en stor köttkvarn som aldrig vill vila. Förstår att detta är en slags revolt mot deras ordinarie band/tidigare arbetsgivare, men det hjälper inte. När det är som bäst är det briljant (då de lyckas slänga in sköna melodiska grejer) men när de är som sämst så är de riktigt tråkiga. En debut som det skrikits mycket om men som tyvärr inte håller vad den utlovat! Förväntar mig mer av uppföljaren, om nu Sony vill göra en sådan?

5/10

GORDON FIGHTS ”S/T” (Transubstans/Border) – CD

Att droppa referenser som LYNYRD SKYNYRD, STOOGES, JEFFERSON AIRPLANE, SONIC YOUTH och KYUSS kan antingen ses som vågat eller som ren idioti! Detta är vågat lyckat då Stockholmska GORDON FIGHTS lever upp till förväntningarna! GORDON FIGHTS musik landar någonstans mellan sextio och sjuttiotalet och är härligt flummigt och inrökt. Dock är bandet inte lika solklara i sitt låtmaterial som GRAVEYARD men en låt som ”I´m Gonna Wait” påvisar att här finns ruggigt stor potential i bandet. Lägg namnet GORDON FIGHTS på minnet – det lär inte dröja länge innan det hela tagit GRAVEYARD proportioner. För det är något visst hos stockholmarna som verkligen charmar när man lyssnar på fullängdsdebuten. Bandet står inför något stort och jag är den första att boka biljett och är beredd att åka med – är du?

8/10

ICON IN ME ”Head Break Solution” (Mazzar/Import) – CD

Ryska ICON IN ME har en Göteborgare bakom micken! Bara det är ju en sensationshändelse av rang, men roligast av allt är att Tony Jelencovich gör en av sina bästa sånginsatser på åratal. Kanske beror det på att låtmaterialet är eggande fräscht – som en mix av FEAR FACTORY och SOILWORK där det varvas avgrundsvrål med totalt bländande skönsång! Kanske beror det på att Tony själv inte behöver pressa ur sig något mer än att bara gå in och göra jobbet men hur som helst så är detta för bra för att bara bli liggande i en malpåse. Skall han ha något vid sidan av TRANSPORT LEAGUE så är det helt klart detta! Låtar som ”The Quest”, ”Un-Slaved” och ”Lost For Nothing” är alla bevis på att det är dags att lägga ner tråkigt stela M.A.N. och satsa fullt ut med ryssarna istället. ICON IN ME bevisar med ”Head Break Solution” att de kan bli hur stora som helst – bara de vågar satsa! Hatten av - på gränsen till ett ännu högre betyg!

8/10

THE ITCH “Spreading Like Wildfire” (Rambo Music/Sony Music) – CD

Att THE ITCH skulle vara ett nytt HELLACOPTERS är rent nonsens. Där THE HELLACOPTERS är rakt rockiga är skånska THE ITCH betydligt bredbentare…och anonymare! Deras rätt tunga rock som ena stunden doftar sydstatsrock för att i nästa vifta bort sandkornen från ökens torka blir allt som oftast mest rätt tråkig. Det är helt okej att lyssna på (man blir ju inte illamående) men det är ack så intetsägande! Här saknas allt vad låtar heter och när de tolv låtarna trummat till ända minns man ingenting – det är inget gott betyg. För att överhuvudtaget kunna jämföra sig med band av klass bör bandet börja om från start och skriva låtar med stort L. Gör om, gör rätt – för ”Spreading Like Wildfire” är en riktigt tråkig skiva trots att det känns som att det finns potential.

3/10

METALION – THE SLAYER MAG DIARES (av: Jon Kristiansen) (Bazillion Points) – BOK

Jon Kristiansson släppte 1985 första numret av sitt Fanzine Slayer Mag. – svanesången nummer tjugo släpptes tjugofem år senare 2010! Det handlade aldrig om att ge ut det hela snabbt utan att ge ut något med hjärtat och det var precis vad Jon gjorde. Själv upptäckte jag tidningen först i slutet av nittiotalet och ägde bara ett par nummer men Slayer Mag är världens mest legendariska fanzine och har rönt stor respekt runt om i världens alla hörn – fullt riktigt! Därför kan det nu ses som en välgärning när alla nummer släpps som en stor bok (vi snackar tegelsten på över sjuhundra sidor och som väger bly – inget att läsa i sängen!) och som dessutom innehåller ett gäng extra sidor per nummer som berättar lite om tidsandan och tillkomsten av varje nummer. Självklart tänker man på alla legendariskt hårda band som passerat genom numren – MAYHEM, BATHORY, SODOM, KREATOR etc etc. men mest överraskande är ändå att band som FAITH NO MORE och HAMMERFALL lyckats få sin del i tidningarna. Att här sitta med alla tidningarna samlade och bara få läsa den ena roliga intervjun efter den andra känns som lyx och jag saknar verkligen det som fanzines stod för förr i tiden – kul klipp och klistra design (även om det blev lite proffsigare med åren) och roliga intervjuer. Här finns även med lite fotosidor och fina förord av bl.a. Erik Danielsson (WATAIN), Tompa Lindberg (AT THE GATES) och Fenriz (DARKTHRONE). Lär säkerligen bli årets bok – bara av ren nostalgi – ett kulturarv från Norge som nu är bevarat för all framtid!

10/10

THE TREATMENT ”This Might Hurt” (Spinefarm/Sound Pollution) – CD

Tänk er ett band som spelar sjuttio och åttiotalshårdrock fast med nittiotalets pondus och tvåtusentalets tyngd. Tänk er ett DEF LEPPARD, KISS, VAN HALEN, MÖTLEY CRÜE, AC/DC, WHITESNAKE fast med dagens fräschhet. Ett band som lirar musik som är långt ifrån originell fast får det att låta originellt ändå! Ett band som påvisar den pondus som en del av nittiotalets headbangersball-band ändå besatt, tänk GUN, THUNDER, TERRORVISION. Detta är precis vad Cambridgebandet THE TREATMENT lyckats med. Kan ärligt säga att jag gick in i detta utan några som helst aningar om vad som komma skulle och golvades totalt. Spelar inte dessa debutanter på Sweden Rock Festival till året är det någon som begått tjänstefel och möjligtvis behöver få kicken. Det var länge sedan jag föll som en fura för ny musik av detta slag. Hade THE TREATMENT funnits på åttiotalet så hade de utan tvekan varit ett av de åldrande band man nuförtiden ses sälja ut stora arenor på gamla meriter eller för den delen headlina SRF! ”This Might Hurt” är grym från start till mål och det är bara till att droppa ner var som helst på skivan för att få en härlig dos av hårdrock. ”I Want Love” (VAN HALEN/WHITESNAKE -någon!?), ”Just Tell Me Why” (nittiotals CRÜE?), ”Nothing To Lose But Our Minds” (KISS!) – ja listan kan göras lång! Tycker du inte om det här är du knappast hårdrockare och troligtvis hjärndöd!

9/10

RECENSIONER juni -11 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

ANVIL “The Story Of Anvil” (Atlantic Film) – DVD Dokumentär

Kanadensiska ANVIL har alltid fått kämpa i bakvattnet till alla giganter på åttiotalet. När alla andra akter de uppträdde med blev stora så stod ANVIL kvar på samma gamla fläck. Oförtjänt tycker många, själv tycker jag inte att det är så konstigt. ANVIL är rent musikaliskt långt ifrån fulländade. Deras Heavy Metal uppblandad med thrash är inte oäven men långt ifrån något världsomvälvande. Runt 2008 följde ANVIL fanet Sacha Gervasi bandet med en kamera och han lyckas verkligen fånga bandets stunder. Vi får följa bandet på misslyckade turnéer, utslitna fruar som i mångt och mycket ger bort sina liv för att deras gubbar – i detta fallet sångaren och gitarristen Steve ”Lips” Kudrow och hans ständige följeslagare trummisen Robb Reiner – skall kunna leva ut sina rock n´ roll drömmar trots att det drar in noll kronor till hushållet. Vi får se gråtande syskon som vill att de skall lyckas och som dessutom lånar ut pengar till det havererade maskineriet. Höjdpunkten är dock när ANVIL beger sig till England och producenten Chris Tsangarides (med bl.a. JUDAS PRIEST, THIN LIZZY och HELLOWEEN på sitt CV) för att spela in ”This Is Thirteen” (släppt 2009). Allt håller på att haverera! Robb får frispel och skall hoppa av bandet, Lips gråter framför kameran – ja allt är kaos! Det hela slutar ju trots allt med att skivan blir inspelad och vi vet ju alla hur det har gått sen. Bandet släpper plattorna själva och är riktigt på gång – kanske de rent av får ett sent genombrott i karriären. När man sett filmen unnar man dem verkligen det. Vet inte om det varit syftet men som dokumentär så har detta varit bästa PR filmen för bandet trots att den påvisar ett band som är så långt ner under jorden som man kan vara. Man kan inte annat än gilla dem och så är det med filmen med. Köp och se – kanske den bästa rockdokumentär som någonsin släppts!?

10/10

A PALE HORSE NAMED DEATH ”And Hell Will Follow Me” (Steamhammer/Playground) – CD

Sal Abruscato (LIFE OF AGONY, en gång i tiden trummis i TYPE O NEGATIVE) och Matt Brown (SEVENTH VOID) har startat ett nytt band ihop – A PALE HORSE NAMED DEATH – ett band som låter som en mix av TYPE O NEGATIVE och ALICE IN CHAINS. Med sig har de bl.a. trummisen Johnny Kelly (TYPE O NEGATIVE, SEVENTH VOID) och gitarristen Bobby Hambel (BIOHAZARD). Även Keith Caputo (LIFE OF AGONY) låter sin stämma ljuda på fyra av spåren. Brooklynbandet har helt klart skapat en intressant debut som ger mersmak. A PALE HORSE NAMED DEATH har definitivt potential att bli riktigt stora. Jag hoppas att bandet kommer ut på vägarna och får framföra spår som ”As Black As My Heart”, ”To Die In Your Arms” och ”Heroin Train” live, för detta är definitivt för bra för att bara bli en dagslända. Perfekt mix av goth och grunge! Suverän debut!

8/10

AUTOPSY ”Macabre Eternal” (Peacville/Playground) – CD

Amerikanska deathmetalbandet AUTOPSY är minst sagt legendariska, fråga bara några av alla de svenska dödsband som till viss del influerats av dem – MURDER SQUAD, DISMEMBER etc. ”Macabre Eternal” är bandets återkomst till scenen efter nästan 15 års frånvaro och det görs med originalmedlemmarna Chris Reifert, Danny Coralles och Eric Cutler i sättningen! Nya skivan fullkomligt osar AUTOPSY, det är ingen tvekan om vilket band man lyssnar på och det är just det som är så jäkla härligt. För trots alla år som passerat sedan sist så känns det som att grabbarna levererade som om det vore där och då. Fler band borde vara så pålitliga som AUTOPSY. Jag har aldrig varit helsåld på bandet men alltid uppskattat deras konsekventa deathmetal. Efter mall 1.A. – härligt!

7/10

DEEP PURPLE “Phoenix Rising” (Ear/Playground) – DVD/CD

Här får vi ett tidsdokument av DEEP PURPLEs upplaga 1976, samma år som gitarristen Tommy Bolin senare dog blott 25 år gammal! På cd´n får vi åtta spår inspelade live både i USA (Long Beach) och i Japan (Tokyo) – bl.a. ”Burn”, ”Love Child”, ”Stormbringer” och såklart ”Smoke On The Water”! På dvd skivan får tittaren fem låtar live från Japan, spana in en småskäggig David Coverdale på sång och ett i övrigt ganska slitet band – Glenn Hughes, Tommy, Ian Paice och Jon Lord. Men det är dokumentären ”Gettin´Tighter” som höjer mervärdet på hela paketet. Här får vi nittio minuter med en hel del uttömmande som hände kring tiden för DEEP PURPLEs MK4 upplaga av bandet. Både intressant, roligt och tragiskt att titta på. Helt klart en dvd som är värd sina kronor (den är trots allt inte så dyr i pris förhållande till vad man får). Dessutom en slags avslutning på hur och varför bandets upplöstes. Bör kollas upp av såväl DEEP PURPLE fans som de som inte är det i grund och botten.

7/10   

FULLFORCE ”One” (Steamhammer/Playground) – CD

FULLFORCE är ett nytt band som består av Stefan Elmgren (ex. HAMMERFALL), Anders Johansson (HAMMERFALL), CJ Grimmark (NARNIA), Mike Andersson (CLOUDSCAPE) och Tommy Larsson (ex. HEED). 2002 släppte Stefan Elmgren ett soloprojekt under namnet FULL STRIKE – men där föregångaren lutade sig mot ett hårdare Heavy Metal sound drar snarare det nya bandet FULLFORCE åt melodisk hårdrock och powermetal. ”One” är en platta som växer för varje lyssning och är inte alls så illa som man kan tro till en början (är alltid lite illvilligt inställd på nya powermetal vax) och det kan de tacka Mike för! Mike sjunger riktigt starkt och ger den melodiska touch som jag gillar, lite som ett hårdare och äldre EUROPE. Här finns gott om bra låtar men favoriten är nog ändå ”Suffering In Silence”. Härligt luftig debut!

7/10  

MORBID ANGEL ”Illud Divinum Insanus” (Seasons Of Mist/Sound Pollution) – CD

Legendariska dödskombon MORBID ANGEL är åter aktuella och denna gång återförenade med originalsångaren David Vincent som lämnade bandet 1996 för att återvända åtta år senare. Här är dock första plattan med sångaren sedan 1995 års ”Domination” och man kan konstatera att bandet ”utvecklats” (som de så fint brukar heta) sedan Trey Azagthoth och Co. sist gjorde något väsen av sig med ”Heretic” 2003. Förr stod de för mullrande dödsmetall och var pionjärer och satte mallen för hur deathmetal från andra sidan Atlanten skulle låta – nu trampar de upp nya stigar i och med att släppa en skiva som ena stunden låter typisk MORBID ANGEL (”Nevermore”) för att i nästa dra loss i sataniska technotoner som låter sååååååå nittiotal (”Too Extreme”, ”Destructos Vs The Earth/Attack”). Bäst blir de dock när de blandar in ett tungt sväng till sin dödsmetall – lite satansrock alá TRANSPORT LEAGUE som i skivans bästa spår ”Radikult” och ”I Am Morbid”. Det går inte annat än att gilla när bandet vågar blanda in nya ingredienser till sin musik. Speciellt med tanke på att de är världsledande och troligtvis har några av världens mest trångsynta personer som fans! Plattan växer för varje lyssning! Bör kollas upp av såväl gamla fans (en del lär de ju gilla i alla fall) som nya (kommer definitivt gilla steget de tagit tror jag!).

7/10

SEPTIC FLESH ”The Great Mass” (Seasons Of Mist/Sound Pollution) – CD

Sjunde verket med grekiska SEPTIC FLESH lockar än en gång med sköna melodiska tongångar som både har black, death och goth i sig. De har på senare verk varit väldigt pålitliga och man vet vad man får när man lyssnar på dem. Det är som en mix av MOONSPELL och DIMMU BORGIRs senare verk. ”Pyramid God” är medryckande och öppningsspåret ”The Vampire From Nazareth” är definitivt något som borde få många av konkurrenterna avundsjuka – vilket låtsnickeri! Det är just detta som gör att SEPTIC FLESH håller, de kan skriva låtar som är både mörka och medryckande och det faktum att de berör flera mörka genrer gör det bara mer eggande än förvirrande. ”The Great Mass” är definitivt ett stabilt hantverk av grekerna. Hörde nyligen att Grekernas skuld till staten var ofantliga summor per invånare – kan det vara denna ekonomiska ångest som gett utlopp för denna grymma musik tro? I så fall hoppas jag krisen består!

7/10

THE SOULLESS ”Isolated” (Earache/Sound Pollution) – CD

Göteborgska AT THE GATES har på senare år fått sig ett rejält erkännande för den musik de skapade på nittiotalet hemma i Göteborg. Tvåtusentalets erkännande baseras på att många nya akter inom speciellt deathcore genren namngivit dem som stor inspiration och influenskälla. Engelska THE SOULLESS, som tidigare hette IGNOMINIOUS INCARCERATION (och släppte en EP och en fullängdare under det namnet), lär definitivt vara ett av alla dessa band som skulle kunna namndroppa låtar med AT THE GATES i sömnen. Inte för att de direkt låter som Göteborgarna rätt av, nej THE SOULLESS är mer åt det melodiska deathmetal hållet och kanske lite mer åt DARK TRANQUILLITY, men ändå så hörs någonstans influenserna. De är inte helt under isen heller må jag säga, stundvis är det riktigt medryckande, men det vill inte sätta sig – detta har gjorts hundratals gånger förut. Tack och lov så tillhör THE SOULLESS definitivt det övre skiktet i alla fall.

5/10  

WHO CARES ”Out Of My Mind/Holy Water” (Ear/Playground) – CD-Singel

Vi gör klart all fakta direkt: Ian Gillan (DEEP PURPLE) och Tony Iommi (BLACK SABBATH) återförenas för första gången sedan bespottade BLACK SABBATH vaxet ”Born Again” som släpptes 1983! De gör det under namnet WHO CARES och singeln är en välgörenhetsgrej för att dra in pengar till en musikskola i Armenien. Till sin hjälp har de på skivans första låt Linde Lindstrom (HIM), Jason Newsted (VOIVOD, ex METALLICA), Nicko McBrain (IRON MAIDEN) och Jon Lord (ex. DEEP PURPLE, WHITESNAKE). Hur låtarna låter? Jo kompetent jävla bra typisk hårdrock signerad grabbarna Iommi/Gillan – med andra ord riktigt kanon! Man kan ju också hoppas att detta leder något vart – för fler än jag skulle nog vilja se gubbarna jobba ihop igen. Själv tycker jag att ett samarbete med Ozzy i BLACK SABBATH borde vara uteslutet, han har bränt sina broar och nu när Dio har lämnat jordelivet så borde helt klart Iommi slå sina påsar ihop med Gillan för gott. För skapar de låtar i klass med det här så skulle det kunna bli klassiskt. Detta är också betydligt bättre än de låtar som fanns på HEAVEN AND HELL skivan ”The Devil You Know” som släpptes för ett par år sedan. Som bonus på skivan är videon till titellåten med plus en dokumentär kring projektet. Gubbarna kan än och borde bevisa att de menar allvar!

10/10

RECENSIONER maj -11 del 2 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

ABSORBING THE PAIN “Songs Of Hate With Love” (Rambo/Sony) – CD

Uppe i Örnsköldsvik kan man också tydligen det här med fräsch metal. På ABSORBING THE PAINs andra platta hör man influenser från såväl BLACK LABEL SOCIETY, DOWN, ALICE IN CHAINS, SOUNDGARDEN, BLACK SABBATH, PANTERA som DISTURBED. Det är en härlig mylla av det finaste från både nittio och tvåtusentalet. Visst kanske originaliteten lyser med sin frånvaro men det är ändå en knippe rejält starka låtar som ”Songs Of Hate With Love” är byggd av. Skivan är riktigt stark och just genren den rör sig i är något som jag då saknat några riktiga nykomlingar i. Vet inte vad som händer uppe i Sveriges nordliga delar men åter igen så verkar det handla om ”late bloomers” i (host…) ”övre tonåren” som lirar det som de gillade på nittiotalet – nu ställer sig ABSORBING THE PAIN till samma led av norrlandsband som HATE AMMO och LIVE ELEPHANT. Aggrometallen i norra Sverige blir vad tunggunget varit för New Orleans, glamrocken för LA, grungen för Seattle, brittisk Heavy Metal för arbetarklassen i Englands förorter och melodisk dödsmetall för Göteborg! ”Songs Of Hate With Love” är en stor del i detta! Bara att bocka och buga!

7/10 

AC/DC “Live At River Plate” (Columbia/Sony) – DVD

I den medföljande dokumentären om de nio dagarna i Argentina så finns en sydamerikan med som beklagar sig över att Européer allt är riktigt loja fans, han har sett AC/DC på liveupptagningar från Europa och inte gillat vad han sett att fansen presterat. Han har så rätt! När Argentina får ta del av den gigantiska rock n´ roll maskinen AC/DC för första gången på 13 år så vill fansen verkligen visa vad bandet har gått miste om! Tre nätter i Buenos Aires under en utflykt på nio dagar i december 2009 på bandets ”Black Ice World Tour” har här förevigats för framtiden.

Det är snyggt filmat, även om den delande skärmen stundvis kan vara störande, varför visa flera klipp samtidigt? Ser mest ut som ett intro till Dallas eller något. Men frånser man detta så är det verkligen en kanonupptagning i alla avseenden. Bilden är knivskarp, ljudet klockrent och bandet är på spelhumör och Argentinarna… galna! Det går heller inte annat än gilla setlistan – solklara klassiker som ”Back In Black”, ”Hells Bells”, ”Highway To Hell” och ”Thunderstruck” blandas upp med ett höjdarnummer som ”Shot Down In Flames” och nya nummer som ”Big Jack”, ”Rock N´ Roll Train”, War Machine” och ”Black Ice” plus mycket mer! Det känns på något konstigt vis ändå befogat med en dvd. Dessutom kan jag tycka att det är fräckt med dessa megaproduktioner som faktiskt är regisserade. Det är liksom inte bara en dvd i mängden med ett gig i mängden. Fler band borde ta efter – men pengar saknas förstås.

MEN jag måste ändå gång på gång fråga mig hur äkta detta är. Såg själv bandet två gånger på denna turné 2009 först på ett bra gig i Globen för att sedan se dem på ett trött, tråkigt och överlag kasst gig på Ullevi där även publiken var trött. Där och då hördes det att grabbarna blivit gubbar – det var inte bara trött och sömnigt, Brian Johnson kunde inte heller sjunga längre! Detta märks det inget av i Buenos Aires och då undrar man om Ullevi giget var en tillfällighet eller om ”Live At River Plate” är rejält tillfixad – svaret blir lätt det sistnämnda. Men det skiter vi i nu och njuter! En klassisk dvd om en sisådär tjugo år!

9/10

THE BJORN ”2011” (Rambo/Sony) – CD

Borås är känt för sin postorder och då först och främst Ellos, även allsvensk fotboll och Elfsborg har satt staden på den svenska kartan men i metallens kretsar så är det goth man kommer att tänka på. Staden har avlat fram riktigt bra och framträdande akter inom genren inte minst BESEECH, LAKE OF TEARS och CEMETARY. Därför är det första man kommer att tänka på när man hör talas om THE BJORN – gothmetal. Men ack så fel man har! Här handlar det om upphottad thrashmetal med en fot i nu-metall och en fot i Rock n´ Roll. Men båda fötterna står stadigt i thrashmetallens tecken (och inte minst något eget) och TESTAMENTs glansdagar påminns här och var. Underbara ”Locomotive” med sin etsande refräng får mig att tänka på STATIC-X, ”My Declaration” om just TESTAMENT, ”Vampire´s Throne” är som en mix av underbara MEDICATION (versen) och RAISE HELL (refrängen), ”Snake Town” är en skönt rockig thrashbit som blåser fram som en frisk tornado. I ”Kelly Stone” lyckas de både klämma in tuggande TRANSPORT LEAGUE sväng i versen och lite pop/goth i refrängen – strålande! I ”In The Light” är det återigen TESTAMENTs mest melodiska stunder som gör sig påminda, ”Dead” är malande och amerikanskt fräsch. I de två avslutande låtarna börjar det lugnt för att sedan brisera i lössläppta monster. I både ”The Eye Of The Perfect Storm” och ”Lines” bjuder sångaren/gitarristen Björn Johansson på en skön Peter Dolving imitation med mersmak. Sällan jag går igenom en hel skiva låt för låt med ord – men ”2011” är också något extraordinärt – de nio låtarna som sammanlagt klockar in på trettiofem minuter skapar tillsammans det starkaste svenska debutalbum jag hört sedan THE HAUNTEDs debut. Det finns många anledningar till varför ”2011” golvar mig totalt. För det första så innehåller albumet så mycket fin musik som är varierande utan att spreta – det handlar om låtar med stort L, sånger som sticker ut var för sig. Dessutom kan Björn Johansson mycket väl vara den bästa svenska metalsångaren någonsin! Vilken guldklimp. Han behärskar verkligen hela registret och vågar dessutom använda det redan på bandets debut. Blir inte THE BJORN nominerade för en grammis för denna debut så är något riktigt fel i branschen. Låt 2011 bli THE BJORNs år! Riktigt nära toppbetyg!

9/10

DEATH DESTRUCTION ”Fuck Yeah – Live EP” (Columbia/Sony) – Vinyl EP

Detta Göteborgska All-Star band med musiker vars CV:n inkluderar akter såsom EVERGREY, DEAD BY APRIL och HAMMERFALL lirar hårdrock som är musikaliskt långt ifrån deras ordinarie band eller tidigare åtaganden. De tre spåren har mycket mer gemensamt med aggro-storheter såsom PANTERA och inte minst dess avyngling HELLYEAH! ”Fuck Yeah” är en låt som slår på knock och återupprepning om titelns tema och som har stor livekänsla kring sig med skrikande folk i studion. Andra låten ”Crank It Up” är en svängig bit med fett groove i sig och återigen en refräng som skanderar mantrat i låttiteln. Sista låten är dock EPns höjdare. ”Never Again” är en släpande historia som påminner om hela New Orleans på en och samma gång – klassiskt släpande Phil Anselmo patenterad sång följt av skrik och ångest. Dessutom går Henrik Danhages solo tre och en halv minut in i låten inte av för hackor, vilket skönt lir – låter nästan som ett klassiskt Tim Sköld solo. Helt klart bäst på skivan! De tre låtarna bådar mycket gott inför framtiden och jag hoppas att bandet lyckas behålla den bredd de trots allt har inom de begränsade ramar EPn bjuder på, debutskivan till hösten kan mycket väl bli ett monster till skiva.

7/10

THE GLORIA STORY ”Shades Of White” (Rambo/Sony) – CD

Att “Bobba Fett” Lindström från THE HELLACOPTERS suttit i producentstolen är något som kan höras på Skövdebaserade THE GLORIA STORYs debutskiva. Stundvis osar det mycket HELLACOPTERS om ”Shades Of White” men mest om dess gemensamma influenser – KISS, THIN LIZZY, ROLLING STONES etc. Det är som om alla gamla husgudar paketerat ner sig i ett nytt band. Detta skulle också kunna bli hur bra som helst och stundvis är det riktigt eggande som i TURBONEGRO flirtande ”Highway”, men allt som oftast blir det bara ett ”jaha!”. Inte en gnutta originellt. Bäst är bandet när de försöker låta så mycket THIN LIZZY att de förtjänar en käftsmäll och stöldanmälan som i ”Baby Let The Good Times Roll” och ”Valentino”. Det är svårt att vare sig älska bandet skoningslöst eller rent av att hata dem. THE GLORIA STORY bara är och det får tala för sig självt. Tror dock att bandet kan få sig några riktigt inbitna fans p.g.a. ”Shades Of White” – själv gör den bara att jag letar upp ”originalen” igen!

6/10

RIVAL SONS ”Preassure & Time” (Earache/Sound Pollution) – CD

Earache är ju ett gammalt anrikt skivbolag som odlat fram stora deathmetalpionjärer genom åren! Därför blir jag både förvånad och glatt överraskad när Los Angeles stationerade RIVAL SONS släpps av bolaget. Ett amerikanskt band som spelar utsvängd och härlig hederlig sjuttiotals hårdrock. Jag finner genast drag av THE ANSWEAR och WHITE STRIPES men även av deras äldre inspirationskällor – LED ZEPPELIN, WHITESNAKE och DEEP PURPLE. Sångaren Jay Buchanan har en skön röst som landar någonstans mellan Robert Plant och David Coverdale dessutom har han en inlevelse och en övertygande dramatik i sina stämband som gör att det inte går att tycka illa om bandet. RIVAL SONS kommer bli nästa stora band på retrohimlen – var så säkra! Titellåten ”Preassure & Time” är en låt som har drag av allt från LED ZEPPELIN och THE CULT till THE DOORS, ”Burn Down Los Angeles” en punkig touch, ”Young Love” har sina rötter riktigt långt bak i musikhistorien och skramliga ”White Noise” ger en indikation på bandets musikaliska bredd. Detta är verkligen en debut som sätter världen i snurrning. ”Preassure & Times” kommer ta RIVAL SONS riktigt långt – det är de verkligen värda. Sommarens retroskiva är här och tar över stafettpinnen efter vårens omvälvande platta med GRAVEYARD! 

9/10

RECENSIONER maj -11 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

BATTLE BEAST “Steel” (Hype/Warner) – CD

Klassisk Heavy Metal med en brud på sång dyker upp då och då. Ofta kan detta också lyckats då tjejer som sig bör har lättare att ta en högre ton och det på ett naturligt sätt utan att låta som en fjortis med kulorna i kläm mellan två betongklumpar. Därför fastnar man snart för finska BATTLE BEAST med Nitte Valo på sång och deras Heavy Metal med en skönt modern touch. Hon har även hjälp av gitarristen Anton Kabanen som också leadsjunger och även han fixar detta föredömligt. De låter lite som om BULLET bytt sångare mot en sångerska och precis som sitt sällskap ifrån Sverige så har de kliché-coola låttitlar såsom ”Die-Hard Warrior”, ”Steel”, ”Enter The Metal World” och ”Justice And Metal” på plattan. Det är onekligen flip eller flopp och hur gärna jag ändå vill såga BATTLE BEAST så kan jag det inte, det är alldeles för bra för det. Gillar man U.D.O. och BULLET istället för ACCEPT – ja då är onekligen BATTLE BEAST det nya bandet att fästa sig vid. Enkelt, hjärndött och riktigt jävla bra!

7/10  

BLAKE “Haze Parade” (Hype/Warner) – CD

Det första som slår mig när inledande “Viper” drar igång är att BLAKE låter som ett mer lättillgängligt MUSTASCH. När man lyssnar på ”Haze Parade” så är det också en känsla som hänger kvar, tyvärr sticker finnarna inte ut lika mycket som sina kollegor från Sverige. Men här och var smäller det till – som de sköna gitarrerna i ”Snow Factory” eller det alldeles underbara titelspåret som trots sin muppighet i versen besitter en riktigt snygg brygga och en underbar refräng med obetalbart skönt gitarrlir igen! Hade det funnits fler låtar av denna kaliber så hade BLAKE helt klart kunnat rott hem ett högre betyg men helhetsintrycket blir tyvärr lite tamt. Synd med tanke på att de uppenbarligen kan skriva en del bra låtar. Men är det något som finnar är experter på så är det att skriva låtar som borde gå hem på alla radiokanaler som spelar tyngre rock! BLAKE är inget undantag i det fallet, men i min bok är låtarna i de flesta fall för svaga för att hålla i längden.

5/10

COLOSSUS ”Spiritual Myiasis” (Dark Matter) CD EP

Stockholmsbandet COLOSSUS musik har ofta beskrivits som en parallell till MASTODON, TOOL och NEUROSIS. I många av fallen kan jag förstå liknelsen och på denna debut EP som skall följas upp av en fullängdare i höst finns helt klart trådar värda att följa upp i framtiden. I vissa stunder älskar jag bandets musik - speciellt när de maler på med KYUSS tyngd på basen och ett tryck i lungorna som inte kommer från denna värld. Dock störs jag av ljudet stundvis är demoaktigt ofint. Det kan visserligen ha sin charm med en produktion som får sandkornen från öknen att fastna i håret, men jag tror ändå att COLOSSUS skulle ha mer att vinna på en mer klinisk produktion. Att de tre låtarna nästan klockar in på arton minuter ger ett hum om vad vi snackar för musik. I grund och botten är det BLACK SABBATH hård musik med en modern touch. Skönt med meckig musik som inte är alltför teknisk och som INTE inspirerats av MESHUGGAH! Jag gillar vad jag hör men vill höra mer och vill höra det rättvist – nu känns det som lite tappats på vägen, synd med tanke på hur bra grunden låter!

6/10

DOOM UNIT “The Burden Of Bloom” (Hype/Warner) – CD

Det finska vemodet infinner sig alltid när man lyssnar på band ifrån landet i öster med massor av sjöar. Konstigt, ibland undrar man bara vad det kommer ifrån? Var kommer de toner som slår an på en känsla av alkohol, ensamhet och kala väggar? Görs denna typ av musik i andra länder så blir det genast gothmetal men i just Finland kan de lirka in det var som helst och det blir därefter. DOOM UNIT är rock som både sneglar åt goth men även åt grunge. En låt som ”Dead Pilot” kunde ha varit skriven av ALICE IN CHAINS. Men på plattan finns även toner som får mig att tänka på inhemska band och då först och främst SENTENCED mer rockiga stunder. Hur som helst så efterlämnar ”The Burden Of Bloom” en skön eftersmak. Man blir inte hängiven men vill ändå ha mer. Skönt skval att lyssna på, både till festen på altanen och till boken i fåtöljen. Dessutom kräver inte skivan att det är höst trots sina mörka tongångar. Stabilt hantverk.

7/10

GUANO APES ”Bel Air” (Columbia/Sony) – CD

När GUANO APES splittrades 2005 var det nog inte många som trodde att det alternativa rockbandet ifrån Tyskland någonsin skulle återuppstå. Hiten ”Open Your Eyes” och covern på ALPHAVILLEs ”Big In Japan” hade gjort att de roterade flitigt på MTV och var riktigt stora runt millenniet. Själv tillhör jag dem som gillade en hel del av de alternativa band som dök upp under nittiotalet (och enligt många tog död på hårdrocken) och därför blir det som en nostalgitripp när en ny platta med GUANO APES helt plötsligt dyker upp. Dessutom låter ”Bel Air” som om tiden stoppat upp – för detta låter så mycket 1997 att jag bara vill vältra mig i min avslutande ungdom en gång till innan man skall ut i det hårda arbetslivet. Sandra Nasic har än idag en skön röst som passar denna typ av moderna musik alldeles ypperligt! När bandet återförenades 2009 lade ingen stor notis om det hela och tyvärr tror jag inte ”Bel Air” kommer få någon stor uppmärksamhet heller trots att skivan väcker känslor och band som SKUNK ANANSIE, GARBAGE och NO DOUBT flackar förbi mina slutna ögon än en gång… Många säger slätstruken rock från en död tid själv säger jag härlig nostalgi från en svunnen tid! Ingen skulle kunna veta att nya ärtiga ”She´s A Killer”, übersköna ”Sunday Lover” eller starka ”Oh What A Night” är skrivna och utgivna efter 2010talet. Inget nytt under solen och det älskar jag!

7/10

MARILLION “Live From Cadogon Hall” (Ear/Playground) – 2 DVD

När Steve Hogarth 1988 ersatte karismatiske sångaren Fish var det många fans som valde att inte följa med bandet in i framtiden. Själv kan jag villigt erkänna att jag inte lyssnat nämnvärt mycket på de tolv(!) studioplattor som släppts efter det att Fish lämnade det brittiska bandet. Nu sitter jag då här med en dubbeldvd som förevigar en helkväll med ett akustiskt set där skiva ett koncentrerar sig på plattan ”Less Is More” (släppt -09) i sin helhet och skiva två är en slags best of – MEN som helt utesluter tiden då Fish frontade bandet. Så det är helt klart utan förväntningar jag går och bänkar mig vid tvn och ändå förtrollas jag av MARILLIONs lugna och stämningsfulla musik. När sista fullträffen ”Three Minute Boy” klingat ut kommer jag på mig själv med att sätta på det hela igen – det är så underbart vackert och så otroligt skönt filmat i sin enkelhet med den förträffliga dekoren. Jag önskar att jag varit där och upplevt detta live! Det måste ha varit en otrolig kväll. Efter att ha sett på ”Live From Cadogon Hall” kan jag inte annat än att ge med mig och börja upptäcka tiden som gått efter -88. Efter att ha lyssnat och sett till det här har jag tydligen gått miste om en hel del! Vackert! Dock saknas extramaterial…

8/10

TURBONEGRO ”Apocalypse Dudes/Darkness Forever” (Edel/Playground) REMASTRAD 2 CD

Norska TURBONEGRO med Hank Von Helvete i spetsen tog en hel generation ungdomar med storm. Nu släpps deras plattor på nytt i remastrat format och med diverse bonuslåtar. ”Apocalypse Dudes” från 1998 har förärats med två bonuslåtar ”Prince Of Rodeo” i singelversion och David Bowie skrivna covern ”Suffragette City”. Men det är originalmaterialet som än en gång välter i kull lyssnaren. Vilken platta de hade skapat! En skitig och nästan blackmetalliskt mörk rock n´ roll som handlar om livets fördärv. ”Get It On” kan vara det hårdaste och skitigaste som kan ha skrivits inom genren. Det luktade bakfylla och svett om hela TURBONEGRO kring denna tidpunkt - inte minst musikaliskt.

Den efterföljande liveplattan ”Darkness Forever” inspelad året efter fångar också upp denna smuts i sin finaste form. Som en polerad bajskorv! Denna femton låtar långa liveupptagning har förlängts med ytterligare fem låtar på denna utgåva och de tjugo låtarna ihop ger en bra och rättvis bild av bandet live. ”Bad Mongo” öppnas med att dissekera GUNS N´ ROSES totalt! Dessutom låter det live om det hela! Plattan är inspelad både i Hamburg i början av -98 och i Oslo i slutet av samma år. Grymt bra livedokument av ett numera saknat band – men varför inga linernotes? Dåligt med tanke på att de ändå satsas på att ge ut alstren igen!

9/10

TURBONEGRO ”Retox/Hot Cars & Spent Contraceptives” (Edel/Playground) REMASTRAD 2 CD

2007 släpptes bandets svanesång “Retox”. En energisk skiva som är riktigt bra men ändå saknade en hel del, man hörde att bandet var på nergång efter ett par riktiga toppskivor och i efterhand kan man förstå att bandet lade ner verksamheten några år senare. Men några spår som ”Hell Toupée” och ”We´re Gonna Drop The Atom Bomb” är än idag klassiker. Bonusspåren ”Back In Denim” och ”Into The Void” fanns redan med på den utgåva som gavs ut 2007 – så de är inte direkt någon nyhet…

Bandets debutplatta ”Hot Cars & Spent Contraceptives” är för mig en ny bekantskap. Här har ännu inte Hank Von Helvete kommit med i bandet utan det är Harald Fossberg – här som Harry Neger – som står bakom mikrofonen och vrålar. Hela skivan doftar också ungdomlig entusiasm och är replokalsaktig i sin känsla, dock så saknas också den känsla för att skriva låtar som de senare fick till riktigt bra. Som debutverk sett kul, men inte bra. Så när man lyssnar framstår svanesången ”Retox” än bättre än vad den är – kanske därför de paketerats ihop!? De fem bonuslåtarna tillför inte debuten något. Och åter igen – en återutgåva helt utan linernotes. Bu!

6/10

V8 WANKERS ”Iron Crossroads” (SPV/Playground) – CD

Tysk bikerrock som vill vara allt och lite till på en gång. De vill vara hårda som MOTÖRHEAD, energiska som AIRBOURNE och punkiga som SOCIAL DISTORTION. Dessutom ser de ut som de låter – som ett gäng tatuerade gossar med näsan i vädret och som alla vill se hårda ut trots att de verkar ha uppnått en ålder då man normalt hämtar ungarna från dagiset kvart över fyra på eftermiddagen efter en hård arbetsdag. Skall dock inte bara spy galla på bandet, ”Iron Crossroads” har sina stunder men är alldeles för skränig för att fånga mig helt och trots att en del låtar är rätt ok så finns det alldeles för mycket utfyllnad bland de fjorton spåren. Titellåten börjar som en VOLBEAT-dänga men slutar i ett musikaliskt kaos som bara låter skit! Detta känns också lite som ett signum på bandets sjätte alster. På en scen på en bikerklubb med en öl i näven kan säkert detta uppskattas stort men på platta – nej tack!

2/10  

WE ARE THE OCEAN ”Go Now And Live” (Hassle/Sound Pollution) – CD

Brittiska WE ARE THE OCEANs historia är värd att berättas. Bandet bildades 2007. Fyra av medlemmarna var blott 18 år och de rekryterade ett underbarn på blott 15 år på gitarr – Alfie Scully. Nu fyra år senare har de hunnit släppa två EP´s och två fullängdsalbum (med nya plattan inkluderad) plus turnerat runt med bl.a. FUNERAL FOR A FRIEND och THE USED plus lirat på Download Festivalen! Nu har gitarristen kommit upp i den höga åldern 19 år(!) och nya skivan låter fräsch. Vet inte om man luras av all åldersstatistik men grabbarna låter minst sagt hungriga. WE ARE THE OCEAN är modern rockpop i stil med FOO FIGHTERS och det vinnande konceptet är det uppfångande gitarrspelet och sångaren Dan Browns sköna röst. Detta borde verkligen vara musik att hata men det är riktigt bra radiorock och WE ARE THE OCEAN kommer definitivt bli ett band att räkna med i framtiden. En låt som ”The Waiting Room” skulle på egen hand kunna välta Stockholms stadion.

7/10  

 
RECENSIONER april -11 Del 2 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

ARTILLERY “My Blood” (Metal Mind/Border) – CD

Sedan Danska ARTILLERY fick tag på en riktigt vass thrashsångare i Sören Adamsen år 2007 har bandet plötsligt blivit riktigt intressanta. Föregångaren ”When Death Comes” var en rejäl uppryckning och nu är äntligen uppföljaren ”My Blood” här. Det handlar återigen om stenhård och snabb thrashmetal som har sina rötter i Bay Area scenen med EXODUS och TESTAMENT som ledstjärnor. Just EXODUS är ett band som man kommer att tänka på när man lyssnar på nya skivan. Det är verkligen hårt och rejält frenetiskt. Sören fullkomligt fräser fram orden som en spottande rabiessmittad hund. Och det är just det som jag älskar med ”nya” ARTILLERY – de har en sådan energi att man nästan tappar andan när man lyssnar på dem. Det är härligt och uppfriskande fräscht trots att det låter som något som kunde varit släppt för över tjugofem år sedan. Gillar du thrashmetal och då i synnerhet EXODUS och kanske i viss mån DESTRUCTION då är verkligen ”My Blood” plattan för dig. Själv känner jag mig nästan som tonåring på nytt då jag lyssnar på danskarna!

8/10

BLACK OATH ”The Third Aeon” (I Hate/Sound Pollution) – CD

Italienska BLACK OATH är inte att svåra att spåra musikaliskt! Deras doom har sin stora influens i Sverige, tidiga CANDLEMASS lyser med sin inspiration lång väg. I vissa stunder tror jag att skivbolaget bara luras – detta är ännu ett projekt av Leif Edling! Men till slut får jag inse att det trots allt handlar om ett Italiensk band som bara vetat vart de skulle vända sig för att hitta den rätta vibben – för att blickarna varit ställda upp mot norr och Sverige är det ingen som helst tvekan om när man lyssnar på ”The Third Aeon”. Men där CANDLEMASS någonstans är mainstream så är BLACK OATH verkligen underground. Sex låtar som klockar in på nästan en trekvart tillsammans borgar för tung kvalitet och det är någonstans häri som Italienarnas styrka också sitter. De är så skönt retrodoom att man nästan tar ett steg tillbaka för att det är så tungt. I ett nersläckt rum med ett par stearinljus och lite rödvin skulle bandets musik komma till sin fulla rätt. ”The Third Aeon” är helt klart en platta som inte kan göra någon doom-fan besviken.

7/10

LIVE ELEPHANT ”Speak The Truth Or Die Alone” (Rockfall/Border) – CD

Öppningslåten “Hellyeah! (Come Taste My Blood)” öppnar Umeåbandets tredje alster och jag funderar direkt på om de lurat mig och skickat överblivet material från PANTERAs ”Cowboys From Hell”/”Vulgar Display Of Power”-era. Här finns allt! Ren skär aggrosång med tillhörande blytung pratsång som inte så lite påminner om Phil Anselmos högtidsstunder, dessutom är det förpackat med klassiskt dubbeltramp och ett grymt gitarrspel. Redan där någonstans blir jag såld på LIVE ELEPHANTs platta. De tar lyssnaren med storm och visar från första ton var skåpet skall stå. Att bandets musik jämförs med PANTERA och TESTAMENT i skivbolagets biografi känns dessutom mycket ärligt för en gångs skull. Precis som de prickar in PANTERAs höjdpunkter så prickar de även in TESTAMENTS liknelse – ”The Gathering”. Många band uppger ofta det sistnämnda alstret som en platta de vill låta som när de kommer in i studio med en producent. Vet i sjutton om inte LIVE ELEPHANT också gjort det och lyckats!? ”Speak The Truth Or Die Alone” är lysande precis som den debut ett par av medlemmarna för snart ett år sedan släppte med HATE AMMO. Är det så att det blir UMEÅ som kommer representera den riktigt tunga metallen i framtiden? Kanske så rejält att Norrland hamnar på världskartan? LIVE ELEPHANT skall i så fall ta åt sig äran av sin del utav jobbet! Riktigt stark platta!

8/10

NAZARETH ”Big Dogz” (Ear/Playground) – CD

Med sångaren Dan McCafferty och bassisten Pete Agnew kvar ifrån 60/70talets originalsättning har de Skotska hjältarna i alla fall lyckats hålla ihop halva bandet genom åren – alltid något! Sedan förre trummisen tragiskt dog i hjärtinfarkt inför den stundande USA turnén 1999 så har även Petes son Lee hanterat trumstockarna så numera är halva bandet också släkt. På ”Big Dogz” lirar bandet riktigt schyst hårdrock som både är tung och svängig. Precis som alltid så är Dans sång enastående, lite smått rivig och rejält tung. Inte undra på att både Ritchie Blackmore och även bröderna Young försökte värva honom till DEEP PURPLE respektive AC/DC en gång i tiden. NAZARETH är väl inte hetaste bandet år 2011 men precis som ett band som KROKUS så ligger de där bak i strömmen och följer med jättarnas båtar år efter år utan att få komma om. NAZARETH är tyvärr ett band som lever på gamla meriter, tråkigt med tanke på att de än idag är riktigt bra.

7/10 

PARADISE LOST “Draconian Times – Legacy Edition” (Music For Nations/Sony) – REMASTRAD CD/DVD

Det finns plattor som idag räknas som klassiker. Plattor som under sin tid satt avtryck och som är så bra att man kan sätta på dem igen när som helst och bara njuta av hur bra det är – än idag! Brittiska gothmetalbandet PARADISE LOST gjorde en sådan platta 1995 och ”Draconian Times” levererar än idag – så här 16 år senare! Jag kommer ihåg när jag 1995 åkte ner till Kåren i Göteborg och beskådade bandet live efter att ”Draconian Times” letat sig varv efter varv i min stereo hemma i tonårsrummet. Här radas bandets paradnummer upp ett efter ett – ”Forever Failure”, ”Hallowed Land”, ”Yearn For Change” och ”The Last Time”. Plattan kan ses som en förlängd arm och en förfining av föregångaren ”Icon”. Skivorna har mycket gemensamt musikaliskt. Efter ”Draconian Times” började bandet ta ut svängarna och det är först på senare år som man kunnat hitta något att spåra musikaliskt så långt tillbaka som 1995. Men åter till ”Draconian Times” – plattan öppnade portarna för den breda massan och bandet prydde omslagen till såväl Kerrang som Metal Hammer och blev en försäljningsmässig succé. Bandet fick fina turnéer och festivaler och det är inte svårt att fatta varför plattan blev en sådan framgång. ”Draconian Times” har verkligen allt. Den är både mörk och hård men har också faktiskt en hel del driv och fart i sig. Låtmaterialet håller hög klass och både en och en står sig låtarna starka och som album är det fulländat. Man skulle kunna sätta in vilken låt som helst i ett liveset och det skulle mötas av rungande jubel.

På denna snygga version som är paketerad som en hård bok finns en knippe demos och liveversioner med. Det finns även med en DVD och den innehåller plattan i 5.1 mix plus tre videos. Själva bok innehållet är mycket snyggt med både texterna till låtarna och linernotes. Det enda jag skulle kunna sakna är en dokumentär kring skivinspelningen – det hade varit kul att haft på DVDn. Men oavsett så skulle denna platta få ett toppbetyg – vad som ändå hade inkluderats. Ett mästerverk!

10/10

POISONBLACK ”Drive” (Hype/Warner) – CD

När SENTENCED gamle sångare Ville Laihiala tog över även de vokala bitarna vid sidan av sitt gitarrspelande efter att POISONBLACKs förste sångare lämnat bandet så steg intresset markant för bandet. Ville har en skön röst och som inte minst gör att helhetskonceptet påminner en del om SENTENCED. Det är finsk vemod fast i en lite rockigare tappning. Problemet med POISONBLAK är dock att man sitter där och diggar och tycker att det är svinbra, men lik förbannat så är det inget som riktigt vill sätta sig. Det är den stora skillnaden mot SENTENCED, för där det forna bandet var totalt solklara i sitt låtsnickeri har fortfarande POISONBLACK en hel del att önska. Skivan rockar och underhåller för stunden men saknar den sista lilla pusselbiten för att övertyga mig helt och hållet. POISONBLACK – ett band jag vill älska skoningslöst men tyvärr inte kan.

6/10

RISE AND SHINE ”Empty Hand” (I Hate/Sound Pollution) – CD

Psykadeliskt doomiga RISE AND SHINE har en styrka och en svaghet som är en och samma sak och person – sångerskan Josabeth Leidi. Hon har en minst sagt säregen röst som gör att Stockholmarnas musik låter minst sagt unik. Det låter stundvis som om de hittat en sångerska på någon hippiefestival under sena sextio, tidigt sjuttiotal – hela hennes röst stinker flum. Men det blir också deras största svaghet, för efter att plattan fått varvats några gånger så orkar jag inte längre med rösten, då vill jag bara veta hur musiken hade låtit med en annan sångerskas approach. Visst är RISE AND SHINE bra och intressanta men jag kan inte låta bli att föreställa mig det faktum att det skulle kunna vara så mycket bättre. Men ”Empty Hand” är inte musikaliskt oäven och jag kan tänka mig att Josabeth kommer mer till sin fulla rätt i liveformatet. Men det hjälper liksom inte här…

4/10

SYMFONIA ”In Paradisum” (Edel/Playground) – CD

Timo Tolkki och Jari Kainulainen (båda ex STRATOVARIUS), Andre Matos (ex ANGRA), Uli Kusch (ex HELLOWEEN) och Mikko Härkin (ex SONATA ARCTICA) – låter det som en våt dröm? Ja, för många gör det nog det när alla dessa ”före detta i stora band” medlemmar slår sina påsar ihop i nya SYMFONIA. Redan omslaget sätter tonen med att det är ett nytt STRATOVARIUS vi har att göra med när herr Tolkki sammankallat sina nya mannar. Och gillar man STRATOVARIUS glansdagar så kommer man nog att älska SYMFONIAs debut ”In Paradium” – det är liksom öppet mål på något sätt. För en gångs skull så känns det som att Tolkki hittat rätt igen. Själv har jag aldrig varit såld på STRATOVARIUS, tycker bl.a. att keyboarden alltid fått för stort utrymme på bekostnad av tyngd. Därför faller inte heller SYMFONIAs debut mig på läppen – det väger helt enkelt för lätt i min bok. Men gillar man som sagt Tolkkis gamla band kan man säkert slänga på minst fyra pinnar på mitt betyg.

4/10

VIRGIN STEELE ”Noble Savage” (Steamhammer/Playground) – REMASTRAD 2CD

1986 släppte New-Yorkbandet VIRGIN STEELE sin tredje platta “Noble Savage” – en platta som räknas till bandets höjdpunkter. Bandet har alltid varit som en lightversion av MANOWAR, men istället för bara pumpande tyngd har bandet alltid använt mycket keyboards och haft en mer mytologisk framtoning. Att ”Noble Savage” är högt aktad är lätt att förstå – med låtar som öppningslåten ”We Rule The Night” och ”The Evil In Her Eyes” visar de att de är riktigt bra skapare av klassisk Heavy Metal. Många gånger påminner plattan om LIZZY BORDEN – härligt tuff men lättsam metal. Förutom linernotes av bandledaren själv, David DeFeis, så innehåller dubbelplattan även hela nitton bonusspår! Inte illa alls och dessutom snyggt förpackat i en digipack. Sammanfattningsvis så går det inte annat än att både älska plattan och de efterföljande bonuslåtarna – här finns mycket mumma för pengarna! Ett givet köp! Grymt bra platta!

8/10

WARLOCK ”Hellbound”, ”True As Steel”, ”Triumph And Agony” –  (Metal Mind/Border) – REMASTRAD CD

Innan Doro Pesch blev Doro med alla världens hårdrockare hade hon sin karriär i WARLOCK. Nu återutger Metal Mind tre av plattorna. Debuten ”Burning The Witches” släpptes -84. Men Metal Minds återutgåvor tar vid när platta två släpptes –85, ”Hellbound”. Plattan var en typisk Heavy Metal platta med en ung Doro i högform. Det går inte att ta miste om vem det är som håller i mikrofonen och en låt som ”Earthshaker Rock” är än idag en klassiker utav rang. Av skivans nio spår är det dock inte många som blivit ”klassiker” men skivan är en helt ok metalplatta och gillar man Doro solo och aldrig har hört de gamla WARLOCK plattorna så kan det helt klart vara på sin plats att söka sig bakåt i katalogen. Som bonus finns sköna ”Hellraiser” med plus en liveversion av titelspåret.

6/10

Året efter, det vill säga 1986, släpptes så bandets tredje platta ”True As Steel”. Skivan öppnade de större portarna för bandet – inte minst då ”Fight For Rock” spelades flitigt på radion i USA och videon samtidigt fick mycket utrymme på MTV. Plötsligt började de hända saker och snart stod bandet på scen ihop med SCORPIONS, DEF LEPPARD, Ozzy Osbourne och BON JOVI på Monsters Of Rock hemma i Tyskland. Det kan kännas lite märkligt att denna platta banade nya vägar för bandet. För även här är avsaknaden av solklara hits ganska stor, även om låtar som ”Speed Of Sound” och ”Vorwärts, All Right!” är riktigt bra nummer. ”True As Steel” var som platta lite smått flörtande med mainstream soundet. Borta var den torftiga produktionen och i ”1986 mått mätt” så kan nog denna inspelning kännas het. Vilket säkert hjälpte till att få amerikanarna intresserade av bandets musik. Återutgåvan har förärats tre extraspår, lugna ”You Hurt My Soul”, hårda MÖTLEY CRUE doftande ”Turn It On” och snabba ”Evil”. Så här i efterhand så får även detta ses som en platta som visade att bandet var på gång mot något stort. 

6/10

Det var med fjärde plattan som det verkligen sa dunder och brak. 1987 släpptes så, den idag klassiska, ”Triumph And Agony” och vilken succé det blev. Inte så konstigt då plattan innehåller nummer såsom ”All We Are”, ”I Rule The Ruins”, ”East Meets West”, ”Kiss Of Death”, ”Metal tango” och ”Für Immer” – alla låtar som Doro fans fullkomligt älskar än idag! Här var ljudbilden fulländad och soundet är bländande fräscht (självklart har ju remastern gjort sitt) och låtarna sitter som en käftsmäll – med andra ord kunde inget annat än succé ske! Vilket det också gjorde. Återigen vevade MTV deras videos hårt, inte minst ”All We Are”. Bandet nötte vägarna i Staterna för första och enda gången som förband till MEGADETH och SACTUARY och var själva huvudakt åt LILLIAN AXE och FATES WARNING. Tyvärr hoppade nu de sista av originalmedlemmarna av bandet (ett par hade redan hoppat av året innan) och Doro stod kvar som ensam originalmedlem. Detta ledde till problem då nästa skiva skulle släppas. Bandets ex. manager ansåg sig ha rättigheterna till bandnamnet och vann konstigt nog laglig rätt för detta. Doro stod där med en färdig platta och bolaget ville såklart ha ut denna – det blev startskottet för solokarriären då skivan släpptes under namnet DORO. Skivan har här förärats med ett livenummer av ”East Meets West” plus tre studiospår. Det enda som saknas är precis som på de övriga återutgåvorna linernotes av Doro och de övriga bandmedlemmar, det hade varit kul att läsa. Plus info om alla extranummer på plattorna. Men man kan inte få allt.

8/10

 
RECENSIONER april -11 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

AMARANTHE “S/T” (Spinefarm/Universal) – CD

Svensk/danska AMARANTHE kommer från ingenstans och kommer välta både de svenska och internationella skivlyssnarna. Här snackar vi musik med hög potential att slå på stor front. De spelar metal i samma liga som NIGHTWISH och WITHIN TEMPTATION. Men där de nämnda banden är både episka och poppiga så kan AMARANTHE lägga till att de är modernt SONIC SYNDICATE-hurtiga emellanåt. Här finns låtar som snabbt sätter sig och om de inte får ett samtal ifrån Christer Björkman om att medverka i nästa års melodifestival så skulle han begå ett stort tjänstefel. För det är i just detta som bandets både styrka och svaghet sitter. De har s.k. ”schlagerhöjningar” mest hela tiden och är grymt etsande med ett välskrivet material som i grunden doftar pop med metallinslag men som framförs precis tvärtom. Det är trots allt riktigt hårt, inte minst produktionen, men samtidigt så känns det att de inriktat sig på den breda publiken. Med låtar som ”Hunger” och inte minst ”Automatic” (som de enligt mig borde sparat och vunnit melodifestivalen på) kommer de utan tvekan slå och det stort. AMARANTHE förtjänar uppmärksamhet!

8/10

ASSAULT “Closer To Eternal Life” (Big Balls/Sound Pollution) – CD

Fick chans att se Strömstads ASSAULT på releasefesten till “Closer To Eternal Life” men tyckte de kändes för splittrade för sitt eget bästa. Ena stunden rå blackmetal för att i nästa stund dofta hardcore lång väg. På debuten känns de dock mer av det förstnämnda än det sistnämnda. Men tyvärr så är inte låtmaterialet klockrent och inte ens en gnutta originellt (mycket av tonerna känns igen), dessutom känns inte produktionen klockren – de hade faktiskt mått gott av ett mindre luftigt sound. Tror att hade haft en knivskarp ljudbild så hade även sångaren Martin Hellström kommit till sin fulla rätt. De har, trots att låtarna inte är fulländade och sin brist på originalitet, ett driv och några skönt episka partier som jag helt klart tror skulle fånga lyssnaren – bara de inte vore så ruffiga. Som alla vet så finns det bara ett par hjältar ifrån Strömstad – DISSECTION och i deras skugga blir tyvärr ASSAULT mest bara en parantes.

5/10

ELECTRIC BOYS “And Them Boys Done Swang” (Supernova/Cosmos Music Group) – CD

Att släppa sin första platta på 17 år kan inte kännas som en lätt uppgift! Conny Bloom poängterade i intervjun som finns på annan plats här på sidan vikten av att hålla fast vid sin stil och det är precis det som ELECTRIC BOYS gör på nya ”And Them Boys Done Swang”. För redan från det att första tonen är tagen så hör man vad det är för gossar vi har att göra med. Plattan är dessutom så helgjuten att man knappt vet vart man skall ta vägen. Det matas hitlåt på hitlåt och var spår står ut för sig. ”Reeferlord” är en klassisk öppningslåt, ”Father Popcorn´s Magic Oysters” den klatschiga singeln, ”Angel In A Armoured Suit” det ärtiga numret, ”Ten Thousand Times Goodbye” låten som skall få tändarna i skyn, ”Sometimes U Gotta Go Look For The Car” det udda inslaget och ”The Day The Gypsies Came To Town” är det riktiga retronumret. Sammanfattningsvis så är plattan en rejäl rökare som skall få gå varm på sommarens fester. Riktigt kul att ELECTRIC BOYS år 2011 t.o.m. överträffar sin historik. Trodde bandets tid var förbi, men ack så fel jag hade – det är ju nu den börjar! Århundradets comeback!

9/10

FOO FIGHTERS ”Wasting Light” (RCA/Sony) – CD

Fram tills senaste studiogiven “Echoes, Silence, Patience & Grace” som kom 2007 var FOO FIGHTERS världens mest överskattade band. De tände till på en låt här och där men på fulla skivor var de rena katastrofen. Som sagt detta var fram tills förra plattan, då lyckades de göra en nästintill helgjuten skiva och äntligen är det upp till bevis med uppföljaren ”Wasting Light”. Jag kan erkänna direkt att jag med tanke på historiken var skeptisk till att FOO FIGHTERS på sikt skulle hittat rätt. Men när ”Wasting Light” dundrar igång i stereon blir man totalt brädad – här bara matas upp hit på hit och Dave Grohl verkar ha lärt sig att sålla bland låtarna för att leta ut de riktiga russinen i kakan. ”Back & Forth” är en typsik FOO FIGHTERS låt, ”Dear Rosemary” en skönt etsande popdänga och ”White Limo” med sin garage/blackmetal-känsla är det råaste bandet någonsin skrivit! ”Wasting Light” är t.o.m. bättre än sin föregångare och visar att bandet är på väg mot en helt ny nivå. FOO FIGHTERS kan vara på väg mot något riktigt stort – tror de kan bli 2000talets METALLICA. Med flyt kan de bli nästa riktigt stora band. Vet att de är stora nu, men i jämförelse med giganterna (AC/DC, IRON MAIDEN, KISS, METALLICA) ligger de fortfarande och vilar i stor skugga. Men kanske är de framtidens storakt. Med tanke på hur många skivor de släppt tillhör de fortfarande några av världens mest ojämna akter. Men med två så här helgjutna skivor på rad har en stor strimma hopp äntligen tänts.

9/10

IMPERIAL STATE ELECTRIC ”In Concert!” (Psychout/Sound Pollution) – CD EP

Efter en så lysande debut som Nicke Andersson släppte ifjol så var mina förväntningar grymt höga på Sonisphere Festivalen ifjol när jag fick chans att se hans nya soloband live för första gången. När jag väl stod där så kände jag mig inte alls tillfreds, jag saknade en hel del eget material och förstod att en del covers klämts in av det mer gamla rockiga slaget. Dock hade jag inte en aning om vad det var. Nu har jag svaret, för på denna EP finns covers av såväl THE BEATLES och Chuck Berry som THE RUNAWAYS, RASPBERRIES, Little Willie John och THE EASYBEATS. Nu vill som sagt Nicke att vi skall få njuta av låtarna i stereon också och har således spelat in dem. Men hur jag ändå vänder och vrider på det så blir det inte mer än småkul och i detta fallet kan inte rötterna mäta sig med Nickes egna kompositioner. Precis som det kändes live känns det också här – äh lägg av grabbar och skriv något eget, så det blir något vettigt av det!

4/10

INFESTUS ”ExIst” (Debemur Morti/Sound Pollution) – CD

Tyska INFESTUS är ingen av giganterna på blackmetalscenen men deras nya platta “ExIst” har verkligen sina stunder. Det var ett tag sedan som jag hörde något inom genren som jag inte hört tidigare som verkligen fångade tag i mig men INFESTUS väcker snabbt ett intresse hos mig. Kanske för att de trots sju miljoner bpm lyckas fånga in lyssnaren med en välljudande produktion och episkt galenskap. Jag kommer många gånger att tänka på band inom de svenska leden och mitten på nittiotalet. Känns som skön nostalgi utan att jag riktigt kan sätta fingret på vad som lockar mig. Få band inom genren väcker som sagt känslor inom mig men ”ExIst” kan jag faktiskt tänka mig att sätta på igen.

6/10

LOUDBLAST ”Frozen Moments Between Life And Death” (XIII BIS/Plastic Head) – CD

Ibland dimper det ner plattor som fullkomligt golvar en. Då handlar det om band som man aldrig hört talas om eller bara hört namnet på men inte har en aning om vad de är för filurer. Dit hör definitivt franska LOUDBLAST. När ”Frozen Moments Between Life And Death” dundrar igång med full kraft i bilen blir jag skogstokig! Vad fan är det här? En diamant så väl dold! Bandets mix av UNLEASHED, CELTIC FROST och VOIVOD kör över mig totalt. Vilken väl dold guldklimp de sitter på fransmännen i och med nya plattan. Antar att bandet inte kan ha någon stor marknad i Sverige – hoppas det blir ändring på det efter att denna skiva fått gå lös. Vilken musik, det sätter sig omedelbart utan att för den delen tumma på mörkret som omger musiken. LOUDBLAST har helt klart klassat sig som ett band jag måste kolla upp backkatalogen med. Intressant band som tidigare bara gått mig förbi.

8/10

MASTODON ”Live At The Aragon” (Reprise/Warner) – CD/DVD

Ett av 2000talets hårdast turnerande band släpper nu sin första riktiga konsert dvd. ”Live At The Aragon” fångar bandet den 17:e oktober 2009 i Chicago och det som är speciellt med inspelningen är att de öppnar med hela senaste skivan ”Crack The Skye” rätt av – som bonus bränner de av fem låtar till ifrån karriären (och faktiskt inte av de stora numren utan låtar som hamnat lite i skuggan av andra hits). Ett kul tilltag och den stela filmningen passar faktiskt bandets musik ypperligt. Det är lite mer ”less is more” känsla över det hela och det gillar jag skarpt. Men MASTODONs musik riktigt mastig att ta till sig, själv föredrar jag att höra den i stereon eller att verkligen uppleva dem live (vilket jag gjort en herrans massa gånger) och känna känslan av basen som dunkar i mitt bröst. Vid tvn går tyvärr en stor del av känslan bort. Som bonus har de lagt med hela ”Crack The Skye” illustrerad med en film – kul men inget livsviktigt. Som en lång video helt enkelt. DVDn är ett kul tilltag, på tiden med ett livedokument, men en rejäl turnédokumentär med vildhuvudena hade varit på sin plats! Hade faktiskt väntat mig lite mer.

7/10

MINDSHIFT ”One Last Breath” (Egen produktion) – CD EP

Grabbarna från Bandhagen bildade redan bandet så tidigt som 2003, men det är först nu som de debuterar på egen hand. Deras progressiva metal är ömsom vin ömsom vatten. Sångaren Johan Björn är ena stunden deras styrka, i vissa av verserna är han grym, men i andra stunder deras stora svaghet – ibland låter han riktigt tunn. Dessutom har han ibland riktigt tråkigt skolad röst. Han prickar tonerna men den rätta känslan saknas. Hade detta varit en demo hade man kanske kunnat leva med lite skavanker här och var. Men eftersom bandet valt att satsa fullt ut i EP format så krävs det helt klart mer av de tre låtarna. För låtmaterialet är helt klart för tunt. Man lyssnar och nickar instämmande men när man väl stängt av minns man tyvärr inte en ton. Ibland får jag också för mig att de vill låta nittiotals METALLICA när jag istället hellre hade sett att de dragit i gamla QUEENSRYCHE trådar. Inte mer än ett axelrycks okej.

4/10  

MINORA ”Imago” (Dead Tree Music) – CD

Göteborgsbaserade MINORA låter så lite Göteborg som man bara kan om man kommer från stadens hårdrocksscen. Här finns inga gemensamma nämnare med stilbildande melodisk dödsmetall eller klassisk hårdrock som fick en hel scen att åter komma tillbaka till att lira åttiotalsmetal. På ”Imago” får vi istället en stor dos svulstig och stämningsfull hårdrock vars gener ligger närmast DEFTONES, KHOMA, TOOL och A PERFECT CIRCLE. Debuten är bland det bästa jag hört från ett helt okänt band. Hur de kunnat ligga och lura i bakvattnet med sin postrocksmetall är för mig en riktigt stor gåta. Så här proffsigt framförd och dessutom snuskigt bra musik kommer inte ofta från ingenstans – men det är just vad MINORA gör. Jag skulle redan nu kunna sätta en fet summa på att nästa skiva släpps av ett majorbolag, allt annat vore ett tjänstefel hos världens A&R snubbar. MINORA har alla möjligheter att slå stort internationellt. OCH det beror inte på bolag, stil eller tur! Det skulle i så fall bero på att de helt enkelt är underbart svinbra musikaliskt och dessutom har ett skarpt låtmaterial att backa upp det hela med. Det är bara till att sätta på skivan och sträcklyssna. Årets överraskning!

9/10

MY INNER BURNING ”Eleven Scars” (SPV/Playground) – CD

På “Eleven Scars” blandas hårda tongångar med lugna och sångerskan Becky får stundvis bandet att påminna om EVANESCENCE. Den fina kvinnostämman får ibland inputs från manliga skrik och det funkar faktiskt bättre än vad man kan tro. Det är inte alls så oävet och tråkigt som det på förhand kan låta. Dessutom är bandet modernt ärtiga på både gott och ont. Men även om ”Eleven Scars” är en helt okej platta så blixtrar aldrig det där lilla extra till. När man lyssnat klart nickar man instämmande och tycker att det här var ju i ärlighetens namn rätt hyfsat. Sen tänker man till en vända till och funderar på om skivan någonsin kommer rota sig fram igen bland mina tusentals plattor och svaret blir tyvärr: tveksamt!

6/10

PEARL JAM ”Vs.” (Epic/Sony) – REMASTRAD CD

19 oktober 1993 var det dags för ett av Seattle största grungeband PEARL JAM att följa upp succédebuten ”Ten” som släppts två år tidigare. Visst låg det i luften men ingen hade nog förväntat sig den succé som det blev. 995.000 exemplar sålda redan första veckan var inget annat än en riktig braksuccé! Men med singelspår som ”Daughter”, ”Animal”, ”Go” och ”Dissident” kunde ju knappast något gå fel och till dags dato har skivan sålts i över 7 miljoner exemplar. NIRVANA med Kurt Cobain anklagade PEARL JAM för att vara ”sell-outs” och detta ledde i sin tur till att bandet inte gjorde musikvideos på ett tag och de drog sig också bort ifrån media. Jag kommer ihåg så väl när skivan kom och hur bra man tyckte att den var, så här 18 år senare tycker jag fortfarande att det är en riktigt svinbra skiva som visar ett grungeband i högform och fortfarande på uppgång. Man hörde redan här vart bandet var på väg, där debuten bara gick på knocklåtar vågade de här ta ut svängarna ännu mer och betydligt större svängar skulle det bli framöver. Utav de tre medföljande bonusspåren är tidigare helt osläppta instrumentallåten ”Cready Stomp” det som borde locka mest men covern ”Crazy Mary” som är en riktigt skön låt som drar större uppmärksamhet till sig. Som helhet så är den nya digipackversionen av albumet en given skiva som bör ägas av alla som gillar sin rock tung och skön. Enligt mig är PEARL JAM ihop med ALICE IN CHAINS det bästa som kommit ifrån grungen, både SOUNDGARDEN och NIRVANA får ursäkta.

8/10

PERAL JAM ”Vitalogy” (Epic/Sony) – REMASTRAD CD

Även tredje albumet ”Vitalogy” sålde bra (första veckan lämnade 877.000 ex. affärerna för att hamna i någons hem) när det släpptes i slutet av 1994. Men här hade bandet börjat ta ut svängarna rejält och de hitbetonade refrängrökare som tidigare funnits var nästan som bortblåsta. Men här finns riktigt bra låtar såsom ”Not For You”, ”Nothingman” och ”Better Man”. Dock så är detta en platta som jag minns att jag höll riktigt högt förr, när jag idag lyssnar på det igen så är det inte riktigt så bra. Det är stundvis briljant för att i nästa stund vara alldeles för skumt. Detta var också sista albumet som sålde riktigt, riktigt bra – senare började karriären dala och tragiska händelser (som de nio döda under bandets spelning på Roskildefestivalen 2000) gjorde att bandet stundvis var så gott som icke existerande. Bandet har dock på senare plattor musikaliskt kommit på fötter igen men ”Vitalogy” var första tecknet på vad som komma skulle under ett antal år. På nya utgåvan finns tre bonusspår i form av alternativa versioner med. Dock så saknar jag precis som på återutgåvan av föregångaren liner notes. Det hade varit kul att läsa deras syn på tiden kring åren då dessa plattor släpptes.

7/10

TRAMP ”Indigo” (Killer Cobra/Sound Pollution) – CD

Svenska TRAMP blandar 60tal och 70tal som en frisk fläkt. Att bandet har HELLACOPTERS före detta trummis Robert Eriksson i sättningen är en garanti för sväng bakom pukorna men i övrigt så har de inte så mycket gemensamt med den numera nedlagda akten. TRAMP är både poppigare och lite mer psykedeliska. Mer utsvängt och med mindre musikaliska ramar. De övriga medlemmarnas meriter innehåller också bl.a. HENRY FIAT´S OPEN SORE, TURPENTINES, SEWERGROOVES och CAPTAIN MURPHY, då förstår man att detta inte är några duvungar i tjugoårsåldern vi pratar om utan ett fullblods rock n´ roll maskineri av rang. TRAMP är skönt svängiga – ta bara medryckande ”We Are All Alone” som exempel. Den låten har allt man vill ha – rock n´roll, svänget, drivet och inte minst det poppiga anslaget. Skall bli kul att följa bandet i framtiden!

7/10  

WITHIN TEMPTATION ”The Unforgiving” (Columbia/Sony) – CD/DVD

Holländska WITHIN TEMPTATION har alltid legat mig mycket varmt om hjärtat, jag har följt dem sedan långt innan de slog igenom stort och var garanterat en av de första svenskar att skriva om bandet. På nya ”The Unforgiving” har de knåpat ihop en konceptskiva och musikaliskt är det lätt att känna igen bandet – även om de på nya alstret tagit sig en alltmer poppig ton utan att för den delen lägga allt det episka åt sidan. ”In The Middle Of The Night” är en kraftigt episk men snabb låt där de påvisar sin fulla styrka. Topplåtarna är dock mörka ”Murder”, ”Wicked Game”-stölden ”Faster” och inte minst underbara ”Sinéad” som både etsar sig fast i huvudet och dessutom framkallar känslosvall i kroppen. En mastig skapelse! Som helhet är skivan riktigt bra, dock kan det stundvis vara för polerat sterilt – de har kanske tagit sig en alltför stor portion pop-inspiration? Den medföljande dvdn är super med sina musikvideors som berättar delar av historien. Kul också med det extra inläggsbladet där de hyllar alla sina Facebook fans, som ville vara med och utforma det grafiska, med namn. Roligt och nytt grepp. WITHIN TEMPTATION är fortfarande tio gånger bättre än NIGHTWISH och det bevisar de med ”The Unforgiving” än en gång!

8/10

 
RECENSIONER mars -11 del 2 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

AVA INFERI “Onyx” (Seasons Of Mist/Sound Pollution) – CD

Rune Eriksen (ex- MAYHEM) och skönsjungande Carmen Simões goth/doom-konstellation AVA INFERI låter kanske inte på papperet så upphetsande. Men exilnorrbaggens förflutna i MAYHEM lyser musikaliskt igenom på bandets fjärde platta ”Onyx” och gör att det är få verk inom genren som lyckas bygga upp så ruggiga stämningar. Här existerar inte vers/refräng på vanligt vis utan mycket av det som den portugisiska akten bygger upp handlar om mörka stämningar. Här har verkligen Rune funnit rätt forum för sin musik – det är som sagt mörkt men samtidigt förföriskt och mycket stämningsfullt. Här finns spår av band som gamla THEATRE OF TRAGEDY, DRACONIAN, SIRENIA, BESEECH m.fl. men låter ändå som något eget och de stunder som en mansröst kommer in och luckrar upp det hela blir det än bättre. Det är första gången jag korsar mina vägar med bandet – men AVA INFERI är en väl bevarad skatt som fler bör upptäcka. Gillar man ovan nämnda band så är AVA INFERIs ”Onyx” en fullträff värd att kolla upp.

8/10

GRAVEYARD ”Hisingen Blues” (Stranded/Universal) – CD

Precis som titeln så smått antyder så är GRAVEYARD ett Göteborgsband. Ett band som satsat på att göra retrohårdrock – spåren härleder ända till band såsom LED ZEPPELIN och BLACK SABBATH. Låtar som härliga ”Uncomfortably Numb”, grungedoftande ”No Good, Mr. Holden” eller maniska ”The Siren” är alla nedtramp på en alldeles underbar skiva. Det som gör att ”Hisingen Blues” är sådär alldeles underbar är inte minst det luftiga och ”stora” soundet. Rytmsektionen har fått stort utrymme i mixen och sångaren Joakim Nilsson har en alldeles underbar röst. De kan även ha gjort ett av de snyggaste skivomslagen någonsin – grymt! Nysvensk lätt progressiv hårdrock när den är som mest välspelad och melodiskt medryckande. Måste kolla upp GRAVEYARDs debut efter att ha hört denna uppföljare. Ett band för framtiden! Inte så lätt utsvängt, utan fan ”bredställ” på brallorna från början till slut!

9/10

M.ILL.ION ”Sane & Insanity” (Metal Heaven/Sound Pollution) – CD

Göteborgsbandet M.ILL.ION har alltid fått jobba lite i bakvattnet till de stora kända akterna. Det extra lyftet har aldrig lyckats infinna sig trots bejublade spelningar, fina festivalgig eller beundransvärda förbandsturnéer. Därför kan man ju hoppas att det lossnar på allvar nu för bandet i och med deras sjunde platta ”Sane & Sanity”. En skiva som innehåller de finaste tonerna av melodisk hårdrock och som borde tilltala fans av t.ex. GOTTHARD eller EUROPE. Stundvis låter de väldigt likt ett ungt och hungrigt EUROPE – t.ex. i en låt som hurtiga ”Everyday Hero”, där de låter oerhört pubertalt friskt hurtiga! Mer sådant tack! Jag är ingen jättefantast av svenska melodiska hårdrocksband då jag oftast tycker de lider av alldeles för tunn sång och i synnerhet av för tafatta produktioner. I M.ILL.IONs fall så fixar de gränserna hårfint. Stundvis kan jag sakna power i sångaren Ulrich Carlssons röst och produktionen har även den en del som jag kan sakna. Det låter ibland lite för tunt för bandets bästa. Jag skulle vilja ha mer klös – hårdrock skall låta farligt!

6/10

MÄRVEL ”Warhawks of War” (Killer Cobra/Sound Pollution) – CD

Linköpingsbandet MÄRVEL har redan hunnit fram till tredje fullängdaren “Warhawks of War” – en riktigt skön platta som doftar både 60/70/80tal. Sörjer du att THE HELLACOPTERS lagt av, väntar du på en ny platta från IMPERIAL STATE ELECTRIUC eller tycker du att THE SCAMS var för mycket hårdrock – ja då är MÄRVELs ”Warhawks of War” plattan för dig! Var länge sedan jag hörde ett nytt band inom genren som trots allt kommer med något som låter fräscht men MÄRVEL fångar uppmärksamheten redan från första tonen. Inte minst för att sångaren har en mycket framträdande roll i musiken. MÄRVEL har alla möjligheter att bli det nya HELLACOPTERS. Härlig rock n´ roll när den är som bäst!

8/10

THE PROJECT HATE MCMXCIX “Bleeding The New Apocalypse – Cum Victriciis In Manibus Armis” (Seasons Of Mist/Sound Pollution) – CD

Kentha Philipson är Örebromannen som kom på att man skulle mixa brutal dödsmetall med technobeats. Åttonde albumet ”Bleeding The New Apocalypse – Cum Victriis In Manibus Armis” är också bandets starkaste giv. Jörgen Sandström vrålar brutalare än någonsin och nya sångerskan Ruby Roque låter riktigt bra. Dessutom överdrivs varken det ena eller andra utan musiken får tala sitt tydliga språk utan att det växlas för mycket mellan stilarna. Sex låtar på sextiofem minuter betyder att det än en gång är förbannat långa låtar och det är bara till applådera att bandet lyckas ro det hela i hamn. Få band kan göra långa låtar och ändå hålla intresset uppe men THE PROJECT HATE lyckas helt klart på nya skivan. Coola gäster som Leif Edling (CANDLEMASS), Mike Wead (KING DIAMOND) och Christian Älvestam (ex – SCAR SYMMETRY) m.fl gästar skivan och gör sitt för att bidra med variation. ”Bleeding The New Apocalypse” är helt klart årets hittills starkaste verk inom dödsmetalgenren.

8/10

PUSHKING ”The World As We Love It” (EAR Music/Playground) – CD

Med gäster som Billy Gibbons (ZZ TOP), Paul Stanley (KISS), Alice Cooper, Steve Vai, Eric Martin (MR BIG), Nuno Bettencourt (EXTREME), Steve Lukather (TOTO), Glenn Hughes, Graham Bonnet, Udo Dirkschneider m.fl. så släpper nu ryska PUSHKING en platta som för första gången når utanför landets gränser. Hemma i Ryssland är de storstjärnor och efter detta släpp skulle jag förvånad om de inte lyckas även internationellt. Det handlar om ett svulstigt stort melodiskt rockverk som nästan skulle kunna gå under epitetet Metalopera om det inte vore för att låtarna har vanlig låtstruktur utan vare sig olika personer eller röster i låtarna. Vilka gäster och som de tillför – inte minst för att många av gästerna är sångare som verkligen tillför sin egna lilla touch på hela låtarna trots att det är ryssarna som både skrivit musik och text. Det hörs att de valt ut gästmusiker efter bra röstkaraktärer. Många av dem har säregna röster eller speciell spelstil. Som helhet blir det såklart både lyssningsvärt och inbjudande roligt men också till viss del splittrat. Man undrar lite hur PUSHKING låter utan alla dessa gäster? Kanske får vi svaret så fort denna platta lyckats öppna upp för bandet internationellt. Kul skiva som får lyssnaren att må bra.

7/10

BRIAN ROBERTSON ”Diamonds And Dirt” (Steamhammer/Playground) – CD

Gitarristen Brian Robertson har ett förflutet i både THIN LIZZY och MOTÖRHEAD. Med de förstnämnda har han också ett ganska stort förflutet då han släppte fem studioalbum plus en liveplatta med bandet innan han lämnade dem. Däribland. ”Jailbreak” och underbara ”Bad Reputation”. Nu släpper han en soloskiva i eget namn och har en gedigen skara svenska(!) musiker vid sin sida – Leif Sundin (Michael Schenker Group, John Norum, GREAT KING RAT) på sång, Ian Haugland (EUROPE) på trummor och Nalle Påhlsson (TREAT) på bas. Utöver detta har han ett helt gäng gäster och bland låtarna finns inte mindre än tre låtar som självaste Phil Lynott varit med och skrivit – låtar som Brian funnit på en demokassett liggandes i en låda hemma i sitt hus. Och visst finns här en hel del bra på soloplattan, även utav det som Lynott inte varit med och skrivit. ”Texas Wind” är riktigt skön och låten ”Passion” där bakgrundssångerskan Liny Wood får stort utrymme är riktigt vass. Utav de låtar han skrivit ihop med Lynott sticker hurtiga ”It´s Only Money” ut mest! En soloskiva helt klart värdig Brian Robertson och han bjuder in till skönt gitarrspel och en hel del härliga låtar. Speciellt om man som jag inte haft några förväntningar alls. Dock hade det inte skadat med lite mer fett ös på skivan. Men kan tänka mig att denna platta kommer vevas rejält i sommar när man sitter ute på altanen och softar ner med en bärs på kvällen med några tända stearinljus på bordet. I sig ett gott betyg!

7/10

SATOR ”Under The Radar” (Planet of Noise/Sound Pollution) – CD

Har inte följt bandet sedan “Headquake” släpptes 1992. Men måste direkt säga att jag nu är glatt överraskad. Såhär nästan 20 år senare låter de precis lika hungriga som då och på nya ”Under The Radar” bara matar de upp hit på hit efter varandra. Det är fräsch, tung och etsande rockstänkare som bara staplas på hög. Den ena lysande låten efter den andra bara väller ur högtalarna. Trodde faktiskt att SATOR år 2011 skulle kännas som ett gäng dinosaurier men de låter snarare som ett gäng hungriga grabbar som nyss lämnat replokalen stolta som tuppar med en binge nya låtar som de vet kommer ta världen med storm. ”S.T.S.” tar upp kampen med TURBONEGRO, ”Drive Through The Night” låter som om RAMONES och Alice Cooper hade avynglat sig och ”Tonight´s The Night” låter….ja SATOR! ”Under The Blade” kommer definitivt inte göra någon gammal fan besviken och de kommer definitivt kunna få sig en helt ny generation med fans. Gammal är inte bara äldst utan även bäst!

8/10

TERRA TENEBROSA ”The Tunnels” (Trust No One/Sound Pollution) – CD

Med förflutet i gamla kultbandet BREACH uppifrån norr släpper nu Stockholmstrion The Cuckoo, Risperdal och Hibernal musik under namnet TERRA TENEBROSA. Musikaliskt härleder musiken mycket till grabbarnas forna band. Dock är TERRA TENEBROSA ännu mer släpande och mörkt eggande än vad BREACH var. ”The Tunnels” handlar om monotoni och ständig upprepning. Riffen ligger om varandra inbäddade i stora lager av ljud som upprepas som om de skulle gå på repeat.  Inget för den nervsvage med andra ord och det handlar helt klart om musik som skall upplevas i hörlurar en mörk höstdag när vinden piskar regnet mot rutorna. Med rätt stämning så tror jag att denna postrock helt klart kan komma till sin fulla rätt. Själv får jag svårt att svälja alla intryck och ställer mig därför stundvis helt frågande utanför. Sju låtar på fyrtiosju minuter påvisar det faktum att låtarna är relativt långa. ”The Tunnels” är en mastig skiva som kräver mycket av lyssnaren – själv har jag inte kommit dit än att jag tycker det hela är totalt briljant utan lyssnar mer och avvaktar ett högre hyllande. En skiva som växer för varje lyssning.

6/10

WHITESNAKE ”Forevermore” (Frontiers/Cosmos Music Group) – CD

På förra skivan ”Good To Be Bad” anade man att något storartat var på gång! Nu när nya ”Forevermore” äntligen kommit känns det hela också bekräftat. David Coverdale har med gitarristen Doug Aldrich fått upp WHITESNAKE rejält på banan igen. På nya skivan finns raka rökare som öppningstrion ”Steal Your Heart Away”, ”All Out Of Luck” och singeln ”Love Will Set You Free” men även lugnare låtar som verkligen berör – ”One Of These Days” och det alldeles underbara titelspåret! Däremellan bjuds man som lyssnare på riktigt bra låtmaterial. Inget har lämnats åt slumpen. Det låter fräscht, klassiskt och grymt mycket WHITESNAKE. David Coverdale blir sextio bast i år – det märks inte på nya ”Forevermore”! Det är sällan som ett klassiskt band släpper en klassiker sent i karriären – men detta är ett av bandets vassaste verk någonsin. OM det skulle bli bandets svanesång så har de verkligen inget att skämmas för, men jag hoppas å andra sidan att vi förhoppningsvis kan få en eller ett par skivor till från bandet inom snar framtid. Det känns som att de verkligen hittat rätt flöde nu och då är det verkligen inte dags att bryta upp. Vare sig man gillar WHITESNAKE sen gammalt eller är en ny fan av traditionell hårdrock så är ”Forevermore” det bästa som gjorts inom genren på riktigt många år. Mästerligt!!!

10/10

RECENSIONER mars -11 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

THE DEADISTS “Time Without Light” (Slowburn Records/Solitude Productions) – EP

Göteborgarna i THE DEADISTS hänvisar till influenser som BLACK SABBATH, ENTOMBED, HIGH ON FIRE, NEUROSIS m.fl. i sin biografi och för en gångs skull så är inte bolaget helt ute och cyklar i sina referenser. De låter helt klart som ett slöare ENTOMBED och det de gör hanterar de riktigt väl. På de sex spåren får man en stor dos med tung och släpig musik. Som med alla sådana här akter så är det inget man bara drar på och slölyssnar på – utan på med det i stereon, koppla in hörlurarna, maxa volymen i bott och njut! När jag gör detta så blommar också ”Time Without Light” ut totalt. Helt klart ett klassiskt höst/vinter släpp - mörk musik för mörka tider. På ”Time Without Light” finns något som kan bli något stort i framtiden.

7/10

EVERGREY ”Glorious Collision” (Steamhammer/Playground) – CD

Tom S Englund är verkligen inte mannen med tur verkar det som. Sedan sist platta har han fått göra sig av med tre av sina medlemmar för att få bandet framåt. Kanske är det självförvållat? Tom har alltid verkat vara en dryg man med stark och egen vilja. Men det kan också vara en styrka! Med nya ”Glorious Collision” har han och den enda medlem han behållit sedan sist – keyboardisten Rikard Zander – skapat en riktigt välmående skiva. Har alltid känt mig tudelad inför EVERGREY, skulle någon fråga mig så skulle jag garanterat säga att de är ett högst mediokert band. Ett band vars plattor jag äger men som sällan åker på i hemmet. Ändå så har jag alltid gillat deras släpp mer än medelmåttigt! Ofta renderar de i höga betyg som jag också står för. De är riktigt bra när det väl kommer till krita! Kan det vara så att min syn av Tom som en dryg snubbe som spelar in? Vem vet?

Men så vitala som bandet känns på nya plattan var det länge sedan de kändes. Det känns fräscht och lite ”nu eller aldrig” känsla över hela ”Glorious Collision”. Att Zander fått större utrymme både vad det gäller låtskrivande och framförande kan vara en av anledningarna. Låtar som ”Leave It Behind Us” och ”Frozen” borde få alla belackare övertygade – EVERGREY har en plats på Göteborgs metalhimmel som de förtjänar och ”Glorious Collision” är starkaste beviset på detta!

8/10

LEMMY – 49% Motherf**ker. 51% Son Of A Bitch (SF) – 2 DVD

Att det skulle komma en film om Mr. MOTÖRHEAD himself känns både rätt och värdigt! Det är liksom på tiden att hylla hårdrockens allfader nummer ett. Han har slitit ont i flera år och sliter än idag som en hårding sig bör! Därför är också förväntningarna skruvade i bott, mätarna på elva och lyckan total när filmen åker på i DVDspelaren! Tyvärr lever denna dokumentär inte upp till vad den lovar. Det är ju trots allt en ”riktig dokumentär” inte en medföljande bonus som allt som oftast följer med limiterade upplagor av skivor nuförtiden. Men ändå så är det precis så filmen om Lemmy känns, som en typisk medföljande bonusgrej. Det som är beviset på det är att filmen aldrig gör mer än skrapar på ytan, vi som väntat oss ett djupare konstverk om mannen som gett så mycket får tji. Som sagt det blir aldrig djupgående. Vi får följa Lemmy i baren, samtala med sin son, vissa upp sitt stökiga hem och även hans specialintresse i de militära prylarna. Men det är inte mycket som är matnyttigt. I övrigt så innehåller den det som man förväntar sig av en klassisk ”bonusdokumentär” – allt för mycket intervjuer/hyllningar av folk kring mannen själv och andra musiker. Sist men inte minst är ju METALLICA med som vanligt och man undrar ett tag om filmen handlar om dem eller Lemmy! Filmen klockar in på närmare två timmar och det finns dessutom en fullmatad disk med bonusmaterial. Men tar man det för vad det är och skruvar ner sina förväntningar till typ tre så är det helt okej men tyvärr inte mycket mer. Detta kunde ha blivit så jävla bra, synd att det inte blev det!

6/10

MUSTASCH ”The New Sound Of The True Best” (Gain/Sony) – CD

MUSTASCH firar att det är tio år sedan deras debut ep “The True Sound Of The New West” släpptes och detta skall så klart firas. Firandet blir en samlingscd med ett fyndigt namn – ”The New Sound Of The True Best” som samlat Göteborgarnas hits fast i ett färskt nyinspelat format och dessutom säljs skivan för ynka nittionio spänn! Det sistnämnda skall också applåderas – ett tecken på att man bryr sig om sina fans när man prånglar ut skåpmat. Att låtarna dessutom är nyinspelade kan jag i detta fall också tycka är kul. Tycker det är fel när stora band släpper sina klassiska verk nyinspelade till höger och vänster nuförtiden – en klassiker behöver aldrig spelas in igen. ALDRIG! I MUSTASCH fall finns heller ingen klassisk skiva och bandet som gjort sig ett namn som ett fett liveband gör rätt som ger låtarna en charm som känns igen från liveformatet – en uppfräschning av låtarna kan faktiskt vara på sin plats. Speciellt sedan halva bandet byttes ut för ett par år sedan och fått en annan klang av det. Här ryms coola versioner av låtar som ”Dogwash”, ”Parasite” och ”6:36” men även givna uppfräschningar av ”Black City”, ”Down In Black” och ”Homophobic/Alcoholic”. Även en mer talande bild av hiten ”Double Nature” plus mycket mer. En ny låt får lyssnaren också – ”Angel´s Share” – en låt som helt klart kommer ta sig in på livespelningarna. Som helhet är nya jubileumsskivan en skön samling som bör inskaffas av såväl gamla som nya fans! En given hit!

9/10

TWISTED SISTER ”You Can´t Stop Rock `N´ Roll” (Armoury Records/Playground) - REMASTRAD CD

Nu kommer ett gäng remastrade skivor med New York-bandet TWISTED SISTER – först ut är bandets andra platta ”You Can´t Stop Rock N´Roll”. Plattan som kom 1983, mitt emellan debuten ”Under The Blade” och genombrottsplattan ”Stay Hungry”. En platta som doftar klassiskt TWISTED SISTER lång väg och som har några riktiga pärlor i bl.a. ”Ride To Live, Live To Ride”, ”The Kids Are Back” och ”We´re Gonna Make It”. Skivan har tyvärr hamnat lite i skuggan av ”Stay Hungry” – precis som många av bandets plattor gjort både de före och de efter. Dock är inte allt på topp – den lugna låten ”You´re Not Alone (Suzette´s Song)” är inget som sätter några stora avtryck inför eftervärlden. Som bonus på återutgåvan har tre spår inkluderats – rätt okej låtar men tyvärr har ingen info bifogats om dem i bookleten – ett stort minus!

7/10

TWISTED SISTER ”Come Out And Play” (Armoury Records/Playground) – REMASTRAD CD

1984 var ett succéartat år för TWISTED SISTER – “Stay Hungry” rönte stora framgångar och än idag så är det plattan som bandet knyts samman med – inte konstigt då det är en klassiker som står sig än idag. Året efter - 1985 skulle det smidas medan järnet var varmt och bandet spottade ur sig ”Come Out And Play” – en skiva som redan på förhand inte skulle kunna bräcka föregångaren. Men det är trots allt en riktigt bra skiva som håller den hurtighet och det sköna sound de fann med föregångaren. Det inledande titelspåret är ett dundernummer, allsångsvänliga ”I Believe In Rock ´N´ Roll”, Alice Cooper gästade ”Be Chrool To Your Scuel” och underbara ”The Fire Still Burns” är alla bevis på att bandet klarade av pressen att följa upp succén! Tyvärr har detta verk många gånger förbisetts i skuggan av sin föregångare. På denna nyutgåva har ”King Of Fools” inkluderats som bonus – en riktigt skön låt som borde tagit plats på originalplattan från första början! Men till minuskontot hamnar att det precis som de andra remastrarna saknas linernotes eller större info om inspelningar, bonusmaterial etc.

8/10

TWISTED SISTER ”Love Is For Suckers” (Armoury Records/Playground)-  REMASTRAD CD

1987 släppte Dee Snider och co. det som skulle bli bandets svanesång – ”Love Is For Suckers”! Det hade börjat gå utför med bandet och bara två månader efter utgivningen så aviserade Dee att han skulle lämna bandet för en påtänkt solokarriär och bolaget rev då kontraktet som fanns med bandet. Inte förens tio år senare skulle de komma återförenas igen. Det intressantaste med skivan, som inte alls är oäven, är att det inte är TWISTED SISTER som band som spelar på den även om bolaget tryckte det så. Detta var vad som var tänkt som en soloskiva och förutom att trummisen Joey Franco programmerade trummaskinen så är inte de övriga medlemmarna inblandade. Dee Snider använde sessionsmusiker såsom Reb Beach och Kip Winger (senare i WINGER) plus Steve Whiteman (KIX) – när det var dags att turnera var dock de ordinarie medlemmarna med men uppträdde nu utan sminket som hängt med dem flertalet år och som sagt det hela blev ett fiasko som ledde till total nedläggning av bandet. Visst har skivan en poppigare framtoning men den är faktiskt riktigt bra – en del av låtarna påminner om åttiotals-KISS – inte minst ”I´m So Hot For You”. Här har fyra bonuslåtar inkluderats men även här saknas info om det hela.

7/10

TWISTED SISTER ”Club Daze - Volume 1 The Studio Sessions” (Armoury Records/Playground) – REMASTRAD CD

1999 släpptes en samling med låtar inspelade innan debuten “Under The Blade” – låtar som bandet hade i sitt liveset mellan 1978-1981. Här är alltså tidiga versioner av låtar såsom ”Pay The Price”, ”Shoot Ém Down”, ”Under The Blade” m.fl. Precis som i originalutgåvan av denna cd som dessutom som sagt inte är så många år gammal så är här bra linernotes om varje låts ursprung etc. Bra initiativ! Men det är också ett släpp som ger ännu mer huvudbry över hur remasterserien är uppbyggd – det finns ju en del två till denna samling med livelåtar och dessutom undrar man ju var debuten ”Under The Blade” plus klassikern ”Stay Hungry” tog vägen? Visst de har ju släppt en helt onödig inspelning av klassikern men en ny remaster av originalet vore ju på sin plats. Man kan ju hoppas att det kommer en bunt till framöver. Remastrarna av de riktiga plattorna är köpvärda men denna utgåva kunde lika gärna ha varit – trots allt rätt onödig utfyllnad. Mer kul än bra!

4/10

ZERO ILLUSIONS ”Oblivion” (ZI Productions/Sound Pollution) – CD

ZERO ILLUSIONS har redan hunnit skapa sig lite små ringar på vattnet med hjälp av spelningar på bl.a. Metaltown och Sweden Rock Festival och nu är de också redan framme vid platta nummer tre. Göteborgarna lirar klassisk heavy metal och påminner ibland om andra svenska akter såsom TAD MOROSE och NOCTURNAL RITES. Ett kännetecken som de har gemensamt med nämnda akter istället för de riktigt stora akterna är att de ibland tenderar att bli relativt musikaliskt anonyma trots att de gör allt rätt. Lite för mycket som en heavy metal skolbok från A till Ö. Inga överraskningar. Tyvärr. ”Honesty” är ett typexempel – en riktigt bra dänga men ändå så saknas det lilla, lilla extra…

Och precis som flera av de andra akterna inom samma liga så känns produktionen alldeles för tunn. Den känns inte retro (för man behöver ju faktiskt inte fläska på alla gånger om nu någon tror jag menar det) endast tunn.

Synd då kvaliteter helt klart finns!

5/10

 
RECENSIONER februari -11 Del 2 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

BELPHEGOR “Blood magick necromance” (Nuclear Blast/Warner) – CD

Österrikiska BELPHEGOR har nu nått fram till nionde studiosläppet och man förväntas då verkligen kunna kräva något av ett band. Men BELPHEGOR är fortfarande bara ännu ett tråkigt blackmetalband som ligger hästlängder efter de stora akterna inom genren som slått igenom. Allt är sämre än vad man förväntar sig när man lägger i plattan i stereon. Låtar, arrangemang och ljudet är betydligt sämre än låt oss säga - DIMMU BORGIR. ”Blood magick necromance” hugger aldrig tag om lyssnaren. Det bara maler på och sen är det slut. Det känns som att det hade kunnat bli riktigt bra men nu blir det bara ännu en platta i mängden med ännu ett band i mängden…

3/10

BENEDICTUM ”Dominion” (Frontiers/Cosmos Music Group) – CD

Amerikanska BENEDICTUM med Vernoica Freeman på sång har på sin tredje platta samlat ihop en salig kompott av låtar. Här finns allt ifrån klassisk metal till moderna tongångar. Den ledande stjärnan är trots allt kvalitet. BENEDICTUM får en att tänka på allt ifrån ACCEPT till DISTURBED – det säger ju en del om bredden. Dessutom slänger de med en cover RUSH klassikerna ”Overture/The temples of syrinx”. Som helhet är det som sagt både en aningen splittrat men samtidigt väldigt uppfriskande – lyssna bara på klockrena ”Seer”. Helt klart det bästa från BENEDICTUM så här långt och ”Dominion” kommer med all säkerhet göra större ringar på vattnet framöver. Skulle vara kul med lite Europeiska festivalbokningar.

7/10

CONDEMNED? “Condemned 2 death” (Nuclear Blast/Warner) – CD

1987 så släppte Nuclear Blast Condemned? debuten – det var bolagets blott andra release. Därför kan man finna smått nostalgiska skäl för bolagets grundare Marcus Staiger att åter få jobba med San Francisco punkarna som legat i dvala i riktigt många år. Men det är å andra sidan i princip den enda anledning till varför detta släpps kan man nyktert konstatera efter att ha lyssnat på ”Condemned 2 death”. Bandets Motörheaddoftande punk är knappast något som gör någon glad. Hade möjligtvis funkat på ett sunkigt hak på andra sidan Atlanten…tja typ -87. Men 2011 är det mest något som bör förpassas till gömmorna. Kanske lite småkul men inte bra.

3/10

DEATHENING “Open up and swallow” (Rakamarow) – CD

Svenska death/thrashbandet DEATHENING har sin bas i Sveriges nedre halva. Då är det också lätt att tro att bandet skulle falla in i den klassiska Göteborgs/Helsingborgsådran till melodisk dödsmetall – men så är inte fallet med dessa debutanter. Snarare så återspeglar musiken det som exploderade både i Stockholm och på andra sidan Atlanten i början av nittiotalet. Det är hårt och stundvis riktigt tekniskt (ibland alltför mycket mekande med toner) och sångaren Kalle Nimhagen (EMBRACED) har verkligen en röst som paketerar det hela på ett föredömligt sätt. ”Open up and swallow” är kanske ingen platta som kommer att gå till världshistorien men är helt klart riktigt bra för att vara en debutplatta. Något för fans av såväl AMON AMARTH, GRAVE och UNLEASHED som för de som vill ha sin metall hård som DEICIDE att bita i!

7/10

DIE APOKALYPTISCHEN-REITER ”Moral & Wahnsinn” (Nuclear Blast/Warner) – CD

Att sjunga på sitt modersmål kan i slutändan få ett resultat på allt mellan himmel och helvete. Tyska är ett sedvanligt hårt och kargt språk och utav alla tysksjungande akter jag hört genom åren så är det bara ett som lyckats få till det fulländat och det är utan tvekan och konkurrens RAMMSTEIN. Det är också ett återkommande faktum jag varje gång konstaterat när jag hört tyska tok-metalbandet DIE APOKALYPTISCHEN-REITER genom åren. Bandet är nu framme vid platta nummer åtta sedan debuten släpptes -97. Trots att jag stundvis gillar musiken jag hör och att faktiskt den tyska sången så smått funkar i vissa partier så kan jag inte låta bli att tänka på att det skulle bli så mycket bättre om det framfördes på engelska. Som sagt det är konstigt nog bara RAMMSTEIN som lyckats sjunga på tyska och få till det bra – tror det beror på att de även har en mer statisk musik som passar till det generalklingande språket.

4/10

KATANA ”Heads will roll” (Rambo/Sony Music) – CD

Det har de sista två åren ploppat upp band som lirar klassisk IRON MAIDEN Heavy Metal lite varstans och bolagen har helt klart fått upp ögonen för den pågående hypen. Nu är det Göteborgska KATANAs tur att visa vad de går för. Debuten ”Heads will roll” innehåller precis allt det som man som lyssnare förväntar sig. En fot på monitorn, spandexbyxor och låtar som påminner om ett ungt IRON MAIDEN. I t.ex. ”Neverending World” och ”Quest For Hades” lyckas de med att lägga alla korten rätt men ibland känner jag en avsaknad av den tyngd ett band som WOLF besitter. Sångaren Johan Bernspång har en pubertal stämma som ibland fullständigt träffar på rätt ställe. Det väger stundvis lite för lätt men har ändå något där som jag gillar. Skall helt klart följa bandet med glädje och se vart det leder.

7/10

MY DEAR ADDICTION ”New blood” (Supernova/Cosmos Music Group) – CD

Under slutet av nittiotalet och början på tvåtusentalet så slog melodiska deathmetalakter som IN FLAMES och SOILWORK igenom med dunder och brak (Låt oss kalla originalen för fas 1 band). Precis som med alla genres som slår igenom så kommer det avynglingar i olika faser. I fas 2 dök akter som CIPHER SYSTEM och SONIC SYNDICATE upp och för något år sedan kändes det som att vi klev in i fas 3 – då DEAD BY APRIL slog igenom och här kommer ytterligare ett fas 3 band – MY DEAR ADDICTION (tidigare hette smålänningarna BLIND). På debuten ”New blood” fullkomligt väller det över av frenetiska refränger, sliskigt poppiga melodislingor och etsande riff. Bandet kommer med all säkerhet kunna slå riktigt stort – plattan är absolut inte oäven dock så lider den av brist på originalitet. Precis som med alla melodiska dödsband (som numera mer och mer inriktar sig på att nå den unga publiken) så blir de lite sämre för varje ny fas som kommit. Och även om MY DEAR ADDICTION har ett betydligt bättre låtmaterial (”Serenity” är underbar) än DEAD BY APRIL så når de ändå inte riktigt upp mot högre höjder.

6/10

SATURDAY NIGHT´S STRIKE ”S/T” (Dead Tree Music/Sound Pollution) – CD

Nu när TURBONEGRO gått i graven finns det manga partyrockare som knackar på dörren och vill in – inte minst Göteborgska SATURDAY NIGHT´S STRIKE skall det visa sig. Första gången jag vred på skivan och lät ”247365” välla ur högtalarna trodde jag fan i mej att Dee Snider och TWISTED SISTER gjort en ny skiva på fyllan, men när jag väl fått ner armarna från luften och fått still på huvudet så kunde jag lugnt konstatera att detta helt klart skulle kunna vara något utöver det vanliga trots att de för mig var totalt okända. Och visst är det så. Bandet, som består av medlemmar med töntiga artistnamn som sig bör, verkar verkligen kunna det här med partymusik. Skulle inte bli förvånad om bandet inom ett par år rott hem ett kontrakt med ett bolag som Bad Taste eller liknande och turnerar Norden runt och gör sig ett namn på alla små hak värda att nämna. SATURDAY NIGHT´S STRIKE har med debuten verkligen rullat ut röda mattan mot framgång – känns lite som ett öppet mål som borde vara mycket svårt att missa.

7/10

SCARPOINT ”The mask of sanity” (Supernova/Cosmos Music Group) – CD

Jag har aldrig kunnat ta till mig MESHUGGAHs musik som helt klart övergår mitt förstånd. Det är i mina öron bara musik som meckas fram utan vara sig syfte eller styrning. Bara ack så tråkigt. Ibland undrar jag hur folk ens kan lyssna på det och ännu värre gilla det. Men samtidigt så måste man förstå att det finns en stor hype kring bandet och att det är däri folks stora intresse ligger. Stockholmska SCARPOINT (med medlemmar som tidigare spelat i bl.a. CRAWLEY, TERROR 2000, FACE DOWN, CONSTRUCDEAD) lirar inom samma genre. Modern hårt meckande metall som i många avseenden har mycket gemensamt med MESHUGGAH. I sina bästa stunder blandar de in mer dödsmetall och kan då för stunden låta riktigt friskt. Men tyvärr så är sammanfattningen av ”The mask of sanity” – kompetent men tråkigt.

4/10

SPARZANZA ”Folie á Cinq” (Spinefarm/Universal) – CD

På tredje plattan “Banisher of the light” hände något stort med Karlstadgänget i SPARZANZA – de bytte skepnad och klev in i en ny klädsel. En ny kostym som passade dem ypperligt. De förfinade låtarrangemangen och skalade bort allt onödigt, de skapade musik för massorna samtidigt som de inte tummade på vare sig hårdhet eller kvalitet. På fjärde alstret ”In Voodoo Veritas” hade de än en gång gjort små justeringar och den plattan var ett bra typexempel på hur en riktig klassiker skall skrivas. Nu landar galningarnas femte album ”Folie á cinq” på skivdiskarna och det känns verkligen som del tre i en framgångssaga. Cirkeln är sluten och konceptet går nog inte att dra längre. Här finns rabiata riff som sätter sig omgående, sköna melodislingor som kommer att få de finska fansen att gråta av lycka och inte minst Låtar med stort L! ”Alone with a loaded gun”, ”The devil´s rain”, ”Mr. fish”, ”Follow me” och ”Temple of the red-eyed pigs” är alla låtar som skulle få vilken misslyckad låtskrivare som helst att vilja sälja en arm eller två för att få överta förmågan att skriva bra låtar. Det är lite det som är grejen med SPARZANZA – de skriver låtar som skulle kunna vara singlar allihop. Varför bara skriva en eller två singlar när man kan skriva ett helt album fullt med singlar?

Att plattan känns som en naturlig fortsättning på de två föregående skivorna kan ses både positivt och negativt. Det positiva är verkligen att man vet vad man får – något som jag verkligen älskar – band skall aldrig göra stora stiländringar. Det negativa – man vet vad man får…- vad blir nästa steg!? Väntar med spänning.

Det är en stor gåta att SPARZANZA inte är större än vad de är i Sverige. De lirar inom samma liga som MUSTASCH men är så otroligt mycket bättre. De har helt klart en större låtskatt. Där MUSTASCH endast får in en fullträff då och då går SPARZANZA på knock hela tiden. Det är dags för Sverige att vakna nu. SPARZANZA förtjänar ett stort genombrott nu!

8/10

 
RECENSIONER februari -11 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

GORMATHON “Lens of guardian” (Supernova/Cosmos Music Group) – CD

Någon som kommer ihåg det gamla kultvikingabandet MITHOTYN från Mjölby (som några år senare utvecklades till FALCONER)? Jag gillade de skarpt under nittiotalet då jag och en vän i Stockholm fortfarande tapetradade med varandra och han skickade en kassett med bandet vilket senare utvecklades till ytterligare ett par kassetter med bandet. Om jag idag lyssnar på bandet så kan jag ju så smått inse att allt inte riktigt håller – inte minst den andefattiga produktion. Därför är det med glädje jag nu snurrar Bollnäsakten GORMATHONs debut ”Lens of guardian” i stereon. Även här handlar det om hård metal uppblandad med deathmetal. Som en mix av AMON AMARTH och RUNNING WILD – alltså lite åt samma håll som MITHOTYN. Det hårda anslaget i titelspåret är i en klass för sig – grymt! Den uppluckrade musiken med sin hårda ton till produktion kommer med all säkerhet ta lyssnarna och publiken med storm. Dock så håller inte materialet hela vägen, det blir lite enformigt trots de grymma sånginsatserna och de sköna melodierna. Men bandet håller hårt på sin stil vilket bör applåderas – här är det raka puckar som gäller och kommer ”Lens of guardian” ut på den tyska marknaden så kommer stigen vara upptrampad för all framtid. Får jag dessutom chansen att spå lite i framtiden när jag ändå är inne på den så ser jag redan nu att nästa platta kommer på Nuclear Blast eller Metal Blade och att Wacken redan har bokat bandet till 2012 års festival.

7/10

MISANTHROPIAN ”A torture of your own design” (Supernova/Cosmos Music Group) – CD

Stockholms kvintetten MISANTHROPIAN spelade in en EP redan 2005 men det är först nu som bandets fullängdsdebuterar med “A torture of your own design”. Att bandet jämförts med både CANNIBAL CORPSE och MALEVOLENT CREATION känns bara fullt naturligt då debuten mullrar ur högtalarna. Speciellt CANNIBAL CORPSE senaste plattor gör sig påminda – det låter som fräsch dödsmetall skall låta så här en tio år in på 2000talet… Trots att trummorna smattrar på i 300km/tim så tar de aldrig överhanden utan både sången och gitarrerna får en chans att tränga fram. Dock så blir de stundvis alltför meckande och när det ibland övergår i MESHUGGAH teknik – då är jag beredd att hoppa av tåget. ”A torture of your own design” är stundvis briljant men samtidigt otroligt krävande. Att köra ett par låtar är uppfriskande men som helhet kvävande. Skivan hade mått bra av mer variation.

5/10

SCHEEPERS ”S/T” (Frontiers/Cosmos Music Group) – CD

Ralf Scheepers sjunger ju till vardags i tyska Heavy Metal gardet PRIMAL FEAR och har även ett förflutet i GAMMA RAY plus att han en gång i tiden, närmare bestämt när Rob Halford lämnat JUDAS PRIEST efter ”Painkiller”, var påtänkt att hantera mikrofonen framför herrarna K.K. Downing och Glenn Tipton. Därför känns det faktiskt fullt naturligt att han nu går solo. Men man kan faktiskt ta sig en ärlig funderare över syftet då det mesta av materialet är ren skär Heavy Metal. Det sägs att han hade en hel del material som inte passade in i PRIMAL FEAR men förutom ett par lugna spår så låter en hel del faktiskt som hans huvudband. Här finns även spår av band som SAXON och ACCEPT (”Remission of sin” - en duett med Tim ”Ripper” Owens på sång) plus ANNIHILATOR (”Cyberfreak”). Även JUDAS PRIEST (Locked in the dungeon”) gör sig påminda precis som de brukar göra i Scheepers huvudband. Här finns även en cover på de sistnämndas ”Before the dawn”. Bland gästerna ser vi bl.a. Metal Mike (HALFORD), Victor Smolski (RAGE) och Kai Hansen (GAMMA RAY). Och bland medlemmarna utmärker sig så klart bandpolaren Matt Sinner och göteborgaren Snowy Shaw. Som helhet kan det tyckas spreta en aning om materialet på plattan men skivan växer för varje lyssning och man kan inte annat än att konstatera att Scheepers ror första soloeskapaden i hamn. Kul och överraskande!

8/10
 

RECENSIONER januari -11 del 2 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

BONAFIDE “Fill your head with rock” (Black Lodge/Sound Pollution) – CD EP

Undertiteln till skivan är “Old, new, tried & true” – en ganska talande undertitel då skivan består av ”Fill your head with rock” som bandet kört live ett tag, ”No doubt about it” som snart är med i tvspelet Test Drive Unlimited 2 och ”Kick me out” som är en överbliven låt från senaste skivinspelningen. Därutöver får man som lyssnare tre covers på THE WHO, HUMBLE PIE och ROSE TATTOO. Alltså sex spår ifrån boogierockarna från Malmö och tyvärr inget som direkt främjar marknaden. Är man inbiten BONAFIDE fan så kanske man går loss på en här AC/DC doftande hårdrocken. Själv förundras jag över att sådana här band överhuvudtaget överlever klubbarna. De låter ju mest som…tja ett coverband på din lokala pizzeria! Klanderfritt men ack så tråkigt. De egna låtarna är så ”bra/dåliga” att de skulle kunna vara gjorda av något annat band tidigare. Lite som ”har du hört den förut”… JA!

4/10

BULLET “Highway pirates” (Black Lodge/Sound Pollution) – CD

Växjös stoltheter BULLET är nu inne på den tredje fullängdsplattan och det märks att grabbarna börjar bli lite varma i kläderna vid det här laget. På tidigare plattor hördes mest referenser till AC/DC och ACCEPT. Men nya ”Highway pirates” låter mer upphottad i stil med AIRBOURNE och inte minst så kan man på flertalet låtar syna stora spår som minner om SAXONs glansdagar om det beror på att de velat ta en ny väg eller om det faktum att Biff Byford avlägger en klassisk busvissling på det inledande titelspåret påverkat låter jag vara osagt. Måste dock säga att BULLET aldrig tidigare låtit så här fräscha – synd bara att Dag Hofer enbart har ett sångläge att slå på och att det innebär skrikande. Bandets höjdarspår ”Fire and dynmaite” hade kunnat bli en framtida klassiker om den inte skrikits sönder. Men som helhet så är ”Highway pirates” en riktig kanonplatta.

7/10

MEAN STREAK ”Declaration of war” (Black Lodge/Sound Pollution) – CD

Svenska Heavy Metal-bandet MEAN STREAK släppte sin debut “Metal slave” 2009 – en platta som jag vill minnas var rätt banal och tråkig. Därför blir jag smått förvånad över uppföljaren ”Declaration of war”. Det är ett stabilt hantverk grabbarna lyckas med på platta nummer två. Sångaren Andy La Querins stämma passar ypperligt till bandets klassiska åttiotals metal. Här finns spår av såväl SAXON (”The end of the rainbow”) som PRIMAL FEAR (”In for the kill”) och bandets två nyrekryterade gitarrister David Andersson (ex. SOILWORK) och Patrik Gardberg (ex. AMMOTRACK) är riktiga kap – då de spelar både tight, tekniskt och klassiskt. Dock skulle skivan mått bra av en tyngre och saftigare produktion. MEAN STREAK verkar med nya plattan vara på rätt spår inför framtiden. Har nu helt klart större förväntningar på en uppföljare än vad jag hade inför detta släpp.

7/10

PRAY FOR LOCUST ”Swarm” (Supernova/Cosmos Music Group) – CD

Stockholms PRAY FOR LOCUST är ett band bestående av ynglingar som fullkomligt älskar band som THE HAUNTED, LAMB OF GOD och SLAYER – och det hörs verkligen på bandets debut ”Swarm”! Redan i inledande ”Hang a traitor” sätter de ribban på Patrik Sjöberg höjd och gång på gång lyckas de hoppa över den. Deras fräsiga thrashmetal har en gnutta hardcore i sig och stundvis blir det lika frenetiskt som tyska KREATOR. Likt Mille Petrozza spottar sångaren Tintin Andersen-Larsson ur sig orden till den hårt pumpande musiken så adrenalinet sprutar. Får bara PRAY FOR LOCUST rätt uppbackning så kan de säkert bli värdiga arvtagare till THE HAUNTED. De erbjuder i sig inget nytt under solen – om det ens går idag? – men de bjuder ju i alla fall på ren och skär kvalitet. Härlig debut som ger mersmak!

8/10

TREADSTONE ”A new day sun” (Supernova/Cosmos Music Group) – CD

Att vara frilansmusiker har alltid i min värld betytt mer hjärna än hjärta. Där musik innehåller matematik istället för själ. TREADSTONEs sångare och gitarrist Jonas Hermansson har just hållit sig sysselsatt som detta under flertalet år innan han bestämde sig för att bilda ett eget band. Nu har han alltså TREADSTONE och allt som oftast lyser hans bakgrund igenom. Bandets rock/pop i stil med FOO FIGHTERS är inte oäven men ack så tråkigt matematisk. ”Six feet under” och ”This time” är de enda låtarna på plattan där det verkligen glöder och som man kan ana en uns själ… För alla som fullkomligt älskar FOO FIGHTERS är denna svenska akt ett bra substitut. Själv förundras jag över att de faller i samma gropar som nämnda amerikanska storakt – ojämnheten! Precis som FOO FIGHTERS så blandar och ger de allt för mycket. Lite mer jämnhet i materialet hade inte skadat likaså mindre matematik och mer själ.

4/10

VON BENZO ”S/T” (Orange Haze/Sound Pollution) – CD

Jay Smith är mest känd för sin medverkan i Idol. Själv följde jag aldrig programmet och har inget att referera till nu när jag har plattan med hans egna band på recensionsbordet. Att detta är släppt före hans medverkan ser jag som ett plus, då vet man att det är ärligt och utan storbolagens påverkan. Hur det låter då? Jo det handlar om klassisk grunge som både luktar tidigt nittiotal och då främst NIRVANA plus tidigt 2000tal och då en gnutta NICKELBACK. Plattan är riktigt uppfriskande och här finns några riktiga guldpengar i skattkistan – inte minst ”Let myself go”, ”Sad dead me” och ”Die beautiful”. Skönt att det heller aldrig mesas till utan att bandet istället går på kraft. Jay har en röst som innehåller tyngd och han får verkligen fram vad han vill ha sagt med trovärdighet. Som sagt har ingen koll på det han gör solo numera men kan på rak arm säga att han helt borde skippa storbolagens direktiv och gå sin egen väg genom att fortsätta med VON BENZO. Bandet är alldeles för bra och osvenskt för att bara läggas på is. Satsa istället på en riktig utlandslansering och världen tillhör istället VON BENZO!

8/10

 
RECENSIONER januari -11 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

BENEVOLENT “Evolve” (Dead Tree Music) – CD EP

Göteborska BENEVOLENT är för mig en helt ny bekantskap och det kan slås fast redan efter första tonen att kärlek uppstår. Deras MASTODON/MESHUGGAH/KHOMA/OPETH minnande blyhårda metal är helt briljant. Att den förstnämnda amerikanska akten varit en stor inspirationskälla och ledstjärna är inget de någonsin skulle kunna förneka – lyssna bara på användandet av gitarrerna. På de tre låtarna som denna EP bjuder på så blir man minst sagt nyfiken på mer. Det finns något speciellt med BENEVOLENT ena stunden blytungt meckande med vrålande ångest, nästa stund vackert skönsjungande och melodiskt. Inget för folk med dåliga nerver alltså. Men för oss som helt klart fastnat för denna avart från hardcoremetallen finns det ännu ett nytt band man vill hålla reda på i framtiden! Tre låtar som helt klart gör att man blir sugen på mer!

8/10

BRING ME THE HORIZON ”There Is A Hell, Believe Me I´ve Seen It. There Is A Heaven, Let´s Keep It A Secret” (Visible Noise/Sound Pollution) – CD

Det är oftast väldigt lätt att förkasta metalcorebanden som ren skit. Men så åker BRING ME THE HORIZONs nya platta på i stereon och världen vänds upp och ner. Redan från första tonen i ”Crucify Me” står det klart att britterna har något utöver det vanliga att locka lyssnaren med. Låtar som ”Don´t Go” och ”Home Sweet Hole” (fyndig titel) är ren skär metalcore fast dessutom fyndigt nyskapande. BRING ME THE HORIZON lyckas med bedriften att skapa en mix av REFUSED och PANTERA på sitt nya alster – ibland så metalliskt att tankarna hamnar hos akter som FEAR FACTORY och STRAPPING YOUNG LAD. Ju mer man lyssnar på ”There Is A Hell, Believe Me I´ve Seen It. There Is A Heaven, Let´s Keep It A Secret” ju mer fastnar man för bandet. Att Oliver Sykes hårda brölanden stundvis ömsar skinn och blir melodiskt sköna är ett vinnande koncept, att bandet dessutom här och var blandar in skön kvinnostämma höjer dock skivan ytterligare. Skulle vara förvånad om inget större bolag snabbt som fan ror fram ett lovande kontrakt till gossarna – förslagsvis Roadrunner.

9/10

CRADLE OF FILTH “Darkly, Darkly, Venus Aversa” (Peaceville/Playground) – CD

Dani Filth är en jävel på att kväka och det går inte att sluta tänka tanken om man aldrig hade sett bandet live – eller om de ens aldrig hade gett sig in på att turnera. För på platta har alltid CRADLE OF FILTH låtit mer än ok. Deras blackmetal har stundvis varit fullkomligt briljant men till skillnad från sina konkurrenter DIMMU BORGIR har de aldrig lyckats överföra musiken på ett bra sätt till liveformatet. Live suger verkligen CRADLE OF FILTH! Därför är det också synd att detta gör att man påverkas även i stunden, av lyssnande vid stereon. En låt som ”The Persecution Song” är fullkomligt lysande och visar britternas bästa sida. De kan verkligen skriva låtar med stort L när de är riktigt på g. På nya ”Darkly, Darkly, Venus Aversa” avverkas än en gång historien om Lilith och som sagt så blixtrar det till lite här och var. Men åter igen gör de en alldeles för ojämn och för lång platta. Dessutom så är det svårare och svårare med åren att sudda bort bilden av Dani Filth kväkandes som en groda på scenen – lite burleskt uppsvälld i ansiktet…Huuuuuh….synd!

5/10

ELECTRIC WIZARD “Black Masses” (Rise Above/Sound Pollution) – CD

Kan ärligt säga att jag inte haft någon större koll på ELCTRIC WIZARD tidigare, vet vilka de vart och att de spelat rätt pårökt musik men tyvärr inte så mycket mer. Därför blir jag glatt förvånad när nya ”Black Masses” snurrar igång i stereon. Det är härligt murrig och obskyr tunggung som väller ur högtalarna. Med ett skitigt och rent ut sagt ruffigt sound så tar ELECTRIC WIZARD lyssnaren ut på en psykedelisk resa som befinner sig högt upp i taket stirrandes nedåt…Det är just också det faktum att alltihopa låter sunkigt och oproducerat som gör att ”Black Masses” går hem. Det var länge sedan man hörde ett ”retroband” som lät så här härligt uppriktiga. Jag skulle kunna sätta en peng på att bandet är bättre på att skriva musik än att föra en vettig diskussion. Det här är så pårökt att man nästan blir påverkad av att bara lyssna på plattan – ett gott betyg i sig.

7/10

GHOST ”Opus Eponymous” (Rise Above/Sound Pollution) – CD

Kanske är detta Sveriges hemligaste band någonsin? Knappt någon vet vilka som i själva verket döljer sig bakom de fördolda ansiktena i bandet, själv är jag inte intresserad av att veta – låt mystiken vara! GHOST spelar i samma liga som hypade THE DEVILS BLOOD – satansrock som inte är så hård musikaliskt utan enbart textmässigt. Alltså riktigt gammal hederlig ”blackmetal”. Men där THE DEVILS BLOOD sneglar mest åt sjuttiotalet, vågar GHOST inte enbart dra in BLUE ÖYSTER CULT influenser utan har hottat upp det hela med åttiotalstongångar som minner om MERCYFUL FATEs glansdagar. Låtar som ”Ritual” och ”Elisabeth” borde övertyga de flesta men är det någon som helt kan undvika ”Stand By Him” så är man antingen tondöv eller helt enkelt bara rent jävla dum i huvudet!? ”Opus Eponymous” kommer inte att älskas av alla – just för att de helt riktigt hypats av massorna – men är i ärlighetens namn en av de starkaste debutskivor jag hört. Att de då dessutom är svenska gör att man är extra stolt! GHOST förtjänar varenda gnutta av alla hyllningar! 2011 kommer fortsatt bli GHOST år – inte minst då bandet kommer nöta scenerna en hel del!

9/10

HARDCORE SUPERSTAR ”Split Your Lip” (Gain/Sony) – CD

Göteborgarna har gått från klarhet till klarhet på senare år och det känns onekligen som att bandet är inne i en grym kreativ process som gjort att de gärna smider medan järnet är varmt! Helt rätt! Bandet har funnit sitt sound och jag ser inga anledningar till att dra i bromsen så länge bandet själva orkar prångla ut sådana här starka album. HARDCORE SUPERSTAR har tagit det bästa ur band som GUNS N´ ROSES, SKID ROW och MÖTLEY CRÜE och förpackat det med en sliskigt hård produktion som gärna påminner om Bob Rocks glansdagar. Att lyssna på nya ”Split Your Lip” är som att lyssna på bandets tre senaste verk innan detta – den självbetitlade plattan (-05), ”Dreamin In A Casket” (-07) och ”Beg For It” (-09) – en totalt jävla käftsmäll som påminner om en pigg förfest snarare än en trött efterfest! Efter bandets nytändning -05 har bandets kurva pekat spikrakt uppåt. Frågan har alltid varit om de kan bli större? Ta ytterligare ett kliv upp? Svaret är onekligen ja! Med bandets nya pigga alster i bagaget finns inget som skulle tyda på något som helst annat. Sedan Vic Zino kom med  i bandet för några år sedan har de också blivit ännu mer klös i fingrarna och fetare ös under galoscherna – nya låtar som ”Moonshine”, ”Last Call For Alcohol” och ”Guestlist” visar att hitmakeriet bestått och med nya drag som avskalade ”Here Comes That Sick Bitch” och ”Run To Your Mama” har de också hittat en variation av kvalitet. Ny platta år 2012? Skulle nästan tro det…

8/10

HELLOWEEN “7 Sinners” (Columbia/Sony) – CD

HELLOWEEN är giganterna inom powermetal. Visst är de legendarer ifrån åttiotalet men det som gjort de så grymma är att de lyckas leverera gång på gång. De senaste åren har HELLOWEEN också blivit riktigt stabila igen. Nya ”7 Sinners” skiljer sig på så sätt från de allra senaste albumen med att det är ett riktigt tungt och mörkt album i stil med grymt underskattade ”The Dark Ride” som släpptes 2000. Visst kan man lätt förkasta en låt vars titel är ”Are You Metal?” – men så enkelt har det aldrig varit i HELLOWEENs värld – här kan det bakom en lökig titel gömma sig en grym dänga. Galna ”Who Is Mr. Madman?” är en riktig höjdare som knyter an till fornstora dagar. Det känns tyvärr som att HELLOWEEN nuförtiden aldrig får den uppmärksamhet de förtjänar. HELLOWEEN är inte bara äldst, de är pålitligast också. Sedan nya gitarristen Sascha Gerstner gick med i bandet inför ”Rabbit Don´t Come Easy” (2003) och trummisen Dani Löble inför ”Keeper Of The Seven Keys – The Legacy” (2005) har bandet höjt sig ytterligare några nivåer och är idag - ihop med GAMMA RAY (som inte fallit långt ifrån trädet) - det bästa man kan få inom genren. Grymt starkt jobbat – tyskjävlar!

8/10

MARYA ROXX ”Payback Time” (DR2/Sound Pollution) – CD

Vanilla Ninja från Estland tävlade i Eurovsion Song Contest för Schweiz för ett antal år sedan. En av medlemmarna i tjejgruppen hette Maarja Kivi. Inte så coolt och vad fan har det här med det hela att göra tänker ni? Jo, hon lämnade tack och lov bandet och har istället valt att satsa på en karriär som solohårdrockande brud! Sedan USA-flytten har tjejen bytt till sitt lite mer rockiga alias Marya Roxx och på sin debutplatta har hon slagit sina påsar ihop med den inte alltför okända producenten Kevin Shirley (IRON MAIDEN, HIM). Ett lyckat drag skall det visa sig. För med sina medmusikanter – med ett förflutet i band som ANTHRAX, NUCLEAR ASSAULT och INCANTATION – har hon faktiskt lyckats skapa en riktigt hyfsad debut. En skiva som är både häftigt L.A. uppkäftig samtidigt som den är härligt tuggummipoppig. Tjejen har helt klart riv i sin strupe och att hon sedan lyckats klämma in en lyckad coverversion på CLAWFINGERs gamla dänga ”Nothing Going On” gör bara att man helt klart vill följa vad tjejen tar sig an i framtiden. Brudmetal när det helt klart är som intressantast.

6/10

MY RUIN ”Ghosts And Good Stories” (Tiefdruck Music/Sound Pollution) – CD

Har faktiskt ingen stor koll på MY RUIN trots att de släppt ett flertal album genom åren. Följde Tairrie B lite under nittiotalet när hon var med i MANHOLE och TURA SATANA plus hade ett förhållande med Burton C Bell i FEAR FACTORY. Men det är ju under MY RUIN hon släppt överlägsen mest musik. Nu har bruden gift sig med sin enda medmusikant i MY RUIN Mick Murphy och själv lagt till efternamnet. Men att än en gång höra Tairrie B Murphy vråla loss med sin minst sagt säregna röst är både påfrestande och befriande. Det är svårt att greppa bandets musik som pendlar mellan tung hårdrock, alternativ rock och goth plus en gnutta hardcore. Det är med andra ord en aning splittrat. Dock så gillar jag stundvis den mörka stämningen på skivan helt hämningslöst. Trots att man inte riktigt kan sätta fingret på vad det är med ”Ghosts And Good Stories” så är det i alla fall något! Låt vara så!

6/10

SVÖLK ”S/T” (Tuba Records/Import) – CD

Ibland känner jag bara för att utbrista “-Alla länder borde få ha sitt egna MUSTASCH!!!”. Göteborgarna står för något härligt svennigt i vårt avlånga hårdrocksland. De är hurtiga, har svänget, drivet och inte minst så finns det något härligt lättsamt över Göteborgsbandet – något man egentligen önskar att alla skulle få ha. Därför känns det så fruktansvärt befriande att få lyssna på norska SVÖLK när de riffar loss på sin debutskiva. Precis som med våra svenska hjältar så verkar de ha börjat i samma ände. För det som bjuds bakom bandets björnprydda omslag är bredbent riffbaserad blytung hårdrock. Helt befriad från matematik och andra teoretiska ämnen. Ren skär spelglädje där det tunga riffet har fått agera ledstjärna. Det enda man kan hoppas på inför framtiden är att bandet väljer samma väg som göteborgarna – alltså mer hitbetonad hårdrock utan att för den sakens skull tumma på vare sig tyngd eller antalet riff. SVÖLK är rent ut sagt en ny och spännande gemenskap. Må vi leva länge och väl!

7/10

SWORN AMONGST ”Severance” (Rising Records/Border) – CD

Brittiska SWORN AMONGST skulle lätt bara kunna förpassas som ännu ett thrashmetalband i mängden. I själva verket är det dock inte så enkelt. Bandet spelar tungt och oftast inte allt för snabbt, de har dragit ner på snabbheten till förmån för ren och skär tyngd istället. Sångaren och gitarristen Liam Liddell har en skönt tung pipa och när han luftar sin strupe är det med stor pondus! Bandets andra platta ”Severnace” får mig att tänka på band som EXODUS, HATEBREED och PANTERA – något som borgar för kvalitet. Att britterna sedan är gossar som ser ut som att de skulle kunna ha spelat i BULLET FOR MY VALENTINE borde dessutom ge bandet en stor chans att slå stort bland de lite yngre fansen om de får rätt uppbackning vill säga. SWORN AMONGST är definitivt ett band som med denna platta visar att de borde spela i en högre liga än var de befinner sig i.

8/10

THERAPY? ”We´re Here To The End” (Blast Records/Sound Pollution) 2 CD

Irländska THERAPY? Har haft en stor inverkan på min musikaliska resa. Under mitten av nittiotalet när bandet var som störst och hade ”Troublegum” (släppt -93) färskt i bagaget så snurrades de oerhört ofta i mina stereoapparater. Har alltid haft en stor kärlek till bandet, därför var det med stor glädje som jag tog emot denna trettiosex spår långa dubbelliveplatta med bandet! En smakrik och välfylld historia som det dessutom inte har petats runt en massa i onödan i. Det låter klubb och det låter fräscht färskt om produktionen – liksom lite där och då känsla! Live helt enkelt! Gott! Det hörs allt för sällan på alla överproducerade livealster som släpps titt som tätt. Detta är helt klart ett befogat släpp och när alternativrockarna lirar låtar som ”Trigger Inside”, ”Isolation”, ”Die Laughing” ”Screamager” eller ”Diane” är det svårt att inte bli lite nostalgiskt tårögd. Skall du ha en liveplatta med skön klubbkänsla – köp detta verk! Ett liveverk som även är både ett gediget hantverk och en sammanfattning av någons livsverk! Sällan jag hyllar liveplattor men detta är förbannat bra!

9/10

RECENSIONER oktober -10 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

AC/DC “Iron Man 2 – Soundtrack” (Columbia/Sony) – Samlings CD

Att AC/DC släpper sin första riktiga best of cd och detta som ett soundtrack till filmen Iron Man 2 känns bra. En platta som funkar på alla slag av fester helt enkelt. Här finns allt det givna, det man förväntar sig, ”Shoot To Thrill”, ”T.N.T.”, ”Back In Black”, ”Thunderstruck”, ”Highway To Hell” o.s.v. men det som överraskar mest är att låtar som grymma ”Cold Hearted Man” och underskattade ”Have A Drink On Me” fått slåss om plats på samlingen – kul och överraskande! Lite svårt att betygsätta en samling, som fan har man ju redan allt men om man vill ha en introduktion till AC/DC eller en bra samling att lira i bilen ja då är ju detta en ren fullpott!

10/10

APOCALYPTICA “7^th Symphony” (Columbia/Sony) – CD

Finska cellokungana APOCALYPTICA återvänder än en gång med en ny skiva och på de senaste alstren har det tagit små kliv uppåt hela tiden – tycker att de med “7^th Symphony” fortsätter på den inslagna vägen. De blir intressantare och intressantare för varje släpp. Kanske just för att de bjuder in lite gäster och manglar på rätt bra stundvis. På nya skivan gästar Dave Lombardo (SLAYER) igen, Joseph Duplantier (GOJIRA), Lacey (FLYLEAF), Gavin Rossdale (BUSH) och Brent Smith (SHINEDOWN) och de bidrar alla på sitt vis. Det är just det som är tjusningen med APOCALYPTICA nuförtiden. Med sång på deras cellomusik blir det ytterst förföriskt och ger det hela en skönt varierad känsla i och med de olika rösterna – lite som Slash´s soloskiva tidigare i år. Återigen ett riktigt bra släpp av finnarna! Tänk om de kunde uppträda live med en hel bunt gäster, det skulle kunna bli oslagbart.

8/10 

BOIL “A New Decay” (Mighty Music/Target Distribution) – CD

Suktar du också efter en ny platta med förföriska TOOL? Letar du också efter något som griper tag i dig omgående och som går på djupet? Då kan definitivt ”A New Decay” med danska BOIL vara botemedlet! Grabbarna sätter redan med inledande ”Redefine” ribban på 2,40 och sedan avger de hopp efter hopp i snarlika höjder. Bandet bör vara glada så länge sångaren Jacob Löbner inte haffas upp av någon amerikansk akt – skulle han sätta sin fot i USA´s rockscen skulle han vara såld för evigt. Hans röst är en stor del i behållningen, men även låtarna talar sitt tydliga språk. BOIL kommer slå stort och jag hoppas verkligen att Sverige får upp sina ögon för detta alternativa band vars potential är grymt hög. Då skall man också komma ihåg att ”A New Decay” trots allt bara är bandets andra skiva. Amerikanarna borde bli som sålda på detta! En mycket glad överraskning för alla oss som älskar TOOL och A PERFECT CIRCLE.

8/10

COMA ”Excess” (Mystic Productions/Sound Pollution) – CD

Polska COMA är riktigt stora på hemmaplan och tanken är att de sakta men säkert skall erövra resten av Europa/världen nu i och med nya plattan ”Excess”. De är Polens svar på svenska KENT – hårdare men ack så vemodiga och de är trots allt rätt bra. Finner även stundvis drag av alla nygrungeband såsom SEETHER, NICKELBACK, ALTER BRIDGE m.fl. Med nya plattan kan de helt klart ta några större kliv ut, återstår dock att se vilka som kommer att fastna för dem och om de kommer ut att spela tillräckligt mycket. En rekorderlig förbandsturné och jag tror det är klappat och klart! Med låtar som TOOL-doftande ”Poisonous Plants” finns helt klart potentialen. Riktigt lyssningsvärt!

7/10

DAGOBA ”Poseidon” (XIII Bis/Plastic Head) – CD

Franska thrasharna DAGOBA har på sin fjärde fullängdare valt att skriva ett verk om den grekiska guden Poseidon och det är kanske både vågat och dumdristigt. Konceptverk kan ha en förmåga att låsa sig och skapandeprocessen kan stundvis kännas krystad, dock känns det som att de har fått ihop det helt okej på nya alstret. Musikaliskt är det som vanligt franskt stenhårt – lite i sina landsmän GOJIRAs fotspår. Man skall definitivt kolla upp om man gillar nämnda band eller FEAR FACTORY och dylika industriellt thrashande band. Hårt, brutalt, meckande och uppfriskande.

6/10

THE DEAD AND LIVING ”Decadance” (Lightning Records/Sound Pollution) – CD

“ A Date With Death” med sitt sköna pianolir avslutar “Decadance” och ramar in hela skivan på ett föredömligt sätt. Underbarare än så här blir knappast melankolisk musik – som om Thåström knullade TIAMAT. Hela THE DEAD AND LIVINGs debut bygger på det obekväma, det osköna, det makabra – som en glad dans med döden. De värmländska grabbarna lyckas på sin debut att fånga lyssnaren med sin mix av goth och rockabilly. Ja det låter sjukt, men det är också sjukt bra! Låtarna är medryckande och i bandets musik hör man en uppriktig ärlighet. Dessutom lyckas de låta något som få band lyckas med idag – originella! Upptempot, de sköna gitarrerna och körerna inramade med sångaren Coroners vackra stämma gör det hela oslagbart. Vill du lyssna på något du aldrig hört förut och ändå känna dig säker på att fastna – då är definitivt THE DEAD AND LIVING bandet du skall kolla upp i år! Totalt lysande!!!!!!!

9/10

EMBASSY OF SILENCE “Euphorialight” (Supernova/Bonnier Amigo) – CD

Finska EMBASSY OF SILENCE debut låter som man förväntar sig av ett kvinnofrontat band. Närmast till hands ligger nog att dra paralleller till den norska scenen med gamla band som THEATRE OF TRAGEDY och TRISTANIA som referenser men ändå så ligger det klassiska finska vemodet som en lätt dimma över hela produktionen. Skivan är riktigt lyssningsvärd, dock så saknar jag det där materialet som riktigt sticker ut! EMBASSY OF SILENCE gör allting rätt men det där lilla extra vill inte infinna sig. En bra första skiva men det hade varit kul om bandet drog åt alla trådar lite hårdare. Det som är hårt hade gärna fått varit betydligt hårdare och det som är soft skulle må gott av att skalas ner ännu mer. Plattan saknar någonstans det rätta självförtroendet och det är viktigt att ha.

6/10

EVEMASTER ”III” (Supernova/Bonnier Amigo) – CD

1998 kom EVEMASTER ut med sin debut ”Lacrimae Mundi”, 2003 var det dags för platta nummer två ”Wither” och först nu är det alltså dags för platta nummer tre för finnarna. Bandet består av duon Jarno Taskula och Tomi Mykkänen som har diverse folk från bl.a. Children Of Bodom, Cradle Of Filth, Mortiis, Nightwish till sin hjälp för att ro det hela i hamn. Mixat och mastrat har ingen mindre än självaste Dan Swanö gjort! Våran svenska stolthet har också varit vänlig nog att ge sin vackra stämma till de skönsjungna bitarna. Att herr Swanö är med på ett hörn känns helt naturligt då bandets melodiska deathmetal stundvis påminner om EDGE OF SANITY. Det är melodiöst, stundvis progressivt och väldigt skön dödsmetall som mullrar ur högtalarna. ”III” borde helt klart kunna få en hel del nya fans till EVEMASTER då det handlar om en riktigt bra skiva och förtjänar sin uppmärksamhet.

8/10

HATE AMMO “Bound By Hate” (Supernova/Bonnier Amigo) – CD

Att ha sina rötter i nittiotalets mylla av brutalband är ett starkt plus hos mig. HATE AMMO förvaltar det bästa hos PANTERA, SEPULTURA och dylika Headbangers Ball gunstlingar. Med inslag av såväl HATEBREED och SOULFLY plus att det överlag låter som ett taggat SLIPKNOT gör att ”Bound By Hate” känns som en av de intressantaste debuterna från ett svenskt band på mycket länge! Bandet, som har sina rötter i Umeå, kan verkligen sin sak – det hörs att medlemmarna har hållit på och harvat i diverse band genom åren. Debuten är både tung och hård plus att det hela låter fräscht. Singeln ”Rise Up” fångar lyssnaren direkt trots att den är ultrabrutal, ”The Narcissist” kunde ha varit signerad clownen och de övriga åtta (numera sju… tragiskt nog) men det som trots allt imponerar mest är att bandet ror hem en riktigt bra ballad i ”A Cold Monday Morning” – Imponerande! 

Det bör sägas en gång till. En riktigt bra debutplatta som lovar gott inför framtiden!

9/10

IMPERIAL STATE ELECTRIC ”S/T” (Psychout/Sound Pollution) – CD

Äntligen har HELLACOPTERS gamle frontman Nicke Andersson släppt sitt soloalbum och detta under namnet IMPERIAL STATE ELECTRIC. Hur det skulle komma att låta fanns det inget tvivel om – självklart skulle det bli en ren förlängning av det han pysslat med de senaste femton åren. Dock känns det som att han här vågat dra lite längre i alla trådar. Där HELLACOPTERS på slutet gick den gyllene medelvägen vågar han i IMPERIAL STATE ELECTRIC låta sina BEATLES vibbar (”I´ll Let You Down”) och sin kärlek till KISS (”Alive”) blomma ut till sin fulla och smått generande prakt. Det är också det som gör att man faller för solodebuten. Hans skäms inte över sina influenser och gör inget för att låta originell eller nyskapande. Han lutar sig allt som oftast mot sina idoler och låter legenderna leva genom hans fingrar. Han ger åtminstone mig allt jag vill ha av en skiva signerad Nicke Andersson – en inte helt polerad diamant som går mer på hjärta och känsla än hjärna och struktur. Underbart!

8/10

IRON MAIDEN ”The Final Frontier” (EMI) – CD

Oj, oj, oj, jag vet knappt var jag skall börja. Kanske med att berätta om de första tjugo lyssningarna av skivan som jag satt och svor och bannade det band som hållit mig kär sedan jag trädde in i tonårens första trevande år! Kanske om hur jag för första gången i mitt liv kände mig personligt besviken och snuvad av någon man älskat så innerligt att ens hjärta blött. Jag var t.o.m. beredd att kalla ”The Final Frontier” för bandets största bottennapp någonsin (”Virtual XI” inräknad…). Det hela kändes så simpelt, de ville låta invecklade men spelade bara simpelt och tråkigt! Första singeln ”El Dorado” (som när den släpptes kändes som Maidens förstasinglar brukar göra – ja lite smått tråkig) kändes plötsligt som starkaste kortet på skivan. För att inte tala om ljudet och den minst sagt skumma ljudbilden – IRON MAIDEN har nog aldrig haft sämre ljud! MEN så till slut (skam den som ger sig!) så bara blommade skivan ut till fullo och jävlar vilken käftsmäll det blev. ”Starblind”, ”When The Wild Wind Blows”, ”The Man Who Would Be King”, ”The Talisman” och ”The Alchemist” är alla toppspår som är det vassaste bandet presterat på länge. Även lite ärtigare nummer som ”The Final Frontier” (snabbspola… skit i att lyssna på det totalt värdelösa introt – det kommer aldrig att bli bra!), ”Mother Of Mercy” plus ”El Dorado” är alla gedigna nummer. ”Isle Of Avalon” är även den mycket bra och lugna ”Coming Home” kunde vara plockad från valfri soloskiva med Dickinson!

När plattan blommat ut är det bara en total lycka som infinner sig! Det är så här jag vill att IRON MAIDEN skall låta och jag är verkligen glad att bandet på tvåtusentalet överträffat sitt åttiotal. Att de dessutom nu slänger in handduken och avslutar med en så här pass grym skiva känns väldigt värdigt. Nu hoppas jag på en gedigen turné på plattan där setet byggs kring nya plattan. Jag förväntar mig minst sex låtar live (helst mer!) och att de därutöver fyller ut med ”nyare” nummer. På sommarens vända bevisade de en gång för alla att de är som bäst när de lever i nuet! Missförstå mig rätt. Maiden dominerade på åttiotalet och det materialet håller än – men de har för bra dagsform gentemot andra band och bör därför koncentrera sig på nuet!

Tack för allt!!! Up The Irons!

10/10

KEEP OF KALESSIN ”Reptilian” (Indie/Sound Pollution) – CD

Norska blackmetalbandet KEEP OF KALESSIN är ännu ett av raden hårda band som ställt upp i melodifestivalen. När de ställde upp i den norska upplagan måste de också varit ett av världshistoriens hårdaste band att ställa upp i något sådant. Som vanligt straffar det bandet i slutändan – får en känsla av att det borde anses rätt icke ”true” att ställa upp där. Så troligtvis har en hel del dörrar stängts, men samtidigt borde några ha öppnats. Den yngre generationen borde kunna ha skitit i det och tagit till sig bandet för vad dem är. För en stunden är det brutalt som BEHEMOTH för att i nästa stund bli episkt i DIMMU BORGIR-anda. KEEP OF KALESSIN är definitivt ett band att hålla koll på i framtiden. Tiden läker alla sår och en dag är det bortglömt att de var med i denna tävling och de blir tagna för vad de är – ett rätt bra band på uppgång.

5/10

LYZANXIA ”Locust” (XIII Bis/Plastic Head) – CD

Har alltid gillat franska melodiska dödsplutonen LYZANXIA, de lyckas än en gång låta fräscha samtidigt som de spelar en musik som inte minst många svenska band dominerar – SOILWORK, IN FLAMES, DARK TRANQUILLITY. På nya vaxet dominerar än en gång de sköna melodierna uppfriskat med lite meckiga tongångar som ofta är ett signum för band från den franska metalscenen. Om man är en vän av de svenska band jag redan nämnt och känner att man borde kunna hitta något nytt att älska då skall man utan tvekan kolla upp LYZANXIA. Visst, det är kanske inte det mest originella bandet i världen men ändå så lyckas de sticka ut med lite egna tongångar vilket trots allt gör att fransmännen alltid är svåra att värja sig emot. ”Locust” är ett riktigt bra hantverk.

8/10

LORDI ”Babez For Breakfast” (RCA/Sony) – CD

Det finns inte ett hårdrocksband enligt mig som har fått ut något positivt av att ställa upp i melodifestivalen – låt den vara till skivbolagsprodukterna inom popvärlden. I finska LORDIs fall kändes det förödande, de riktiga hårdrockarna vände bandet ryggen efter att de deltagit och vunnit hela skiten. De hade dragit en skam och något pajasaktigt över hela hårdrocksgenren tror jag många kände. Men man skall komma ihåg att bandet innan dess (precis som efter) släppt några rätt bra skivor. Visst de är utklädda i värsta GWAR-andan men de lirar trots allt rätt okej hårdrock där närmsta parallell helt klart är Alice Cooper. Gillar man nämnda amerikan borde man inte kunna värja sig för LORDIs enkelsinnade och partystänkande hårdrock. Titlarna är fyllda av humor och jag är övertygad om att bandet har rätt självdistans till det hela. Varför måste allt vara så tillkrånglat alla gånger, fan låt oss bara skåla, skråla och kasta loss!

8/10

OZZY OSBOURNE ”Jag är Ozzy” (– Ozzy Osbourne med Chris Ayre, översättning: Linnéa Olsson) (Nordstedts) – BOK

Ozzys självbiografi har varit hett efterlängtad och därför är det också glädjande att den är så grymt härlig att läsa. Det finns många anledningar till att den är bra, inte minst för att den är skriven som Ozzy pratar – det är som om han satt rakt framför dig och berättade om sina anekdoter, för att den är underhållande och inte minst fruktansvärt lättläst! Det bara flyter på och plötsligt är boken slut och man sitter där med ett leende på läpparna och har fått följa Ozzy på en resa från de första trevande tonåren, där han ständigt hamnar i trubbel och befinner sig i stort utanförskap, roligt när han beskriver sina första möten med de övriga medlemmarna i BLACK SABBATH och hur väl de egentligen passar ihop. Vidare får vi höra om turerna kring solokarriären och inte minst Randy Rhoads tragiska död och fortsätter ända tills Ozzys snurriga år i såpan The Osbournes. Det finns mycket underhållande läsning i boken! Dock ligger lite av mina frågetecken kring hur vikten fördelas i boken. Randy nämns som sagt väldigt mycket, medan Jake E Lee knappt nämns och inte mycket kring Zakk Wylde eller övriga gitarrister och gamla medlemmar heller. Visst han kanske inte minns mycket från de åren? Eller är det kanske rent av så att han inte vill minnas? Ozzy lever ofta kvar i det som varit stort eller som är minst sagt roligt (många sådana händelser beskrivs i boken). Men man kan ju alltid hoppas på en uppföljare till boken, det har pratats lite löst om det och jag hoppas verkligen att det blir så, för jag saknar dock mycket i boken. För som sagt Ozzy bjuder verkligen på sig själv och beskriver de mest tragiska ögonblicken med en stor dos humor och en glimt i ögat. Han är ett föredöme när det kommer till självbiografier och det känns som om ”Jag är Ozzy” har tagit hela grejen till en ny nivå! Kul!

10/10

OZZY OSBOURNE ”Scream” (Epic/Sony) – CD

Gamle legenden Ozzy Osbourne gjorde rätt som sparkade grymt överskattade Zakk Wylde ut ur bandet. En gång i tiden presterade Zakk – men de senaste femton åren hade han stagnerat helt. Det mesta lät likt det som redan tidigare gjorts och på slutet gick det knappt att särskilja vad som var Ozzy eller Mr. Wylde´s egna band BLACK LABEL SOCIETY. Nu har svenskbekantingen Gus G. värvats till bandet – men det står redan klart i inledande ”Let It Die” att hans inblandning enbart sträcker sig till att spela gitarren (vilket han gör föredömligt). Producenten Kevin Churko har däremot återigen haft desto mer inflytande. Synd. Nu blev det åter igen en sönderproducerad skiva med låtar som verkar skrivna för att locka nya unga fans och som dessutom för det mesta helt verkar sakna hjärta. Första singeln ”Let Me Hear You Scream” är det närmsta svunna tider han kommer och mer sådant hade varit önskvärt. Även ”Time” med sin BEATLES influerade refräng funkar fin fint. Men däremellan är det en alldeles för effektsökande Ozzy Osbourne som visar sin skrud. Det enda som möjligtvis skulle kunna rädda Ozzy på sikt är att antingen låta någon som kan skriva låtar skriva åt honom (och då skall det inte vara en producent utan en musiker!) eller lägga ner karriären och luta sig tillbaka och vara nöjd. Med tanke på hur många år sedan det faktiskt är som Ozzy släppte en skiva som är mer än ok. så är det sistnämnda helt klart att föredra.

5/10

PSYCHOPUNCH ”The Last Goodbye” (Silverdust/Sound Pollution) – CD

När man lyssnar på svenska PSYCHOPUNCH, vilka nu kommit fram till nionde platta, kommer man omgående att tänka på utländska band såsom WARRIOR SOUL, THE ALMIGHTY och kanske även till viss mån HANOI ROCKS. Sångaren JM har en härligt rå och sunkig whiskeyröst som både raspar och river vilket gör att musiken i sin tur får en skön touch av hårdhet. Men precis som WARRIOR SOUL blandar och ger PSYCHOPUNCH hej vilt och på nya ”The Last Goodbye” finns både toppar och dalar. De skulle må gott av lite mer hit-potential i låtmaterialet.

6/10   

RAUBTIER ”Skriet Från Vildmarken” (BD Pop/Universal) – CD

Norrlänningarnas debut föll mig inte helt på läppen – tyckte den blev lite tråkig i längden, även om den växt sig starkare med tiden. Därför är det extra kul att konstatera att nya ”Skriet Från Vildmarken” är bättre än debuten. Det känns som mer melodier och större nyans krupit sig in i bandets musik. Här finns flera låtar som är riktigt bra - ”Världsherravälde”, ”Himmelsfärdskommando” och ”Predator” är alla fullblodsmonster som visar att bandet mycket väl kan bli Sveriges svar på RAMMSTEIN. Var efter debuten tveksam till bandets hållbarhet och om de skulle hålla i längden eller bara bli en dagslända. Men börjar på allvar tro att de kan befästa sig en position på den svenska musikmarknaden framöver. Hur man skriver en slagkraftig refräng är något som de helt klart besitter. Ser med glädje och hopp fram emot RAUBTIERs framtid.

7/10

RAUNCHY ”A Discord Electric” (Lifeforce/Sound Pollution) – CD

Danskarnas femte fullängdare skulle lugnt kunna kallas för dansk dynamit! ”A Discord Electric” är en fullständigt lysande melodisk deathmetalplatta med grunden i det moderna – man tänker genast på akter som SOILWORK, DARKANE, SCAR SYMMETRY och SONIC SYNDICATE och roligast av allt är att de inte bara är uppe och sniffar på dessa akter, de nära på kör över dem. Det känns som att med rätt uppbackning så kan RAUNCHYs stora genombrott komma nu och de om några förtjänar det. Mixen av brutalitet och skönsång är totalt briljant och att de vågar låta melodierna tala sitt tydliga språk applåderas stort av undertecknad. Melodisk metal när den är som bäst!

8/10

THE SCAMS ”Rock And Roll Krematorium” (Lightning Records/Sound Pollution) – CD

Har inte hört THE SCAMS något större tidigare vill jag minnas, men har ju sett en del gamla kort och konstaterat att bakåtslick har bytts ut mot härligt långt flummigt hår. Musiken beskrivs lättast som om din skitna, skäggiga farsa (AC/DC, AIRBOURNE) idkade älskog med din mammas snygga, fräscha och sexiga väninna (TURBONEGRO, HELLACOPTERS) och de av någon anledning glömt skydda sig - ut skulle THE SCAMS komma! Växjöbandets musik går inte att värja sig emot. Det är rakt på, det är hittigt, det är rent ut sagt som en stor jävla käftsmäll på ett stundande party. Australiensiska AIRBOURNE gjorde en smittsam debut men följde upp den med en högst medioker andra platta – detta är plattan som de önskat att de gjort! Att ”Rock And Roll Krematorium” klockar in på under trettiofem minuter applåderas stort, de tio låtarna är så bedårande och att ingen faller utanför ramen gör det hela till en helgjuten skiva som man bara vill höra om och om igen…Ruskigt nära en fullpott!

9/10

SISTER SIN ”True Sound Of The Underground” (Metal Heaven/Sound Pollution) – CD

SISTER SIN är det levande beviset på att man måste ha det rätta flytet i musikbranschen. De fick i början av sin karriär, på demostadiet, några heta förbandsturnéer med bl.a. W.A.S.P. vilket gjorde att hårdrockspubliken fick upp ögonen för detta Göteborgsband. I ärlighetens namn så är det bara högst mediokra, deras sångerska Liv har lite riv i rösten och det är det som de lever på. För hon är ingen skönsångerska direkt utan lever mer på attityd och vilja (inte fel det heller) och låtarna håller bra klass men har ändå en del att önska. På andra skivan saknas också lite av det där solklara i låtmaterialet. ”Outrage” är en skönt gungande låt som får lyssnaren att tänka på ett MÖTLEY CRÜE under deras storhetstid. Jag skulle vilja ha in det mer solklara i hela bandet, få det att lyfta. På demostadiet imponerade låtmaterialet men nu är jag inte lika överväldigad.

7/10

SLAYER ”Live Intrusion (American/Sony) – DVD

Nu släpps äntligen SLAYERs gamla VHS “Live Intrusion” på DVD – det är på tiden. Alla band borde återutge sina gamla VHS filmer på DVD. Visst det klagas ofta på att bonusmaterial saknas och visst det är tråkigt, men å andra sidan när det släpptes på video var det ingen som klagade – så ut med skiten. För den som inte har videon sedan tidigare kan sägas att detta är en liveupptagning från Arizona 1995. Bandet hade släppt en av sina hårdaste och mest skoningslösa skivor någonsin – ”Divine Intervention” och spelningen innefattar därför en del av låtarna från den plattan – vilket är kul. Speciellt som tidsdokument då låtarna på senare år har ersatts av andra nya alster. ”Dittohead” är ett snabbhetsmonster och VENOM covern ”Witching Hour” med en gästande Robb Flynn från MACHINE HEAD är helt klart värt att ha i samlingen. Ett verk att ha i hyllan helt enkelt, oavsett om man vill ha bonusmaterial eller ej och trots att SLAYER varit bättre både före och efter.

7/10

TANK ”War Machine” (Metal Mind/Border) – CD

Eftersom Algy Ward inte längre är med i TANK så är bandet på nya verket helt utan originalmedlemmar och det kan diskuteras hej vilt. Det bästa borde ha varit att helt börja om på nytt under ett annat namn – för med nya sångaren Doogie White (ex-RAINBOW/Yngwie Malmsteen) har de trots allt gjort en riktigt bra skiva som skulle förtjäna större uppmärksamhet än vad den nu kommer att få. Visst TANK är ett namn men ändå ett otroligt smalt band och på ”War Machine” har de fått till en platta som doftar som SAXONs bästa stunder. Detta är old-school heavy metal som ändå känns både fräsch och uppfriskande därför är det också tragiskt att de inte insett det faktum att starta upp något nytt. Att leva på gamla meriter är aldrig bra, inte heller när det är andras meriter…det kommer säkert tyvärr att straffa sig…

8/10

THREE MINUTE MADNESS ”Disgraceful” (Supernova/Bonnier Amigo) – CD

Att THREE MINUTE MADNESS skulle vara från Sverige och dessutom ifrån Norrland är minst sagt otippat. Bandets musik har utan tvekan sina rötter i Seattle runt början av nittiotalet och redan från första tonen hörs spår som kan härledas till speciellt SOUNDGARDEN och ALICE IN CHAINS och STONE TEMPLE PILOTS i synnerhet! Visst skulle man lätt kunna avfärda ”Disgraceful” som ett tråkigt plagiat som inte har den gnutta originalitet i sig, men det hade varit ett rent tjänstefel då plattan trots allt är riktigt bra. Sångaren Fredrik Norman har en sjuhelvetes pipa som borde göra de flesta sångare avundsjuka och gitarristen måste bara dyrka Slash – vilket skönt lir! Där TAKIDA och CREED drar mer åt PEARL JAM och dessutom är urbota mjäkiga så känns THREE MINUTE MADNESS snarare som en frisk fläkt som visar hur stor grungen en gång i tiden var. Och för mig som har ett stort hjärta i den musik som skapades på USA´s västkust i början på nittiotalet känns det hela som en skön retrotripp med något nytt under solen. Detta kan minst sagt bli hur stort som helt med rätt uppbackning. Äntligen något nytt i genren och dessutom behållit lite värdighet i det. Annars är det ju trots allt bara de gamla rävarna som levererar igen! 

8/10

RECENSIONER maj -10 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

ALICE IN CHAINS ”Black Gives Way To Blue” (Virgin/EMI) – CD

Det finns tydligen ett liv efter Layne Staleys bortgång. I april 2002 hittades dåvarande ALICE IN CHAINS sångaren död och det sågs som ett slut på ett av grungebandens stora giganter. För alla oss som väntat på något nytt med bandet (det var ju trots allt 1995 som sista studioplattan kom ut) har hungern stillats med två underbara soloskivor av bandets gitarrist och motor Jerry Cantrell. Nya sångaren William DuVall testades noga på turné innan beslut togs om att spela in en ny skiva signerad ALICE IN CHAINS. Utan att ha hört ett smack med bandet sedan han äntrade kollektivet så var det med en stor dos skepsis som jag väntade på att nya skivan äntligen skulle släppas. Nu sitter man här med den i sin stereo och har haft tid att smälta in skivan. Och vilken platta sedan… bara att gratulera bandet till prestationen. Det låter så mycket ALICE IN CHAINS att Layne inte behöver vända sig i graven – Duvall låter stundvis så lik honom att man inte kan höra skillnad. Dessutom axlar DuVall rollen som sångare så bra att man faktiskt i efterhand kan känna att detta var det bästa som kunde hända bandet i slutändan när Staley alltmer grundade i drogerna. ”Black Gives Way To Blue” är plattan som borde ha fått följa upp 1992års dunderalster ”Dirt”. Tvekar någon så lyssna bara på ”Last Of My Kind”, ”Your Decision”, ”Check My Brain” eller titelspåret och låt dig övertygas. Detta trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva. ALICE IN CHAINS lever och frodas i allra högsta grad!

9/10

ANOXIA ”A Lapdance For The Devil” (Target/Target Distribution) – CD

Detta danska gäng, vars största merit var att de 2007 handplockades att få spela Bilbao Rocks festivalen i Spanien, bildades redan 1996. Dock är nu året 2010 och redan där börjar jag bli lite skeptisk. Ett riktigt bra band tar det inte fjorton år för från bildandet till debutplatta. Det hörs också på ”A Lapdance For The Devil”. Bandets Heavy Metal är smått tradig och många gånger gäspar man nästan till för att ingenting händer. Visst finns här lite potential men allt som oftast så doftar det fritidsgårds band. ANOXIA spretar alldeles för mycket musikaliskt i låtarna också. Själv hade jag föredragit om de inte hade varit så svåra musikaliskt utan mer rakt på rödbetan. Nu kommer aldrig riktigt sångaren Lars Fredriksen till sin fulla rätt. ANOXIA blir mest en fattigmansversion av underbara BRAINSTORM.

4/10

BONAFIDE ”Something´s Dripping” (Black Lodge/Sound Pollution) – CD

Bandnamnet hymlar inte! Hela BONAFIDE´s koncept känns som en hyllning till forna AC/DC. Därav kommer också mina invändningar omgående. Behövs verkligen ett sådant här band år 2010? Jag svarar både ja och nej. Som platta vill jag gärna ha originalitet och den finner man definitivt inte här. Men hade jag sett bandet live på fyllan skulle jag absolut ha diggat det. Det känns lite för mycket coverband och finlandsfärja för att ta på fullständigt allvar. Tror inte bolaget skall förvänta sig för höga försäljningssiffror men bandet kan definitivt räkna in några nya fans live. Och antagligen är det också där de vill ha dem. Gillar man AC/DC så mycket att man inte kan köpa att det ev. inte kommer någon mer studioplatta från giganterna från Australien så kan definitivt BONAFIDE vara ett helt ok substitut.

6/10

BULLET FOR MY VALENTINE ”Fever” (Jive/Sony) – CD

Jag var en av de första att skriva om BULLET FOR MY VALENTINE i Sverige och det är inte utan att jag klappar mig själv på axeln och säger att jag tidigt såg potentialen i det miljonsäljande Walesbandet. Nu är vi framme vid tredje fullängdaren och det känns som att bandet tagit ytterligare ett kliv uppåt i takt med att de tagit ett kliv bakåt sedan sist skiva ”Scream Aim Fire”. Bandet har på ”Fever” lyckats skrapa ihop det bästa av allt och skivan är både lättlyssnad, lättnynnad och dessutom mycket slagkraftig. Då skall man ändå komma ihåg att vi pratar om nyare typ av metal/thrashmetal – i samma genre som typ TRIVIUM lirar. Det känns som att bandet jobbat hårdare på allt – låtmaterialet, framförandet, produktionen och sången. BULLET FOR MY VALENTINE beskrivs ofta som det nya METALLICA i världspressen och jag tror inte murvlarna är helt ute och cyklar. Bandet har potentialen och får man också den generation som bandet har flest fans i (sent åttiotal och framåt) att köpa skivor istället för att sitta vid datorn och lyssna – ja då har man definitivt något ruggigt stort på gång. För det är just det bandet lyckas med! Det gäller nu bara för bandet att ta det sista klivet upp. Det som SLIPKNOT har lyckats med. Att till slut få kliva upp på headlineplats på festivaler. Jag är säker på att de kommer att ta det klivet redan på denna skivan.

8/10

CLONECIRCLE ”Behind The Wire” (MSM/Target Distribution) – CD

“Behind The Wire” är verkligen en platta som får en att reagera. Med sin goth/industri maler plattan omgående igång och jag tänker bitvis på tragiskt avsomnade SUNDOWN men även stundvis på ännu mer saknade SENTENCED. Danskarna i CLONECIRCLE kan onekligen sin sak. Sådan här musik är också beroende av att produktionen är både tung och hård – båda delarna har bandet lyckats med. I ”Thunder And The Rain” har bandet även lyckats ge en snegling åt BESEECH (som även dem kastat in handduken). Det är just det som är det roliga med CLONECIRCLE – som ni ser fyller deras musik en plats som idag nästan lämnats av alla band som höll på. Med rätt PR och rejäla turnéer så tror jag CLONECIRCLE kan bli riktigt stora. Hade de haft typ Nuclear Blast i ryggen så hade de redan varit giganter. ”Behind The Wire” visar att de vill vara med och leka med de stora pojkarna och att de förtjänar att få göra det.

8/10

DARK FUNERAL ”Angelus Exuro Pro Eternus” (Regain/Warner) – CD

Svenska blackmetalgänget DARK FUNERAL har delat in de hårda fansen i två grupper. De som gillar deras melodiska svartmetall rätt av och de som verkligen hatar dem. Själv har jag alltid fallit för bandets benhårda men melodiösa toner. Nya plattan är heller inget undantag. Återigen slås man av hur förbannat bra låtarna är, den svinsnygga produktionen och den fräckt paketerade helheten. Med låtar som ”Stigmata” och första videon ”My Funeral” kommer bandet dessutom definitivt att kunna få sig ännu fler fans. Det känns lite som att det är dags för bandet att få riktig uppmärksamhet även här hemma i Sverige. Tusentals sydamerikaner kan inte ha fel och det bevisar onekligen bandets nya alster ”Angelus Exuro Pro Eternus” – kanske rent av bandets bästa platta hittills?

7/10

KARMA COWBOYS ”Shake It!” (Target/Target Distribution) – CD

Köpenhamnsbaserade hårdrocksbandet KARMA COWBOYS överraskar mig stort med sin skivdebut. Deras mix av AC/DC, AEROSMITH och LED ZEPPELIN funkar riktigt bra i fullängdsformat. Ofta kan sådana här band falla på att de enbart har någon enstaka bra låt, men KARMA COWBOYS har helt klart material som håller för en fullängdare. Det danskarna vinner mest på är att de på ”Shake It!” också har lyckats göra en mycket varierad skiva. Här finns allt möjligt för den som gillar hårdrock. Förutom nämnda band så hör man stundvis också referenser till band som EUROPE och även SOUNDGARDEN. De sistnämnda gör sig bl.a. påminda i plattans toppspår ”Shooting Star”. Gillar du klassisk hårdrock? Du vet sådan man spelar på verandan på sommaren med en öl i handen och med trevligt sällskap. Då är ”Shake It!” plattan du skall inhandla!

9/10

KROKUS ”Hoodoo” (Columbia/Sony) – CD

Schweiz AC/DC-light är tillbaka igen och det låter som vanligt. Med andra ord riktigt bra men ibland endast glödande istället för en brinnande eld. I SCORPIONS minnande ”Ride Into The Sun” är bandet bättre än någonsin men att slänga med en cover på ”Born To Be Wild” borde det vara spöstraff på. Att dessutom ha med den som tredje låt på skivan känns riktigt skamligt. Man undrar hur gubbarna har tänkt där? Dock så är ”Hoodoo” som sagt riktigt bra i sina bästa stunder. KROKUS spöar alla yngre nya band som vill leka AC/DC med hästlängder. De gör sin grej av något som redan finns och dessutom med stor trovärdighet. Tummen upp!

7/10

M.A.N. ”Massive Audio Nerve” (Tiefdrunk/Sound Pollution) – CD

Tony Jelencovich gick en gång i tiden från klarhet till klarhet. Den första trippeln med TRANSPORT LEAUGE var helt underbar. Han kunde verkligen få till svänget och hade de plattorna släppts idag så hade de verkligen gett band som MUSTASCH en riktig fet match om lyssnarna. I slutet av TRANSPORT LEAUGEs karriär så var det fortfarande bra men det sneglades lite väl mycket mot den amerikanska marknaden. På M.A.N. debuten ”Obey, Consume, Reject” kändes ändå kopplingen och tråden ifrån det tidigare bandet igen. Men i och med förra plattan ”Peacenemy” klipptes navelsträngen allt för mycket enligt min mening. Detsamma gäller tyvärr nya plattan ”Massive Audio Nerve” också. Det är stundvis riktigt jävla bra men så kommer de där jävla sjuka MESHUGGAH riffen och jag vill bara gå in på dass och slänga huvudet i toalettstolen och ulka ur mig rejält. Visst bandet skall vara nyskapande med kvartstoner och fan och hans moster, men grabbar ni vet väl att den bästa musiken skapas med enkla medel? Snälla ge oss gamla hederliga TRANSPORT LEAGUE igen, Tony, det är dags att ge folket svänget tillbaka! Nu är tiden den rätta! Jag saknar mycket i M.A.N. som jag inte kan få…tyvärr…

6/10

MARDUK ”Wormwood” (Regain/Warner) – CD

Norrköpings-plutonen kan vara det råaste vi besitter i vårat avlånga land. När blackmetalbandet brakar loss i inledande ”Nowhere No-One Nothing” är det så brutalt att man nästan mår dåligt fast på ett skönt vis. Bandet kan verkligen konsten att skapa en illamående känsla och jag tror det beror på stor del av den stundvis helt sjuka ljudbilden. Efterföljande ”Funeral Dawn” kan å andra sidan vara det ”vackraste” bandet skrivit – jag sitter som fastnaglad av både skräck och förtjusning. Jag gillar verkligen den dubbelbottnade känsla som ”Wormwood” ger mig. Det är liksom det som är MARDUK´s koncept tror jag. Att blanda skönhet, ondska, ångest och djup i en och samma kompott. Känner för varje släpp hur MARDUK sakta men säkert närmar sig mig och jag gillar det verkligen. Vet att de gillar Ingmar Bergman och jag får en känsla av att han även hade kunnat gilla dem.

7/10

MUSTASCH ”S/T” (Regain/Warner) – CD

När Göteborgska MUSTASCH bildades stod det ganska snart klart att det handlade om ett band som älskade att leverera stora hits i hårdrockens tecken. För några år sedan lämnade de dock majorbolagen bakom sig signade till betydligt mindre Regain Records och spottade då ur sig tråkiga ”Latest Version Of The Truth”!!! Visst singeln ”Double Nature” var genialisk, men i övrigt var plattan så platt och tråkig att man nästan fick ångest. Nu har diverse medlemsbyten skett och med bl.a. nya gitarristen David Johannesson från SPARZANZA i sättningen har ny energi tillförts till musiken. Introt plus de fem första låtarna är alla solklara hits med sköna melodier och starka refränger. Tre av dem har herr Johannesson varit med och skrivit – jag tror inte att det är en slump! Här brer bandet på och löper hela linan ut – mer lättillgängliga än så här har MUSTASCH aldrig varit tidigare. Slutet av skivan är också helt ok. Dock måste Ralf börja rannsaka sig själv lite, en låt som ”Desolate” (som ligger i mitten på skivan) kan vara det sämsta som skrivits inom hårdrocken under hela 2000talet. Jag vill bara ställa mig upp och skrika rakt ut kanske t.o.m. lappa till karljäveln – satan vad dåligt! Så länge bandet gör sådana här bottennapp på en fullängdare så kommer de tyvärr inte arbeta sig upp det där lilla extra. Synd för på den självbetitlade plattan anas det storverk. Hoppas bara som sagt att bandet tar till filtret nästa gång. ”The Audience Is Listening” är en alldeles alldeles underbar låt, synd bara att den följs upp av ren dynga. Gör om, gör rätt! 

7/10

NEMHAIN ”From The Ashes” (Tiefdrunk/Sound Pollution) – CD

Adrian Erlandsson (PARADISE LOST, ex. CRADLE OF FILTH, HAUNTED, AT THE GATES, NIFELHEIM etc.) och hans fru Amber släpper här sin debutskiva med det alldeles egna bandet NEMHAIN. ”From The Ashes” är en punkig historia som doftar både SEX PISTOLS och HOLE på en och samma gång. En mix som faktiskt funkar ypperligt. Dessutom har bandet lyckats få till ett riktigt schysst garagesound som gillas skarpt. Ta ”Clear My Eyes” som ett exempel – det är BLACK SABBATH och DANZIG paketerat i just ett garage. Amber låter allt som oftast riktigt lik Courtney Love i sin röst och det passar verkligen till bandets energifyllda musik. Att dessutom Adrian är en duktig trummis hjälper faktiskt till att hålla upp musiken. Det är tyvärr ofta som de punkinfluerade banden faller på att trummisen inte orkar hålla någon som helst klass och finess på sitt spel, så är dock inte fallet med NEMHAIN. En debut som verkligen ger mersmak!

8/10

PEARL JAM ”Backspacer” (Monkeywrench/Universal) – CD

Det börjar verkligen kännas som att grungen lever i allra högsta grad igen. ALICE IN CHAINS gör comeback med ny sångare och ny skiva, Scott Weiland har återvänt till STONE TEMPLE PILOTS och det ryktas om en återförening av SOUNDGARDEN. Skönt då att det finns ett band som PEARL JAM som stått på stadiga fötter hela tiden. Senaste självbetitlade skivan var också ett riktigt lyft. En dunderplatta som verkligen satte igång samtliga cylindrar i min kropp. Men frågan är om inte nya ”Backspacer” är det bästa bandet prånglat ut sig sedan glansdagarna i början av sin karriär. Det finns inte en dålig låt på skivan, ”Amongst The Waves”, ”Gonna See My Friend” och ”The Fixer” är alla bevis på att Eddie Vedder än en gång är inne på rätt spår. Att de elva spåren klockar in på 36 minuter är ett säkert tecken på att bandet är inne i en glans period – det är raka rör som gäller – vare sig det är en rockig låt eller en mer avskalad bit de matar ur sig. Är 2009 rentav grungens år? 

9/10

RAMMSTEIN ”Liebe Ist Für Alle Da“ (Universal) – CD

Det känns som att tyskarna i och med nya släppet ”Liebe Ist Für Alle Da” är på rätt väg igen. Efter helt oslagbara ”Mutter” (2001) har bandet irrat runt lite och de två efterföljande skivorna har inte alls känns lika omedelbara. Nya skivan har dock en hel del ruggigt bra spår. ”Rammlied”, ”Ich Tu Dir Weh”, ”Waidmanns Heil”, ”Haifisch”, ”Pussy” och titelspåret är alla bevis på hur tyskarna kan om de verkligen vill. Det finns även en del andra intressanta spår också, men precis som det gjort under flera år så visar det sig att bandet kompromissar mer än vad de bör göra. Stundvis spretar skivan alldeles för mycket och en låt som ”Frühling In Paris” borde aldrig ha överlevt en skrivandeprocess inför en fullängdare. Om bandet lärde sig att sålla bland de bra och de dåliga idéerna så skulle de kunna överträffa ”Mutter”, men så länge alla i bandet skall ha något att säga till om så kommer vi tyvärr bara få skivor som skrapar på ytan till något stort igen. RAMMSTEIN har alltid varit som bäst när de brutalt pumpar på och de tyska fraseringarna skapar ondska bara genom att uttalas med tyngd. Nu blir man ena stunden överlycklig för att i nästa bara känna sig frustrerad – tur man kan programmera cdspelaren.

7/10

SCORPIONS ”Sting In The Tail” (Columbia/Sony) – CD

De gamla legenderna i SCORPIONS aviserade strax efter att nya albumet ”Sting In The Tail” var inspelat att de skulle låta plattan bli dess svanesång och att de efter en mycket lång turné skulle låta bandet gå i graven. Deras management hade föreslagit detta för dem efter att ha hört skivan och konstaterat att detta var det bästa de hört bandet prestera på mycket länge och att man kanske skulle avsluta med flaggan i topp. Jo sannerligen, man har hört storyn förr… Men konstigt nog så verkar deras management fattat grejen helt rätt. ”Sting In The Tail” är det överlägset bästa bandet lyckats prestera sedan glansdagarna. ”The Good Die Young”, Turn You On”, ”Lorelei” m.fl. bevisar alla att bandet vill avsluta karriären och bli i hågkomna för något bra och stort. På ”Sting In The Tail” har de verkligen lyckats kräma ur sig det bästa de kan och bandet kan onekligen få slå sig till ro och känna att de avslutade och slöt cirkeln på ett bra vis. Tack för allt SCORPIONS!

8/10

SLAYER ”World Painted Blood” (American/SonyBMG) – CD/DVD

Äntligen! Så jag har längtat. SLAYER levererar i stort sett alltid. De har egentligen bara en riktig plump i formuläret och det är sist album ”Christ Illusion” som så här i efterhand kan ses som närmast usel. På ”World Painted Blood” presenterar bandet sin mest melodiska och bästa sida sedan ”Seasons In The Abyss” (1990). Inte en enda av de elva låtarna kan ses som kass och som helhet är det slående. Länge sedan SLAYER lät så här hungriga. Tom Araya står kanske även han för en av sina bästa vokala insatser någonsin. Låtar som titellåten, ”Americon”, ”Playing With Dolls” och ”Unit 731” är alla underbara bevis på att band kan resa sig på nio innan de räknats ut helt. Den medföljande dvdn ser jag som en stor parantes. Tecknat till plattans låtar, nja… Vi glömmer detta… Det har pratats mycket om att SLAYER är på gång att ta pensionering och jag hoppas innerligt att de tar den nu. Är alltid kul när band har vettet att lägga av när de är på topp!

9/10

THE CROOKED VULTURES ”S/T” (RCA/Sony) – CD

Dave Grohl, Joshua Homme och John Paul Jones – låter det som en våt dröm? Den är nu besannad! När legenderna (nåja, Paul Jones…) från FOO FIGHTERS, QUEENS OF THE STONE AGE och LED ZEPPELIN slår sina påsar ihop blir det mesta, tja som QUEENS OF THE STONE AGE… Allvarligt talat så hör man visserligen spår från ZEPPELIN men det är trots allt Josh Homme´s tongångar som hörs mest. Så varför då starta detta band? Jo troligtvis för att få mycket gratis PR. THEM CROOKED VULTURES debut minner dock om hur kul ett projekt kan vara och vissa låtar är riktigt bra – som raka singeln ”New Fang” – men allt som oftast så lyser det igenom att det är ett projekt. Dock tror jag att detta kommer övergå till att bli ett stadigt band men där är det enbart pengarna som spelat in. THEM CROOKED VULTURES kommer slå rejält, kanske till viss del p.g.a. fin musik men mest på gamla meriter. Kul debut som dock är alldeles för lång och som tyvärr spretar lite för mycket.

6/10

W.A.S.P. ”Babylon” (Demolition/Sound Pollution) – CD

Det känns som om Blackie Lawless kommit in i ett stim, sist platta ”Dominator” var det bästa mannen presterat sedan ”The Crimson Idol” och när han nu följer upp den med nya ”Babylon” känns mycket igen från sist. Soundet är detsamma och låtarna är riktigt starka. Inledande ”Crazy”, den riffiga titellåten och för all del underbara ”Into The Fire” är alla tecken på att W.A.S.P. är att räkna med även 2009. Men det finns invändningar. Plattan, som är endast nio låtar lång, innehåller två covers. En slätstruken version av DEEP PURPLE´s ”Burn” och en rent av kass ”Promised Land” (i original gjord av Chuck Berry) – båda helt onödiga! Hade han lagt med två egna spår istället av samma kaliber som det andra på skivan så hade plattan helt klart rott hem en nia i betyg. Nu anar man smått låtskrivartorka och panik att få ut en ny platta. Synd på en annars så fin platta. Men Blackie har helt klart fått fart på karriären igen och det gillar jag och han förtjänar det…

RECENSIONER september 09 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

ARTILLERY ”When Death Comes” (Metal Mind/Border) – CD

Dansk dynamit när den är som bäst. Jag vill minnas danskarna som lite väl mycket gamla thrashare, kanske är det dags att lyssna på de gamla verken igen för att färska upp minnet. För på nya ”When Death Comes” låter bandet förvånande fräscha. Det är tio år sedan sist skiva kom ut – comebackplattan ”B.A.C.K.” och ändå så låter detta så taggat. Nya sångaren Sören Adamsen har en riktigt skön pipa och jag kommer att tänka på så väl gammal hederlig thrash som EXODUS, som ny som THE HAUNTED – Härligt! Det känns dock gott att ha bandet tillbaka igen och som det verkar med nya skivan så har de verkligen en hel del att ge scenen. En riktigt glad överraskning!

8/10  

BIBLEBLACK ”The Black Swan Epilogue” (Vic Records/Sound Pollution) – CD

Mike Wead (KING DIAMOND, MERCYFUL FATE, MEMENTO MORI, ex. CANDLEMASS) har äntligen skaffat sig ett eget band och detta har han gjort ihop med bl.a. den forna ABSTRAKT ALGEBRA kollegan Simon Johansson. Bandets debutskiva landar någonstans inom lite halvteknisk dödsmetall uppblandat med en del rensång. Det handlar om en helt ok. debutskiva som ger viss mersmak. Dock har jag stundvis svårt att se vilka som skulle köpa plattan. Det är inte lätt att jämföra den med något annat band ändå så känns det konstigt nog inte värst originellt heller för den delen. Känner mig en aningen kluven. Men skivan växer helt klart för varje lyssning. Ett stort plus för det schyssta gitarrspelet.

5/10

CHICKENFOOT ”S/T” (Edel/Playground) – CD

När Sammy Hagar och Michael Anthony (båda tidigare i VAN HALEN) slår sig ihop med Chad Smith från RED HOT CHILI PEPPERS och multigitarristen Joe Satriani så förväntar man sig inget annat än ren amerikansk magi. Det är också precis vad bandet bjuder in till på sin debutskiva. Den elva låtar långa plattan är faktiskt riktigt bra och självklart blir många av de klara referenserna, just VAN HALEN – inte helt förvånande kanske när Sammy ”The red rocker” Hagar låter sin kraftfulla partystämma ljuda ut ur högtalarna. Här finns många guldkorn att ta till sig, själv fastnar jag omgående för ”Runnin´ Out” och ”Get It Up”. Men det finns riktigt gott om sköna spår och just drivet och den härliga energi bandet trimmar upp i låtarna gör att man snabbt fastnar för CHICKENFOOT. Jag väntar redan på en uppföljare – detta är helt klart något jag vill ha mer av framöver. CHICKENFOOT fyller helt klart sin funktion på hårdrocksscenen.

8/10

DEAD BY APRIL ”S/T” (Universal) – CD

Alla har säkert hört “Robinsonlåten” – ”Losing You” vilket gjort att bandet helt och hållet gått hem hos de svenska kidsen. Barn och ungdomar har redan blivit helt sålda på våra nya svenska hjältar. Själv är jag riktigt skeptisk för bandets tuggummimetal som är som gjord för radiospelningar. Pop och metal i en och samma deg och man vet inte vart de riktar sig egentligen – är det till de vanliga lyssnarna eller till metalfansen? Det är nog tyvärr bara hos de förstnämnda som de kommer gå hem. Hårdrockare brukar i regel vara noga med att det finns låtar med stort L och det är däri debutplattan brister som mest. Här finns inte nämnvärt med låtar som etsar sig fast utan mest bara rent radioskval som man inte höjer på ögonbrynen till. De vill låta som SONIC SYNDICATE men lyckas inte alls. Falkenbergsgänget har i alla fall lyckats pricka in en och annan riktig hit, men DEAD BY APRIL lyckas bara få soundet att låta fräscht men inget annat. Sorry. Men min dotter älskar det – vet inte hur jag skall ta det?

3/10

DEVIN TOWNSEND PROJECT ”Ki” (Inside Out/Border) – CD

Virrpannan Devin Townsend (STRAPPING YOUNG LAD) vill göra upp med sitt förflutna. Drogfri och starkare än någonsin sade han sig lägga musiken på hyllan så sent som för något år sedan. Nu är han dock tillbaka och detta med fyra plattor som skall släppas med några månaders mellanrum. Först ut är ”Ki” som är utforskande och spännande. Lite poppig och utsvävande i snygga melodier spetsat med sköna harmonier. Som ett soundtrack till en resa till månen för att jämföra med något. Kanadensaren har på ”Ki” lyckats skapa intressant musik. Inte enbart låtar utan en skiva som skall lyssnas på från start till mål. Och detta är som sagt bara början. Tre plattor kommer att följa denna och det är med spänning man ser fram emot vad dem skall ge då alla skall sträva åt olika håll. Tror att hans idé om en avslutande box med alla fyra skivorna i kommer bli en hit.

7/10

DREAM THEATER ”Black Clouds & Silver Linings” (Roadrunner/Bonnier Amigo) – CD

Progressiva DREAM THEATER har aldrig fått mig att falla som en fura, dock är bandet ofta farligt nära. Bandet har en tendens att göra slående låtar men får aldrig till det över en hel fullängdare. Dock vill jag nog påstå att de är farligt nära att övertyga mig helt och hållet med nya ”Black Clouds & Silver Linings”. Den sex låtar korta plattan (med över 75 minuters musik!!!) är stundvis briljant. När de i ”A Rite Of Passage” struntar i det övermusikaliska och istället låter som ett traditionellt band är det svårt att värja sig. Tycker att den låten påminner om PAIN. Alltså ganska enkelt men slående hit-orienterat. En väg som jag hoppas bandet drar sig mot mer och mer i framtiden. Det är dags för bandet att kliva ut ur den progressiva dimman och bli lyssnings och njutningsvärda. DREAM THEATER har i mina ögon alltid varit oförtjänt hyllade men nu kanske de även kan börja vinna cred i min bok – underbara ”Wither” kändes bara för några år sedan som en omöjlig låt – nu finns den där.

7/10

HEARSE ”Single Ticket To Paradise” (Vic Records/Sound Pollution) – CD

Har följt svenska HEARSE sedan dagarna då bandet prånglade ut sina första demos. Nu är bandet redan framme vid sin femte fullängdare och tyvärr har mitt intresse svalnat en aning med åren. I början av karriären var bandet mer heavy metal än dödsmetall och lyckades också hålla musiken fräsch med sköna melodier. Tyvärr känns det som att det med åren har blivit mindre melodier och mer döds. Fram tills nu då vill säga. För åter igen känner jag mig mer tillfreds med melodierna. Johan Liiva (ex. ARCH ENEMY) har en skön pipa och ihop med sina två kumpaner så blir HEARSE en skön och trivsam trio att lyssna på. De har både fart och skönhet plus en känsla för att skriva låtar. Lyssna på ”The Moth” t.ex. – härligt driv och sköna melodier. Detta är ett steg i rätt riktning – men tänk om de kunde lira som på debuten igen… Jag hatar dock att säga det, men det var allt bättre förr

7/10

HEAVEN & HELL ”The Devil You Know” (Roadrunner/Bonnier Amigo) – CD

Att inte Tony Iommi får kalla sitt band för BLACK SABBATH är en skam. Säga vad man vill, men enligt mig har BLACK SABBATH alltid levererat oavsett sättning och sångare – stommen har dock alltid varit gitarrfenomenet Iommi! Det är hans band, hans och ingen annans (Läs: Ozzy Osbournes fru Sharon…)! Nu kommer dock första fullängdaren med HEAVEN & HELL och efter de tre nya låtar som de basunerade ut för några år sedan på deras samling så hade man helt klart byggt upp höga förväntningar inför nya släppet! Nu är dock Iommi, Ronnie James Dio, Geezer Butler och Vinny Appice klara och det är dags för summering. Något som slår mig efter att ha lyssnat igenom ”The Devil You Know” ett antal gånger är att jag går från att vara lyrisk till mer tveksam – något som inte är vanligt, det brukar snarare vara tvärtom!!! Visst finns här härliga låtar såsom ”Bible Black” eller plattans höjdpunkt ”Eating The Cannibals” men jag får en känsla av avsaknad efter snabbare nummer. Bandet har en tendens att bli alldeles för slöa. Visst är Dio´s röst underbar i de lugna stunderna men lite mer fart i maskineriet hade inte skadat. Nu blir bandet lite ”gubbiga” och det är väl det som jag antar att de minst av allt vill bli relaterade till trots att de uppnått den gedigna åldern att de likväl kan kallas gubbar. Mer fart hade som sagt inte skadat – nu blir det en lite halvsömnig historia, inte alls vad jag hade tänkt mig…

6/10

KONGH ”Shadows Of The Shapeless” (Trust No One/Sound Pollution) – CD

Svenska sludge/doommetal trion KONGH ger oss ren och skär svärta på andra plattan “Shadowns Of The Shapeless”. Det är slött, rått och underbart. Den fem låtar långa plattan ger lyssnaren en resa i rent mörker i stil med t.ex. den musik CULT OF LUNA brukar skämma bort oss med. Precis som vanligt när det gäller sådan här musik så skall man släcka ljuset, dra på sig hörlurarna, krypa upp i fåtöljen och bara njuta. En platta som är perfekt när höstmörkret kryper sig på så sakteliga. Har faktiskt inte hört bandets hyllade debut – men måste helt klart kolla upp den.

7/10

MAGNUM ”Into The Valley Of The Moonking” (SPV/Border) – CD

Brittiska MAGNUM är riktigt gamla pionjärer inom den melodiska hårdrocken. De har sannerligen hållit på länge och de har likt UFO klarar sig från rådande trender. Själv tycker jag också att bandet lyckats hålla sin musik riktigt intressant även på senare år. De har låtar som etsar sig fast och de har också lyckats hålla ett så fräscht sound så att intresset hållits uppe. Ta en låt som inledande ”Cry To Yourself” – helt underbar låt inom den melodiska skolan. Och det är lite det som jag gillar med bandet. Man vet vad man får och det är i de flesta lägen helt rätt. Speciellt när det handlar om band som lever på mycket gamla meriter. Intressant verk för att vara gjort av ett gammalt band år 2009.

5/10

THE MARS VOLTA ”Octahedron” (Mercury/Universal) – CD

Har alltid sagt att detta är världens mest överskattade band. Har en tre, fyra skivor med dem sedan tidigare och de låter ren skit. Någon typ av överklassprogg som alla bara måste älska och hylla fast det egentligen bara är skit. Men så dimper ”Octahedron” ner i brevlådan och så förvånad jag blir. Fan det här är ju riktigt bra och det beror definitivt på att bandet dragit ner på de krångliga paraderna och dragit ut linjerna mer – rakt på sak helt enkelt! LED ZEPPELIN gör sig påminda gång på gång och låtarna är riktigt starka. ”Since We´ve Been Wrong” och ”Halo Of Nembutals” är helt grymma – vilka låtar. Jag känner att det är riktigt kul att krypa till korset och säga att THE MARS VOLTA för en gångs skull lever upp till sitt goda rykte. Det gamla kan de inte ändra på, men de kan gå en lysande framtid till mötes och den vill jag verkligen vara med att beskåda!!!

9/10

MERAUDER ”God Is I” (Regain/Warner) – CD

New York hardcore i stil med BIOHAZARD, SICK OF IT ALL, AGNOSTIC FRONT, HATEBREED och CRO-MAGS är vad MERAUDER handlar om. Tyvärr är det dock som med många band som lirar sådan här musik, det blir aldrig riktigt intressant. De som blivit stora har blivit det av en anledning och ofta stavas det – LÅTAR! Tyvärr har MERAUDER varken låtar eller originalitet för fem öre och ”God Is I” hamnar någonstans i facket med plattor som är ok. men som tyvärr aldrig blir bättre. Skummast av allt är att svenska Regain satsat på detta – för MERAUDER kommer aldrig bli lika bra som sina förebilder. Således ingen kassako…

4/10

NECROPHOBIC ”Death To All” (Regain/Warner) – CD

Huvudstadens NECROPHOBIC är ett av Sveriges bästa blackmetalband. De har alltid schyssta melodier och riv i riffen. Ihop med DISSECTION har de bjudit på den bästa brutalmusik man kan få inom landets gränser. Det känns som att bandet någon gång skulle bli trött, men det är då inget man märker av på nya ”Death To All”. Här är det fullt ös från start till mål. Härligt! Gillar man bandet sedan gammalt så har man inget att tveka på – nya skivan är ett givet köp. Har man för all del konstigt nog ignorerat detta suveräna band och helt missat grejen så har man inget att tveka på om man vill ha ”fullt ös medvetslös blackmetal” som ändå innehåller melodier och catchy låtar. Jag hoppas då på många välmående år ihop med bandet framöver. De känns om något vassare än någonsin.

8/10

THE PROJECT HATE MCMXCIX ”The Lustrate Process” (Vic Records/Sound Pollution) – CD

Kentha Philipson (GOD AMONG INSECTS, TORTURE DIVISION) och Jörgen Sandström (ex. ENTOMBED, GRAVE etc.) är åter igen aktuella med ett nytt album med THE PROJECT HATE – nu den sjätte fullängdaren i ordningen. Bandets svinhårda men svängiga dödsmetall med stänk av industripartier är alltid uppfriskande härlig, så även denna gång. Att bandets musik handlar om kampen mellan gott och ont framställs på ett ypperligt vis när åter igen Jonna Enckell sköna stämma får luckra upp Jörgens avgrundsvrål. Sju låtar som sammanlagt klockar in på dryga timmen är också ett klockrent drag som vanligt. THE PROJECT HATE´s musik gör sig bäst när man inte får tid att andas. Antar att bandets musik skulle vara ett perfekt soundtrack till en drunkning. Det är så tungt, lustfyllt och krävande att man inte får luft. Åter igen en solklar platta av ett gäng som verkligen vet var skåpet skall stå.

8/10

THUNDER ”The EP Sessions 2007-2008” (Metal Heaven/Sound Pollution) – CD

Har älskat dessa melodiösa britter sedan debuten “Black Street Symphony” som kom 1990. I början av året tog de dock det tråkiga beslutet att än en gång kasta in handduken. Men först gör de i sommar några sista spelningar och de släpper dessutom denna samling på de tre EP skivor som de släppte i väldigt liten upplaga för ett par år sedan. Det som är bäst med det hela är att EP skivor i regel håller högre klass än fullängdare och detta gör att samlingen om tre sådana blir en ganska given historia. De öppnande spåren ”Survivor” och ”Yesterday´s News” sätter omgående tonen. Vi får här en bunt nya spår, lite livespår och några alternativa versioner. Kanske inte ett riktigt värdigt avslut på en fin karriär, men ändå något och som sagt kvalitén är trots allt rätt hög. Må ni vila i fred! THUNDER har då gett mig många fina minnen – speciellt i början till mitten av nittiotalet.

7/10

TIM RIPPER OWENS ”Play My Game” (SPV/Border) – CD

“Ripper” är mest känd för att han fick ta over micken efter Rob Halford i JUDAS PRIEST, dock bara tills metalguden bestämde sig för att återvända hem igen. Efter det har han hunnit med att vara med i ICED EARTH (samma visa där – han blev utsparkad när originalsångaren vände åter) och hunnit släppa en skiva med egna bandet BEYOND FEAR. Nu släpper han med andra ord det som kan kallas för hans första soloskiva och till sin hjälp har han idel kändisar, för att ge några ex. – Chris Caffery (SAVATAGE), Dave Ellefson (ex. MEGADETH), Jeff Loomis (NEVERMORE), Michael Wilton (QUEENSRYCHE) och Doug Aldrich (WHITESNAKE). Men som helhet faller tyvärr albumet ganska platt. Det handlar om slätstruken heavy metal och tyvärr ganska tråkig sådan. Det blixtrar sällan till och skall man vara ärlig så förstår jag inte plattans syfte? Hade varit mycket bättre om han satsat på en ny skiva med BEYOND FEAR – vars debutplatta faktiskt var riktigt intressant. Känns som att han har mjölkat ur det han kan nu av sitt namn – dags att bita ihop och gå vidare. Satsa på ett eget långvarigt band och skippa alla eventuella erbjudanden som dyker upp.

4/10

UFO ”The Visitor” (SPV/Border) – CD

Det finns band och bandmedlemmar som överlever allt och övervintrar trender som kommer och går. Gamla anrika UFO är ett lysande exempel på ett sådant band. Att bandet med rådande metaltrender ens får släppa ett nytt studioalbum är en bedrift i sig. Men jag älskar detta faktum. Det är bara i hårdrocksgenren detta kan ske! Som vanligt så blir deras melodiska hårdrock varken mer eller mindre bra. Den består liksom. Dock så är den helt ok och Phil Mogg har alltid haft en skön röst såväl förr som nu. Kanske ingen platta jag skulle slänga mig över om jag såg i skivaffären, men hittar man den i reabacken efter några månader och man gillar skön ”Sweden Rock - rock” som jag brukar kalla det så är det inget att tveka över. Något att ha på medan man diskar eller låter dammsugaren göra jobbet.

4/10

BELIEVER “Gabriel” (Metal Blade/Border) – CD

Metal Blades senaste signing BELIEVER är ett schizofrent band. Ena stunden låter de MESHUGGAH, för att i nästa låta STRAPPING YOUNG LAD och sedan avsluta med ett parti NINE INCH NAILS. Men ”Gabriel” är ändå stundvis en intressant skapelse, mycket p.g.a. just det att de är så omväxlande. Men som helhet når inte plattan hela vägen fram, långtifrån. Dock tycker jag att det finns härliga VOIVOD vibbar som jag trots allt gillar. Schizofren recension – javisst!

5/10

CHRIS LANEY ”Pure” (Metal Heaven/Sound Pollution) – CD

Chris Laney är mest känd för att ha spelat i både RANDY PIPER´S ANIMAL och ZAN CLAN och inte minst för att han är en av Sveriges största hårdrocksproducenter. Men här och nu vill han ändra på detta i och med sin hett eftertraktade solodebut. Och i ärlighetens namn så är denna soloplatta inte alls så illa pinkad. Han gör det han är bäst på - traditionell melodiös hårdrock, och i låtar som ”I Dunno” och ”The Stranger In You” förvaltar han åttiotalet riktigt väl. Detta hade band som BON JOVI, EUROPE eller WHITESNAKE dödat för att få ha gjort. Att han skulle ha med diverse gästartister var väntat och här återfinns folk från bl.a. CRASHDIET, HARDCORE SUPERSTAR, RANDY PIPER`S ANIMAL, Mats Levén m.fl. men att han skulle ha med Bruce Kullick (ex. KISS) som medskribent på en av låtarna känns mer otippat. Hur som helst så känns ”Pure” som en fräsch tillbakablick i hårdrocksarvet och ger definitivt mersmak för en uppföljare. Blir det livespelningar skall jag definitivt också se till att finnas på plats!

7/10

DESPITE ”In Your Despite” (Tractor/Sound Pollution) – CD

Göteborsgska DESPITE spelar aggrometal inget snack om saken. De mullrar på i allra högsta hugg och är både blytunga och stenhårda. Dessutom vågar de släppa in nyanser i sin musik utan att för den delen tappa tyngden. Dock blir det ibland alldeles för meckigt. Att bara stapla riff på riff känns inte som en given höjdare och hade de bara dragit ner på MESHUGGAH influenserna så hade detta kunnat bli riktigt bra. Nu känns det trots allt alldeles för onyanserat trots att de stundvis både vill och vågar. Alex Losbäck Holstad besitter dock en hals som har stor potential och bådar gott för framtiden.

4/10

FIREBIRD ”Grand Union” (Rise Above/Sound Pollution) – CD

Bill Steer från CARCASS behöver ibland vila från kött, blod och kadaver och lirar då schysst sjuttiotals flum istället för brutal deathmetal. Nya skivan med FIREBIRD är inget undantag från hans tidigare verk med bandet. Det handlar om utsvängda byxor och igengrott skägg. Precis som vanligt hamrar Ludwig Witt på trummorna föredömligt, men någonstans så går det inte att frånse att de trots allt hamnar i skuggan av de båda grabbarnas forne bandkollega Michael Amott´s ”andraband” SPIRITUAL BEGGARS. Hur som helst så är ”Grand Union” trots allt riktigt bra och i låtar som ”Lonely Road” blir det svårt att sitta still – ett gott betyg bara det i sin enkelhet. Britter kan annat än enbart spela Heavy Metal.

7/10

FOOBAR THE BAND ”Your Fiend, My Friend” (Reside/Sound Pollution) – CD

Göteborgarnas debutplatta har jag tyvärr aldrig hört, men efter att ha hört denna, bandets andra, platta måste jag bara införskaffa debutvaxet också. FOOBAR THE BAND mixar in CORROSION OF CONFORMITY gung med tunga DOWN partier och blyhårda KYUSS gitarrer. Hett upphottat med rock n´ roll i god BACKYARD BABIES anda och schysst svängiga partier. De har både tyngden och farten och låter faktiskt som bandet jag har på mitt management THE GENERALS en gång i tiden gjorde innan de sadlade om till mer svängig dödsmetall. Att ta ut några givna låtar går egentligen inte då hela plattan är riktigt snorbra! Skall jag vara ärlig så är det väldigt sällan jag golvas av en platta av något band som är helt okänt för mig, skivdjungeln är hur stor som helst och jag lyssnar på ett par hundra nya plattor per år, ändå sker det som sagt mycket sällan – nära inpå aldrig! Skönt då att FOOBAR THE BAND lyckas golva mig totalt redan vid första lyssningen. ”Your Fiend, My Friend” är så bra och jag är så lycklig!!! Årets stora överraskning hittills!

9/10

HOT LEG ”Red Light Fever” (Barbeque Rock/Border) – CD

Jag hatade verkligen grymt överskattade DARKNESS med falsettsjungande dåren Justin Hawkins på sång. Fattade ärligt talat inte vad folk såg i det skitbandet överhuvudtaget. Så därför hade jag lite förhoppningar om att hans nya band HOT LEG som han drog igång efter att han lämnade brorsan och de andra i DARKNESS för gott kanske skulle bli något bättre – det kunde ju trots allt inte bli sämre. Trodde jag ja! Men HOT LEG visar sig bara vara en naturlig fortsättning på hans tidigare band och han sjunger dessutom kanske t.o.m. värre än tidigare. Usch. Det är antagligen sådant här man en dag får lyssna på när man hamnar i helvetet.

1/10 

MY DYING BRIDE ”For Lies I Sire” (Peaceville/Playground) – CD

Brittiska doom/gothbandet MY DYING BRIDE har nått fram till sitt tionde studioalbum i och med nya “For Lies I Sire” och gänget är minsann att lita på. Inget nytt under solen och det är just det man älskar med bandet! Jag vill ha min doom/goth exakt så här. Deppigt värre, släpigt och med Aaron Stainthorpes omisskänneliga halvfalska stämma. ”Fall With Me” är onekligen en låt som sätter sig omgående. Det hela är som vanligt snyggt paketerat med omslag etc. Näst efter landskollegorna i PARADISE LOST är MY DYING BRIDE det bästa genren spottat ur sig sedan starten. Dock kan jag tycka att valet att inte släppa ett sådant här vax på hösten när det börjar mörkna, regnet haglar mot fönstret och löven lämnar träden är ett rent tjänstefel! Inget man drar på när man har förfest men absolut något man sätter på när man är ensam.

8/10 

OUTSHINE ”Until We Are Dead” (Dead Tree Music/Sound Pollution) – CD

Göteborgska OUTSHINE var för mig helt okända fram tills nu, men det verkar bli ändring på det i och med bandets skiva ”Until We Are Dead”. Bandet spelar fräsch hårdrock som doftar både metal och pop på en och samma gång och att bandet nu skall avverka sin fjärde USA turné känns inte på något sätt konstigt. Bandets musik känns amerikansk på ett härligt uppfriskande sätt. De är svåra att sätta fingret på och låter inte direkt som några andra. Originalitet kallas det väl!? Och det är något som jag verkligen gillar. Här finns en nypa SMASHING PUMPKINS, en dos SYSTEM OF A DOWN och även lite NINE INCH NAILS utan att för den delen låta som något av banden. Härlig platta som kommer att få åka i stereon fler gånger. Dock känns BILLY IDOL covern ”White Wedding” helt meningslös – den har gjorts så många gånger tidigare och passar inte deras originalitet även om den framförs utan att man har något att klaga på.

8/10 

PEARL JAM ”Ten – Deluxe Edition” (Epic/SonyBMG) - 2CD/1DVD BOX

1991 hade grungevågen blomstart ut och PEARL JAM debuterade med sin platta “Ten” – en platta som kom att bli en av hela genrens stora verk och milstolpar. Tillsammans med NIRVANA, SOUNDGARDEN och ALICE IN CHAINS utgjorde de under många år framöver stommen i det som kallades för grunge – staden Seattles alldeles egna stil som enligt många dödade hårdrocken. För egen del anser jag att grungen var en av de stora räddarna av hårdrocken som då hade börjat segla ut rejält. Det var bara bra att band som POISON tappade marknad, tack och lov! Att ”Ten” blev en platta som idag kan kallas för klassiker är inte så konstigt. Plattan är helgjuten och låtar som ”Even Flow”, ”Jeremy” och ”Alive” är odödliga! I denna, mellanvarianten av boxarna, får vi plattan i remastrad version på en skiva, plattan i en ”Redux version” ommixad och med fler låtar tillagda inspelade under samma veva plus en dvd innehållandes bandets MTV Unplugged spelning 1992. Bland de nya låtarna på cd två hittar vi trots allt några guldkorn och dvdn är helt jävla lysande! Vilken spelning! Alla ni som missat den när det begav sig kan nu känna sig lyckliga. Det är elektriskt så det lyser om det – Eddie Vedder är i högform. När han i ”Porch” ramlar av pallen för att sedan hoppa upp och stå på den får jag gåshud. Som box är den här helt klart mycket köpvärd och har man gott om pengar bör man satsa på den ännu större varianten för en fjortonhundra spänn där allt inkluderas på LP skivor, en demo replica, foton etc. etc. Bolaget och bandet sägs även göra så här med de andra plattorna framöver – kan knappt bärga mig redan nu…

10/10

PESTILENCE ”Resurrection Macabre” (Mascot/Border) – CD

1986 debuterade Holländska PESTILENCE för att 1994 gå skilda vägar. Precis som sig bör nu på tvåtusentalet så återförenas de och dessutom är de aktuella med en ny skiva. Men deras CANNIBAL CORPSE liknande deathmetal vill aldrig riktigt fatta eld utan ligger mest och glöder på ”Resurrection Macabre”. Det är hårt och fruktansvärt brutalt men det saknas nyanser. Men återföreningen kommer nog trots allt att hålla, det finns ett sug efter gamla hederliga band och PESTILENCE hör definitivt till de gamla kultbanden. Hade nya plattan haft lite mer melodier så hade den även gått hem hos mig. Nu blir det lite för mycket av det hårda.

6/10

THE POODLES ”Clash Of The Elements” (Roseship Alley/Universal) – CD

När dessa glassiga gossars nya platta dimper ner i brevlådan tänker jag omgående att detta skall bli kul att såga (vilka fördomar, men det har alla skribenter oavsett vad de säger). Jag har egentligen ingen stor koll på bandets tidigare prestationer men man har ju sett grabbarna en del inom media de senaste åren. Så brakar då öppningslåten ”Too Much Of Everything” igång och jag får omgående vika undan, fan detta är ju rätt bra och intressant! När jag sedan kommit fram till spår nummer åtta, ”7 Days & 7 Nights”, är allt tvivel som bortblåst. Denna låt ( för övrigt skivans höjdpunkt) med sitt pianoparti som fullkomligt bär hela låten påminner inte så lite om ett GUNS N´ ROSES i sitt allra bästa esse – fan vilken låt! Man undrar onekligen varför förra gitarristen Pontus Norgren lämnade bandet för att gå med i HAMMERFALL? THE POODLES melodiösa hårdrock slår konstigt nog Göteborgarnas metal på fingrarna både en och två gånger! Man är väl inte sämre karl än att man kan ändra sig, efter att man lyssnat på bandet vill säga…Lysande grabbar!

8/10 

QUEENSRYCHE ”American Soldier” (Rhino/Warner) – CD

”Seattles finest” släpper ännu en konceptplatta. Efter ”Operation: Mindcrime” del ett och två är det nu dags för ”American Soldier” som såklart handlar om dessa amerikanska soldater som befinner sig ute i krig. Och QUEENSRYCHE väljer att beskriva det utifrån soldatens synvinkel. Efter att bandet de senaste femton åren inte lyckats prångla ur sig ett rent gediget verk är förväntningarna inte så höga av naturliga orsaker. Dock knäpper ”American Soldier” en ibland på näsan när man lyssnar på den. För stundvis så påminner bandet om sitt forna jag. Geoff Tate har alltid lyckats leverera och hans röst vid den åldern är få förunnat att besitta. Dessutom har de fått låtarna att hänga ihop på ett skönt vis vilket gör att det är svårt att plocka ut givna pärlor. Men balladen ”Home Again”, vilken är en duett mellan Geoff och hans dotter Emily Tate ger mig rysningar trots att hon sjunger lite halvfalskt. Sen kan man definitivt ha invändningar mot att bandet använder producenterna Jason Slater och Kelly Gray som medskribenter på alla låtarna – kan de inte skriva sin musik själva längre? Lite smolk i bägaren även om jag helt klart tycker att skivan växer för varje lyssning.

7/10

RAUBTIER ”Det Finns Bara Krig” (Rattlesnake/Universal) – CD

Ifrån Norrland kommer RAUBTIER – Sveriges nya egna RAMMSTEIN. Det handlar om mekanisk och stenhård pumparmetal med svenska texter. Som ett statiskt NORDMAN. På debuten ”Det finns Bara Krig” finns få andrum och bandet går på knock redan ifrån start. Låten ”Kamphund” och singeln ”Achtung Panzer” är klara bevis på att det går att få till det bra, men allt som oftast blir det tråkigt i längden. När det kommer till att blanda tyngre tongångar med svenska texter så är fortfarande, tragiskt avsomnade, LOK kungarna. Men alla som gillar RAMMSTEIN och INTE är hårdrockare till vardags tror jag helt klart kommer att kunna få ut något av denna platta. Det funkar som sagt stundvis.

6/10 

STATIC X ”Cult Of Static” (Reprise/Warner) – CD

Amerikanska STATIC X har under årens lopp fått utstå oförtjänt mycket skit utav recensenter enligt mig. Visst står bandet att känna igen platta efter platta – de har onekligen sin stil. Men det är enligt mig bara positivt. I numetaldjungeln som finns tror jag det är extra viktigt att vara originella och det tycker jag trots allt alltid att STATIC X har lyckas vara. Att sångaren Wayne Static har branschens mest hårresande frisyr är ingen nyhet men att han har en riktigt rå röst som passar bandets (ursäkta kan inte låta bli…) statiska musik som handen i handsken verkar ha undgått många. Dessutom har amerikanarna gott om hittiga låtar som sätter sig omgående. STATIC X håller fanan högt än en gång och jag ser fram emot att få se dem i sommar igen. Även live är de riktigt bra och jag hoppas verkligen att en låt som ”Terminal” tar sig in i setlistan.

8/10

THÅSTRÖM ”Kärlek Är För Dom” (Sonet/Universal) – CD

Joakim Thåström behöver knappast någon större presentation. Med ett förflutet i bl.a. EBBA GRÖN och IMPERIET är han mer än en levande legend. Att han dessutom alltid har värnat om sin integritet och knappt gjort några intervjuer har gjort att han blivit lite av en mysko man som bara talar genom sin musik då och då. För alla er som gillade sist skiva, mycket avskalade, ”Skebokvarnsv. 209” från 2005 finns mycket att hämta på nya ”Kärlek är för dom”. Den tar på något vis vid där förra plattan slutade och än en gång så handlar det om stillsamma toner med grym lyrik till. Thåström öppnar än en gång upp sig totalt och berättar öppenhjärtat om bitar från sitt liv. Skivan blir som sist ganska ojämn men när han bränner av låtar som titelspåret, ”Långtbort” eller alldeles underbara öppningsspåret ”Kort BIOGRAFI med litet testamente” blir jag helt tårögd över hur jävla bra det är. ”Över Sundet” känns som skriven direkt till gamla kärleken Regina Lund och det är många gånger som texterna är den största behållningen. För när det kommer till att skriva enkel men gripande lyrik på svenska så är det få som slår herr Thåström. Texterna håller som sagt världsklass men det går inte att komma ifrån att han var som bäst solo på 1999års platta ”Det är ni som e dom konstiga, Det är jag som e normal”. Det var mer riv i musiken då och det kan jag villigt erkänna att jag saknar i dag. För textrader som ”Ni vet jag gråter aldrig när jag går på begravning, men när jag ser en på TV så bölar jag som ett barn. Jag har glömt min första kyss, men jag minns klart och tydligt när jag fick Rolle Stoltzs autograf” är alldeles, alldeles fenomenala oavsett tonsättning. 

6/10 

UNANIMATED ”In The Light Of Darkness” (Regain/Sound Pollution) – CD

Stockholmska UNANIMATED hann släppa två lysande album, “In The Forest Of The Dreaming Dead” 1993 och “Ancient God Of Evil” 1994, innan de kastade in den berömda handduken. Nu är det dock dags för platta nummer tre och man kan minst sagt säga att förväntningarna är högt uppskruvade. För vid sidan av DISSECTION var UNANIMATED bandet som kunde leverera finstämd black/death som byggde på sköna melodislingor. Därför blir jag varm i hela kroppen och glad i sinnet när nya ”In The Light Of Darkness” visar sig vara så bra som man bara vågat hoppats i sitt innersta för sig själv. Plattan fullkomligt bubblar av härliga melodiösa tongångar och det staplas hit på hit. Jojje, Richard, Peter och Micke har gjort det igen. Ett rent mästerverk och en käftsmäll på hela genren som stagnerat totalt sedan de själva klev av och DISSECTION gick i graven. HÄRLIGT!

9/10

RECENSIONER mars 09 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

BEHEMOTH “At The Arena Ov Aion – Live Apostasy” (Regain/Sound Pollution) – CD

Polska dödsplutonen BEHEMOTH brakar på sitt första livevax loss på Club Locomotive i Paris. Inspelningen från 2008 är precis som allt annat BEHEMOTH släpper ifrån sig ultra genomtänkt och framfört. Det är perfekt in i minsta detalj och den sjutton låtar långa konserten är så snortajt framförd att det säkert finns folk som tvivlar på dess äkthet – dock finns det ingen som helst tvekan för en som undertecknad som har upplevt bandet live ett par gånger. De är det mest tajta och överlägset bästa man kan se och uppleva live inom den extrema genren. Det finns ingen som helst tvekan över den vinsten och då känns det extra skönt med en liveplatta som denna som verkligen kommer som ett kvitto på det hela. Stor vikt läggs på senaste skivan ”The Apostasy” men det känns bara naturligt speciellt med tanke på att det var en dunderskiva. Skall bli kul att se hur länge BEHEMOTH kan fortsätta att hålla denna höga nivå på både fullängdare, miniskivor och nu även liveplatta, det känns som de legat på topp länge nu. Detta är överlägset bästa liveplattan på mycket länge! Bara att hoppas att det finns filmat för en kommande livedvd. För det börjar bli dags för en sådan nu.

8/10

CANNIBAL CORPSE ”Evisceration Plague” (Metal Blade/Border) – CD

Giganternas giganter är åter tillbaka och mina förväntningar är riktigt höga efter 2006års “Kill”. På nya ”Evisceration Plague” håller dödsmetalplutonen ifrån USA fortfarande fanan högt. Inte minst p.g.a. att de precis som på ”Kill” hamrar på med en deathmetal som vem som helst kan ta till sig. Det är numera inte samma gamla gruff som det var i början av bandets karriär utan mer stänkare som går på knock och det är något som jag älskar skoningslöst. Dock känns produktionen stundvis väldigt torr, jag älskar när CANNIBAL CORPSE får mangla på med ett riktigt fett ljud som omsluter musiken. Nu når de inte riktigt samma höjder som ”Kill” gjorde men är inte långt därifrån.

7/10

CLOSER “A Darker Kind Of Salvation” (Pulverised/Sound Pollution) – CD

Värmländska CLOSER spelade egentligen in sitt debutalbum redan för ett par år sedan men det släpptes aldrig p.g.a. att det Holländska bolaget gick i konkurs. Istället för att ge ut det så beslutade sig bandet för att spela in ett helt nytt album när Pulverised Records från Singapore viftade med ett nytt kontrakt. Ett mycket bra beslut skulle det visa sig! ”A Darker Kind Of Salvation” är som en frisk fläkt på metalhimlen. Deras melodiska dödsmetall ligger inte långt ifrån sina landskollegor i SOILWORK och låtarna är både hittiga och frenetiskt bra. Låtar som ”What Am I?” och ”Places Of Pain” är båda bevis på att melodisk dödsmetall görs bäst i vårat avlånga land. Där är det få som kan spöa oss! Grymt bra debut – för det får man väl ändå kalla det…

8/10

CYNIC ”Traced In Air” (Seasons Of Mist/Sound Pollution) – CD

Cynic bildades så tidigt som 1987 men släppte sin debutskiva ”Focus” först 1993. Att uppföljaren landar på skivdisken först femton år senare säger nästan allt om amerikanarna. CYNIC har med sin tekniska dödsmetall alltid fått kämpa i bakvattnet och detta till viss del med full rätt. För trots att bandet stundvis är riktigt bra så tröttnar man snart på bandets jazz influerade progressiva rock/thrash/deathmetal. CYNIC skulle ha stannat i graven istället för att återuppväckas – detta kan man faktiskt leva utan. Vill jag ha musik inom denna genre väljer jag MASTODON tio gånger av tio.

3/10

CRADLE OF FILTH ”Godspeed On The Devils Thunder” (Roadrunner/Bonnier Amigo)– 2 CD

Blackmetalbandet CRADLE OF FILTH blir ofta bespottade ifrån alla håll som går och när det gäller hur bandet är live så är jag beredd att hålla med till fullo. Men att bandet ofta får utstå kritik för sina plattor har jag aldrig riktigt förstått, då bandet på skiva oftast är riktigt bra. Säga vad man vill, men att Dani Filth och co. inte kan skriva medryckande låtar inom en så extrem genre som det ändå är vore en ren lögn. Fallet är även detsamma på nya skivan, för om man inte gillar en låt som t.ex. ”The Death Of Love” så måste man antingen vara tondöv eller bara rent ut sagt dum i skallen. Och det är just det som utmärker bandet, för det finns fler än nämnda låt som sticker ut rejält. Sen kan man tycka att bandet är hur usla som helst live, men på skiva levererar de som aldrig förr och ”Godspeed On The Devils Thunder” är ett givet köp!

8/10

D-A-D “Monster Philosophy” (EMI) – CD

De danska rockarna i D-A-D (ja de skriver faktiskt sitt namn så numera) har alltid en tendens att leverera och beröra rocknerverna varje gång de kommer med en ny skiva. De uppfinner liksom hjulet igen och igen och igen. De är aldrig nyskapande men heller aldrig helt upprepande. På nya ”Monster Philosophy” har de moderniserat sig en aning och man finner små spår av mycket moderna tongångar, men samtidigt så har de varit noga med att behålla sina rötter. De rockiga tonerna känns igen och när Jesper Binzer låter sin strupe tala så är igenkännighetsfaktorn grymt påtaglig. Favorit på skivan är dock den RED HOT CHILI PEPPERS möter KENT minnande ”Too Deep For Me” – en stillsam och melankolisk bit som genast berör hjärtats inre gångar. Men här finns gott om bitar att skaka loss till också om det nu är det man är ute efter. D-A-D har gjort det igen och är man sedan tidigare en fan av bandet så lär man inte bli besviken.

8/10

DANKO JONES ”B-sides” (Bad Taste/Border) – CD

Tjugosju låtar som tidigare bara funnits inkluderade på samlingar, EP´s eller som b sidor till singlar har här samlats för gemensam beskådning. Mumma för de flesta, inklusive undertecknad. Dessutom håller förvånansvärt många av låtarna hög kvalitet, t.ex. ”The Rules” och ”Sugar High” som båda håller skivklass. Kul att det finns så pass mycket material som gömts på så många olika ställen för att nu släppas. Det gör att släppet känns fullt värdigt med sina väl tilltagna, tjugosju låtar, och så har man minsann inte sparat på krutet. Självklart är inte allt lika lättsmält när det handlar om så mycket material, men trots allt så får man mycket för pengarna. Detta borde fler band ta efter när det är dags att damma av gammalt material.

7/10

EVERGREY ”Torn” (SPV/Border) – CD

Göteborgska EVERGREY tillhör kategorin band som är bra men allt som oftast bara är oerhört tråkiga. Detta är också ett faktum som växt kring bandet på senare år mer än vad man tyckte det var förr. Kanske beror det på att bandet upprepar sig själva lite väl mycket, kanske p.g.a. sångaren Tom S Englund stundvis låter ansträngd och inmålad i ett hörn. Han vill säkert men kommer inte ur det. Variationen blir minimal och jag tror definitivt att EVERGREY skulle må bra av mer variation i både låtmaterialet och sånginsatserna. Det känns som att bandet vill för mycket på ”Torn”. Jag skulle personligen vilja se att bandet skalade bort allt onödigt och blev mer raka och metalliska. Motsägelsefullt? Javisst. Men jag tror det är där felet ligger, det är den knuten som behövs lösas upp för att gå vidare. Nu är det bara bra, men når inga högre höjder – tyvärr.

5/10

GUILLOTINE ”Blood Money” (Pulverised/sound Pollution) – CD

Fredrik Mannberg och Nils Eriksson från NOCTURNAL RITES bildade GUILLOTINE 1995 och två år senare såg debuten dagens ljus. Sen hände ingenting och ingenting. Nu är dock thrashmetal inne igen och plötsligt prånglar bandet ur sig skiva nummer två. Är detta en tillfällighet? Tror knappast det, men skit samma. Hur som helst så är ”Blood Money” till gränsen fylld av snabb thrash och det är först och främst ett band man kommer att tänka på och det är DESTRUCTION. För just tyskarna känns som den solklara parallellen inte minst p.g.a. att sången stundvis är identisk. Kul är det också. För som thrash funkar det fin fint, dock lider skivan av det många thrashband lider av. Det blir dåligt med variation och plötsligt har en hel knippe låtar hunnit passera utan att man märkt av det. Thrash vill allt som oftast bli för mycket av samma kopp te, men GUILLOTINE står dock ganska stadigt på marknaden och extra kul då att de är svenskar. Men det kan knappast kallas originellt, men det har ju å andra sidan ingen påstått. 

5/10

GUNS N´ ROSES “Chinese Democracy” (Geffen/Universal) – CD

Man skall komma ihåg att det är hela 17 jävla år sedan Axl Rose sist spottade ur sig ett studiovax under namnet GUNS N´ ROSES! Då i form av de separat släppta skivorna ”Use Your Illusion” 1 och 2, och det är en extra kul grej att ha i åtanke nu när nya skivan landat på skivdiskarna. För folk skriker efter att de vill ha en ”Appetite For Destruction” igen. Men herregud suckar jag. Det var länge sedan bandet lämnade det bakom sig och gick vidare. För inte kan väl någon påstå att ”Use Your Illusion” skivorna var en upprepning av åttiotalsklassikern? Nej, de gick vidare 1991 och det är också därifrån som nya, numera omtalade myten, ”Chinese Democracy” tar vid. I många av de nya låtarna finns fragment och partier som lika gärna kunnat vara med på den klassiskt gula eller blå skivan, men det känns också nytt och fräscht. Jag kan nog lugnt påstå att jag är en av de recensenter som haft tillfället att höra skivan flest gånger innan recension (säkerligen fyrtio till femtio gånger) och detta är verkligen en helgjuten skiva som lever upp till mina högt ställda förväntningar. För som sagt att det inte skulle låta ”Appetite For Destruction” är något jag både visste och är mycket glad för. ”Chinese Democracy” tar avstamp med titellåten och ”Shackler´s Revenge” – två låtar man fått tillfälle att höra i förhand innan släppet. Och skivan sparkar verkligen igång på alla cylindrar, men det är först efter att plattans verkliga höjdpunkt ”There Was A Time” som sjätte nummer får skivan att explodera. De efterföljande numren är alla av riktigt vass kaliber och avslutningen med ”Sorry”, ”I.R.S.” (en klassisk GUNS N` ROSES dänga för alla belackare), ”Madagascar”, ”This I Love” och ”Prostitute” är en blivande klassisk avslutning på en fjorton låtar lång och en över sjuttio minuters orgie i pianon, gitarrer och låtar sjungna i högsta oktav. För det är just så jag ser på skivan. ”Chinese Democracy” har bespottats redan på förhand och lyssnarna kommer att såga den innan de ens lyssnat på den (suck…), när det i själva verket är som en platta med QUEEN på tvåtusentalet som vi aldrig fått! En sådan platta som QUEEN med Freddie Mercury i spetsen var bäst i världen på att släppa. En platta där man aldrig riktigt visste vad som skulle hända i nästa låt samtidigt som det var storslaget från första stund till sista tonen klingat ut. Axl Rose sjunger bättre än någonsin – många gånger inte helt olikt Geoff Tate i QUEENSRYCHE. Att piano och keyboards, loopar och samplingar utnyttjas flitigt är något som jag applåderar – detta har gjort att skivan verkligen sticker ut i den djungel av hårdrocksskivor som finns idag. Att många musiker och inte minst gitarrister har används under de år skivinspelningen pågått har gett plattan flera dimensioner än vad man normalt sett är van vid. Den klaraste stjärnan av dem alla på skivan är Robin Finck som tyvärr har lämnat bandet till förmån för NINE INCH NAILS igen, men vilka solon den gossen levererar här. Många skriker sig hesa över att en återförening med Slash och co. borde komma till skott. Visst kan jag hålla med om att det både kan vara smått kul och absolut fullt möjligt inom en snar framtid. Dock har Axl inget att vinna på det. Det han gjort i och med ”Chinese Democracy” spöar allt de andra gjort tillsammans sedan de lämnat bandet. Nu vet jag dock inte hur jag skall ställa mig inför framtiden. Axl sägs ha en massa material liggande och då skulle han ju onekligen kunna prångla ur sig en skiva inom en ganska snar framtid. Men mitt tips blir nog att detta mycket väl kan bli bandets svanesång och vilken svanesång det skulle vara! Som ett hårt rapp av läraren över fingrarna för att visa vem som egentligen bestämmer och sedan bara vandra därifrån! UNDERBART!!!

10/10

KREATOR ”Hordes Of Chaos” (SPV/Border) – CD

Tyska thrashgiganterna KREATOR är tillbaka igen och jag sticker inte under stol med att de tillhör favoritskaran inom genren. Detta beror på främst tre saker. 1) Bandet har alltid bra låtar som verkligen är LÅTAR – något där de flesta thrashbanden brister. 2) Farten! Bandet skyndar sig gärna så gitarrerna kvider, de håller sällan igen och när de väl gör det så blir det underbart istället för tråkigt. 3) Mille Petrozza är ett unikum i att skrika som en stucken gris. Vilken thrashpipa!

Nu är de med andra ord tillbaka igen och det känns onekligen som att de sluter cirkeln de skapat kring de två föregående alstren från 2000talet - ”Violent Revolution” och ”Enemy Of God”. De har på 2000talet nu bevisat att de är tillbaka. ”Amok Run” och ”To The Afterborn” är två riktigt bra spår som båda håller sig till den lugna skaran låtar (nåja…). KREATOR börjar så smått att undanröja sina konkurrenter. När band som DESTRUCTION och SLAYER blir allt tråkigare på platta blir KREATOR det motsatta. Tyskarna är definitivt här för att stanna och jag ser redan framför mig många lyckliga år till med bandet.

8/10

LAST MILE ”S/T” (Demons Runamok/Border) – CD

När folk från BARCODE bestämde sig för att göra något annat vid sidan av det ordinarie bandet 2007 så föll valet på att lira meckig hardcore. Sagt och gjort, för vissa går det snabbt, och här ligger debuten nu tillgänglig. Att det handlar om hardcore i god HATEBREED anda känns knappast som något som vänder upp och ner på världen. Det låter också riktigt bra, men som det mesta inom genren så låter det mesta likt varandra och så är även fallet med danska LAST MILE. Stabilt hantverk, dock svårt att se vem det vänder sig till förutom de mest inbitna hardcore fansen.

4/10

LORDI ”Deadache” (SonyBMG) – CD

De finska monsterrockarna är än en gång tillbaka och det gäller att stå på egna ben igen. Förhoppningsvis har de flesta hunnit glömma melodifestivalen (för det är ju trots allt så att folk stör sig så fort det går bra för något band kommersiellt) och nu kan ta till sig bandet på nytt. För säga vad man vill, men LORDI har då alltid levererat härligt mustig hårdrock som inte alls ligger långt ifrån mycket av det Alice Cooper gjort en gång i tiden. Det är också samma sak denna gång, det serveras härlig hårdrock som det svänger om och som man inte borde kunna tycka illa om. Här finns gott om låtar som är riktigt vassa bl.a. ”Bite It Like A Bulldog” och som ingen normal hårdrockare kan förbise. Sen är det inget att sticka under stol med att bandet har varit ännu bättre en gång i tiden. Men det har knappast något med melodifestivalen att göra.

7/10

MARILYN MANSON ”Beautiful People” (Wow/Bonnier Amigo) – DVD

En dvd innehållandes elva låtar live från Australien 1999 plus fyra låtar live och en dokumentär från Japan 1997 kan inte annat än att anses som en ren bootlegproduktion. Allt som oftast dyker det upp sådana här på marknaden utan artistens medgivande och allt som oftast är de bara ren skit. Dock känns denna MARILYN MANSON dvd hyfsat kul. De hade bra låtar på dessa turnéer och bandet ifråga är alltid underhållande att se på och uppleva live. Så för att vara en bootleg kommer den undan ändå.

6/10

MOONSPELL ”Lusitanian Metal” (Metal Mind/Border) – 2 DVD

Portugisiska MOONSPELL har aldrig tidigare släppt en dvd och då känns det verkligen på tiden för gothmetallarna att göra det. Sagt och gjort, nu är den här och man kan inte annat än bli smått besviken på själva grejen men ändå hylla hur bra den är. Huvuddelen består av en spelning från 2004 i Katowice, Polen, plus alla videos dit fram. På skiva nummer två hittar vi diverse klipp live från 1992 – 2005. Hur mycket kul ögongodis som helst för en fan som undertecknad men varför inget nyare än så. Varför inte släppa en trippel dvd med en nyinspelad konsert? Om man släpper en livedvd så borde den ju vara hyfsat nyproducerad och således innehålla lite fräscht och aktuellt material. Men som sagt gillar man bandet så kan man inte leva utan denna produkt. Det handlar ju trots allt om många timmars njutning i tv soffan.

8/10

NASHVILLE PUSSY ”From Hell To Texas” (SPV/Border) – CD

De två brudarna och de två herrarna i NASHVILLE PUSSY har av någon konstig anledning aldrig lyckats korsa min väg under årens lopp trots att både de och jag hållit på länge inom hårdrocken. Har fått för mig att detta skojfriska band inte var något för mig. Men i och med ”From Hell To Texas” är jag nu beredd att äta upp detta. Plattan kvider och bänder redan från första stund och jag rycks med omgående i bandets fräsiga musik. Som en blandning av MOTÖRHEAD och ALICE COOPER, den sistnämnda går igen som referens många gånger i mitt huvud under lyssningarna. ”Drunk Driving Man” och ”Speed Machine” är båda två låtar som kommer vevas hårt på sommarens fester på altanen. Tummen upp för en ny trevlig bekantskap.

7/10

PRO-PAIN ”No End In Sight” (Rawhead Inc./Sound Pollution) - CD  

Amerikanska hardcore konstellationen PRO-PAIN har hållit på i en evighet. Därför blir man också förvånad när ett band som detta drar in nya influenser. För det är just det jag tycker att de har gjort, det känns som att plötsligt melodierna har fått ta större plats och detta är något som jag applåderar stort! En ökning av melodier är något som många band inom genren skulle behöva. Tror också att detta kan bli räddningen för att PRO-PAIN skall kunna rulla på ytterligare tio år till. ”No End In Sight” är verkligen ett stort steg i rätt riktning enligt mig, gillade de innan men nu har de definitivt fått en större plats i mitt hjärta.

8/10

ROADRUNNER UNITED ”The Concert” (Roadrunner/Bonnier Amigo) - 2 DVD

Den 15:e december 2005 brakade sammanställningen för att fira Roadrunners tjugofemte födelsedag loss i New York. Medlemmar från så gott som hela bolagets katalog sammanstrålade för en kväll och framförde låtar från diverse mer eller mindre klassiska verk. Låtar från t.ex. SLIPKNOT, SEPULTURA, KING DIAMOND, BIOHAZARD, DEICIDE, SEPULTURA, MACHINE HEAD m.fl. framfördes av en stab bestående av Dino Cazares (ex. FEAR FACTORY), Adam Duce (MACHINE HEAD), Paul Gray och Joey Jordison (båda SLIPKNOT), Andreas Kisser (SEPULTURA) och Roy Mayorga (STONE SOUR) plus diverse gästartister och sångare. En minst sagt kul kväll verkar det ha varit och de tjugofem låtarna som framförs är riktigt vassa. Roligast är att sångaren i SHADOWS FALL är så dyngrak att han inte klarar stå upp. Något som grabbarna skrattar gott åt och kommenterar i den medföljande mycket roliga dokumentären som medföljer. Dock finns några invändningar. Varför tog det tre år att få ut dvdn från det att tillställningen var? Och varför finns sångare som t.ex. Tim ”Ripper” Owens (ex. JUDAS PRIEST, ICED EARTH) och Ville Valo (HIM) med? Visst de framför låtarna de kör suveränt, men vad är deras anknytning till Roadrunner? Och varför är bildkvaliteten och belysningen så dålig? Borde inte bolaget ha satsat mer när de ändå firade stort? Och varför får min personliga favorit Jeff Waters (ANNIHILATOR) inget som helst utrymme i dokumentären? Skit samma, frågorna lär jag aldrig få svar på och dvdn är trots allt så jävla kul att man blir gråtfärdig och vill se den om och om igen.

9/10 

SAXON ”Into The Labyrinth” (SPV/Border) – CD

Det är så härligt med band som alltid levererar! Brittiska SAXON hör till de banden. Efter att under nästan hela åttiotalet dominerat med svinbra skivor virrade de bort sig mot slutet med ett par amerikaniserade tuggummipop plattor. För att under nittiotalet återvända till fornstora dagar och sedan dess fullkomligt dominera igen med en suverän platta som följts av ytterligare en kanonskiva för att ytterligare följas av en grym skiva…ni fattar! Därför kan det på ett vis kännas naturligt att bandet på ”Into The Labyrinth” är mänskliga igen. Det är långt ifrån dåligt men heller inte den suveräna skiva man hade kunnat vänta sig. Det går så smått på sparlåga och efter att låtar som ”Battalions Of Steel”, ”Valley Of the Kings”, ”Live To Rock” och ”Demon Sweeney Todd” redan avverkats på den första halvan av skivan så dalar det sedan en aning. Men har man så hög lägstanivå som SAXON har numera så behöver man aldrig bli orolig. Vem vet nästa gång kanske de är tillbaka på ”Lionheart” klass? Även SAXON har rätt att vara mänskliga ibland.

7/10

SEPULTURA ”A-Lex” (SPV/Border) – CD

Först försvann sångaren och gitarristen Max Cavalera på nittiotalet och efter att senaste plattan ”Dante XXI” var klar packade även lillebror Igor Cavalera (numera Iggor) ihop sitt pick och pack och lämnade trumpallen. Kvar från fornstora dagar finns endast bassisten Paulo Xisto och gitarristen Andreas Kisser. Tyvärr hörs det numera också att det inte riktigt är gamla hederliga thrash/dödsikonerna som står bakom verken. Nya ”A-Lex” är precis som sist en koncept platta och ämnet för dagen är boken ”A Clockworks Orange” av Anthony Burgess. Helheten har som sig bör på konceptplattor, blivit en splittrad historia. Men plattan växer helt klart efter ett antal lyssningar och efter ett tag kan även undertecknad smälta in det faktum att bandet snöat in på MESHUGGAH-tugg istället för att gå på raka puckar. För ”A-Lex” är en mycket meckig historia och allt som oftast går det på tyngd istället för fart. Man kan med distans till det hela och en tår i ögat konstatera att denna kamp vann CAVALERA CONSPIRACY redan i fjol. Men ge plattan en chans – här finns grejer man gillar och trots allt så är Derrick Green en riktigt tuff sångare.

5/10

SISTER SIN ”Switchblade Serenades” (Metal Heaven/Border) – CD

När Göteborgsbandet debuterade i form av ett par saftiga demos för några år sedan var de verkligen en frisk fläkt på den svenska glamhimlen. Och det har verkligen gått bra för bandet, så pass att man läst om bandet både här och var och även lyckats pricka in dem som förband några gånger inte då minst till W.A.S.P. som de hängt med ett par vändor. Nu är det upp till bevis och den mycket efterlängtade debutskivan har äntligen landat på skivdiskarna. Som förväntat är den mycket bra och flera av de gamla demolåtarna finns med, bl.a. grymma ”On Parole”. Sångerskan Liv har en kraftfull pipa men saknar ibland ett mer varierat register, men så länge bandet skriver schyssta låtar så spelar det mindre roll. SISTER SIN har funnit sin plats i den svenska metalsjälen och är definitivt här för att stanna. Ett debuterande band med en lysande framtid!

7/10

SPARZANZA ”In Voodoo Veritas” (Kabuki/Border) – CD

Det är svårt att vara objektiv när man skall recensera ett band som förgyllde min trettioårsdag med att spela på min privata fest i fjol. Men till mitt försvar vill jag tillägga att jag gillade dessa grabbars musik långt innan de blev aktuella att rocka loss på mitt partaj. Trots att det knappt hunnit gå ett år sedan denna händelse så har mycket hänt. Gitarristen David Johannesson har gått med i MUSTASCH och där stod grabbarna i full färd med att äntra studion för att lira in en ny fullängdare. Det snackas om att kaos infann sig, men jag tror snarare att det fanns ett stort jävla värmländskt anamma som kom fram. På ”In Voodoo Veritas” har bandet spänt musklerna ännu hårdare och ur elden har ett grymt starkt verk kommit. Med låtar som ”My World Of Sin”, ”The Blind Will Lead The Blind”, ”Black Gemini” och “Bloodline” kommer bandet helt klart vinna sig ännu mer fans till den redan stora skara som finns. Bandet har dragit in än mer melodier i sin musik men för den delen inte kompromissat med tyngden eller den hårdhet de besitter sedan lång tid tillbaka. Lyssna bara på hysteriska ”Robota”, hur bra som helst! Fredrik Weileby sjunger bättre än någonsin och är ett bevis på att hårt arbete lönar sig. Med tanke på den uppåtgående trend bandet befinner sig i så lär det bli betydligt svårare att få bandet till fyrtioårsfesten men man kan ju alltid hoppas. ”In Voodoo Veritas” är ett svenskt mästerverk.

9/10

BRUCE SPRINGSTEEN ”Working On A Dream” (Columbia/SonyBMG) – CD

Inledande “Outlaw Pete” och avslutande “The Wrestler” är bland det bästa Bruce Springsteen skrivit på senare år. Det är kul att se hur han på de tre senaste studioskivorna fullkomligt dominerat och nya ”Working On A Dream” tar vid där senaste ”Magic” slutade. Det hörs att plattorna är inspelade under samma process och tidpunkt. Det är som två riktigt bra systerskivor till varandra. Brendan O´Brien lyckas klämma ur det bästa ur ”Rock Bruce” än en gång och man kan inte väjda sig emot den svallvåg som väller ur högtalarna. Rösten, den rösten, den gör mig knäsvag, vilket riv, vilket ös, vilken känsla. Jag kan inte förklara med ord utan lägger mig bara på knä och tillber kungen rock.

9/10

TAAKE ”S/T” (Dark Essence/Sound Pollution) – CD

Att bandets fjärde studiogiv beskrivs som True Norwegian Black Metal av skivbolaget känns som ett understatement. Hoest som ligger bakom både sång och alla instrument har lyckats knåpa ihop en riktigt intressant platta som är fylld av både mystik, lust och kraftigt episka tongångar. Det är sällan som ett norskt black metal band vinner min gunst, men TAAKE är verkligen lika bra som dess rykte. Det märks väl på denna platta som för övrigt är min första bekantskap med dem. Finner drag av äldre SATYRICON och det får ses som ett gott betyg. Dags att kolla upp de föregående skivorna nu då…

7/10

THE ANSWER ”Everyday Demons” (SPV/Border) – CD

Irländska THE ANSWER bjuder även på sin andra platta in till riktigt skönt sväng! Om man slänger in en gnutta LED ZEPPELIN, en dos BLACK CROWES och lite CREAM så får man en bild av vad det är för musik bandet spelar. THE ANSWER är inte helt olika WOLFMOTHER i många avseenden och ”Everyday Demons” är riktigt vass som skiva. Det svänger, bänder och bjuder in till schysst bredställ från början till slut. Såg alldeles nyss bandet som förband till AC/DC och det var riktigt bra, men tänk då att få se dessa grabbar jobba sig svettiga på en rökig pub – skulle kunna vara rena himmelriket. Låtar som ”Cry Out” och ”Demon Eyes” är båda bevis på den bredd och kvalitet som skivan besitter. Gillar man retroaktivt doftande rock så kommer man precis som mig att svälja plattan med hull och hår.

8/10

THIS ENDING ”Dead Harvest” (Metal Blade/Border) – CD

Stockholms dödsmaskin THIS ENDING överraskade stort med debuten som kom 2006 och nu är det dags för uppföljaren. A CANOROUS QUINTET som ligger till grund för det som senare blev THIS ENDING levererade utav bara helsike och det är just det som THIS ENDING också lyckas med. Med drag och fart får bandet till ett schysst ös som i mångt och mycket påminner om AMON AMARTH. Det handlar om smått melodiös och hyfsat lättsmält dödsmetall som är mycket lätt att ta till sig utan att för den delen tappa värdighet. Härligt att se att bandet än en gång ger en vad man tål. ”Parasites” är bland de bästa låtar genren prånglat ur sig de senaste åren, THIS ENDING har helt klart potential att ta upp kampen om AMON AMARTH och ARCH ENEMYs publik.

8/10

TOXIC HOLOCAUST ”An Overdose Of Death…” (Relapse/Border) – CD

Joel Grind heter mannen som står bakom enmanskonstellationen TOXIC HOLOCAUST. Ett band/projekt som till bredden är fylld av fräsig thrash med stor dos punk inkluderad. För det är just att punken fått en framträdande roll i musiken som gör att skivan låter fräsch och sticker ut bland övriga konkurrenter inom den våg av thrash som drar fram världen över. Det är både snärtigt och rivigt men mest av allt väldigt smutsigt och skitigt. Man känner doften av jeans, kängor, linne och tuppkam lång väg. Riktigt intressant debut.

6/10

TRIVIUM ”Shogun” (Roadrunner/Bonnier Amigo) – CD

De amerikanska grabbarna i TRIVIUM visar med nya ”Shogun” att de inte längre bara är några slynglar. Här har fjunen växt sig till skägg och istället för att bara snegla på sina egna hjältar har bandet på egen hand börjat axla rollen som några som själva skall hyllas på tonårsrummens väggar. Bandets nythrash har faktiskt alltid klingat rätt skönt. Men det känns som att det är först nu på nya ”Shogun” som de har fått till den pondus som tidigare saknats och dessutom känns de numera mycket jämnare i sitt material. Dessutom har de fräschat till musiken med härligt melodiösa sångpartier där Matthew Heafy låter som självaste Björn Strid (SOILWORK) – ett grepp som lyfter många av låtarna skyhögt. Lyssna bara på ”Down From The Sky” en låt många skulle ha dödat för att få ha skrivit. Som sagt, TRIVIUM har växt till sig och den nya lite fetare formen klär dem som handen i handsken.

7/10

TWISTED SISTER ”Live At The Astoria” (Demolition/Sound Pollution) - DVD/CD

Vi får på denna dvd se ett TWISTED SISTER i högform från bandets senaste turné, en turné jag själv beskådade på trädgårn i Göteborg och som imponerade stort på mig. Inte minst för att man fick uppleva ett band som gjort för de stora arenorna på ett litet ställe. Det var intimt, uppsluppet och härligt. Här får man sig nästan en tillbakablick, sexton låtar väl framförda av bandet i full sminkning. Dock saknar jag någon typ av extramaterial vilket gör att produkten känns aningen tunn. Konserten finns dock med i audioformat för stereon men det gör egentligen varken till eller ifrån. Varför sätta på en skiva i stereon när man kan se samma grej på tvn?

7/10

WEDNESDAY 13 ”Fuck It, We´ll Do It Live” (Demolition/Sound Pollution) - DVD/CD

Wednesday 13 går sedan dagarna i MURDERDOLLS solo och jag har några av hans soloskivor som faktiskt är riktigt bra. Därför är det med smått glädje jag kastar på ”Fuck It, We´ll Do It Live” i dvdspelaren. Desto gladare blir jag när det hela väl snurrar igång. För det är rått, opolerat och verkligen live! Jag älskar band som inte hymlar med sina brister. Att sången stundvis viker är snarare ett plus än ett minus och bandets skräckrock för 2000talet är riktigt medryckande. Precis som i fallet med TWISTED SISTERs dvd så är det enda extra man får den konsert man redan sett på i skivformat. Lite snålt. Men som sagt väl köpvärd ändå!

7/10

XXX ”Heaven, Hell Or Hollywood?” (King Record/Import) – CD

Gamla hederliga LOUD N´ NASTY ligger för tillfället på is (men de finns fortfarande kvar för den som undrar!) och istället satsar samma trio på sitt nya band XXX. Det nya bandet går ut på att bandet är tre seriehjältar och alla är delaktiga i sång etc. inte helt olikt KISS med andra ord. Jag vet att bandet gärna vill väl och jag älskar verkligen grabbarna i bandet och inte minst deras entusiasm. Dock vet jag inte om jag skall skratta eller gråta åt en låt som ”The Wall Of Fame” – den är riktigt dålig som låt och texten så banal att jag vill spy. Tur då att det finns låtar som väger upp det hela. ”Miss Misery”, ”It´s Suicide” och titelspåret är flera bevis på att det inte bara går att skratta bort bandet som ett skämt. Dock är frågan lite grann vilka de är tänkta att vända sig till? De passar in i rådande glamvågen fast ändå inte. Återstår att se om bandet ger sig ut på vägarna och om skivan släpps i Sverige, för någonstans ligger det potential och gror. Att lägga LOUD N` NASTY på is innebär att de har stora skor att fylla.

RECENSIONER november 08 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

AC/DC “Black Ice” (Columbia/SonyBMG) – CD

Världens största hårdrocksband är tillbaka efter åtta års tystnad! Rocken lever och frodas! Länge leve AC/DC! Nya “Black Ice” kan mycket väl vara det bästa bandet klämt ur sig sedan ”Back In Black”. Här finns allt, och då menar jag verkligen allt, som jag saknade på förra alstret –stolpiga ”Stiff Upper Lip”. Driviga klassiska AC/DC låtar som singeln ”Rock N Roll Train” och ”War Machine” samsas med härligt soft sköna låtar såsom ”Skies On Fire”, ”Decibel” och ”Big Jack” och solklara hits såsom ”Smash N Grab” och ”Stormy May Day”. Men skivans absolut största behållning är nog trots allt den låt som är bland det närmsta bandet någonsin skrivit en ballad – ”Rock N Roll Dream”. Vilken låt! Jag skulle kunna skriva en hel avhandling om detta lilla nummer. Lyssna på den vackra versen, den härliga refrängen och gitarrspelet! Lyssna på Brian Johnsons sång! Han har aldrig sjungit bättre än vad han gör här. Kanske är hans insatser på hela ”Black Ice” bland det bästa herrn har presterat sedan just ”Back In Black”? AC/DC bevisar att de trots allt håller år 2008 och jag håller verkligen tummarna för att bandet lägger av efter denna skivan – för då skall banne mig ingen kunna anklaga bandet för att de inte lade av medan de var på topp! GRYMT!!!

AMMOTRACK ”S/T” (Gain/SonyBMG) – CD

Skövde-baserade AMMOTRACK fångade min uppmärksamhet redan i början på året då de agerade öppningsakt åt HARDCORE SUPERSTAR och gjorde det riktigt bra trots att de ännu inte släppt någon skiva. Nu är plattan dock släppt och den är faktiskt bättre än väntat. AMMOTRACK river och sliter redan från öppnande ”Scream For Your Mother” tills avslutande ”Make It Better” och oftast har bandet beskrivits som en ännu hårdare version av det band de i vintras öppnade för. Själv tycker jag att det finns drag av amerikanska akter i Skövdegrabbarna – både nittiotals MÖTLEY CRÜE och CORROSION OF CONFORMITY är band som stundvis gör sig påminda. Trippeln ”S.H.O.U.T.”, ”A Bigger Bang” (tvåtusentals EUROPE någon!?) och ”Back On Track” borde förlösa den mest inbitne tvivlaren. AMMOTRACK är ett svenskt framtidshopp utan tvekan!

AXEL RUDI PELL ”Tales Of The Crown” (SPV/Border) – CD

Att jag valt att sätta in skivan i bokstavsordning efter band och inte person kanske kräver sin förklaring. Men för mig så är AXEL RUDI PELL mer än bara gitarristen i bandet – de är som sagt ett band och de verkar ha en tendens att dyka upp sisådär en gång om året. Så känns det i alla fall. Det kommer nya skivor hela tiden och tyvärr så vill ingen golva en direkt. De är alltid bra och de innehåller alltid den finaste hårdrock man kan tänka sig. Melodiöst, härligt och inte minst med låtar som smörjer öronen, men ändå så vill inte plattorna sätta sig, samma sak denna gång. Potential att kunna få en fyra men det blir bara en tvåa ändå. Kan inte förklara varför det inte blir omåttlig kärlek direkt som sedan består. Kanske är det för att suveräna låtar som t.ex. ”Higher” får mig att tänka på Sweden Rock Festival och en massa gubbar istället för att själv gå igång på alla cylindrar. 

BACKYARD BABIES ”S/T” (Billion Dollar Babies/Universal) – CD

Det är härligt med band som lyckas ta sig samman. BACKYARD BABIES bevisar här och nu att de tillhör den kategorin. Förra skivan ”People Like People Like People Like Us” var så urbota gubbig så att jag så här i efterhand vill spy lite extra galla över verket. Jag som gammal fan hade helt börjat räkna bort bandet som föredettingar. Men så helt plötsligt så står de där med en skiva som doftar diesel, bilar och biljard igen och som innehåller låtar som ”Drool”, ”Voodoo Love Bow”, ”Idiots” och ”Zoe Is A Weirdo” och världen vänds upp och ner igen. Bandet har helt plötsligt lyckats göra en platta i klass med klassiska ”Total 13”. De har lyckats finna energin och farten i låtmaterialet som jag på senare år saknat och dessutom paketerat det i en skönt punkig skrud. Grabbarna har hittat rätt och nu hoppas jag att de åter igen bara manglar på i denna upptrampade stig. En av årets stora och uppkäftiga överraskningar!

DESTRUCTION “D.E.V.O.L.U.T.I.O.N.”  (AFM/Sound Pollution) – CD

Tyska DESTRUCTION har alltid tillhört det översta skiktet av de anrika thrashbanden och tillsammans med KREATOR och SODOM har de stått för de tre stora ifrån EUROPA. Schmiers höga, skrikiga sång har alltid varit ljuv för öronen att lyssna på och också det som satt sin prägel på DESTRUCTIONs driviga thrash. Men också tyvärr en grej som gör att de stagnerat med åren, man vet liksom vad man får när det kommer till DESTRUCTION, både på gott och ont. Nya ”D.E.V.O.L.U.T.I.O.N.” bjuder inte på några överraskningar men är långt ifrån dålig. Tyvärr har de gått och blivit lite av thrashens MOTÖRHEAD, de har en hög lägsta nivå. Men trots att bandet en gång i tiden har åkt på tur i min gamla Volvo 745:a hjälper det inte, ”D.E.V.O.L.U.T.I.O.N.” blir en parantes i bandets skivkatalog. Bra men inte mer.

GIRLSCHOOL ”Legacy” (SPV/Border) – CD

Legendariska tjejhårdrocksbandet GIRLSCHOOL är åter aktuella med ett nytt studioalbum. Trots att bandet har hållit igång i trettio år så märker man att självförtroendet inte är på topp – detta märks genom att bandet radar upp gäster såsom bl.a. Lemmy, Dio, Phil Campbell, Neil Murray, J.J. French och Tony Iommi. För skall man vara ärlig så behövs de verkligen inte på ”Legacy”. Visst är det kul att höra duetterna som görs med Lemmy och Dio, men de klarar trots allt av att stå på egna ben. Jag faller då pladask för GIRLSCHOOLs simpla men mycket ärliga och hjärtliga hårdrock. I låtar som ”The Other Side”, ”Whole New World” och Lemmy frontade “Don´t Talk To Me” bangar mitt huvud i takt med musiken – det är det bästa betyg man kan få!

GOJIRA ”The Way Of All Flesh” (Listenable/Sound Pollution) – CD

Franska GOJIRA manglar på sin nya skiva så man baxnar, det känns som om näsblodet är nära att börja rinna till flera gånger. Bandet vill låta som MASTODON men låter allt som oftast bara som ett stelt och tråkigt MESHUGGAH. När bandet drar ner på tempot och växlar riff i skön harmoni med något som kan kallas melodier – som i inledande ”Oroborus” – då uppstår det kärlek direkt. Men när bandet trilskas med att bara mala riff på riff på riff, då vill jag inte längre vara med. Om bandet kunde köra sina idéer genom ytterligare ett filter nästa gång så skulle detta kunna bli hur njutningsfullt som helst. GOJIRA har potential men verkar inte riktigt veta hur de skall använda den.

SAMMY HAGAR ”Cosmic Universal Fashion” (Roadrunner/Bonnier Amigo) – CD

Skivan med VAN HALENs gamle frontman Sammy Hagar fullkomligt landar i min skivhög bredvid datorn med ”Cosmic Universal Fashion”. Jag stirrar konstigt på den i fem minuter. Fan, skall jag verkligen sätta på denna skiva i cdspelaren? Inte kan detta vara något bra? Nej, nej och åter nej! Plockar upp skivan igen och studerar baksidan på promon. Roadrunner står som bolag, skumt! Äh, jag plockar ur skivan och låter den snurra igång. Den inledande trion ”Cosmic Universal Fashion”, ”Psycho Vertigo” och PEARL JAM-minnande ”Peephole” fullkomligt golvar mig. Vilken energi, vilken fläkt. En skum partystämning infinner sig omgående. Sammy Hagar rockar tydligen ännu. Vet att jag tyckte att hans solouppträdande på Sweden Rock Festival för några år sedan stundvis var riktigt underhållande, men inte trodde jag att han kunde rocka så här skönt fortfarande. När man har lyssnat på plattan om och om igen så förstår jag verkligen hur Roadrunner tänkte när de signade honom. Riktigt underhållande även om covern på BEASTIE BOYS ”Fight For Your Right To Party” känns aningen malplacerad. Hade andra halvan av skivan hållit samma klass som den första så hade jag inte tvekat att sätta ett ännu högre betyg.

ICED EARTH ”The Cruicible Of Man – Something Wicked Part 2” (SPV/Border) – CD

Jon Schaffer återvänder denna gång med nygamla sångaren Matthew Barlow. Matt får äran att ta över efter Tim ”Ripper” Owens (ex. JUDAS PRIEST, numera i YNGWIE MALMSTEEN´s RISING FORCE) precis när denna funnit sin rätta plats i bandet, lite synd kan tyckas. Men världen är hård och inte minst den i ICED EARTH som verkar styras av Jons järnhand. Trots detta så är Matt hjärtligt välkommen tillbaka av fansen som länge suktat efter hans återkomst till powermetalakten ifrån staterna. På del två i ”Something Wicked” serien följer bandet sin vana trogen den metalstig de redan stegat ut de senaste femton åren. Inget nytt under solen utan det handlar om samma pompösa metal, ömsom vatten, ömsom vin, precis som sig bör i ICED EARTH lägret. Fansen lär som vanligt kissa sig våta i brallan. Själv är jag stundvis nära, men precis som vanligt bara NÄRA…

KHOLD ”Hundre År gammal” (Tabu/Sound Pollution) – CD

Jag har sagt det förut men säger det gärna igen. KHOLD är det intressantaste bandet som kommit inom blackmetalscenen ifrån Norge sedan de stora – MAYHEM, DARKTHRONE och inte minst SATYRICON – kom. KHOLD spelar på nya ”Hundre År Gammal” samma hederliga svartmetall de lirat på tidigare vax. Primitiv metal där simpelheten får tala sitt tydliga språk och där även modersmålet får komma fram på ett ypperligt vis. Att de kan få norska att låta så rått och hårt och inte minst härligt är en gåta. Men å andra sidan så är hela KHOLD ett fenomen. Bandet skulle kunna bli större än alla sina föregångare om den bara fick sig en ärlig chans. För tillräckligt bra är de absolut.

METALLICA ”Death Magnetic” (Vertigo/Universal) – CD

Redan på förhand kunde man höra vissa av låtarna på nätet (lagligt vill tilläggas) och jag måste säga att jag minst sagt var besviken. Jag hatade ”St. Anger” när den kom och jag hatar den fortfarande. Många hävdar att det är ljudet (speciellt trummorna) som gör att man inte gillar plattan. Själv står jag fast vid att den är jävligt kass. Låtmaterialet på den skivan är under all kritik. Fick samma känsla med ”Death Magnetic” när den började röra på sig på nätet. Så landar väl plattan i min brevlåda och jag slås omgående av att det låter avsevärt mycket bättre i stereon än det lilla jag hört via datorn. Dessutom börjar skivan växa till sig och den fortsätter för varje lyssning. Vill också tillägga att den fortfarande (trots en förbannat massa lyssningar) fortsätter att växa! Bandet har ryckt upp sig på de flesta punkter, de har börjat skapa låtar i en mer nyanserad form med bättre låtstrukturer (även om det stundvis går överstyr – att stapla riff på riff gör inte automatiskt att man blir progressiv), James Hetfield sjunger bättre än på länge och konstigt nog så låter bandet smått hungriga (de brukar mest bara snacka om det annars). Låtar som ”That Was Just Your Life”, ”Broken, Beat & Scarred”, “Cyanide” och inte minst underbara “All Nightmare Long” är riktiga monster till låtar. Att de dessutom lyckas med att göra en låt som ”The Unforgiven III” riktigt vass tyder inte bara på bra självförtroende utan även att det finns mer därbakom. Lättast är att dra paralleller till 1988års ”And Justice For All..” – för det är i dem trakterna de rör sig både musikaliskt och ljudmässigt. Även om många av låtarna är på tok för långa - singeln ”The Day That Never Comes” är ett typ exempel, Den låten borde ha avslutats redan innan den klockat in på fyra och en halv minut - så går det inte att komma ifrån det faktum att det här är bandets jämnaste skiva sedan det självbetitlade verket från 1991. En skiva som inte bara gjorde bandet otroligt stora utan även drog ut dem på villovägar. För en gångs skull vågar jag säga att det känns som om bandet hittat hem igen. Jag sticker inte under stol med att jag trodde spiken i kistan skulle komma nu, därför är det extra kul att se att de har rest sig på nio och dessutom levererar.

TOM MORELLO – THE NIGHTWATCHMAN “The Fabled City” (Epic/SonyBMG) – CD

RAGE AGAINST THE MACHINEs gitarrist Tom Morello kan annat än att stirra igång sin gitarr till fräcka gitarrtoner. På sin andra soloskapelse följer han upp det spår han startade med debuten, att spela halvt avskalad (och ofta akustisk) musik som har drag av både Bruce Springsteen och Leonard Cohen. Brendan O´Briens produktion är så suverän att man vill gråta – han är kung på att dra fram det bästa ur band/musiker som bara vill rocka. Spår som ”The King Of Hell”, MONSTER MAGNET doftande ”Whatever It Takes” eller Serj Tankian (SYSTEM OF A DOWN) gästande “Lazarus On Down” är alla låtar av allra högsta klass. Skivan håller också som helhet vilket känns otroligt skönt. Det är härligt att höra musiker gå loss i genrer som de annars inte huserar i. Tom Morello är ett typ exempel på hur bra det kan bli.

MOTÖRHEAD “Motörizer” (SPV/Border) – CD

Lemmy och co. levererar alltid. Så är det bara. Sen är det bara vilken nivå det ligger på. Veteranerna i MOTÖRHEAD har en riktigt hög lägstanivå och allt som oftast så ligger de och rör sig vid den, men då och då (normalt sett var tredje skiva) blixtrar det till. Båda de två senaste skivorna, ”Inferno” plus ”Kiss Of Death”, var dock riktigt vassa och således höjs också förväntningarna på nya ”Motörizer”. Därför är det med en axelryckning jag kan nu konstatera att det denna gång ”bara” handlade om en bra skiva, varken mer eller mindre. Visst kvider det om bandet och skivan innehåller det mesta av det man vill ha av en ny MOTÖRHEAD platta, men slutsatsen blir dock som sagt – ett stabilt hantverk. Ett plus för driviga ”When The Eagles Screams”.

SCARS ON BROADWAY “S/T” (Interscope/Universal) – CD

Tokhuvudet Daron Malakian och hans kumpan trummisen John Dolmayan, båda från SYSTEM OF A DOWN, utgör duon SCARS ON BROADWAY vilken lättast kan beskrivas som en poppigare variant av deras ordinarie band. Precis som i SOAD så är musiken rejält skruvad och den ena sjuka idéen avlöser det andra sjuka partiet. Men det är också den luftighet och det öppna sinnet som gör att bandet utmärker sig – precis som SOAD alltid gjort. Är man precis som undertecknad en fan av det ordinarie bandet så kommer man garanterat att älska låtar som ”Funny”, ”Serious” och ”Chemicals”. Dock kan det också stundvis bli för mycket av det goda och ibland känns idéerna väl överdrivna. Men detta är helt klart en skiva som ger mersmak och jag blir minst sagt sugen på att följa bandets framtida förehavanden. Kul bandnamn också!

SLIPKNOT ”All Hope Is Gone” (Roadrunner/Bonnier Amigo) – CD

De nio amerikanerna är nu framme vid sin fjärde skiva (femte om man skall vara riktigt noggrann, men den riktiga debuten vill inte ens de själva räkna) och man kan lättast dra slutsatsen att de bjuder på lite av allt på nya skivan. ”All Hope Is Gone” känns lite som en ”Best Of-platta” utav bandet. ”Gematria (The Killing Name)”, ”Psychosocial” och titelspåret bjuder in till SLIPKNOT-moshpit och välkänd sådan. Medan låtar som ”Sulfur”, ”Dead Memories” och balladen ”Snuff” låter som SLIPKNOT alltid gjort i sina mer tillbakalutade stunder – här även också inte helt olikt sångaren Corey´s ordinarie band STONE SOUR. Däri uppstår också till viss del en konflikt. Kan tänka mig att många fans inte vill att banden skall gå in i varandra för mycket, vilket det faktiskt tenderar till att göra här och där. Man vill omgående höra att det är SLIPKNOT, inte gissa. Hur som helst så är ”All Hope Is Gone” riktigt bra, dock inte riktigt lika bra som sina tre föregångare – som alla är riktiga monster till skivor.

VOLBEAT ”Guitar Gansters & Cadillac Blood” (Mascot/Border) – CD

Danska VOLBEAT är ett av de band som jag på ett tidigt stadium spådde en lysande framtid och jag tror det är den vi nått fram till. VOLBEAT har blivit ett begrepp i var mans mun, även i den fabrik där jag till vardags jobbar. Snubbar som man knappast kan kalla metal hänvisar till bandet som en slags måttstock. Kul för bandet och jag gläds verkligen åt de framgångar de lyckats uppnå. Nya skivan är dock ingen överraskning – en mix av nittiotals METALLICA och (häpp!) Elvis Presley. Allt är med andra ord precis som sig bör. Men jag känner en viss avsaknad av tidigare hits. Visst är titelspåret riktigt grymt, singeln ”Maybellene I Hofteholder” en blivande liveklassiker, sköna ”A Broken Man And The Dawn” härligt medryckande och METALLICA pastischen ”Wild Rover Of Hell” riktigt kul, men det känns som alltför långt mellan blixtnedslagen. Det är inte alls som på tidigare alster. Nu tror jag dock att detta mest berott på att bandet velat ha ut en ny skiva på marknaden så fort som möjligt (och bolaget har garanterat velat smida medan järnet är varmt de med) – vilket är fullt förståeligt. Men som sagt plattan snuddar aldrig mer än på en svag fyra och då blir det en stark trea istället. That´s it! VOLBEAT kommer att leva länge och väl och de kommer definitivt att göra bättre plattor än denna. Dock ett kul plus för covern på Hank Williams ”I´m So Lonesome I Could Cry”.

WOVENHAND “Ten Stones” (Sounds Familyre/Playground) – CD

David Eugene Edwards från 16 HORSEPOWER återvänder än en gång med sina mest avskalade idéer. På ”Ten Stones” känns soundet och låtstrukturerna genast igen. Av WOVENHAND vet man vad man får och jag älskar det. WOVENHAND bjuder ofta in till eftertanke och lämnar allt som oftast lyssnaren med ett blödande sår i själen, något som jag verkligen känner mig tillfreds med. I ett mörkt rum med hörlurar blir bandets musik oövervinnlig och ”Ten Stones” med sina folkmusikinslag är precis som alltid helt underbar. Det är svårt att beskriva WOVENHANDs musik – man bör bara skaffa skiva med dem och lyssna. Blir man inte tagen och hänförd av det är det något allvarligt fel på en. ”Ten Stones” är inget undantag. Köp!

RECENSIONER augusti 08 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

AGGRESSIVE CHILL “S/T” (Held Music/Sound Pollution) – CD

Hyfsat radiovänlig men tung hårdrock spelar Strömstads AGGRESSIVE CHILL, vilka ger ut sin debut på egen hand på ett eget bolag. Men bara för att de ger ut skivan själva så sparar de inte på krutet. Tobias Lindell (MUSTASCH m.fl.) har gett bandet en klockren produktion i Bohus Sound Studios och singel från albumet släpptes i form av mycket bra ”Diamonds”. Ena stunden tror jag mig höra små spår av grungevågen och då främst SOUNDGARDEN men jag finner även bitar som får mig att tro att bandmedlemmarna är uppvuxna på klassiska band såsom KISS. Hur som helst riktigt bra hårdrock som ger en skön efterklang. Med rätt PR och en snar uppföljning tror jag AGGRESIVE CHILL helt klart kommer lyckas. Jag gillar helt klart att de aldrig sparar in på tyngden – ett vinnande koncept!

AMASEFFER “Slaves For Life” (InsideOut/Border) – CD

Ifrån Israel kommer detta nya hårdrocksband. Deras metal, som stundvis påminner om THERION, är inte alls oäven och speciellt dras man till musiken för att man kraftfullt hör drag från deras inhemska musik. Deras smått arabiska toner gör sig riktigt bra till de metalliska låtarna. Men roligast med alltihop är trots allt att de frågat en svensk om han kan ställa upp med den vokala biten och inte vilken sångare som helst utan kanske rent av Sveriges bästa sångare inom hårdrocken – Mats Levén (KRUX, ex THERION, YNGWIE MALMSTEEN m.fl.)! För det är trots allt hans röst som höjer AMASEFFER ifrån mängden av metalband där ute på marknaden. Plattans tio spår klockar in på drygt sjuttiosju minuter och det säger ju en del om låtarnas längd. Men konstigt nog så lyckas bandet hålla intresset uppe hyfsat ändå. AMASEFFER är helt klart en överraskning åt det goda hållet, men som sagt så är aldrig en platta på närmare åttiominuter briljant. Hade den kortats ner till fyrtiofem, femtio så hade den troligtvis skramlat ihop till en skalle till. Men väl värt att kolla upp om man gillar THERIONs bombastiska musik.

BEAUTIFUL GREY ”Fine Forever” (Amazing Records/Sound Pollution) – CD

Svenska BEAUTIFUL GREY kunde inte ha ett mer passande namn på sitt band. Stundvis är det underbart men allt som oftast så blir deras hårdrock bara tråkigt grå. Det är helt okej men det blir tyvärr inte så mycket mer. Känns lite väl gubbigt och stelbent både här och där. Men nu är ju såklart inte himlen helt grå, för det brukar den trots allt inte vara. Chris Cornell-doftande ”L.A. Woman” är riktigt jävla vass. Den är skönt tillbakalutad och sådär lagom smörig på ett alldeles underbart vis. Sångaren Masen Persson sjunger hur bra som helst där. Mer sådant och jag hade fallit mig ner och bugat.

BLACK STONE CHERRY ”Folklore And Superstition” (Roadrunner/Bonnier Amigo) – CD

Amerikansk college-rock har marknaden överösts med de senaste tio åren. Alla låter som en light-version av det som grungen kom med redan i början av nittiotalet. Alla har dessutom förärats med en sångare som sjunger hyfsat (oftast influerade av PEARL JAM´s Eddie Vedder), tung produktion och ganska intetsägande låtar som gjorda för att vevas på radion. Till denna kategori hör även BLACK STONE CHERRY hemma och precis som många av sina kollegor så låter det bra, men det säger mig inget. Bäst blir det i Bruce Springsteen influerade ”Peace Is Free” – men sträckan dit känns lång. Vill jag lyssna på sådan här musik så vrider jag hellre på originalen ifrån början av nittiotalet.

BRANT BJORK ”Punk Rock Guilt” (Cargo/Border) – CD

KYUSS gamla trummis Brant Bjork gillar att skapa flummig ökenrock att skaka höfterna till samtidigt som det röks på rejält i en fet pipa. Det finns liksom ingen måtta på hur tillbakalutat det kan bli, han gillar helt klart att ta i överkant och jag fullkomligt älskar det! Gillar man äkta stonerrock så skall man definitivt äga någon platta med Brant Bjork, själv äger jag hela katalogen och för den oinvigde kan nog ”Punk Rock Guilt” funka bra. Lyssnar man på t.ex. ”This Place (Just Ain´t Our Place)” utan att det rycker i höfterna och ögonen automatiskt sluts så är man antingen döv eller död. Så enkelt är det och jag tror det är precis så Brant Bjork vill ha det – enkelt och flummigt. Han har onekligen lyckats igen…

CAPUTO ”A Fondness For Hometown / Scars” (Suburban/Sound Pollution) – CD

LIFE OF AGONYs sångare Keith Caputo går än en gång solo och han gör det med sin bräckliga röst och ett piano som den stora enheten. Till detta ackompanjeras han av de vanliga klassiska instrumenten, men det blir ändå hans bräckliga röst och pianot som blir det man minns mest efter en lyssning. Nu tar jag såklart i, självklart är inte detta hela sanningen. Men det är trots allt de stunder han använder pianot och sin bräckliga röst som blir de mest minnesvärda. Personligen har jag alltid älskat Keiths öppna skapande. Han drar sig inte för att öppna upp sig själv och jag älskar det sättet han gör det på. Nu är ju såklart ”A Fondness For Hometown/Scars” en ojämn skapelse men den väcker känslor i en varje gång den vrids på. Stillsam men eftertänksam platta, precis som jag ville att den skulle vara.

ALICE COOPER ”Along Came A Spider” (SPV/Playground) – CD

Alice Cooper slår till med en konceptskiva som handlar om en seriemördare. Det är alltid svårt att få till en konceptskiva bra, men det känns som att Alice lyckas halvt i alla fall. Några av låtarna är rent av riktigt bra och doftar mycket sjuttiotals Alice. ”Vengeance Is Mine” som gästas av Slash (VELVET REVOLVER) är tung och skön och flummiga ”Wake The Dead” väcker danskänslorna i en. Det som “Along Came A Spider” vinner mest på är att skivan doftar mycket Alice Cooper och det gillar jag skarpt. Hans röst känns igen och dessutom blandas hans influenser och stilar friskt. Här finns det flummiga sjuttiotalet, det raka åttiotalet, det tunga nittiotalet och det fräscha tvåtusentalet. Synd bara att det inte räcker hela vägen nuförtiden.

DEF LEPPARD “Songs From The Sparkle Lounge” (Bludgeon Riffola/Universal) – CD/DVD

Ärligt talat så har jag inte hört ett studioalbum med DEF LEPPARD sedan de släppte “Adrenalize” 1992. Jo coverskivan de släppte för ett par år sedan äger jag (och som jag dessutom tyckte var riktigt bra) men den räknar jag inte med. Därför vet jag inte riktigt hur de har låtit däremellan utan får förlita sig på det jag hört – att de varit ett blaskigt rockband långt ifrån det hårdrocksband de en gång var. Döm då av min förvåning när nya ”Songs From The Sparkle Lounge” dundrar igång i stereon – fan detta är ju hårdrock enligt mig. Dessutom riktigt bra och viktigast av allt, det låter DEF LEPPARD! När jag hör låtar som ”Go”, ”Nine Lives”, ”C´Mon C´Mon” eller ”Tomorrow” så går jag igång omgående och tänker fan detta är Joe Elliott i högform. Visst det blir aldrig som på åttiotalet, men detta duger mer än väl för att vara ett DEF LEPPARD på 2000talet. Härligt uppfriskande hårdrock. Om du dessutom köper deluxeutgåvan så får du en snygg digibok i stort format med en medföljande dvd med video, studiodokumentär etc. Inte minst köpvärd för den snygga förpackningen.

E-FORCE ”Modified Poison” (Pervade Productions/Import) – CD

Förre VOIVOD sångaren och bassisten Eric Forrest återvänder än en gång med sitt band E-FORCE och jävlar vad det går undan. Det handlar såklart om klassisk nythrash av allra högsta klass. Lite STRAPPING YOUNG LAD och VOIVOD mixat med gamla METALLICA typ… Fransmannen kan onekligen det här med fräsig thrash och det hörs omgående att det inte är en duvunge vi pratar om. E-FORCE både sparkar och river. Det är klös i det hela och gitarrsolona får chans att framträda trots det uppskruvade tempot. Det går som sagt undan utan att för den delen tumma på finessen. E-FORCE är helt klart det bästa jag hört komma inom genren de senaste åren. Det som förvånar mig mest är att detta inte ligger på ett större bolag – t.ex. Nuclear Blast, Century Media eller Metal Blade, detta är helt klart för vasst för att bara försvinna på något litet udda bolag!

GALLHAMMER ”Ill Innocence” (Peaceville/Playground) – CD

Japanska trion GALLHAMMER består av de tre brudarna med de fräsiga namnen, Vivian Slaughter, Risa Reaper och Mika Peneterator, och de lirar infernalisk och brutal blackmetal. Det är så rått, skitigt och punkigt hårt att man faktiskt dras med av deras svarta metaltoner. GALLHAMMER är långt ifrån vad morsan skulle kalla bra, men ändå så går det inte att frånse att man dras med av trions mycket primitiva blackmetal. GALLHAMMER är rent av bland det intressantaste som kommit inom genren som inte kommer från rötternas land självt – Norge. GALLHAMMER är absolut värt om du gillar gamla DARKTHRONE, MAYHEM och liknande band. Snudd på ännu högre betyg.

GEMINI FIVE ”Sex Drugs Anarchy” (Wild Kingdom/Sound Pollution) – CD

GEMINI FIVE har enda sedan starten varit riktigt intressanta och nu har de redan nått fram till det ack så viktiga tredje albumet. Deras glam spöar CRASHDIET omgående och än en gång visar GEMINI FIVE var det berömda skåpet skall stå. Det som GEMINI FIVE vinner på är att bandet vet hur man skriver låtar och de framför dem sedan med en sådan stor pondus att man baxnar. Deras MÖTLEY CRÜE hårdrock (lyssna t.ex. på ”Here´s Looking At You Kid” för att övertygas) är helt klart den intressantaste som kommer ifrån vårat avlånga land inom genren. Jag är helt säker på att bandet i och med ”Sex Drugs Anarchy” nu äntligen får sitt riktigt stora genombrott. Mycket välförtjänt såklart.

GRAND MAGUS ”Iron Will” (Candlelight/Border) – CD

Svenska trion GRAND MAGUS har alltid varit hur tunga som helst och nya “Iron Will” är inget undantag. Här handlar det om klassisk hårdrock så som den lät när den var som bäst. När brittiska band som BLACK SABBATH, IRON MAIDEN, JUDAS PRIEST och SAXON var det hårdaste och bästa som fanns. GRAND MAGUS lyckas på ”Iron Will” med det som de flesta misslyckas med nuförtiden – stoltsera med hårda och bra låtar som verkligen får en att vilja headbanga. Detta är HEAVY METAL med versaler. Nio låtar på fyrtioen minuter – det kan inte bli bättre tajmat. Tänk om GRAND MAGUS och WOLF drog ut på vägarna ihop – vilket svenskt turnépaket det skulle ha blivit! Man kan vara stolt svensk efter att ha hört detta.

GRAVE ”Dominion VIII”  (Regain/Border) – CD

GRAVE är ju ett av de banden som tillhör den klassiska Stockholmsdödsscenen. Och de har de senaste åren börjat vinna ny mark igen, mycket förståeligt kan tilläggas. GRAVE levererar precis som sina kollegor i DISMEMBER, ENTOMBED och UNLEASHED dödsmetall av klassiskt svenskt snitt och dessutom jäkligt bra gång på gång. Nya ”Dominion VIII” är inget undantag, gillar man att få sin metall blytung och dessutom svinhård med galopperande dödsriff så är plattan ett givet köp. Själv kapitulerar jag omgående och bugar mig för ännu en riktigt vass dödsmetallplatta ifrån vårat egna avlånga land. Lyssna bara på ”Stained By Hate” och du lär bli övertygad även du.

LAUREN HARRIS ”Calm Before The Storm” (Demolition/Sound Pollution) – CD

Som ett megastort IRON MAIDEN-fan hade det varit skitkul att få skriva att Steve Harris dotter sköter sig riktigt bra på sin solodebut. Tyvärr är dock Lauren så tråkig att det känns som att tiden står totalt stilla när man lyssnar på debuten. Att hon sedan dessutom har klämt in ett gäng covers på skivan (och dessutom öppnar allt med en sådan) tyder ju en del på att det funnits brist på bra material. Produktionen är torr, låtarna rent av kassa och sången lyser med frånvaro av karisma. Tråkigare pubrock än så här var det länge sedan man hörde. Tråkigt var ordet – over and out!

HATCHET ”Awaiting Evil” (Metal Blade/Border) – CD

Ännu en skiva som av Metal Blade går under parollen ”The New X-treme”. HATCHET tillhör kategorin band som är helt nya men lirar klassiskt gammal thrashmetal. I HATCHETs replokal kan jag tänka mig att band såsom EXODUS, TESTAMENT, OVER KILL och METALLICA gått varma i bandaren som säkerligen pryder deras sunkiga matta som ligger på golvet. Det är gammalt, rått och skitigt – precis som man förväntar sig. Det är också riktigt bra, men att kalla det originellt vore en grov synd. Men vill man ha thrashen som den lät i USA i mitten av åttiotalet och ändå kunna skryta om något nytt, ja då bör man kolla upp ”Awaiting Evil” omedelbart.

THE HELLACOPTERS ”Head Off” (Wild Kingdom/Sound Pollution) – CD

Stockholms stoltheter THE HELLACOPTERS försökte in i det sista mörka att deras svanesång handlade om ett coveralbum. Många tycker säkert att detta är ett ovärdigt sätt att avsluta sin karriär på, själv tycker jag att det är genialiskt! Jag var faktiskt en av de första fans de hade och köpte deras första sjua ”Killing Allan” samma dag som den kom ut (endast trehundra ex. upptryckta och jag gav ynka nitton spänn för den, fatta!). Bandet har alltid haft en given plats i mitt hjärta och man skall komma ihåg att THE HELLACOPTERS bildades som en slags hyllning till rock ´n´ rollen som genre, vad kan då passa bättre än att avsluta karriären med en coverskiva? Att de sedan skippat det traditionella och förutsägbara med att släppa en skiva fylld av covers på KISS, MC5, ROLLING STONES etc. känns verkligen bra. Här handlar det istället om en platta fylld med okända låtar från mer eller mindre okända band, TURPENTINES, DEAD MOON, PEEPSHOWS, NEW BOMB TURKS, ROBOTS, ROYAL CREAM etc. som alla har någon slags koppling till THE HELLACOPTERS (någon medlem har gästat, de har turnerat ihop och dylikt). Dessutom har bandet ”hellacoptifierat” låtarna så att de verkligen låter som om detta skulle kunna vara något de själva hade kunnat ha gjort från första början. Nicke Andersson – jag bugar och bockar för alla fina år du gett mig med THE HELLACOPTERS i mina öron! TACK!!!

JUDAS PRIEST ”Nostradamus” (SonyBMG) – 2 CD

Brittiska metalpionjärerna JUDAS PRIEST har redan blivit dömda på förhand. Så även av mig vill jag tillägga. Detta kan bara inte vara bra! En manager kläcker idéen – vad säger ni om att göra en koncept skiva om Nostradamus grabbar? Alla svarar glatt –Ja i kör och sen rullar det bara på. Vad fan tänker ni med?, suckar jag när jag läser nyheten. Nu har det flutit lite vatten under broarna och skivan ligger i min hand. Dessutom är det hela en dubbelcd. Skeptiskt låter jag skivan snurra igång i spelaren och inga stora känslor väcks. Jaha, var det allt? Inte! Nu har plattan fått den tid den kräver och fram växer ett mycket stabilt hantverk. JUDAS PRIEST har precis som i sitt senaste liveset, låtit sig till viss del styras av vad Rob Halford idag klarar av röstmässigt. Inget Painkiller-lir här inte, inte många desperata kastratskrik – bara ren och hyfsat soft metal. Kanske det JUDAS PRIEST var bäst på under sjuttio och till viss del åttiotalet. Låtar som ”Revelations”, ”Exiled”, ”Alone” och ”Future Of Mankind” är alla grymma låtar som står på stadig mark. Men här finns också gott om riktigt sköna mellanspel som alla byggs upp till små episka verk. Vill man dock ha riv och klös så bjuder titelspåret in till schysst ös att headbanga till. Hade den första skivan varit lika stark som den andra så hade ”Nostradamus” varit ett mästerverk. Konceptplattan om Nostradamus liv och leverne var som sagt redan dömd på förhand, så skönt det måste vara att få motbevisa en hel metalvärld med ett grymt bra alster. Snuddar t.o.m. på ett toppbetyg. 

MACHINERY ”The Passing” (Regain/Border) – CD

Svenska MACHINERY har jag följt sedan demodagar och deras tekniska death/thrashmetal har alltid tilltalat mig väldigt mycket. De är kanske inte fullt så originella men ändå på ett vis, låt mig förklara. De påminner i mångt och mycket om ett annat band – Seattles stoltheter NEVERMORE – vilka i sin tur inte påminner om så mycket annat. Så på något vis så är det ju originellt och det ganska rejält. På nya skivan finner jag dock även små, små fragment av andra band t.ex. i HYPOCRISY och TESTAMENT-doftande ”Reason Is The Truth”. Hur som helst så är MACHINERY riktigt, riktigt vassa och deras musik sväljer jag rent av med hull och hår. Sångaren har dessutom en grym röst och i kombination med svinbra låtar så är ”The Passing” ett givet köp att ha hemma i skivhyllan.

M.A.N. ”Peacenemy” (Hoffa/Universal) – CD

Jag gillar fortfarande Tony Jelenkovich musikskrivande, men måste dock medge att han ibland tenderar till att bli för förutsägbar. När han höll igång TRANSPORT LEAGUE kändes det som att han var på toppen av sin karriär och jag gillade verkligen det sväng som bandet besatt i början av sitt skapande. I slutet av TRANSPORT LEAGUEs karriär tog han bandet ytterligare en nivå och amerikaniserade soundet och gjorde det betydligt hårdare och mer statiskt. Det är också detta sound han tog med sig till M.A.N. och det jag gillar minst med bandet. När det mullrar på i värsta MESHUGGAH meckandet vill jag inte vara med längre. Visst är det fortfarande bra, men inte alls lika bra som det en gång var. Dra ner på mullret och lägg till fler nyanser. Nu föredrar jag istället ledstjärnorna STATIC X trots att jag skulle vilja hålla på Tonys lag!

MOONSPELL ”Night Eternal” (SPV/Border) – CD

Portugisiska MOONSPELL har precis som TIAMAT letat sig bakåt i sin egen katalog ju äldre de har blivit. De började precis som svenskarna som ett dödsband som tagit sig vidare via gothmetallen och där satt sin varustämpel, för att senare börja dra in de hårdare elementen igen. På nionde fullängdaren ”Night Eternal” sluter bandet på något sätt cirkeln och plattan kan rent av vara det bästa de någonsin givit ut. Här möts goth och döds på ett föredömligt sätt och musikaliskt framställs ett mycket mörkt och förföriskt verk. Inledande ”At Tragic Heights” är ren och skär musikalisk ondska. Sedan rullar det på av bara farten med bl.a. det norskklingande titelspåret, romantiska och refrängstarka ”Shadow Sun” och Anneke Van Giersbergen (ex. THE GATHERING) gästande ”Scorpion Flower”. En låt som “Dreamless (Lucifer And Lilith)” är redan en blivande klassiker och plattan som helhet känns otroligt stark. MOONSPELL har aldrig varit intressantare än vad de är år 2008 – en av årets roligaste överraskningar hittills. Ett mästerverk inom genren!

MÖTLEY CRÜE ”Saints Of Los Angeles” (Mötley Records/Bonnier Amigo) – CD

Los Angeles stoltheter MÖTLEY CRÜE återvänder igen till scenen med en ny skiva gjord och framförd av originalsättningen – Vince, Nikki, Mick och Tommy. Det är hela elva år sedan de gav ut en fullängdare ihop sist, så det är banne mig på tiden. Att sedan nya ”Saints Of Los Angeles” visar sig vara bandets bästa och jämnaste platta sedan 1985års ”Theatre Of Pain” är betyg gott nog bara det. Mycket av svaret finns nog att finna i att Nikki´s polare James Michael, DJ Ashba och Marti Fredriksen varit högst delaktiga i låtskrivandet till det nya mästerverket. De har nog alla tre bidragit till att skivan stoltserar med grymma sångslingor och sköna melodier. På skivan finns inte ett enda dåligt spår – men bäst är trots allt titelspåret, ”Just Another Psycho” och ”White Trash Circus”. Det roligaste i det hela är att det finns nog ingen som på allvar kan ha trott att bandet skulle låta så här vassa på platta år 2008. Som sagt – det bästa på 23 år säger väl allt!!!!

NIKKI SIXX med IAN GITTINS “The Heroin Diaries – Spillror ur ett rockstjärneliv” (BTM) – BOK

Nu finns äntligen Nikki Sixx´s dagboksanteckningar från 1987 utgivna på svenska (eminent översatta av Sweden Rocks skribent Erik Thompson) och denna över fyrahundrasidor långa dagbok bjuder verkligen in till en läsning som gör att man inte vill lämna fåtöljen förens den är utläst. Början av boken består av lite bakgrundshistoria plus beskrivning av vilka alla inblandade runt i kring MÖTLEY CRÜE i allmänhet och Nikki Sixx i synnerhet är. Därefter får man ta del av Nikkis dagboksanteckningar från den 25:e december 1986 till den 25:e december 1987. Vi får följa hans låtskrivande till ”Girls, Girls, Girls” (1987, Elektra), skivsläppet och det efterföljande turnerandet. MEN det som boken avhandlar egentligen är det tunga missbruk som Nikki går igenom under detta år. En rockstjärnas totala förfall. En missbrukare så mager att revbenen sticker ut, håret så slitet att det tovar sig, en stinkande, nerpissad och totalt nålsticksförstörd musiker. En tragisk läsning som ger oss bilden av en lögnare, en nyckfull bassist som tar första bästa chans till att förstöra sig själv. En ung kille sviken av sina egna föräldrar och som plötsligt går och blir rik och berömd. Rik så att han kan försörja sin kropp med dyra droger. Langare som utnyttjar en trasig själ. Det säger väl allt när Nikki i sina anteckningar beskriver sig som duktig och drogfri för att han tillfälligt håller upp med heroin – han tar ju då bara kokain, rökar på och dricker några flaskor Jack Daniel´s om dagen – det är vad en riktig missbrukare kallar ”drogfri”. Vi får följa honom ända in i hans egen död den 23:e december 1987! Vill inte förstöra läsningen men kan säga som så mycket att det var väntat att han under denna tidsperiod skulle passera gränsen mot döden. Men som alla vet lyckas han lura döden (egentligen för andra gången i sitt liv) och kan i dag delge oss tankarna. Förutom hans egna dagboksanteckningar får vi kommentarer från alla i hans dåvarande närhet och boken är skrämmande öppenhjärtlig. Här kastas det skit, inte minst på Nikki själv, och författaren och musikern låter sig inte censurera – ett tilltag som bör applåderas. En av de bästa böcker som någonsin lästs inom biografigenren inte minst för öppenheten och ärligheten. Nikki ser boken som ett slags avstamp, en förklaring till sitt gamla beteende och inte minst ett nödvändigt steg för att gå vidare i livet. Boken summeras i slutet av en slags sammanfattning vad som har hänt sedan 1987 och även det är en brokig historia. Lysande läsning!

THE OFFSPRING ”Rise And Fall, Rage And Grace” (Columbia/SonyBMG) – CD

Det var verkligen inte igår jag hörde glad-punkarna i OFFSPRING sist, ändå kan jag ganska snabbt på både gott och ont konstatera att det inte är något nytt under solen. Det låter som sig brukar och Dexter Hollands röst känns igen omgående. Hade någon spelat ”Rise And Fall, Rage And Grace” i sömnen för mig så hade jag utan tvekan kunnat ta vad det gällde för band. Alltså borde alla inbitna fans vara överlyckliga. Själv inser jag att jag antingen, som det så fint brukar heta, ”växt ifrån bandet” eller bara rent av börjat att bli gammal, det var trots allt roligare 1994…

POETS OF THE FALL ”Revolution Roulette” (Insomniac/Playground) – CD

Finnarna i POETS OF THE FALL överraskade mig verkligen för att par år sedan med förra skivan. Nu är nya alstret här och överraskningsmomentet är såklart som bortblåst. Dock tycker jag fortfarande att grabbarna från öst kommer med en stor dos skön nygrunge. Detta tillspetsat med härlig hård rock och stundvis små progressiva tongångar. ”Revolution Roulette” bjuder in till en skön stund vid stereon, dock är det inte lika vasst som sist. Men trots allt riktigt bra. Har man inte hört bandet förr skall man nog satsa på förra skivan först.

ROSS THE BOSS ”New Metal Leader” (AFM/Sound Pollution) – CD

MANOWARs gamla gitarrist Ross The Boss tar direkt vid där MANOWAR börjat balla ur totalt. När han återvänder till den klassiska metallen med ett alldeles eget band så vänder han sig också omgående till den metal han spelade i mitten av åttiotalet. Inledande ”Blood Of Knives” sätter omedelbart ribban och sedan bara fortsätter det i metallens sanna tecken. Sångaren Patrick Fuchs sitter på en pipa som gör alla andra metalband gröna av avund – vilken jävla metalröst! Ross The Boss lär också skrämma upp sina forna bandkamrater med detta verk – vilken sagolik platta han har knåpat ihop. MANOWAR lär onekligen få en hel del att ligga sömnlösa över framöver. Det är så här MANOWAR både borde och vill låta tror jag. Här har låtskrivandet fått stå i första rum och det är på det som Ross The Boss vinner sig tillbaka på en marknad han en gång tillhörde. Grymt bra METAL!

SOULFLY ”Conquer” (Roadrunner/Bonnier Amigo) – CD

Max Cavalera (ex SEPULTURA) satte onekligen en ny sorts ribba för sig själv när han i våras släppte lös CAVALERA CONSPIRACY med brorsan sin, nu är han åter aktuell men då med sitt ordinarie åtagande SOULFLY. Och visst låter det som SOULFLY sig bör, dödsmetall förfriskat med lite inhemska brasse-toner. SOULFLY har alltid funkat i mitt hem, dock är det sällan de briljerar loss på allvar och överraskar, sist verk var ett positivt bevis på att det gick att hålla intresset uppe. Nu tycker jag dock att det mest låter mer än okej men inte så mycket mer, lite som det brukar med andra ord. Kanske är det rentav så att man nu jämför med CAVALERA CONSPIRACY och de sistnämnda låter faktiskt fräschare. I spår som ”Warmageddon” och David Vincent (MORBID ANGEL) gästande ”Blood Fire War Hate” låter det riktigt bra men SOULFLY får en liten, liten bakläxa denna gång. Dock växer skivan i takt med antal lyssningar och det är alltid positivt. 

UNLEASHED ”Hammer Battalion” (SPV/Border) – CD

De gamla dödsmetallarna i Stockholmska UNLEASHED kan sin sak. De har alltid tillhört favoriterna inom svensk dödsmetall och mycket av det beror främst på att de alltid varit sin genre hängivna. De levererar gång på gång klassisk svensk dödsmetall med toner som gör att kroppen gör upplopp och vill dra på sig vikingahjälmen och gå ut i krig med svärdet i högsta hugg. Johnny Hedlund och hans kompani ger inte nåd åt någon utan bara manglar på utav helvete. ”Hammer Battalion” är UNLEASHED av klassiskt snitt och det finns inte så mycket mer att tillägga än att plattan bör finnas i alla dödsmetallares hem. En av årets bästa brutalskivor!

URIAH HEEP ”Wake The Sleeper” (Sanctuary/Universal) – CD

URIAH HEEP återvänder med ett mycket värdigt verk. Nya ”Wake The Sleeper” är ett album man bara väntat på att något band skall släppa sedan sjuttiotalet. Det har allt man förväntar sig av ett sjuttiotalsdoftande album, t.o.m. produktionen känns klockren. Dessutom har bandet verkligen lagt ner sin själ på plattan och låtskrivandet håller grymt hög klass! Låtar som ”Tears Of The World” och “Overload” skulle yngre band skänka sin högra arm för att få ha skrivit. Det är bara att konstatera att gamlingarna visar var skåpet skall stå och det är nog fler än jag som blir glada av att få höra högkvalitativ keyboardbaserad melodisk hårdrock av allra högsta rang.

VENOM ”Hell” (Sanctuary/Universal) – CD

Brittiska VENOM har alltid varit mer kult än bra men på nya “Hell” är nog gränsen ändå på något sätt nådd. På förra verket ”Metal Black” började det gå rejält utför och nya alstret är otroligt nog mycket sämre än det förra. Låtarna är så kassa att man vill gråta, produktionen så sunkig att alla demoband runt om i världen kan skratta sig lyckliga och ja, VENOM år 2008 känns inte roliga på något plan. Synd också att de verkar ta sig själva på för stort allvar. För som sagt VENOM har aldrig varit mer än ett kult band – de har aldrig befunnit sig bland de stora och kommer heller aldrig att göra det. De borde satsa på att turnera på det gamla material de har och ge fansen det dem vill höra. Ingen kan på allvar längta efter ett ny studioskiva med VENOM och speciellt inte om det skall låta så här.

RECENSIONER maj 08 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

ANTI-FLAG “The Bright Lights Of America” (RCA/SonyBMG) – CD

Här är det nya BAD RELIGION! ANTI_FLAG vill bära punkfanan högt och satsar fullt ut på ”The Bright Lights Of America”, en platta fylld av härligt punkiga toner och samhällsifrågasättande. De lägger fram sina toner på både ett glatt men sorgset sätt. Melodierna är smått sorgsna och man förstår omgående uppgivenheten bandet framställer. Titelspåret kan mycket bli en framtida klassiker. Lyssnar inte alltför ofta på sådan här musik nuförtiden, men kan ju helt klart höra att detta är jävligt bra. ANTI-FLAGs nya album kommer definitivt att återvända till stereon igen.

CHILDREN OF BODOM “Blooddrunk” (Spinefarm/Universal) – CD

Finska CHILDREN OF BODOM är återigen aktuella med ett nytt verk och de snabbhänta finnarna har alltid fallit mig väl på läppen. Gillar deras snabba och instrumentskickliga melodiska deathmetal. Dock lider nya ”Blooddrunk” av ett problem, den vill aldrig sätta sig. Jag saknar de slagkraftiga låtarna i klass med ”Needled 24/7” och ”Everytime I Die”, plus det faktum att keyboarden har fått ett alldeles för stort utrymme på ”Blooddrunk”. Visst är låtar som öppningsspåret ”Hellhounds On My Trail” och förföriska ”Banned From Heaven” helt okej men det vill aldrig blixtra till rejält. Det blir aldrig dåligt men heller inte speciellt spännande. CHILDREN OF BODOM skulle må bra av att gå tillbaka till ritbordet och börja om igen. De har alltid besuttit stora låtskrivarkvalitéer och jag har svårt att tro att de bara skulle ha försvunnit över en natt. Bakläxa.

CIRCLE II CIRCLE “Delusions Of Grandeur” (AFM/Sound Pollution) – CD

I början av nittiotalet och ett gäng år och plattor framöver hanterade Zak Stevens mikrofonen i SAVATAGE innan han beslutade sig för att hoppa av bandet och bilda sig en egen konstellation. Resultatet blev CIRCLE II CIRCLE och nu har hans egen skapelse redan hunnit fram till sitt fjärde album. Precis som de tidigare albumen så består plattan av ett helt gäng välfyllda metalspår vars signum är sköna melodier och underbar sång. Zak Stevens röst har både power och tyngd i sig, dessutom låter han samtidigt bräcklig. En låt som ”Dead Of Dawn” är mycket talande för CIRCLE II CIRCLE – den innehåller allt man förväntar sig av bandet. Gillar man melodisk metal så är det faktiskt rent av förbannat svårt om du tänkt dig hitta något bättre än CIRCLE II CIRCLE. Givet köp!

CORPORATION 187 ”Newcomers Of Sin” (ANTICULTURE/Sound Pollution) – CD

De svenska thrasharna i CORPORATION 187 trodde jag hade lagt av. Efter två plattor på Earaches underbolag Wicked World så trodde jag att bandet gått upp i rök som så många andra bolagsbrända band. Men se där, helt plötsligt står de här med en ny platta på ett litet obskyrt bolag. Bandets musik beskrivs i biografin som en mix av CARNAL FORGE och HAUNTED kring ”One Kill Wonder” och jag tror aldrig att jag har läst något ärligare tidigare i en biografi. För det är precis så som jag själv skulle vilja beskriva bandets underbara thrashmetal. Jag gillar när thrash piskar och viner som nordanvind i en snöstorm och just så blåser det om bandets friska fläkt ”Newcomers Of Sin”. Detta kanske rent av är CORPORATION 187 bästa verk hittills! När de lirar loss i dubbeln ”My Sickness” och ”Question The Light” fullkomligt kapitulerar jag och faller på knä. Underbart med thrash som ändå har ett hardcoredriv i sig, jag är glad att bandet finns och verkar fortfarande – de behövs på den svenska thrashscenen.

WARREL DANE “Praises To The War Machine” (Century Media/EMI) – CD

NEVERMOREs sångare Warrel Dane går för första gången i sitt liv solo. Till sin hjälp har han såklart tagit en svensk, gitarristen, producenten och ex SOILWORK medlemmen (numera Amerika stationerade) Peter Wichers. Självklart hör man omgående att det är herr Dane som står bakom mikrofonen och ljuder men och det är ett stort MEN, han sjunger på ett mycket mer alldagligt sångsätt än vad man normalt brukar höra honom sjunga. Här är inga övertekniska prylar med konstigt rubbade melodiska sångslingor utan här handlar det om ren och skär metal. Dock kommer man ju inte ifrån att det låter som ett mer sansat NEVERMORE. Peter och Warrel har helt klart knåpat ihop ett stort fång med grymma metal-låtar och ”August” eller för den delen ”Messenger” är rena bevis på att det lär komma en uppföljare i framtiden. Detta är helt enkelt för bra för att bara kunna vara en engångsföreteelse.

DARK FORTRESS ”Eidolon” (Century Media/EMI) – CD

Femte skivan från den tyska blackmetal kollektivet DARK FORTRESS skiljer sig nämnvärt från dess föregångare. Här handlar det fortfarande om ren och skär blackmetal i DARK FUNERAL anda. Snabbt, aggressivt och utan några som helst krusiduller utöver det vanliga. Nya plattan kommer inte heller att dra bandet upp på metal himlen. Att gitarristen V. Santura agerar livegitarrist åt självaste CELTIC FROST emellanåt är nog det närmaste en stjärnstatus bandet når. Som sagt så har inte DARK FORTRESS inte något att tillföra en redan överblommad genre.

DEBAUCHERY ”Continue To Kill” (AFM/Sound Pollution) – CD

Med sitt KREATOR-liknande omslag har bolaget AFM tänkt att sälja in lyssnarna till DEBAUCHERYs femte album. Men där blir man omgående lurad för detta handlar om den primitivaste sort av deathmetal man kan finna. Tråkigt nog så är den just också mest primitiv och tråkig. Inte ens i närheten av originalen – CANNIBAL CORPSE, MORBID ANGEL, DEICIDE, VADER, BEHEMOTH etc. ”Continue To Kill” lirar arslet av lyssnaren men ger tyvärr inte så mycket mer i utbyte. Hade tyskarna bytt ut den stelbente vrålaren så hade det helt klart blivit bättre, nu blir variationsrikedomen lika med nada. Låtarna med stort L saknas helt enkelt.

FATAL SMILE ”World Domination” (Locomotive/Sound Pollution) – CD

Svenska FATAL SMILE har de senaste åren tagit sig ett rejält steg upp på det som brukar kallas för karriärstegen. Inte helt oförtjänt, de har turnerat hårt (och haft mycket draghjälp av att de lirat väldigt mycket med W.A.S.P.) och det märks att det givit resultat. Bandet står nu med den pondus de alltid velat framstå att de haft. Förr tyckte då jag att de var mer kaxiga än vad de borde ha rätt att vara, nu känns det dock befogat att de står där med näsan högt i skyn. Bandets partyhårdrock har tagit sig ett rejält kliv framåt och gillar man traditionell hårdrock och ren åttiotals metal så har definitivt FATAL SMILE en hel del att erbjuda på nya ”World Domination”. Bandet kommer gå hem i de flesta läger och titeln känns plötsligt inte helt obefogad.

IRON MAIDEN ”Live After Death” (EMI) – 2DVD

Att världens bästa liveupptagning äntligen släpps officiellt på dvd känns inte som en dag för tidigt, många äro vi som väntat på att detta ultimata liveframträdande skulle få sig en ansiktslyftning till den digitala världen. Egentligen känns det helt onödigt att överhuvudtaget kommentera denna inspelning ifrån Long Beach Arena som släpptes 1985 på LP och VHS. Det mest ultimata man kan se och inget band har varit i närheten av detta ögonblick vare sig före eller efter. Att se Bruce iförd mask ger en rysningar varje gång, trots att man sett det hundratals gånger. Ribban sattes helt enkelt för högt. IRON MAIDEN släpper nu detta som en dubbeldvd och på skiva två bjuds vi också på del två av ”The early days intervjun” plus liveklipp ifrån Rock In Rio 1985 och ”Behind The Iron Curtain”  m.m. Det enda som egentligen behöver sägas är köp eller skyll dig själv!!!

JON OLIVA´S PAIN ”Global Warning” (AFM/Sound Pollution) – CD

Herr Jon Oliva känner vi alla igen ifrån tragiskt avsomnade SAVATAGE. I Jons egna band får även hans bror Criss Oliva återuppväckelse då och då, för precis som på de tidigare skivorna har han här med partier som är skrivna av hans bortgångne bror. Vilket såklart leder till att det hela har stora drag av SAVATAGE i sig. Tyvärr så är inte nya plattan lika omedelbar som förra alstret ”Maniacal Renderings”, vilken för övrigt var ett riktigt höjdaralbum, och trots att man ger ”Global Warning” lyssning efter lyssning så vill skivan inte riktigt lyfta mot skyarna. Kanske beror det rent av på att nya skivan är lite väl tillbakalutad och soft, för det vill aldrig riktigt blixtra till, synd för man vet att kvalitéerna för att lyckas finns där. 

KILL HANNAH “Until There´s Nothing Left Of Us” (Roadrunner/Bonnier Amigo) – CD

Chicago kvintetten KILL HANNAH har sina rötter i THE CURE, THE KILLERS och inte minst i SMASHING PUMPKINS! Det hörs! Sångaren Mat Devines mycket nasala röst påminner inte så lite om självaste Billy Corgan. KILL HANNAH spås en lysande framtid inom rockscenen och jag tvivlar inte det minsta på att de kommer att lyckas. Låtarna (lyssna bara på de solklara hitsen, ”Lips Like Morphine”, ”Crazy Angel”, ”Kennedy” eller ”Believer”) sitter verkligen rakt i maggropen. Sångerna, framförandet och framtoningen är som en kajalpenna rakt i solar plexus. Jag trodde inte att det fanns något nytt som kunde bli riktigt hett inom den alternativa rockscenen, men KILL HANNAH kommer bli riktigt stora, var så säkra. Kom ihåg var ni läste det först!!!

MANBOY ”Majestic” (Driver8/Playground) – CD

Det finska bandet bildades utav tre skolkompisar som alla lyssnade hängivet på THE CURE, JOY DIVISION, David Bowie, Nick Drake och AC/DC. De tre förstnämnda akterna är också något man kan höra i deras egen musik. Men den parallell jag tror mig höra mest är ändå att de är ett finskt svar till MUSE. Deras poppiga musik lyckas trots att det befinner sig i fel genre dra med en ”rocker” som en annan och det är betyg gått nog. Med rätt PR så kommer MANBOY att bli riktigt stora. Detta kommer definitivt att ta sig in på listorna framöver. Detta synthrock/popband är det inte sista gången vi har hört talats om var så säkra.

MEVADIO ”Fresh Kill Daily” (Mighty Music/Border) – CD

Danska MEVADIO börjar komma upp sig i smöret rejält. Efter debuten ”Hands Down” har det rullat på rejält för grabbarna med förbandsspelningar åt bl.a. TESTAMENT, SEPULTURA och HATSPHERE. De har även fått lira på den inhemska Roskilde Festivalen. Det är lätt att förstå när man hör uppföljaren ”Fresh Kill Daily” – en platta fylld av välljudande thrashmetal. Själva beskriver de sin musik som en blandning av THE CULT och SLAYER. Själv vill jag använda referenser som STRAPPING YOUNG LAD, SOILWORK och THE HAUNTED som referenser till den blytunga, Tue Madsen producerade, ack så viktiga andra plattan. Gillar du din metal hård och klinisk så är definitivt ”Fresh Kill Daily” ett av årets hittills solklaraste val.

MINISTRY & CO-CONSPIRATORS ”Cover Up” (AFM/Sound Pollution) – CD

Al Jourgensen har här samlat ihop hela sin hord av musiker ifrån det egna bolaget 13^th Planet och gjort ett sista avskedsverk med MINISTRY. Såklart vill herr Jourgensen med sin speciella humor göra ett humoristiskt finalnummer. Efter tre tunga alster om hatet mot Bush vill han liva upp det hela och avsluta med ett stort leende. Detta gör han genom nya helt outgivna och tidigare utgivna hyllningar till artister såsom ROLLING STONES, DEEP PURPLE, ZZ TOP, BLACK SABBATH, THE DOORS, T-REX m.fl. och det blir därefter en salig blandning. Både dalar och toppar såklart, men faktum kvarstår – smilbanden rör på sig åt rätt håll och Al har fått som han vill. Coolt också att han delat upp sången mellan sig själv, Burton C. Bell (FEAR FACTORY), Josh Bradford (REVOLTING COCKS) och Tommy Victor (PRONG). Inte genomgående bra men hur kul som helst och det var väl det som var meningen från första början skulle jag tro. 

MUDCRUTCH ”Scare Easy” (Warner) – CD

Redan i början av sjuttiotalet bildade Tom Petty sitt band MUDCRUTCH och de letade skivkontrakt men allt föll i glömska och inget hände. Förra sommaren valde dock herr Petty att dra samman bandet igen tillsammans med två originalmedlemmar och två medlemmar från hans THE HEARTBREAKERS och nu släpps äntligen debutalbumet! En skönt tillbakalutad men rockande skiva som verkligen får lyssnaren att njuta. En riktig platta att vrida på när det vankas förfest på altanen i sommar. Precis som Neil Young så visar Tom Petty med ”Scare Easy” att han vill vara med och leka än. Dock är skivan lite för lång för sitt eget bästa. 

MUSTASCH “Lowlife-Highlights (EMI Years)” (Regain/Sound Pollution) – CD

Göteborgska MUSTASCH med rolige Ralf Gyllenhammar i spetsen verkar ha tagit över rättigheterna till sin egen musik igen, då de här och nu släpper en samling med låtar tagna från den EP och de tre fullängdare bandet släppte via EMI. En riktigt skön samling låtar som alla var och en för sig förtjänar högsta betyg. Dock kommer man inte ifrån att samlingen inte bjuder på något nytt. Visst kommer denna samling låtar funka som en given hit till sommarens grillpartyn och den kommer garanterat att få stämningen på topp hos alla. Men som sagt så bjuds det inte på något nytt. Vet inte riktigt om detta är tänkt för att locka nya fans? Tror de snarare lockas av nya låtar än denna samling äldre hits. Nya låtar kommer ju ofta ut på ett helt annat vis medialt. För den, likt undertecknad, som redan äger allt bjuder det här inte in till något nytt. Hade jag varit en ny beundrare av göteborgarnas blytunga riffande hade jag helt klart gett denna samling fullpott. Nu får den dock blott ett ganska svalt betyg – enbart baserat på att det inte bjuds på något nytt…

MY DYING BRIDE ”An Ode To Woe” (Peaceville/Playground) – CD/DVD

De brittiska gothlegenderna släpper återigen en liveskiva och den känns riktigt befogad. Bandet har alltid varit stilbildande inom goth och doom genren och att de än en gång sammanfattar karriären känns helt rätt speciellt med tanke på att det hela släpps i en fet och lyxig digibok, där man inte bara bjuds på spelningen i lyssningsbart format utan även inkluderat en dvd med hela spelningen på. Alltsammans inspelat i Amsterdam ifjol vår inför en mycket nöjd publik. Dvdn är helt ok men jag har nog alltid tyckt att MY DYING BRIDE gjort sig bäst hemma vid stereon en regning dag i hörlurar. Hur som helst så får då aldrig jag nog av låtar som ”For You”, ”Like Gods Of The Sun”, ”The Cry Of Mankind”, ”The Dreadful Hours” och ”The Whore, The Cook & The Mother”. Snyggt också att texterna skrivits ut i bookleten trots att det är en liveskiva! Lyssna och dröm dig bort…de förtjänar all respekt de kan få.

MY UNCLE THE WOLF “S/T” (Cargo/Sound Pollution) – CD

Dessa amerikaner han onekligen spisat en frukost bestående av DOWN och CORROSION OF CONFORMITY plus en stor dos BLACK SABBATH. Här snackar vi sumpmarks metall ifrån de södra regionerna av staterna och bjuds in till en lyssning som kanske inte bjuder på så mycket nytt men ack väl så skönt riv och sväng. Trots att MY UNCLE THE WOLF är föga originella så är de trots allt hyfsat bra. Inledande ”March Of The Hung” skulle kunna ha passat på senaste DOWN plattan utan att någon skulle ha klagat. Som sagt, MY UNCLE THE WOLF förtjänar verkligen en lyssning hos skivhandlaren – gillar du ovan nämnda band och vill ha något nytt att lyssna på så kan detta mycket väl vara din grej. Det kommer aldrig upp till originalens nivå men funkar fin fint ändå.

NAZARETH ”The News” (Edel/Playground) – CD

Gamla hederliga NAZARETH är åter igen aktuella med något nytt i studioväg. Än en gång är de rockiga och sången har stor igenkännighets faktor. Tyvärr blir det dock lite väl rockigt och grötigt emellanåt. Lite mer ös och lite mindre gubbrock hade inte skadat. Såg bandet live för inte allt för många år sedan och då bjöd de på ett jäkla ös. Nu känns det dock mer som ett traditionellt band bestående av gubbar. Visst finns här goa låtar som ”Day At The Beach” eller ”Road Trip” men det är tyvärr alltför långt mellan blixtnedslagen.

OTEP ”The_Ascension” (Koch/Universal) – CD

Jag har följt skönheten Otep Shamaya (intervjuad i Slave To Metal i samband med debuten) ända sedan hon gav ut debut EP´n för en massa år sedan. Amerikanskan låter på tredje fullängdaren precis lika arg och förbannad som hon lät på den tiden och jag älskar verkligen artister som håller fast vid sin sak. Låtar som ”Crooked Spoons” och ”Perfectly Flawed” är verkligen låtar som kryper under skinnet på en. OTEP skulle med all säkerhet och inte helt orättvist hamna inom numetal facket. En bespottad genre som faktiskt även den har sina höjdpunkter. Dit hör definitivt OTEP och det vore roligt om hon kunde få slå utanför staterna. Tänk om hon kunde komma över Atlanten och få spela, jag skulle absolut vilja se detta live och jag tror hon skulle sätta djupa spår. PÅ skiva berör hon och jag fullkomligt älskar det. Den snorbra covern på NIRVANAs ”Breed” får ses som den ultimata bonusen.

ROLLING STONES ”Martin Scorsese – Shine A Light” (Polydor/Universal) – 2CD

Regissören Martin Scorsese har precis gjort en film som avhandlar en ROLLING STONES spelning plus en del intervjuer. Ett udda grepp för den kultförklarade regissören som i vanliga fall behandlar helt andra teman. Här följer då såklart det sedvanliga soundtracket till skivan och i detta fall är det en dubbel live platta till bredden fylld av bredbent ROLLING STONES hunger. Klassiker som ”Jumpin´ Jack Flash”, ”Sympathy For The Devil”, ”Paint It Black” och “Little T&A” blandas med mer udda grepp som en duett mellan Mick Jagger och Christina Aguilera i ”Live With Me”. En grymt bra liveplatta trots att man kan undra hur mycket bandet egentligen borde pumpa ut mellan varje studiogiv?

SLUDGE ”LAVA” (Mighty Music/Border) – CD

Schweiziska SLUDGE släppte sin debut EP redan för tolv år sedan. Sedan dess har ganska mycket hänt på skivfronten och de har hunnit avverka både ett gäng plattor och ett par medlemmar. Att SAMAELS gitarrist Makro spelar i bandet har såklart gett bandet extra skjuts de senaste åren. Musikaliskt handlar SLUDGE om en salig blandning metal och allt som oftast påminner de faktiskt om sina landsmän i CELTIC FROST. Det låter lite smått gammalt och ruttet men ändå med en hård och cool touch. ”Idi Na Hui” är en låt som innefattar det sjuka från nämnda CELTIC FROST, SATYRICONs snabba och rockiga framtoning och DISFEARs punkiga uppkäftighet – riktigt härligt! Lovande platta som växer med tiden…

SOMBER ”The Black Machine” (Suicide Records) – CD

Göteborgska SOMBER är ett band jag följt ända sedan demostadiet och deras göteborgsthrash har alltid imponerat på mig. Med rötterna djupt rotade i den musik herr Dolving och bröderna Björler gett ut de senaste tio åren befinner sig SOMBER på fin mark. Och det låter verkligen som det skall. Riffen sitter som en betongplatta i pannan och melodierna finns där så smått i bakgrunden för att förfina det hela. Bandet lämnade Sverige 2006 och begav sig över atlanten till staterna där de turnerade konstant under sexton månader innan de av byråkratiska skäl var tvungna att bege sig hem igen. I landet i väst lär de säkerligen har satt sina fotspår och med denna fullängdsdebut kommer de med all säkerhet att kunna slå där borta också. Här hemma i Sverige blir det dock svårare skulle jag tro. Här räcker det tyvärr oftast inte med en bra platta i bagaget, synd för ”The Black Machine” är trots allt ett kompetent hantverk inom thrash genren.

THE BLACK CROWES ”Warpaint” (Angelus/Playground) – CD

Amerikanska flummskäggen THE BLACK CROWES har återvänt till musikscenen och detta gör de i och med nya flummiga vaxet “Warpaint”, en platta som till max är fylld av musik som är rejält utsvängd. THE BLACK CROWES har verkligen sina stunder, men när det jammas ut som värst så är det svårt att hålla intresset uppe. Vill man ha sig en dos amerikansk södern och drömma sig bort med en öl i handen så funkar plattan hyfsat fint, men vill man ha sig en skiva att bränna loss i stereon för jämnan så står sig plattan inte lika bra. De får det förbannat svårt att ta sig förbi mer än godkänt. Dock kanon till vissa utvalda tillfällen.

VOLBEAT ”Live-Sold Out” (Mascot/Border) – 2DVD

Danska VOLBEAT fick ifjol ett genombrott med dunder och brak. Jag spådde när de släppte senaste skivan ”Rock The Rebel/Metal The Devil” att de skulle få sig ett genombrott inom snar framtid och jag fick mycket rätt. Under förra sommaren hände något och plötsligt så var de hårt rockande danskarna på allas läppar. De blandar en stor dos nittiotals METALLICA med Elvis Presley och ut kommer en ren smällkaramell. Därför känns det också befogat att det redan släpps en dubbeldvd med bandet. Första skivan innehåller liveupptagningar från diverse håll plus en bunt videos och andra skivan en lång och uttömmande dokumentär om bandet. Alltsammans snyggt paketerat i en digipack dvd till ett mycket förmånligt pris. Ett givet köp såväl för de som redan är fans som för dem som bara är nyfikna. De kommer att bli Danmarks värdiga arvtagare till D.A.D. – var så säkra, bandet har en lysande framtid att gå tillmötes.

WEDNESDAY 13 ”Skeletons” (Demolition/Sound Pollution) – CD

MURDERDOLLS frontman Wednesday 13 har nu kommit fram till soloplatta nummer tre och fortfarande så handlar det om party ”upp-hottad” skräckrock. Inte allt för sällan kan man skönja spår till WHITE ZOMBIE och sämre förebilder kan man ju ha. Bandet får det verkligen att svänga om plattan och dessutom så gillar jag herr Wednesday 13´s skönt rivigt ljusa röst (stundvis så härligt sleazeig som Jocke i HARDCORE SUPERSTAR låter). Långt ifrån perfekt men ack så originell. I en låt som ”Gimme Gimme Bloodshed” får han det verkligen till att låta riktigt härligt och det rejält. Precis som Rob Zombie får han det till att svänga rejält om tonerna och man drar genast på smilbanden och vill ställa sig upp och utbringa en skål med ölflaskan. Gott betyg i sig.

WHITESNAKE ”Good To Be Bad” (SPV/Border) – CD

Att David Coverdale skulle ge ut en ny platta under WHITESNAKE-flagg var det nog få som trodde. Skall man vara ärlig så är det kanske rent av för många artister som tror att de fortfarande har ”det där” och ger ut nya plattor i återföreningsstunder. Men efter att ha hört de nya studiolåtarna som inkluderades på fjolårets liveplatta infann sig ett visst hopp trots allt och nu är det äntligen dags att avtäcka den nya fullängdaren. Till sin hjälp har han haft gitarristen Doug Aldrich vid sin sida och tillsammans har de skapat elva nya WHITESNAKE spår. Inledande ”Best Years” har redan med all rätt tagit sig in som ny öppningslåt i bandets setlist och här finns gott om sköna låtar i bästa WHITESNAKE anda. Plattans bästa spår är dock THIN LIZZY doftande ”All For Love” och gitarrdriviga ”Can You Hear The Wind Blow”. David Coverdale har bevisat att det går att lyckas trots att man nått åren då man definitivt kallas gubbe. Nu skulle WHITESNAKE kunna lägga av och ändå ha flaggan hissad i topp. Få förunnat! Grymt!

ZIMMERS HOLE ”When You Were Shouting At The Devil…We Were In League With Satan” (Century Media/EMI) – CD

STRAPPING YOUNG LAD minus Devin plus sångaren “The Heathen” blir plojbandet ZIMMERS HOLE. Dock ställer jag mig frågande om det trots allt inte är Devin som sjunger ändå, låter faktiskt så! Hur som helst så handlar kanadensarnas musik om att lira metal och ha kul. Det hörs. Det är lite Markoolio över texterna men musiken är snabb och mycket metallisk. Hade man bara hört ZIMMERS HOLE utan att reflektera över texterna så hade nog bandet hyllats stort. Själv fattar jag inte varför man skall skoja till allt, när man ändå lägger ner sådan energi på att få till musiken och produktionen så saftig. Ett plus för de roliga titlarna, men hade ZIMMERS HOLE slutat skoja till det så skulle detta kunnat ha varit riktigt bra thrash. Nu får man ju nästan skämmas att man smygdiggar det.

RECENSIONER mars 08 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

ANGEL BLAKE “The Descended” (Dynamic Arts Records/Border) – Cd

Marko Tervonen från tragiskt insomnade THE CROWN har på platta två tagit hjälp av en tidigare bandkompanjon – trummisen Janne Saarenpää sitter numera på trumpallen i ANGEL BLAKE. Ny sångare har också rekryterats och den nya herren axlar manteln efter Tony Jelencovich (M.A.N. ex. MNEMIC, TRANSPORT LEAGUE etc.) riktigt bra. Det handlar om både saftig och mycket kraftfull sång. Musiken på nya skivan följer också upp den väg Marko började vandra med debuten och i mina öron är detta de värdiga arvtagarna till ett annat mycket tragiskt insomnat band – finska SENTENCED! För det är just SENTENCED som ANGEL BLAKE har mest musikaliska beröringspunkter med. Alltså de låter en gnutta som ett finskt METALLICA – sjukt? Ja, men också sanningen och jag älskar den…

AYREON “01011001” (InsideOut/Border) – 2 CD

Mästerhjärnan Arjen Anthony Lucassen tar sig än en gång an ett mycket stort projekt. På ”01011001” spelas möten mellan aliens och människor upp för lyssnaren på två fullspäckade laserdiscar. Till sin hjälp har han än en gång en sjuhelsikes massa sångare, bl.a. Jorn Lande (ex MASTERPLAN), Hansi Kürsch (BLIND GUARDIAN), Bob Catley (MAGNUM), Tom Englund (EVERGREY), Daniel Gildenlöw (PAIN OF SALVATION), Jonas Renkse (KATATONIA) m.fl. Hur blir då resultatet? Jo en skön melodisk resa som tar lyssnaren mellan olika sinnesstämningar. I en låt som ”Liquid Eternity” blir jag faktiskt fysiskt tårögd och när Arjen stundvis lyckas beröra mig på det värmande sättet är också AYREON som bäst. Som sagt så handlar ”01011001” om att låta sig dras med, gör man det så väntar helt klart en skön musikalisk resa genom många minnesvärda melodier. Tänk om all musik med progressiv ”touch” var sådan här – då skulle vi enligt mig leva i en bättre värld!

BULLET FOR MY VALENTINE ”Scream Aim Fire” (Zomba/SonyBMG) – CD

BULLET FOR MY VALENTINE från Wales har verkligen slagit igenom på bred front. Bandet har spåtts en lysande framtid och har verkligen något att leva upp till efter att debuten redan har sålt drygt en miljon exemplar. Uppföljaren trampar på i så gott som en redan upptrampad stig, men vissa delar har förfinats. Bandet har taggat ner vissa av emopartierna som fanns på debuten ”The Poison” och satsar på rena och snygga METALLICA- partier istället. Just METALLICA är nog den stora ledstjärnan för bandet, inte för att de låter som nämnda amerikaner men stilmässigt handlar det ändå om ”upphottad” thrash som får ungdomsbrudarna att vråla sig hesa av förtjusning. I låtar som ”Scream Aim Fire”, ”Waking The Demon” och ”Disappear” går bandet på fullständig knock för att i stunder som ”Say Goodnight” fullkomligt förföra dig raka vägen till sängkammaren. En lysande uppföljare till en lysande debut. Metallens framtid.

CATARACT ”S/T” (Metal Blade/Border) – CD

Schweiziska CATARACT dundrar på med sin fjärde fullängdare under de tio år de har varit verksamma. Som vanligt handlar det om meckig thrashmetal med små hardcoreinfluenser som rör sig någonstans mellan HATEBREED och SLAYER. Med andra ord är det inte alls så illa. Men tyvärr så är sådan här tuff och testosteronstinn metal i längden ofta ganska tröttsam. Ett par låtar hit eller dit funkar ypperligt, men en hel platta är mycket svårt att orka med. Men man kan inte frånse att den självbetitlade plattan är riktigt bra, dock får man se till att insupa den i små doser.

CAVALERA CONSPIRACY ”Inflikted” (Roadrunner/Bonnier Amigo) - CD

Att bröderna Cavalera (Max och Iggor – ja han stavar faktiskt sitt namn så numera) skulle återförenas var bara en tidsfråga. Att det skulle gå så långt som tio år utan prat trodde jag dock aldrig 1996 när bröderna skildes åt som bittra ovänner. Nu tror alla att detta nya band antingen skall låta SEPULTURA eller allra mest troligt som SOULFLY men så är inte fallet. De sistnämnda kommer om jag ha förstått det rätt att fortsätta som vanligt, vilket känns bra då de helt klart tillför scenen något eget med sin stil. Så då står SEPULTURA kvar som referens och stundvis så kan man självklart spåra stoff som har små trådar i sig från deras forna band. Men CAVALERA CONSPIRACY har definitivt mer thrash i sig än vad SEPULTURA erbjöd på slutet under tiden med Max. Här finns ultrasnabba spår och det fräckaste av allt är att bröderna har haft den goda smaken att piffa till låtarna med gitarrpartier som självaste Yngwie Malmsteen skulle kunna ha gjort. Med låtar som ”Sanctuary” och ”Black Ark” kommer bandet definitivt att erövra ny mark. Bröderna Cavalera behövs tillsammans på metalscenen. Att de nu är tillbaka som den starka duon känns väldigt naturligt. Inom ett år kommer de ha tagit CAVALERA CONSPIRACY till oanade höjder – var så säkra. Kom ihåg var ni läste det först.

DEBORAH CURTIS “Beröring långt ifrån – Joy Division & Ian Curtis” (Vertigo Förlag) – BOK

Deborah Curtis är rockbandet JOY DIVISIONs gamle frontman och sångare Ian Curtis änka. Hennes bok om sitt förhållande med den mycket excentriske sångaren behandlar allt från hennes första möte med Ian genom hans snirkliga karriär enda till dagen för hans självmord i maj 1980. Man får en inblick i en mycket trasig själ som vill leva upp till sina egna idoler. En man som går efter mottot lev snabbt dö ung. En ung man som blir lidande av kraftiga epilepsianfall och som säkerligen med dagens sjukvård skulle klassas som schizofren istället för allmänt konstig. Man får en inblick i den nyckfullhet han besitter och i de många samvetskval som Deborah trycks ned med. Man får också bandmedlemmarnas syn på olika saker kring bandet och olika händelseförlopp. Dock kan jag ibland sakna att Deborah bara skrapar på ytan vid vissa tillfällen, hon faller in på något ämne som man som läsare sen står med till viss del oförklarat för sig. En ännu större djupdykning i känslor och spekulationer hade inte skadat. Man får också se en skivindustri ta form, där karriärer sätts före hälsa. Istället för sjukhusbesök blir det istället fler gig. Istället för att folk ser en trasig själ leva ut sina mörka tankar på scenen ser de ett intressant band med en nyskapande infallsvinkel. Mest tragiskt av allt är dock att Ian Curtis själv inte fick uppleva det stora genombrott bandet fick med ”Closer” som släpptes två månader efter självmordet. Också det faktum att folk runt i kring honom inte såg att hans sista veckors mer lyckliga anlete egentligen var ett tecken på hans definitiva beslut om det stundande självmord. Hade boken varit ännu mer välskriven hade den fått en fullpott. Dock är inledningen i boken till viss del lite trög, men när väl karriären börjar ta fart tar även boken ett stort kvalitativt avstamp. Ser verkligen fram emot filmatiseringen av boken som gått upp/går upp under namnet ”Control”. Läs boken – se filmen. Den skall då definitivt jag se efter att nu läst boken. Ett plus för att alla Ians låttexter inkluderats som ett appendix i boken. 

DARK AGE ”Minus Exitus” (Remedy/Sound Pollution) – CD

Det var jäkligt länge sedan jag hörde av DARK AGE sist och jag hade en bild av att de spelade någon typ av klassisk heavy metal (får väl ta och damma av de gamla alstren igen), så fatta min förvåning när nya “Minus Exitus” värmer upp mina trumhinnor med kompetent metal i samma liga som SOILWORK och FEAR FACTORY! Bandets nya giv är verkligen som härligt smörjmedel för hörselgångarna, här finns liksom allt. Sköna låtar med etsande refränger, en tung produktion och en sångare – Eike Freese – som verkligen vet hur han skall använda rösten. Bandets sjätte platta är med andra ord en mycket härlig skapelse som definitivt förtjänar att bli upptäckt av skivköparen som gillar att få sin metal hårt paketerad. 

DEGRADEAD ”Til Death Do Us Apart” (Dockyard1/Sound Pollution) – CD

Stockholmska DEGRADEAD fångade IN FLAMES gitarristen Jesper Strömblads intresse så till den milda grad att han ville producera bandet i göteborgarnas egna IF Studios. Kanske inte helt otippat då att bandet spelar typisk Göteborgsk melodisk dödsmetall. Kompetent och inte alls oävet men originaliteten lyser med sin frånvara helt och hållet. Med rätt promotion och en stor gnutta tur kan bandet säkert bli hyfsat stora. Själv håller jag mig till originalen. Behöver jag ens nämna att bandet låter som IN FLAMES, nej jag tänkte väl det!

DISFEAR ”Live The Storm” (Relapse/Border) – CD

Tompa Lindberg (ex AT THE GATES, THE CROWN) är alltid lika skön att höra vråla och när han har Uffe Cederlund (ex ENTOMBED) vid sin sida kan det aldrig gå fel. DISFEAR är också som en punkigare version av ENTOMBED. Döds muller med rockiga refränger och malande verser. Nya given ”Live The Storm” väcker helt klart sköna känslor i kroppen. Jag vill halsa brännvin, dansa på bord och skrika könsord rakt ut. Antar att det är just den känslan som DISFEAR vill att man skall finna. Detta är musik som rör sig så långt ifrån finrummen det går att komma, men lika härligt är det för det.

DISMEMBER ”S/T” (Regain/Sound Pollution) – CD

När Stockholmarnas trumslagare och stora ledargestalt Fred Estby valde att lägga DISMEMBER-stockarna på hyllan (för gott?) så hade man lätt kunnat tro att hela bandet skulle sjunka i sank. Men icke sade Nicke. Sångaren Matti Kärki och hans vapendragare gitarristen David Blomqvist ville annorlunda. Ut spottar de istället en självbetitlad skiva, som på sätt och vis visar upp ett pånyttfött band, vilken är fylld av det vi är vana vid att få. Hårda tongångar, en mullrande Matti och de klassiska IRON MAIDEN slingorna. Bandets bästa platta sedan ”Death Metal” och beviset på att dödsmetallen i Stockholm är allt annat än död. Härligt!

DRACONIAN ”Turning Season Within” (Napalm/Border) – CD

Säffles stoltheter är inte bara just Säffles stoltheter! Efter nya ”Turning Season Within” vill jag helt klart höja upp dem till hela Sveriges stoltheter. I alla fall om man snackar doom/goth. Det finns inget band från Sverige inom genren som slår dem på fingrarna när det gäller just mixen av doom och goth. Fjärde plattan ”Turning Season Within” är också det bästa de släppt sedan debuten, mycket tackvare de kraftfulla låtarna och den blytunga produktionen. I låtar som ”Earthbound” och ”When I Wake” bevisar de verkligen hur de behärskar mixen av MY DYING BRIDE doom och OPETH dödsmetall. Lisa Johanssons ljuva stämma och Anders Jacobssons mörka growlande är som gjorda för varandra. Detta är verkligen inte den ordinära ”beauty and the beast” metallen. Detta är mer levande än något annat. När man lyssnar på nya skivan blir man täckt av ett mörker som förför lika mycket som det skrämmer och det är just sådan jag vill ha min musik från genren. Kom ihåg – Sveriges nya stoltheter!

ELVIRA MADIGAN ”Regent Sie – Shedevils Of Demonlore, Of Blood, Crosses & Biblewars” (Black Lodge/Sound Pollution) – CD

Enmannabandet ELVIRA MADIGAN har gått och blivit det säkraste man kan köpa från vårat avlånga land om man gillar att lyssna på melodisk blackmetal med CRADLE OF FILTH som den stora ledstjärnan. För i ELVIRA MADIGAN lyser COF influenserna igenom så till den milda grad att man inte kan blunda för dem. Dock görs det på ett bra sätt och ELVIRA MADIGAN klarar verkligen att stå på egna ben. Tyvärr dras dock helheten ner av den torftiga produktionen som faktiskt känns riktigt blek. Synd, för sådan här musik måste bäras fram av en kraftfull produktion annars hjälper inga låtar i världen. Ge grabben en fet budget och skicka honom till studio Fredman nästa gång!

EXCITER ”Thrash Speed Burn” (Massacre/Sound Pollution) – CD

Kanadensiska thrashbandet EXCITER har funnits på marknaden sedan tidigt åttiotal och är än gång tillbaka igen. Trots att bandet har en ny sångare i Kenny Winter så låter de otroligt taggade och sammansvetsade. Detta är ren och skär thrashmetal som den skall låta. Snabba riff, coolt skrikig sång och malande trummor. Att originalgitarristen John Ricci återvänt till bandet stärker även det bandets aktier. EXCITER år 2008 funkar konstigt nog hur bra som helst och man märker verkligen nu när nya thrashband ploppar upp varenda dag att det fortfarande är originalen som regerar. Härligt!

IAN GILLAN ”Live In Anaheim” (Edel/Playground) – 2 CD

DEEP PURPLEs frontman kände år 2006 att det var dags att ta sig tillbaka till rötterna. Han ville ge sig ut på en soloturné på mindre spelställen och framföra bitar från hela sin karriär. Detta är också det vi får ta del av på ”Live In Anaheim” – här finns allt ifrån underbara solobitar såsom ”Bluesy blue sea” till DEEP PURPLE klassiker som ”When A Blind Man Cries” och såklart ”Smoke On The Water”. Allt snyggt förpackat i en snygg digipack och framfört föredömligt med ett mycket bra ljud som resultat (hur mycket som är tillpiffat i studion i efterhand kan man bara spekulera i, men det låter ärligt och mycket bra). När det ändå handlar om en sådan saftig produktion så skulle jag dock vilja ha en saftigare booklet även om jag gillar hans tilltag att berätta varför han gav sig ut på denna turné.

JOY DIVISION ”The Best Of” (Rhino/Warner) – 2 CD

Eftersom Deborah Curtis bok om sin man nu går upp på de svenska biograferna som filmen “Control” så har gamla JOY DIVISION fått sig ett antal återsläpp och samlingar – vilket i regel brukar höra till när det händer något kring ett nedlagt band. Denna best of är också en riktig Best Of – här finns alla klassikerna för den oinvigde att bita in på – ”Disorder”, ”Dead Souls”, ”She´s Lost Control”, ”Love Will Tear Us Apart” etc. CD två bjuder på ”The John Peel Sessions” – åtta låtar live i radiostudion. Här finns också två låtar live från en tv inspelning och en intervju med Ian Curtis och Stephen Morris – alltihopa från 1979. Med andra ord handlar detta om en mycket komplett och bra best of skiva som ger valuta för pengarna. Det ger också något för den oinvigde men samtidigt något för den riktigt inbitne, så som sig bör vara.

KINGDOM OF SORROW ”S/T” (Relapse/Border) – CD

Sångaren Jamey Jasta (HATEBREED) och gitarristen Kirk Windstein (DOWN, CROWBAR) slår sina påsar ihop för att skapa ett mullrande verk ihop. Konstigt nog så låter det inte alls så annorlunda som man hade kunnat tro på förhand. Det låter faktiskt ganska mycket som gitarristens ordinarie förehavanden – sludgecore med andra ord. Slött, flummigt, rockigt och utsvängt är ord som omgående ploppar upp innanför skallbenet när man lyssnar på debuten ”Kingdom Of Sorrow”. Efter ett par lyssningar sitter låtar som ”Grieve A Lifetime” som en klisterlapp för ögonen och skivan växer verkligen för varje lyssning. Gillar man som jag grabbarnas ordinarie sysslor så kan man verkligen inte vika sig för detta mycket stabila hantverk.

SAHG ”II” (Regain/Sound Pollution) – CD

Norska bandet SAHG knockade mig redan med sin debut “I” för ett par år sedan och nu är det dags för uppföljaren. De till vardags blackmetallande norrmännen går åter igen tillbaka till sina rötter och finner sin inspiration i sjuttiotalets musikaliska ådra med band som BLACK SABBATH och LED ZEPPELIN i spetsen. Precis som på debuten så lyckas bandet med precis allt de tar sig för. Norges svar på THE QUILL levererar även dem en skiva till bredden fylld av fint låtsnickeri och schysst sväng. Produktionen är klockren och låtar som ”Echoes Ring Forever” och ”Pyromancer” är redan blivande klassiker. Skulle med all rätt vilja se bandet live på svensk mark nu.

STORMWARRIOR ”Heading Northe” (Dockyard1/Sound Pollution) – CD

Gillar man tidiga HELLOWEEN och IRON SAVIOR så borde man svälja tyskarnas tredje album “Heading Norhe” med hull och hår. Detta är klassisk tysk powermetal och stundvis har plattan verkligen sina poänger. Dock kan jag tycka att sången stundvis blir påfrestande och tillsammans med den halvtunna och tomma produktionen kommer inte låtarna till sin fulla rätt. Jag hade velat se mer tyngd, mer klös och ett ännu större driv i ljudbilden! Då hade säkert ”Heading Northe” kunnat bli det monster till platta den säkert vill vara, för låt-hantverket är faktiskt av ganska hög klass. Tyskmetal up your ass.

THE BATALLION “Stronghold Of Men” (Karisma/Sound Pollution) – CD

Att medlemmarna i THE BATALLION tidigare har lirat i band såsom t.ex. OLD FUNERAL, BORKNAGAR, GRIMFIST, TAAKE m.m. kommer inte direkt som någon överraskning när man ser att bandet kommer från Norges egna blackmetal hål Bergen. Bandets första fullängdare är också en fartfylld historia som får en att tänka på allt ifrån BATHORY och VENOM till SATYRICON och DARKTHRONE. Det känns gammalt fast ändå fräscht på något konstigt vis. Helt klart det bästa nya blackmetalbandet sedan KHOLD dök upp på marknaden för ett antal år sedan. THE BATALLION kommer definitivt att finna sina fans och överleva, ”Stronghold Of Men” talar för att de inte blir ännu en dagslända.

THORIUM “Feral Creation” (Mighty Music/Border) – CD

Danska THORIUM har alltid levererat mycket kraftfull dödsmetall med ena benet stadigt stående i Florida medan det andra lutat sig försiktigt in över Stockholms dödsmetallscen. Nu är det hela sex år sedan bandet sist manglade ut något på marknaden och man har kroppen fylld av förväntan. Självklart klarar de det hela med bravur. Än en gång bankar de på skinnen som om det är deras sista chans i världen att slå igenom och ut kommer ett hantverk som skulle kunna vara snickrat av CANNIBAL CORPSE, MORBID ANGEL eller DISMEMBER – snyggt och välgjort men samtidigt fruktansvärt kraftfullt. Så här skall deathmetal låta, vare sig det är 1990 eller 2008.

WITHIN Y ”The Cult” (Gain/SonyBMG) – CD

Göteborgska dödsmetallarna fortsätter i spåren av AT THE GATES och levererar på sin tredje skiva ännu en bunt låtar som rör sig inom death/thrash genren. Ett stabilt hantverk, men tyvärr inte så mycket mer än så. WITHIN Y har svårt att hetsa upp det där sista lilla som behövs. Det är alltid okej men blir tyvärr inte så mycket mer. WITHIN Y kommer att stanna i dussinbands facket om de inte börjar skriva bättre låtar snart. Det hjälper inte med ett bra bolag i ryggen och ett snyggt omslag – det krävs även ett innehåll som har mer än vad ”The Cult” har att erbjuda.

RECENSIONER januari 08 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

AC/DC “Plug Me In” (Columbia/SonyBMG) – 3 DVD BOX

Världens största hårdrocksband (skulle nog tippa på att de räknas som det i alla fall) släpper ännu en DVD utgåva. De har ju trots allt släppt några stycken genom åren, men lyckas ändå att överraska positivt. Med anda ord besitter de en hel del tidigare outgivet material. Här är det fiffigt tillpackat där första skivan koncentrerar sig på tiden med Bon Scott (1975-1979) och den andra skivan på åren med Brian Johnson (1981-2003) bakom mikrofonen. Här blandas coola tidigare ej släppte liveupptagningar med bandet, en del riktig lågbudget men även en del tv-inspelat av högst möjliga kvalitet, med små roliga intervjuer med medlemmarna under roliga tidsperioder där de minst sagt ser obskyra ut. Tredje skivan är en blandning av båda perioderna och avslutas med en nio låtar lång liveupptagning ifrån Houston 1983. Sammanfattningsvis en riktigt köpvärd och mycket snygg box, möjligtvis kan man ifrågasätta att en del låtar återkommer lite här och var. Men som historisk utgåva är den ett måste!

AIRBOURNE “Runnin´ Wild” (Roadrunner/Bonnier Amigo) – CD

I Australien kan de onekligen sin rock n´ roll. Att debuterande AIRBOURNE låter som en ren klon av AC/DC är med andra ord inte så konstigt. Egentligen borde man inte gilla det här alls, för det är ju trots allt en ren ripp-off av giganternas giganter. MEN konstigt nog så kommer AIRBOURNE undan med det och jag tror att det beror på att ynglingarna vet vad som krävs för att lyckas när man låter exakt som ett annat band. Man behöver låtar med stort L och det har verkligen bandet tagit fasta på. Har man det så tror jag helt klart att man kan lyckas. Många lär säkert klaga och kalla dem för tråkiga uppstickare och påpeka att det minsann var bättre förr. Själv tycker jag ”Runnin´ Wild” är roligare än ”Stiff Upper Lip” och då finns det väl egentligen ingenting att klaga på. Så länge originalet låter dröja med att komma med något nytt är jag säker på att AIRBOURNE lär vinna marknad. Själv älskar jag det! Världen är stor nog för dem båda, klassisk hårdrock kan man aldrig få nog av. Speciellt inte om den låter som skiftet mellan sjuttio och åttiotal.

ALL ENDS ”S/T” (Gun/SonyBMG) – CD

Göteborgska ALL ENDS lär enligt mig aldrig ha fått skivkontrakt om nu inte ena av sångerskorna är syster till Björn Gelotte i IN FLAMES. De lär heller aldrig ha fått kontrakt om inte nämnde Björn och hans bandkollega Jesper Strömblad stod för huvuddelen av låtskrivandet till detta projekt (som ingen av dem själva är med i). Sorgligt kan tyckas, då delar av debutskivan är rätt okej. Men också den nakna sanningen, för skalar man bort redan nämnda påståenden så står det enbart kvar en blek kopia av den mesta radiovänliga rock vi redan har hört. EVANESCENCE och WITHIN TEMPTATION lär vara de mest solklara paralleller man kan dra men det skiljer sig ljusår mellan ALL ENDS och nämnda akter. ALL ENDS är tyvärr endast en blek kopia av redan gjord musik, spelar ingen roll om man som undertecknad är stor IN FLAMES fan – det är tyvärr inte tillräckligt bra. Någon slags idol–rock gjord för massorna och som Svenne banan säkerligen älskar. Tyvärr håller det som sagt inte om man synar det vid sömmarna. Hade jag inte vetat bättre hade jag kallat det för en ren skivbolagsprodukt skapad för en allt mer dalande marknad.

AVENGED SEVENFOLD ”S/T” (Warner Bros./Warner) – CD

Refrängen i inledande “Critical Acclaim” är bland det bästa jag hört i refrängväg på väldigt länge. Men AVENGED SEVENFOLD vet också hur man på bästa sätt blandar 2000talets numetal med åttiotalets heavy metal. Som att trycka ner KORN, SLIPKNOT och dylika band i en kakburk tillsammans med JUDAS PRIEST och IRON MAIDEN och sedan skaka om alltihop tills man lyfter ur goda kakor med små söta chokladbitar i. Det är just så man kan beskriva bandets musik bäst. Som en stor dos numetal med härligt sköra och goda bitar av det bästa inkluderat till huvudinnehållet. Många band har gett sig in i denna nyare genre där man mixar nytt med gammalt, men AVENGED SEVENFOLD är ett av få band som lyckats skapa något nytt och fräscht av det hela.

SEBASTIAN BACH ”Angel Down” (Caroline/EMI) – CD

Sedan SKID ROWs sångare och karismatiske frontman Sebastian Bach lämnade bandet efter tre plattor har han inte gjort mycket väsen av sig. Speciellt inte om man skall se till kvalitetsmässigt väsen. Så när nya ”Angel Down” landar i brevlådan blir jag mer än glatt överraskad, speciellt över hur det låter. För det låter mycket härligt ”skriksångs – Slave To The Grind” om skivan. Några av låtarna håller mycket hög klass och slår allt som SKID ROW gjort efter Bachs avhopp. Bäst är de lugnaste stunderna såsom ”By Your Side” och ”Falling Into You” (inte så konstigt då de är skrivna ihop med låtskrivar gudar som Roy Z respektive Desmond Child) plus de tre spår som Axl Rose är med och gästsjunger på (varav en är cover på AEROSMITHs ”back In The Saddle”). Det känns faktiskt lite som att ”Angel Down” inte enbart är Sebastian Bachs stora återkomst till scenen utan även Axl Rose stora comeback. Nu om något vågar jag hoppas på en ny platta med GUNS N´ ROSES – han har inget att vara rädd för längre. Hade bara ”Angel Down” varit en jämnare skapelse så hade den lugnt kunna ro hem ett högre betyg, men den är trots allt lite för ojämn för det.

COHEED AND CAMBRIA ”No World For Tomorrow” (Columbia/SonyBMG) – CD

Nu kommer så amerikanarnas fjärde temaplatta om det gifta paret Coheed och Cambria och om deras liv och död samt deras sons kamp för hämnd. Musikaliskt handlar det fortfarande om progressiv rock i RUSHs fotspår. Med andra ord borgar det även för kvalitet och inte minst sången signerad Claudio Sanches (som även har skrivit historien) är riktigt vass – vilken röst! Helt klart en av de bästa uppstickarna inom den progressiva musiken som har kommit de senaste tjugo åren. COHEED AND CAMBRIA vet hur man fångar lyssnaren från första stund tills de avslutande tonerna. Grymt härligt att lyssna på! Gillar du RUSH måste du bara kolla upp COHEED AND CAMBRIA.

CRASHDÏET ”The Unattractive Revolution” (Universal) – CD

Svenska glamkungarna CRASHDÏET spåddes en lysande framtid efter en så klockren debut som ”Rest In Sleaze” (1995) var. Men året efter att debuten gavs ut valde också sångaren och grundaren av bandet – Dave Leppard – att ta slut på sitt liv. Mycket tragiskt men också på något sätt magiskt. Hade jag fått välja skulle bandet ha slutat där (som också den första tanken var) och låtit magin kring detta lysande band få vara och kultförklaras. Nu tog dock bandmedlemmarna upp instrumenten igen (säkerligen efter påtryckningar från skivbolaget om att de inte skulle kasta bort en så lysande start på något stort) och en ny sångare rekryterades – Olliver Twisted. Så kommer nu uppföljaren och på något sätt känns det redan på förhand som att det kommer att misslyckas och tyvärr är det också den nakna sanningen. Bandet håller på ”The Unattractive Revolution” inte alls samma höga klass på låtarna som debuten stoltserade med och mycket beror ju såklart på att Dave Leppard var en grym låtskrivare. Då hjälper det inte att bandet fått hjälp av självaste Mick Mars från MÖTLEY CRÜE med några små trötta riff. ”In The Raw”, ”Like A Sin” och ”XTC Overdrive” håller hyfsad klass men i övrigt är det mesta godkänt men trist, trist, trist! Synd att de tog död på magin. CRASHDÏET skulle helt klart fått vila i frid och få blivit något som alla pratade om.

CRAZY LIXX ”Loud Minority” (Swedmetal/Sound Pollution) – CD

Den svenska glam och sleaze scenen blommar som aldrig förr. Nya akter ploppar upp både här och var och trots att CRAZY LIXX rör sig i det övre skiktet så är jag lite orolig för att denna scen kommer att dö ut lika fort som den kom igen. Den Malmöbaserade akten som nu hållit på i snart sex år har på debuten ”Loud Minority” knåpat ihop en bunt bra låtar och jag är helt övertygad om att de kommer att gå hem i sleaze-stugorna runt om i landet. Själv är jag ingen mega-fan av genren men kan ändock inte låta bli att dras med av bandets musik. Så bara det i sig måste ju ses som ett bra betyg. Själv håller jag fortfarande LOUD N´ NASTY som det bästa inom genren från vårat avlånga land.

DIVERSE ARTISTER “The Unholy Alliance Chapter II – Preaching To The Perverted” (American/SonyBMG) – DVD

SLAYERs egna rullande festival ges precis som sina konkurrenter (OZZFEST (OZZY) , GIGANTOUR (MEGADETH) , FAMILY VALUES (KORN)) ut på dvd. Förutom huvudbandet själva som står för tio av spåren, så innehåller dvdn även tre spår med MASTODON, två med CHILDREN OF BODOM och ett vardera med LAMB OF GOD och THIN EYES BLEED. Det är med andra ord en stor och osalig blandning av låtar och stilar. Allt är snyggt paketerat med små intervjuer med bandmedlemmarna innan deras framträdanden. Ganska ordinärt men ack så trevligt. Roligast är att se fylle intervjuerna med MASTODON och SLAYER ihop. Hanneman har det inte lätt han. En dvd-utgåva som minsann passar riktigt fint till en stund i tv-soffan även om jag hade önskat mer material med de andra banden också och inte enbart SLAYER.

DROWNING POOL ”Full Circle” (Eleven Seven/Bonnier Amigo) – CD

Amerikanska DROWNING POOL var det riktigt länge sedan jag hörde, tror då att de hade en annan sångare som jag vill minnas dog. Vet dock att jag tyckte detta numetalband var riktigt bra. När jag nu hör nya ”Full Circle” slås jag omgående av hur bra de fortfarande är. Hårt och tungt och med fruktansvärt sköna melodier plus en stålman till sångare bakom mikrofonen. Jag slås gång på gång över de grymt sköna vibbarna man får från nittiotalets grungevåg och då främst ALICE IN CHAINS som den stora influensen. Lyssna t.ex. på ”Shame” utan att tänka på Layne Staley och co., det går bara inte. När jag hör ”Full Circle” bannar jag mig själv för att jag valde bort bandet i somras på Graspop Festivalen nere i Belgien till förmån för något annat band – detta lär ju ha varit hur bra som helst live.

ENGEL ”Absolute Design” (SPV/Border) – CD

Ett av 2007års mest hypade band var göteborgska ENGEL med Niclas Engelin (ex. GARDENIAN, IN FLAMES, PASSENGER) i spetsen. Med Marcus Sunesson (ex. CROWN), Mojjo (tidigare LORD BELIAL, RUNEMAGICK) och Michael Håkansson (PROJECT HATE, ex. EVERGREY) i sättningen kan man också förstå att bandet blivit uppsnackade såväl i press som bland branschfolk. Dock har jag haft möjlighet att både höra och se bandet på ett hyfsat tidigt stadium och jag kan lugnt påstå att de aldrig nått upp till förhandssnacket. Skall man vara ärlig så är det bara ännu en ny version av vad som redan kommer från Göteborg. Som en ny mix av just IN FLAMES och PASSENGER. Originellt? Nej verkligen inte! Fräscht? Jo hyfsat. Bandet har säkert kvalitéer att slå stort, själv ställer jag mig frågande hur vida de spelar något de vill eller om de rent av spelar något som de tror att publiken vill ha? Stundvis är det dock bra drag och då skiter jag i vilket.

EVILE ”Enter The Grave” (Earache/Sound Pollution) – CD

Englands stora hopp inom den nya vågen av thrashband lever verkligen upp till förväntningarna på sitt debutalbum ”Enter The Grave”. Hur vida det faktum att de spelat in med Flemming Rasmussen (låg bakom METALLICAs storverk ”Ride The Lightning” och ”Master Of Puppets”) påverkat soundet låter jag vara osagt, men nog fasen låter de precis som de gamla hederliga åttiotals ikonerna gjorde. De låter inte enbart som METALLICA utan en god mix av nämnda akt och andra storheter så som OVERKILL, EXODUS, ANTHRAX m.fl. Helt klart låter EVILE mer amerikanska än tyska för att ge en fingervisning om hur thrashmetaltonerna låter. ”Enter The Grave” står sig helt klart riktigt bra bland de nya thrashplattor som släpps idag. Thrashen har fått sig en riktig återkomst till metalhimlen och jag är helt klart en av dem som tycker att det är bra.

FACESHIFT ”Reconcile” (Black Lodge/Sound Pollution) – CD

Att man ändras med åren är ingen nyhet. Att en gång ha lirat deathmetal, hålla på med en ny skiva och känna att, fan detta är inte vi! Detta hände Stockholmska dödsmetallarna ETERNAL OATH i fjol. Sagt och gjort, bandet lades ner och omgående tog ett nytt band form och som fick namnet FACESHIFT. Jag är och var en stor fan av ETERNAL OATH, mycket tackvare att de hade drag av gothmetal i sig. Nu har detta vidareutvecklats och i FACESHIFT hörs stora drag av gothmetal och inte minst mina husgudar PARADISE LOST. Det enda som skiljer sig riktigt åt är sången. Här sjunger Timo Hovinen och han har också han en bra pipa även om den kanske är lite för mycket ”vanlig hårdrock” för att jag skall gilla den fullt ut. Lite mer Nick Holmes vemod hade inte skadat. Dock har FACESHIFT knåpat ihop en riktigt, riktigt intressant debutskiva som helt klart ger mersmak med sitt stabila hantverk av starka låtar.

FREEVIL ”Freevil Burning” (Nastified/Megarock) – CD

Man kan se FREEVIL som en fortsättning på DENATA, där både gitarristen Tomas Andersson och bassisten Roger Blomberg lirade. När de bildade FREEVIL rekryterade de snabbt Mique Flesh (tidigare i WITCHERY, SEANCE) på både trummor och sång och magi bildades omgående. Ut ur askan rök någon slags blackmetal uppfräschad med härliga thrashmetaltoner och konstigt nog känns den både originell och riktigt vass. Gillar skarpt den väsiga blackmetal rösten till toner som för tankarna till både DIMMU BORGIR, THE HAUNTED och IRON MAIDEN! Det låter både åttio, nittio och tvåtusental om denna riktigt tuffa platta, som dessutom verkligen visar sig vara en riktig överraskning i stereon.

GAMMA RAY ”Land Of The Free II” (SPV/Border) – CD

HELLOWEENs gamle gitarrist Kai Hansen vet hur man stjäl! Han stjäl inte bara från sitt forna band utan norpar lite här och var. Lite från HAMMERFALL och THIN LIZZY (”Leaving Hell”), ytterligare lite från ACCEPT (”Empress”), mycket från JUDAS PRIEST (nästan i varenda låt) och på nya plattan extremt mycket från IRON MAIDEN (överallt!), men han kommer alltid undan med det – för han hymlar inte om sina influenser.

Att göra en del två till en minst sagt lyckad skiva tolv år efter är aldrig lätt men även detta lyckas herr Hansen med. Det som gör en mest glad är det faktum att bandet gör en just GLAD! När man lyssnar på GAMMA RAY får man alltid ett glatt leende på läpparna och det skall tilldelas Kai, han vet hur man utstrålar spelglädje inte enbart på en scen utan även genom låtmaterialet. Få förunnat. ”Land Of The Free II” är ett extremt säkert kort för alla som älskar sin metal som den var på åttiotalet. Kalla det powermetal, kalla det heavy metal – skitsamma, i min bok är det viktigast att de lyckas med det de gör och det gör definitivt GAMMA RAY. Riktigt nära fullpott.

HARDCORE SUPERSTAR ”Dreamin´ In A Cascet” (Gain/SonyBMG) – CD

Göteborgarna som blandar stenhård hårdrock med sleaze-sång känner alla till vid det här laget. På sist skiva reste de sig upp på nio och kom tillbaka med besked. Med nya ”Dreamin´ In A Cascet” är de här för att bevisa att det inte var en engångshändelse, ett lyckokast som gick hem eller vad man nu vill kalla det. Nej, på nya plattan har de verkligen gått in för att skriva blyhårda låtar med tuffa refränger som sätter sig efter första lyssningen. Skivan är till bredden fylld av låtar som alla talar sitt tydliga språk – jävlas inte med oss! Och de lyckas faktiskt ro hem spelet än en gång. För man slås verkligen omgående av skivan, även om den med tiden sätter sig än mer. Tror att produktionen gjort sitt också, för tyngre och tuffare produktion var det länge sedan man hörde komma från vårat avlånga land. Lyssna på skivan från start till mål och låt dig förföras. Bäst? Titelspåret såklart!

HELLOWEEN ”Gambling With The Devil” (SPV/Border) – CD

Tyska powermetallens flaggskepp HELLOWEEN levererar alltid och trots att flera av deras nyare plattor har varit allt annat än jämna så har de alltid hållit sig på rätt sida på betygskalan. De har aldrig under tre i betyg och är alltid mer än okej. Därför är det med ren skär glädje jag låter nya ”Gambling With The Devil” dundra ut ur högtalarna. Detta är helt klart det bästa verk bandet skapat sedan ”The Dark Ride” och helt klart ett av de bästa verken med Andi Deris bakom mikrofonen. Låtar som ”The Bells Of The 7 Hells”, ”I.M.E.”, ”Paint A New World” och “Kill It” är alla spår av allra högsta klass. När sedan övriga låtar nästan håller samma höga klass, så kan man inte kalla skivan för annat än en blivande klassiker. Detta kommer de definitivt få mycket svårt att toppa nästa gång! Styrkebesked om att den klassiska metallen är långt ifrån död år 2007.

KENT “Tillbaka Till Samtiden” (RCA/SonyBMG) – CD

Vad fan är nu detta tänker ni? KENT i Slave To Metal? Japp, vad fan, skall man vara ärlig så lär ju detta med säkerhet vara Sveriges största goth band. Inte metal, men trots allt goth. Och de är banne mig riktigt bra också. Nya plattan ”Tillbaka Till Samtiden” lär ju inte göra någon KENT fan besviken. Själv är jag smått lyrisk, då bandet är än mer svårmodiga än tidigare. ”Columbus”, ”Ingenting”, ”Berlin”… ja listan kan göras hur lång som helst över suveräna låtar. Att plattan också tog tid att ta till sig, ser jag också som ett gott tecken – den lär med andra ord hålla med åren. Jocke Berg och co. har verkligen gjort det igen och de är hjärtligt välkomna tillbaka till Slave To Metal i framtiden.

LED ZEPPELIN ”Mothership” (Atlantic/Warner) – SAMLING 2 CD

“Mothership” är ännu en av alla dessa samlingar med hårdrockens största – LED ZEPPELIN. De tjugofyra spåren fördelade på två skivor ger också lyssnaren det bästa och mest klassiska bandet gjorde. Här finns allt ifrån ”Dazed and Confused” och ”Whole Lotta Love” till ”Kashmir” och ”Stairway To Heaven”. Allt snyggt förpackat med en läcker booklet. Skulle kunna finnas hur mycket som helst att skriva om Englands storheter LED ZEPPELIN – speciellt nu när det ryktas om att de skall ut på vägarna igen med bortgångne originaltrummisen John Bonhams son Jason bakom trumsetet. Istället konstaterar vi lugnt att ”Mothership” är den ultimata samlingen såväl för den inbitne som för den o insatte musikälskaren.

LED ZEPPELIN ”The Song Remains The Same” (Atlantic/Warener) – 2 CD

Här återsläpps också den live konsert bandet framförde på konsert filmen “The Song Remains The Same” – en tre kvällars inspelning ifrån Madison Square Garden i juli 1973. Denna utgåva innehåller hela sex låtar som inte fanns med på originalutgåvan och borde således leda till köp även hos de vanliga fansen. Vill man ha sitt Zeppelin live så är detta den ultimata utgåvan, femton låtar med ett LED ZEPPELIN i högform. Grymt ljud och snygg förpackning borgar även det till ett givet köp. Bara att hosta upp med slantarna och rocka loss till en klassisk konsert.

MEGADETH ”Warchest” (Capitol/EMI) – 4 CD 1 DVD BOX

Enligt mig det bästa thrashband som funnits, MEGADETH, släpper här en gigantisk box och visst är det mesta släppt sedan tidigare. Men här finns även en del tidigare outgivna livespår plus demo låtar som inte inkluderades på återutgåvorna som släpptes för några år sedan. Även en hel livekonsert från London 1990 finns med som en separat cd och en annan konsert från London 1992 finns med att beskåda på en dvd – kul. Vet att det alltid klagas över att MEGADETH skulle vara ett tråkigt liveband, själv gillar jag när de står i jeans och kör sin snabba thrash rätt upp och ner. Vill inte ha Dave Mustaine eller någon av de övriga hoppandes omkring. Det är thrash av arbetarklassen och den skall framföras rakt och ärligt. Denna spelning från 1992 är riktigt kul att se på – den klassiska sättningen i toppen av sin karriär! De övriga tre skivorna kan man se som best of skivor (förutom redan nämnda demo plus livespår som finns inkluderade här och var) och roligast av allt är att de sträcker sig från starten ända fram till senaste släppet. Med andra ord grejer som är släppta på andra bolag än Capitol – bra initiativ. Snygg booklet och snygg box precis som väntat. Dock betingar den ett för högt pris – över sexhundra spänn är på tok för högt. Kommer man över den för tre, fyra hundra är den given i samlingen!

MONSTER MAGNET ”4-Way Diablo” (SPV/Border) – CD

Dave Wyndorf vet onekligen hur hans MONSTER MAGNET skall låta och som sig bör så låter det mesta som det brukar på nya given “4-Way Diablo”, dock har Dave ruffat till soundet ibland och här och var hörs tydliga influenser av klassisk svensk garagerock (läs: tidiga HELLACOPTERS och BACKYARD BABIES). Ingen hemlighet då man vet att herr Wyndorf alltid varit längst fram i hyllningskörerna av detta nordiska fenomen. Till en början blir detta därför en ganska svår platta att ta till sig, men den tar sig med tiden. Tyvärr blixtrar det till allt för sällan – inledande titelspåret är en klassisk MM dänga, ”Blow Your Mind” är underbart fräsig, ROLLING STONES covern ”2000 Lightyears From Home” riktigt cool och det avslutande orgelstycket ”Little Bag Of Gloom” lika vågad som lyckad. Tyvärr är dock blixtarna som sagt denna gång inte riktigt lika vassa – istället för totalt åskväder med saftiga nedslag blir det mest menlösa kornblixtar på himlen. Med den gedigna katalog amerikanarna besitter har man rätt att kräva mer av MONSTER MAGNET.

NATION BEYOND ”The Aftermath Odyssey” (Burning Star Records/ Sound Pollution) – CD

Att jämföra sin skapelse med verk som “Operation: Mindcrime” (QUEENSRYCHE), “Dead Winter Dead” (SAVATAGE) och “Hollowed Be Thy Name” (MOB RULES) sätter omedelbart ribban oerhört högt (och borde kanske egentligen straffas). Men detta är just vad svenska NATION BEYOND gör med sitt förstlingsverk ”The Aftermath Odyssey” som precis som nämnda album är ett konceptverk. Bakom denna sextett står Jonas Karlgren (DEBASE) och Joakim Hedestedt (FACE DOWN) och de båda grabbarna har ju en hel del erfarenhet. Det som är extra kul med denna debut är att trots att ribban som sagt är satt i topp så lyckas grabbarna ro hem det hela och debuten låter faktiskt en hel del som just de tre tidigare nämnda banden. Progressivt fast inte överdrivet och den stora ledstjärnan verkar ha varit att skapa intressant klassisk metal som den lät på åttiotalet och dessutom signerat med grymt bra sång vilket de också lyckats med!

NIFELHEIM ”Envoy Of Lucifer” (Regain/Border) – CD

Kan inte annat än att bli oerhört landsortspatriotisk när jag skall recensera ett nytt vax med Dals Långeds brödernas blackmetalpluton NIFELHEIM. Pelle och Erik sneglar definitivt inte på något gjort efter säg typ 1984. Här är det gammal och skiten metal som gäller (vill inte kalla det black ens, det är nästan bara skiten metal) i samma spår som VENOM och BATHORY en gång i tiden lirade. Nya skivan är också det klart bästa de släppt sedan den grymma själbetitlade debutplattan från 1995. Snabba och härliga låtar som sätter sig. Helt ärligt så är NIFELHEIM bland det bästa som finns i dagsläget inom den brutalaste genren. Att det tog hela sju år att få ur sig en ny skiva är något jag kan leva med så länge det håller så här hög klass. ”Infernal Flame Of Destruction”, ”Gates Of Damnation” eller IRON MAIDEN passningen ”No More Life” är alla låtar av hög rang. När man lyssnar på ”Envoy Of Lucifer” vill man genast slänga upp djävulstecknet i luften och vråla – det bästa betyg man kan få.

PAIN PRINCIPLE ”Waiting For The Flies” (Blind Prophecy/Sound Pollution) – CD

Orlando kvartetten PAIN PRINCIPLE har trots att de hållit på i femton år bara hunnit fram till platta nummer tre i katalogen. På nya studiogiven ”Waiting For The Flies” hörs influenser från såväl PANTERA som HATEBREED och just kombinationen brutal och stenhård metal uppblandad med rena hardcore riff verkar vara något som bandet gillar. Måste också medge att plattan har en tendens att dra med lyssnaren. För trots att det inte är det minsta originellt (glömde nästan säga att de givna dödsinfluenserna finns där) så skulle detta helt klart kunna vara ett band som lirar i samma division som t.ex. LAMB OF GOD eller CHIMAIRA. Jag hoppas verkligen att jag får chans att se PAIN PRINCIPLE live i framtiden någon gång, sådana här band brukar vara hur bra som helst live.

PEARL JAM ”Immagine In Cornice” (Warner) –DVD

Ett av de bästa banden som grungevågen förde fram i början av nittiotalet var PEARL JAM (också det enda som överlevt på riktigt sedan dess). Tycker personligen att bandet fått sig en uppsving i och med de senaste releaserna och att det nu släpps en dvd känns helt naturligt. Filmen är inspelad under de fem spelningar bandet gjorde i Italien under Europaturnén hösten 2006 och konsertupptagningar varvas med diverse dokumentärinspelade bitar. Filmen visar upp ett mångfasetterat band som inte tar sin rockstjärnestatus på allt för stort allvar. Trots det är de grymt seriösa (kanske just därför) och under filmens gång får man se allt ifrån när sångaren Eddie Vedder bestämmer en setlist en halvtimma innan spelning till att Eddie och gitarristen Mike McCready sitter ute på en arena och jammar under dagens slötimmar innan gig. Vackra bilder till skön musik - ”Immagine In Cornice” är så mycket mer än en vanlig musikdvd. Kanske rent av det bästa jag sett i musik dvd väg någonsin.

PEST ”Rest In Morbid Darkness” (Season Of Mist/Sound Pollution) – CD

Denna blackmetalduo bildades redan 1997 och de svenska grabbarna har nu hunnit med några skivor. Det talas mer om mer om dessa killar som några slags arvtagare till WATAIN och NIFELHEIM men båda de banden har enligt mig betydligt mer etsande låtar. PEST är absolut bra, men spöar inte nämnda band på några som helst plan. ”Rest In Morbid Darkness” är helt klart ett lyssningsvärt album men de riktiga topparna saknas. Lär dock gå hem som smör i solsken i de riktiga underground blackmetalkretsarna. Själv är jag ingen renodlad fan av den mörkaste hårdrocken men dras stundvis med ändå – även det ett gott tecken. 

QUEEN ”Rock Montreal” (Capitol/EMI) – 2 CD

Den 24:e och 25:e november 1981 (exakt på dagen tio år innan sångaren Freddie Mercury tragiskt gick bort) stod QUEEN på Montreal Forums scen och gav publiken över en och en halv timme av skön rock. Här är det bästa från spelningarna utgivna för cd format och jävlar vad det svänger. En av rockens giganter ger allt och lite till. Det är bara till att sträcklyssna och man blir bara så fylld av värme i sitt hjärta över att höra Freddie ge järnet att man blir alldeles tårfylld i sina ögon. Dock tror jag att DVDn lär vara en större visuell upplevelse. Liveskivor kan ha sin charm, men när man får se det hela blir det ofta ännu bättre, det lär ju säga en hel del då detta redan är klart suveränt. Ljudbilden är klockren och det känns verkligen som att man upplever det där och då, Köp!

QUEENSRYCHE ”Sign Of The Times – Best Of Queensrÿche” (Capitol/EMI) – SAMLING 2 CD

Seattles finest släpper nu en ny samling. CD ett innehåller ett standardurval av riktiga klassiker såsom ”Queen Of The Reich”, ”Eyes Of A Stranger”, ”Walk In The Shadows”, ”Jet City Woman” etc. etc. Hyfsad som best of även om vissa låtval helt klart kan diskuteras. CD två är dock desto roligare, här har man samlat ovanliga spår och då inte minst tre låtar som är tagna från MYTHs original demo. MYTH var förlagan till det som senare blev QUEENSRYCHE och det är kul att höra en yngre Geoff Tate ta sig an nummer som senare hamnade i QUEENSRYCHE. Som samlingsutgåva funkar denna platta sådär. Tror att den oinvigde istället bör ta sig an ”Operation: Mindcrime” eller ”Empire” direkt istället. Men för den inbitne finns här mycket mumma för själen. Jag är helt klart nöjd!

QUEENSRYCHE ”Take Cover” (Rhino/Warner) – CD

Många har nog en föreställning i sina huvuden om att ett hårdrocksband som QUEENSRYCHE skulle ha sina rötter inom hårdrocken. Men precis som alla äldre band så har QUEENSRYCHE sina band någon helt annanstans. Enda spår på denna coverplatta som har med hårdrock att göra är BLACK SABBATHs ”Neon Knights” och den är det såklart bandets senaste gitarristtillskott Mike Stone som har valt ut och således skrivit några rader om. I övrigt är det snarare band som PINK FLOYD, U2, QUEEN, POLICE och Peter Gabriel m.fl. som får sig sina hyllningar. Det är också just det faktum som gör skivan så bra, älskar verkligen när ”hårdrocksband” gör nya versioner av låtar som rör sig inom en annan genre och för melodiska mästare som QUEENSRYCHE känns det verkligen naturligt att en låt som ”Innuendo” avverkas istället för, låt oss säga ”The Trooper”. Härlig coverplatta som egentligen borde få ett högre betyg, men det handlar trots allt om en platta covers – som kanske egentligen skulle göra sig bättre i en box eller nåt istället för som ett eget släpp.

SCARPOINT ”The Silence We Deserve” (Blind Prophecy/Sound Pollution) – CD

När man ser att Stockholmska SCARPOINT spelat in sin debutplatta med Daniel Bergstrand (MESHUGGAH, IN FLAMES) bakom spakarna i hans studio Dug Out, så vet man genast att produktionen skall vara stenhård. Tyvärr blir deras brutala metal (som ligger någonstans mellan MESHUGGAH och DUSKFALL) stundvis alldeles för brutal, det blir för mycket meckande och känslan blir att det meckas mest för meckandes skull inte för att det någonstans skall tjäna ett syfte. Hade SCARPOINT satsat på att gå mer för knock tror jag att jag hade älskat detta skoningslöst – nu blir SCARPOINT definitivt bara ett brutalband i mängden, trots att deras framtidsskådande deathmetal inte alls är helt oäven. För min del hade de gärna fått dra ner på dödselementen och satsat på den FEAR FACTORY tuggande brutalmetallen mer. Sångaren Henrik Englund har helt klart en röst som borde utnyttjas ännu mer – starka vokala insatser.

SCORPIONS ”Live At Wacken Open Air 2006 – A Night To Remember, A Journey Through Time” (RCA/SonyBMG) – DVD

De gamla rävarna i SCORPIONS får chansen att spela ett specialgig på hemmaplan och dessutom på landets mest anrika metalfestival – klart det skall filmas! När gamla medlemmar som gitarristen tillika Rudolf Schenkers broder Michael plus flummet Uli Jon Roth dyker upp tillsammans med forne trummisen Herman Rarebell så känns det fullt naturligt att det förevigas. Även Michaels son Tyson gästar som gitarrist på en låt. Gamla örhängen avhandlas på löpande band och det är lätt att bli nostalgisk över låtar som ”The Zoo”, ”Coast To Coast” eller ”Coming Home” men man kan inte undgå att Klaus Meines magiska röst blivit svagare med åren och stundvis bara låter sådär. Dessutom tycker jag att det är synd att inget extra material inkluderats. Varför inte inkludera en dokumentär om hela spektaklet och de tillfälligt hemvändande medlemmarna? Det sänker betyget en aning.

SEETHER ”Finding Beauty In Negative Spaces” (Wind-Up/SonyBMG) – CD

Amerikanska SEETHER följer på sin tredje platta upp den välupptrampade stig de redan skapat med deras två föregångare som båda sålt guld hemma i staterna. Det handlar om grunge gjord på tvåtusentalet och som vanligt är det ren kvalitet vi snackar om. Att bandet rönt stora framgångar med deras tidigare, helt klart suveräna, album är inte svårt att förstå. Bandet kan lugnt sammanfattas som en akt som tar låtskrivandet på fullaste allvar. Låtarna håller alltid högsta klass, framförandet är suveränt och Shaun Morgan sjunger som en konung. SEETHER borde tilltala fans av såväl PEARL JAM som NICKELBACK. Radiovänlig rock när den är som allra bäst – i mina öron, härlig grunge gjord femton år efter att det begav sig.

TARJA ”My Winter Storm” (Universal) – CD

När finska NIGHTWISH sparkade sångerskan Tarja Turunen var det många som trodde att bandet var slut och att Tarja skulle klara sig bättre på egen hand. Nu har vi facit i hand. NIGHTWISH har ny sångerska och röner nya stora framgångar med ett nytt stabilt album och hur går det då för Tarja? Jo vars, hyfsat. Hon går inte direkt på knock och viker sig inte heller för vad fansen säkert helst skulle vilja höra. För ”My Winter Storm” är istället för tröstlös metal fylld med musik som kan ses som en blandning av filmmusik och opera. I mina öron inte allt för upphetsande. När jag först fick ett par låtar att förhandslyssna på tyckte jag att det lät riktigt vasst, men som helt album håller det inte hela vägen. NIGHTWISH tog med andra ord hem första ronden. Bästa låt – WITHIN TEMPTATION doftande ”Lost Northern Star”.

THE HIVES ”The Black And White Album” (A&M/Universal) – CD

Att svenska THE HIVES är giganter inom den inhemska rockscenen är det nog ingen som tvistar om. Och de har verkligen ett rykte att leva upp till – de är våra egna rockstars! Vad gör man då? Jo man ber skivbolaget punga ut med riktigt mycket pengar till en svindyr jorden runt inspelning och bränna så mycket pengar det går från en döende bransch. Bl.a. har de jobbat med Pharrell Williams.  Om det var väl värt de surt förvärvade slantarna. Jajamensan, det råder det ingen som helst tvekan om. Nya ”The Black And White Album” lever verkligen upp till det man alltid önskat att THE HIVES skall vara. Hårt och skramligt rockande fast med en fin produktion till låtarna. För det är just det som gör nya plattan till en solklar vinnare. Starka och etsande låtar fast fint paketerade. ”Try It Again” och ”Hey Little World” lär definitivt övertyga tvivlarna. Härligt uppiggande platta.

THE PROJECT HATE ”In Hora Mortis Nostrae” (StormVox/Playground) – CD

Att den svenska Hollywoodskådisen Peter Stormare som är uttalat kristen signar svenska deathmetal/techno stridsmaskinen THE PROJECT HATE som första band till sin nystartade label må ses som en av de största musikaliska gåtorna på senare år. Dock förstår man Peter – THE PROJECT HATE har trots allt alltid stått för kvalitet och det är något som skall premieras. Lord K vet vad han pysslar med och än en gång har han tillsammans med sina sångfåglar Jörgen Sandström och Jonna Enckell fått till ännu en satanisk blandning av sköna blipp blopp toner tillsammans med avgrundsvrål som hämtade från helvetet. Det som gör att man rycks med till bandets musik är blandning av just förförisk skönhet och makaber ond bråd död. Att det svenska all-star bandet snart kan ses som ledande inom hela genren känns på alla sätt naturligt. Som ett GRAVE, UNLEASHED eller ENTOMBED fast tillpiffat med skön krydda.

VADER ”And Blood Was Shed In Warsaw” (Metal Mind/Border) – DVD

Alla som en gång sett en dvd utgiven av Metal Mind Productions vet vad de får. Samma denna gång, en konsert inspelad på deras Metal Mania festival, traditionsenlig intervju (även om den här nu är bättre än vanligt eftersom den är gjord på polska eftersom bandet är inhemskt och på så vis blir mer avslappnad), några videos och lite annat smått och gott. Dock tycker jag denna gång att Metal Mind har lyckas släppa en dvd med något intressant band (händer inte allt för ofta) och VADERs spelning är faktiskt riktigt sevärd. Dödsmetall när den är som bäst. Peter, Mauser, Novy och Daray gör riktigt bra ifrån sig. Sevärt.

VICIOUS ART ”Pick Up This Sick Child” (Mighty Music/Sound Pollution) – CD

Jörgen Sandström (ex. ENTOMBED, GRAVE m.fl.) är med på plattan recenserad en bit här ovan (THE PROJECT HATE). Det är dock ingen tillfällighet att han även lirar i VICIOUS ART, han vet hur man rör sig i det översta skiktet av dödsband – det har han alltid haft känsla för! Redan på VICIOUS ARTs debut anade man stordåd. Det var en grym platta till bredden fylld av härlig klassisk dödsmetall. Uppföljaren är inte sämre den. Gillar man andra svenska dödsband som GRAVE, UNLEASHED, VOMITORY, DISMEMBER och ENTOMBED lär man definitivt älska VICIOUS ART. De spelar klassisk deathmetal så som den är tänkt att spelas och tar inte grabbarna ytterligare ett kliv upp i karriären i och med ”Pick Up This Sick Child” så skall jag minsann äta upp skiv-fan. Det som är bäst med VICIOUS ART är att de besitter en grym growlare i Jocke Widfeldt, han höjer helt klart upplevelsen.

ÅTERUTGIVNINGAR (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

DIVERSE ARTISTER “Old Skoöl Of Rock” (Universal) – 2 CD/DVD

När man slänger ihop en samling skall man tänka sig noga för. Vad vill man nå för målgrupp? Vad vill man uppnå med samlingen? Skall man finna nya fans? Eller skall man rent av fånga upp gamla? Skall man måla in sig i ett hörn eller löpa hela linan ut? Många frågor att besvara och jag vet inte riktigt hur bolaget tänkt i detta fall. Här trängs klassiskt stora akter som JUDAS PRIEST, KISS, BLACK SABBATH, SCORPIONS, MÖTLEY CRÜE och MOTÖRHEAD tillsammans med mindre slående akter såsom THUNDER, GUN, EXTREME, TESLA, HEART, VAIN och RATT. Här finns även otippade kort såsom redan nämnda, men även CINDERELLA, GREAT WHITE, UGLY KID JOE och THERAPHY?. Solklara val som Alice Cooper´s ”Poison” och EUROPEs ”The Final Countdown”. Splittrad så in och i helsike med andra ord. Först och främst är kanske blandningen för stor, sen så kan man ju fråga sig om hur man gör en fulländad hårdrocksplatta utan vare sig AC/DC, IRON MAIDEN eller METALLICA? Varför välja solklara låtar med vissa band (då redan de uttjatade med de stora banden) och mer otippade med andra? Mig funkar skivan bra för, mycket tackvare min extremt breda smak, men som någon typ av hårdrocksintroduktion är jag mycket tveksam. Bakläxa!

MICK JAGGER ”The Very Best Of” (Atlantic/Warner) – CD

ROLLING STONES frontman har onekligen en mycket tuff och säregen rockröst. Den är hans instrument och han vet verkligen hur man pumpar ur sig skönt rockande toner som om de kommer som andetag. Mick Jagger är kung! Vi kan slå fast det här och nu! Solo har han aldrig heller gjort bort sig. När man hör samlingen med det bästa av vad han skapat solo kan man lugnt än en gång slå fast det. Lyssna t.ex. på hårt rockande ”God Gave Me Everything” som han skrev tillsammans med Lenny Kravitz eller odödliga ”Dancing In The Street” som han framför med David Bowie. Mest överraskad blir man dock av att han lyckats gömma en sådan dunderhit som ”Charmed Life” ända tills denna samling. En tidigare outgiven låt som inte hade gjort bort sig i ROLLING STONES – den hade Keith Richards gett bort en arm för att få ha skrivit. Nu är det dock sångaren själv som står som kompositör och det unnar man honom. Cool samling med en cool rocklegend! Köp!

RECENSIONER november 07 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

AEON “Rise To Dominate” (Metal Blade/Border) – CD

Svenska AEON har redan nått stora framgångar med sin musik. Att bli handplockade av CANNIBAL CORPSE för att agera förband är få förunnat och ett stort tecken på att där finns kvalitéer. Såg dem dessutom på den turnén och måste säga att dem även övertygade undertecknad med sin blytunga och snabba dödsmetall. Kanske är de rent av bland det intressantaste som kommit i ren dödsmetallväg från vårat avlånga land sedan VOMITORY. Inte minst är det dem klockrena growlpartierna som etsar sig fast. Att man sedan skrivit en bunt låtar som bygger på kvalitet istället för kvantitet gör ju inte direkt att aktierna sjunker. AEON kommer definitivt att ha goda chanser att konkurrera med de tre stora ( CANNIBAL CORPSE, MORBID ANGEL, DEICIDE) inom en mycket snar framtid. Tror definitivt att bandet kommer få samma genombrott som typ NILE och BEHEMOTH fått på senare år. Gott mos med andra ord!

ALTER BRIDGE “Blackbird” (Universal) – CD

PEARL JAM influerade CREED nådde otroliga höjder runt om på hela jordklotet. ALTER BRIDGE är dess naturliga efterföljare då bandet består av samma medlemmar utom att sångaren är utbytt. Har faktiskt inte hört amerikanarnas debut men kan ändock påstå att ALTER BRIDGE inte alls låter likadana som sitt tidigare band. På deras andra platta bjuder de istället in till ganska schysst och riktigt tung rock. Sången och den driviga gitarren är onekligen bandets vinnande varumärke. Vet hur mycket folk vill hata sådan här standard rockradio hårdrock, men jag kan trots allt inte klanka ner den. I synnerhet inte när den besitter ett starkt låtmaterial och där har bandet verkligen inte fuskat. De vinner starkt på att låtarna sticker ut var för sig och de kommer onekligen kunna plocka ut en del hitsinglar från denna platta utan att behöva anstränga sig något större. På något vis kan jag med åren uppskatta att det fortfarande finns band som gärna står och stampar i början på nittiotalet då inte minst Seattle överöste världen med hård och härlig rock!

AS I LAY DYING ”An Ocean Between Us” (Metal Blade/Border) – CD

Amerikanska AS I LAY DYING spelar det man i folkmun kallar för amerikansk nythrash. Ni vet sådant som KILLSWITCH ENGAGE, TRIVIUM m.fl. spelar. Stenhårda verser som övergår i stillsamma refränger där skönsången får göra talan. Mycket känslor blandas friskt. Kärlek, hat, sorg och ilska väller ur högtalarna och jag fullkomligt älskar det. ”An Ocean Between Us” lyckas väga upp det hela med riff och melodier på ett mycket föredömligt sätt. Både CHIMAIRA och SOILWORK ploppar upp i mina tankar och det får ses som ett mycket gott betyg och dessutom som en ren kvalitetsstämpel. Att AS I LAY DYING känns lättflörtade ser jag som en stor fördel, jag älskar musik där man snabbt dras med in i någon slags allsång trots att det handlar om hård musik – i detta fall thrash/deathmetal. Titelspåret är en så eggande låt att man blir gråtfärdig av glädje – sådant gillar jag skarpt!

AVATAR ”Schlacht” (Gain/SonyBMG) – CD

Göteborgska AVATAR börjar ta sig rejält. Redan på denna uppföljare till debuten ”Thoughts Of No Tomorrow” skönjer man en viss utveckling. Det hörs faktiskt att bandet fått sig en rejäl uppsving redan i början av sin karriär med feta turnéer och fina festivalspelningar och detta visar sig främst i den pondus och självsäkerhet bandet uppvisar på nya albumet ”Schlacht”. Musikaliskt handlar det ju om klassisk melodisk dödsmetall av typiskt Göteborgssnitt och jag tror verkligen inte att bandet vill jämföras med sina stadskollegor IN FLAMES och DARK TRANQUILLITY – med sin fulla rätt vill jag påstå! Där IN FLAMES snirklat in sig på en mer känslomässig anstormning och DARK TRANQUILLITY myllat ner sig dödsmetallen lotsar sig AVATAR istället in i thrashmetallen. Nya plattan innehåller många minnesvärda låtar och som sagt mycket p.g.a. att bandet lyser av glöd. Man riktigt känner den elektriska energin flödar ur högtalarna. Grymt starkt jobbat! Kommer bandet att fortsätta denna utveckling vad det gäller kvalitet så kommer de bli ruggigt giftiga i framtiden, tronskifte någon?

BLAZE BAYLEY ”Alive In Poland” (Metal Mind/Border) – DVD

Alla vet ju vid det här laget att Blaze huserade i IRON MAIDEN under ett antal år, till de flestas stora förtret visade det sig i efterhand. Han försvann ur bandet och Bruce kom tillbaka och jag tror få har saknat honom i den brittiska järnjungfrun. Solo däremot har han alltid gjort bra ifrån sig. Därför finns det också lite förväntningar på detta debutsläpp i dvd väg. Synd då att det är en dvd i klassisk Metal Mind anda. Ordinär konsert, filmad precis som allt annat de släpper ur sig titt som tätt och dessutom vill jag inte påstå att Blaze gör något vidare ifrån sig på scenen. Stundvis är det riktigt halvtaskigt och de gamla örhängena från hans tid i IRON MAIDEN dissekeras totalt i hans bandmedlemmars händer. Den femton låtar långa konserten tänder aldrig riktigt till utan håller sig mest i ”bättre än godkänt” mått. Däremot är intervjun med honom riktigt intressant att beskåda. I övrigt ett fotogalleri, en video och lite annat krims krams som sig bör. Tror det hade varit bättre han tagit tag i debut dvdsläppet själv. Börjar han dessutom inte bli lite småfet, den gode Blaze?

THE BIRTHDAY MASSACRE “Walking With Strangers” (Repo Records/Sound Pollution) – CD

När jag beskådade NINE INCH NAILS på Annexet i Stockholm i våras så korsades mina vägar för första gången med förbandet LADYTRON och deras stenhårda men ack så sköna synthrock berörde mig verkligen. Den kvinnliga sången satte en härlig prägel till den pumpande musiken. Och just LADYTRON är den självklara referensen som dyker upp i min skalle när jag lyssnar på THE BIRTHDAY MASSACRE. Samma pumpande synthar, liknande härligt riffande och den otroligt härligt uppfriskande sången. Dessutom har bandet haft den goda smaken att låta det hela förpackas med en klockren produktion (signerad Dave Ogilvie som bl.a. gjort MARILYN MANSON och MINISTRY) som höjer musiken ytterligare ett snäpp. Detta är synthmusik i sin bästa form och när det nämns i infobladet att den borde tilltala fans av MARILYN MANSON, NINE INCH NAILS och EVANESCENCE så kan jag faktiskt köpa det! Dessa kanadensare är något som man verkligen kan svälja som hårt rockande rocker!

DIVERSE ARTISTER ”Nuclear Blast Allstars – Out Of The Dark” (Nuclear Blast/Sound Pollution) – CD

Del ett av detta projekt för att hylla bolagets tjugoårsjubileum hette “Into The Light” och belyste den lättare typen av hårdrock. Nu är det dags för den avslutande delen, den där SOILWORKs tidigare gitarrist Peter Wichers fått tagit hand om låtfilandet. Till sin hjälp som sångare har hand bl.a. John Bush (ex- ANTHRAX), Mark Osegueda (DARK ANGEL), sin gamla bandpolare Björn Strid m.fl. Och som vanligt när det gäller sådana här projekt så blir det lite att man blandar och ger. Det finns toppar och det finns mindre eggande låtar. Till den solklara toppen hör ”Schizo” med en alltid lika vasst levererande Peter Tägtgren på sång. Men inledande ”Dysfunctional Hours” är ändå en riktigt given hitlåt. Där finner Anders Fridén sitt hem mer än vad han gör i sitt IN FLAMES, så här taggad var det många år sedan man hörde grabben. Peter Wichers visar onekligen på denna skiva att han har låtskrivarkvaliteter av hög rang. Kanske finns det rent av ett liv efter SOILWORK?

DIVINE HERESY ”Bleed The Fifth” (Roadrunner/Bonnier Amigo) – CD

FEAR FACTORYs gamle gitarrist och alter ego Dino Cazares gör här sin första riktiga skapelse efter att huvudbandet gått vidare på egna stadiga ben. Hur det låter? Jo som ett mer dödsmetallinriktat FEAR FACTORY. Trummisen Tim Yeung bidrar med sitt übertunga trumspel och sångaren Tommy Vent är hårdare än en wrestling stjärna. Tyvärr räcker det dock inte alltid att vara svinhård. När bandet stundvis drar ner på dödselementen som i refrängen på ”Failed Creation” och istället låter nyamerikansk melodisk thrash blir de istället som vassast. Men personligen tycker jag att de elementen är alldeles för få för att hålla mitt intresse på topp hela tiden. Dino kan onekligen skriva låtar, synd bara att han inte visar det oftare – han skall ju trots allt inte behöva ha en grupp klassas som ett dussinband vilket han gör med DIVINE HERESY.

FLESHCRAWL ”Structures Of Death” (Metal Blade/Border) – CD

FLESHCRAWL har härjat runt i många år nu och tyskarna har aldrig fått sig det genombrott de många gånger förtjänat med sin Stockholmsdoftande dödsmetall. Även när ”Structures Of Death” vevas i stereon slås man av hur orättvis musikbranschen kan vara ibland. Bandet kan definitivt jämföras med DISMEMBER i många avseenden. Först och främst drivs de av samma musikaliska kvaliteter och sångaren har en pipa som är grymt lik Matti Kärki´s härliga strupe. Men de har även samma problem, inga av dem verkar få den uppmärksamhet de förtjänar. För även om FLESHCRAWL lirar arslet av det mesta så finns där samtidigt en slags anonymitet (vilket väldigt många dödsmetallband lider av) och jag tror även att denna sjuhundrafemtioelfte gång bandet lirar in en platta inte kommer att ändra på karriärstegen. Tyvärr.

FOO FIGHTERS ”Echoes, Silence, Patience & Grace” (RCA/SonyBMG) – CD

Dave Grohl har alltid gjort mig förundrad. Var aldrig överförtjust i NIRVANA, men hans mycket lyckade projekt PROBOT har jag grym respekt för. FOO FIGHTERS har däremot alltid gjort mig splittrad, de har gjort en hel del bra men också en hel del som inte berört mig det minsta. Just därför har jag alltid förpassat bandet till högen av dussinband. När nu nya skivan landade i brevlådan väcktes omedelbart samma känslor. Men jag ville ge skivan en ärlig chans och slängde i den i min mp3 spelare och har sedan låtit den rotera i en oändlighet och nu vill den absolut inte ur den. Skivan har växt till sig rejält och FOO FIGHTERS bevisar verkligen att de inte är ett dussinband. ”Let It Die” (där Dave visar helt nya vokala insatser), ”Erase/Replace”, ”Stranger Things Have Happened”, ”Long Road To Ruin” och ”The Pretender” är alla bevis på att Dave tänker ta sig ur dussinträsket. Med nya ”Echoes, Silence, Patience & Grace” visar Dave Grohl att han är en av världens största låtskrivare inom den tyngre rocken och att han är här för att stanna. Nu blir det till att plocka upp de gamla vaxen och slänga in dem i mp3:an för att ge dem en ärlig chans. Det är han definitivt värd.

HELL N´ DIESEL ”Passion For Power” (Smilodon/Sound Pollution) – CD

Tillhör du kategorin som tycker att åttiotalet slutade bra och kickade igång nittiotalet på bästa möjliga sätt? När MÖTLEY CRÜE lämnade över stafettpinnen till band såsom GUNS N´ ROSES och inte minst SKID ROW. Gör du det så kommer du definitivt att älska HELL N´ DIESEL. I min bok är det speciellt sistnämnda akt som musikalisk gör sig rejält påminda, inte minst p.g.a. den mycket väl framförda skriksången. HELL N´ DIESEL kan väl inte lastas för att vara originella, men jag måste ändock påpeka att jag föredrar detta band framför CRASHDÏET som tyvärr redan börjat tappa stinget. Svenska HELL N´ DIESEL gör det riktigt bra, frågan är bara om folk fattar det. Med rätt promotion kan de med all säkerhet bli rätt stora.

HERMANO ”…Into The Exam Room” (Suburban/Sound Pollution) – CD

John Garcia (ex- KYUSS) vet hur man får musiken att svänga och det rejält. På HERMANOs nya platta kör han på som vanligt och bandet får minst sagt ökensanden att samla sig till en stor sandstorm. Bandets feta riff och skönt tillbakalutade framtoning får minst sagt lyssnaren att vaggas in i en härlig stämning. Lyssna bara på förrädiska ”Dark Horse II” – en låt som med lite mer träsk hade kunnat vara en DOWN låt. Det bästa med HERMANO är att de aldrig blir överdrivet fläskiga och hittiga utan lyckas ändå hålla lyssnaren fast vid sin skapelse. ”…Into The Exam Room” bör definitivt kollas upp utav alla som vill ha sin hårdrock tung och lagom svängig.

HIM ”Venus Doom” (Sire/Warner) - CD) – CD

Finska HIM tillhör väl inte direkt det hårdaste man kan finna på hårdrocksmarknaden, men definitivt ett av de mest kvalitativa banden ändå. Senaste plattan ”Dark Light” var riktigt, riktigt bra, men kan i efterhand sakna tyngd i låtmaterialet. Detta tar Ville Valo och hans gäng igen med råge på nya ”Venus Doom”. Låtarna är uppbyggda kring både fart och riktiga BLACK SABBATH-minnande riff. Låtar som ”Love In Cold Heart”, ”Passion´s Killing Floor” och “Bleed Well” är alla riktiga monster till låtar. Visst kan man stundvis vilja att Ville skall vråla loss rejält lite oftare (han gör det bl.a. i den förstnämnda låten), men någonstans så passar hans ljuva stämma in till detta mörker ändå. För mörk är just vad ”Venus Doom” är och själv älskar jag det, plattan kommer vara given högt upp på årslistan när det är dags för summering. Tror dock att tyngden och mörkret kan överraska en del HIM fans. Årets stora överraskning!

PRONG ”Power Of The Damager” (13th Planet/Sound Pollution) – CD

Har alltid varit svag för Tommy Victors åtaganden. Han är och förblir en gitarrist med stor pondus och dessutom kan han spotta ur sig riff som inte är av denna värld. När han var i DANZIG lirade han riktigt tungt gung, i MINISTRY fick han leva ut sina industrilustar men det är trots allt för det han gör i sin ordinarie konstellation som jag vill att han skall bli ihågkommen som. PRONG – ett band vars stora vision alltid har varit att ge ruffiga riff ihop med benhårda låtar. Bandet har snirklat sig fram genom åren och trots att de hade sin storhetstid på nittiotalet så håller bandet ännu måttet. Nya plattan ”Power Of The Damager” är en enveten skapelse som säkerligen inte lär finna några nya fans, PRONG är inte direkt lättillgängliga men oss redan fanatiska kommer den definitivt att stilla hungern på. PRONG är så stenhårda så att de gör ont i hela kroppen efter att man lyssnat på dem, försök själv att lyssna på en låt som ”No Justice” utan att röra på nacken. Tommy Victor är en grymt underskattad gitarrist och sångare i ett grymt underskattat band. Tyvärr kommer dock inte ”Power Of The Damager” att ändra på det trots att det är en suverän skiva. Bara att inse att PRONG definitivt inte är till för alla.

QUEENSRYCHE ”Mindcrime At The Moore” (Rhino/Warner) – 2 DVD/2 CD

Seattles finest QUEENSRYCHE gjorde ifjol en mastodontspelning i sin hemstad i USA. En spelning som bestod av ”Operation:Mindcrime Part 1 + 2” i sin helhet med fullt skådespel för att verkligen framföra mästerverket (den andra plattan räknas inte dit, tyvärr!) i sin rätta form. Pamela Moore är såklart med som syster Mary och Geoff Tate visar än en gång att han är en av få hårdrockssångare som lyckats behålla rösten fullt ut med åren. Det hela är fräckt filmat och man kan inte annat än falla på knä och tacka för att de trots allt tog sig an detta stora projekt än en gång, de gjorde ju ett liknande försök på nittiotalet som också var riktigt lyckat. Sådana här dvder känns fullt befogade, det finns liksom en riktig tanke bakom släppet och det gillar jag fullt ut. ”Revolution Calling”, ”The Needle Lies” och ”Eyes Of A Stranger” kan man aldrig höra för många gånger! Ett dvd mästerverk och hade de enbart hållit sig till första skivan än en gång så hade det blivit fullpott. Nu håller det ju inte fullt ut. Men jag köper hela idén – coolt! Dessutom roligt extramaterial i form av en turnédokumentär och ”The Chase” med självaste Ronnie James Dio på sång.

RIDE THE SKY ”New Protection” (Nuclear Blast/Sound Pollution) – CD

HELLOWEENs forne trumslagare Uli Kusch har efter en sejour i MASTERPLAN nu letat sig till den svenska marknaden. I TEARS OF ANGER fann han de medmusikanter han länge letat efter och tillsammans bildade de nya RIDE THE SKY (förövrigt ett otroligt coolt men förväntat bandnamn). Man skulle ju lugnt kunna vänta sig ren tysk powermetal av standard snitt, men så är icke fallet med Uli´s nya gäng. Här är det snarare något slags nyprogressiv och smått poppig musik vi snackar om och på något vis känns den otroligt svensk och intetsägande. Jag saknar riv och klös, det är också en aningen uddlöst och verkligen inte vad jag hade förväntat mig. Som sagt. Coolt bandnamn, snyggt omslag men ack så tråkig musik.

SIXX: A.M. ”The Heroin Diaries Soundtrack) (Eleven Seven/Bonnier Amigo) – CD

Nikki Sixx gör på denna platta sin solodebut och han gör det som en slags systerhändelse till den själbiografi han nu släpper. Låtarna bygger på hans dagboksupplevelser och blir därför även en berg och dalbana rent musikaliskt. Många av spåren är inte ens vad jag skulle vilja kalla regelrätta låtar utan mer musik till högläsning. Men det finns några ”riktiga” låtar och dessa är rent av grymt bra. Trippeln ”Life Is Beautiful”, ”Pray For Me” och ”Tomorrow” är rent av mycket bättre än vad hans huvudband MÖTLEY CRÜE presterat de senaste femton åren. Sångaren James Michael är också en ren smällkaramell. Skall man vara ärlig så borde han värva denna demonsjungande producent till sitt ordinarie band, då James har en härligt skön pipa av hög rang. Synd att SIXX: A.M.´s platta enbart blir en skön teaser, Nikki borde lagt mer energi på att göra fler riktiga låtar, då hade detta kunnat bli en av årets största och häftigaste släpp. Nu lämnar den trots kvalitéer lyssnaren med en konstig bismak.

BRUCE SPRINGSTEEN ”Magic” (Columbia/SonyBMG) – CD

Kungen av rock återvänder än en gång med sitt E Street Band och det är inte en dag för tidigt, det är trots allt ett antal år sedan “The Rising” landade på skivdiskarna. Och trots att ”Magic” är en lite mer upplyftande och hurtigare historia så har han definitivt inte tappat fattningen vad det gäller att skriva dunderbra låtar. Raka rökaren ”Radio Nowhere” lever sitt egna liv, härligt flummiga ”Gypsy Biker” sitter i pannbenet, magiska ”Magic” är alldeles underbar och deppiga ”Last To Die” och ”Devil´s Arcade” är kanske plattans mest lysande stjärnor mycket tackvare att de är skönt tillbakalutade. Det är just när Bruce lutar sig bakåt och öppnar upp sig som han alltid blir som bäst. Med ”Magic” har han än en gång levererat en av årets bästa skivor alla kategorier. Få äldre artister kan förpassa ett nytt verk på ett så vitalt sätt. Bruce känns alltid fräsch om det så är inspelat nu eller för tjugo år sedan. Få förunnat.

SERJ TANKIAN ”Elect The Dead” (Reprise/Warner) – CD

SYSTEM OF A DOWNs sångare Serj Tankian går solo och vilken debut! Inte helt överraskande är plattan fylld med låtar som alla doftar SOAD lång väg. De övriga i bandet borde rent av vara riktigt oroande, för detta är ett bevis på att han klarar sig på helt egna ben. Hade någon satt på ”Elect the Dead” för mig så hade jag med mycket stor självsäkerhet vrålat SYSTEM OF A DOWN! Nu är ju så inte fallet utan detta är ju trots allt en solodebut och för att vara en sådan så är den med andra ord ruggigt bra. Gillar man SOAD så har man mycket att hämta här, som vanligt är det låtar fyllda av energi, tuffa riff, skumma melodier och sjuka sångpartier. Serj Tankian har lyckats riktigt, riktigt bra med att skapa en intressant solodebut även om man kan ifrågasätta varför med tanke på hur det låter!

EDDIE VEDDER ”Into The Void” (J Records/SonyBMG) – CD

PEARL JAMs sångare Eddie Vedder har aldrig tidigare stått på egna ben hur konstigt det ändå låter. Han var och är ju trots allt grungevågens största behållning. Hans röst har alltid stuckit ut rejält, inte minst för att han är, ja just det, en riktigt bra sångare med stort S. Eddie besitter en så stor känsla i sin röst att han alltid berör lyssnaren, det vet alla som någon gång hört PEARL JAM i dess lugnare stunder. Han har en sorglig ton i sitt register som alltid levererar och så inte minst på detta soloverk. Att det överhuvudtaget blev en soloplatta beror på att hans gode vän Sean Penn gjort en ny film och behövde ett soundtrack, han vände sig då till Eddie Vedder som här nu färdigställt vaxet till filmen ”Into The Void”. Sean Penn har sedan tidigare vänt sig till sin andra vän Bruce Springsteen vid tidigare tillfälle för hjälp med musik till film och det var ett stort vinnande drag. Parallellen till just Bruce Springsteen känns också väldigt given för det är just i hans musikaliska regioner som Eddie landar med ”Into The Void”, en skiva fylld av känslor – lyssna bara på underbara ”Hard Sun” eller lugna ”No Ceiling”. ”Into The Void” är verkligen en skiva som borde få PEARL JAM som Bruce Springsteen fans på fall – jag tillhör ju båda lägren så jag faller likt en kägla för denna stillsamma rockplatta.

VREID ”I Krig” (Indie Recordings/Sound Pollution) – CD

Norska VREID (vrede på svenska) vet verkligen hur blackmetal skall spelas. De är på ”I Krig” lagom arga och spottar ur sig sin svarta musik till toner av blackmetal med stora heavy metal riff och sköna nordiska vibbar i musiken. Just det sväng och det härliga tunggunget är något som jag stundvis kan känna igen från landskollegorna SATYRICON. Det var länge sedan ett norskt blackmetalband fick mig att höja på ögonbrynen men detta är verkligen något över den standardmodell som oftast presenteras från vårat grannland i väst. Lyssna på bara på titellåten, vilken skapelse! Fler blackmetalband borde ta efter detta, VREID är verkligen inte rädda för att dra ner på farten och breda ut sina vingar och ta ut svängarna rejält inom de standard ramar som finns.

WOLFMOTHER ”Please Experience Wolfmother Live” (Interscope/Universal) – DVD

Har själv aldrig upplevt Australienbaserade WOLFMOTHER live, men efter att beskådat denna dvd måste jag nog banne mig få uppleva när bandet står på en scen. Bandet som förvaltar arvet efter LED ZEPPELIN och BLACK SABBATH på allra bästa sätt gör verkligen inte bort sig i liveformat. Trion ser grymt hungriga ut och vad de än tar sig för så blir det så rätt. Det är något de gång på gång bevisar med detta släpp för navel-ludds beskådning i tvsoffan. De rockar fett för att använda en riktigt gammal sliten klyscha. Vi får följa bandets scenframträdanden ifrån hemlandet men även från London i fjol. Dessutom får vi hela fem videos och en dokumentär om bandet. Kul och intressant. För alla som är fyrtio plussare och enbart tycker att det var bättre förr tror jag WOLFMOTHER kan vara den stora överraskningen. De har som sagt förvaltat arvet väl. Givet köp i dvd format.

ZICO CHAIN ”Food” (Hazzle/Border) – CD

Brittiska skrammelkonstellationen ZICO CHAIN lyckades redan finna min uppmärksamhet för ett år sedan då de agerade förband till NEVERMORE. Redan då slogs jag av hur bra deras alarmerande mix av garagerock, punk och hårdrock var. Köpte deras EP på spelningen och fick även chans att ta ett snack med grabbarna. Så nu när debuten väl anlänt är minst sagt förväntningarna uppskruvade i max. På ”Food” bevisar de också att musiken håller även i fullängdsformat. De låter lite grann så som man vill att QUEENS OF THE STONE AGE skall låta, här är lite samma typ av rock men betydligt mer strukturerat. Titelspåret skulle ha passat på BACKYARD BABIES ”Total 13” platta, ”Junk” är precis så ösig som man vill att den skall vara och ”Nihilism” är så etsande att den aldrig vill lämna hjärnan efter lyssningen. Ett gott betyg med andra ord. Är du trött på mainstreambanden och vill söka dig ut i de yttre gråzonerna men för den delen inte tappa i kvalitet, kolla då upp ZICO CHAIN – 2000talets intressantaste rock/punk band!

RECENSIONER juli 07 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

AT VANCE ”VII” (AFM/Sound Pollution) – CD

Multimusikern Olaf Lenk har på sitt nya vax med AT VANCE värvat Rick Altzi för att lägga de vokala bitarna och duon skapar på nya ”VII” riktigt skön powermetal ihop. Kanske inte revolutionerande eller på något vis nyskapande men ändock lyckas de norpa åt sig även min uppmärksamhet och det är det verkligen inte många band inom denna genre som lyckas med i dag. Låtar som ”Shiver” och ”Cold As Ice” står sig stadigt bland dagens konkurrenter. ”VII” är definitivt en skiva som lyckas framföra keyboard och gitarrbaserad hårdrock på ett mycket smakfullt och intressant vis. När jag tänker äkta Sweden Rock Festival musik – ja då låter det absolut så här. Kanske AT VANCE får sig sitt riktigt stora genombrott nu, och om det nu så skulle ske så förtjänar de det verkligen!

BON JOVI ”Lost Highway” (Island/Universal) – CD

Sist platta med amerikanarna hade verkligen sina ljusa stunder, därför är det med en ganska stor besvikelse nya “Lost Highway” lastas ut ur cdspelaren. Nya plattan är verkligen en seg och tillrättalagd poppig smörja som gjord för att dra in med fart på radiolistorna. Tyvärr har den med tanke på syftet (vilket jag antar att de har ett) inte så mycket att hämta, detta kan det verkligen inte finnas många som gillar. Segt och tråkigt är ledorden. BON JOVI har verkligen många dunderlåtar i bagaget men tyvärr kommer inte någon från ”Lost Highway” fylla på kofferten ytterligare.

CHRIS CORNELL ”Carry On” (Interscope/Universal) – CD

AUDIOSLAVE och SOUNDGARDENs före detta frontman Chris Cornell går åter solo och ger nu flera år efter debuten ut soloalbum nummer två. I min bok är Chris en så pass duktig och karismatisk sångare att han utan tvekan kan bära upp en platta helt på egen hand. Här finns också allt från hårdare nummer som ”No Such Thing” och ”Poison Eye”, vilka påminner om hans tidigare huvudakter, till lugnare stycken som t.ex. den superba covern på Michael Jacksons ”Billie Jean”. Den sistnämnda gör han med sällan skådad passion, vilket gör att låten fått helt eget liv i hans version. Att sedan singeln tillika James Bond låten ”You Know My Name” finns med på skivan gör ju inte saken sämre. Visst kan herr Cornell stundvis flumma ut men aldrig så att det blir störande. Jag hoppas innerligt att detta blir det han fortsätter med framöver för när han går solo låter han verkligen öppna upp sig och det är också då hans bräckliga röst låter som bäst.

DANZIG ”The Lost Tracks Of Danzig” (AFM/Sound Pollution) – 2 CD

Denna dubbelmacka med Danzig är ingen torr formfranska med en tunn ostskiva emellan. Det handlar snarare om välkryddad rostbiff med potatissallad i mitten. Tjugosex tidigare outgivna spår med allt ifrån gränsen mellan SAMHAIN och DANZIG till nutida nummer av den lilla men ack så muskulöse mannen. Ett spår som ”Crawl Across Your Killing Floor” (som förövrigt är från tids eran kring inspelningen av ”666 – Satans Child”) är kanske rent av bland det starkaste han någonsin gjort och det finns definitivt fler låtar som får ögonbrynen att hoppa till av lycka. Dessutom finns det tre covers på David Bowie, T. REX och THE GERMS, vilka alla helt klart håller måttet. Den akustiska versionen av ”Come To Silver” fyller i sitt avskalade format helt klart sin funktion. Som sagt så har han definitivt fattat hur det skall se ut när man ger ut tidigare outgivet material på skiva. Här är verkligen allt samlat och gör man det så föredömligt som Glenn Danzig har gjort och dessutom håller hög kvalitet på materialet så kan det inte bli annat än toppbetyg i min bok.

DREAM THEATER ”Systematic Chaos” (Roadrunner/Bonnier Amigo) – CD

Meckiga och progressiva DREAM THEATER tar efter halvtama “Octavarium” krafttag igen. På nya ”Systematic Chaos” har det tyngsta materialet bandet skrivit på mycket länge letat sig in i musiken. Det är definitivt hårdare och mörkare, om än i DREAM THEATER mening. Även om det stundtals riffas loss i värsta METALLICA stilen (lyssna bara på partiet i ”Constant Motion” – ”And Justice For All” eran någon…) så är det trots allt DREAM THEATER vi pratar om och det är på både gott och ont. För mig har DREAM THEATER alltid varit ett intressant och helt okej band men aldrig några personliga favoriter, nya plattan kommer tyvärr inte ändra på det. Har dock en känsla av att de redan inbitna fansen jublar av lycka, då jag tror att de flesta gillar när bandet river loss extra. Även jag applåderar åt framtoningen! Ett lyckat drag, vilket säkerligen även Roadrunner märkt och därav snappade upp bandet fort som fasen. 

GOTTHARD ”Domino Effect” (Nuclear Blast/Sound Pollution) – CD

Schweiziska GOTTHARD har definitivt slagit igenom på den europeiska marknaden sedan Nuclear Blast plockade upp dem. Nya ”Domino Effect” kommer definitivt att stärka bandets position runt om i världen, då plattan är rikligt fylld med sköna hårdrocks toner. Vet inte vad det är men trots att de inte låter helt lika varandra så är det ändå DEF LEPPARD jag gärna vill jämföra bandet med. Kanske är det för att båda banden spelar traditionell och rockig hårdrock med klass i. GOTTHARD har både låtarna och framförandet till att kunna lyckas stort. Låtarna är effektfulla och har allt som oftast klockrena refränger, vilket är grundregeln nummer ett inom hårdrock för att lyckas. Gillar du traditionell hårdrock och vill upptäcka något gammalt du säkert aldrig har hört (jo bandet har hållit på riktigt länge!), kolla då upp ”Domino Effect” det är den definitivt värd.

HELLFUELED ”Memories In Black” (Black Lodge/Sound Pollution) – CD

Smålands svar på Ozzy Osbourne, HELLFUELEDs sångare Andy Alkman, lär vid det här laget vara måttligt road över att hans röstliknelse alltid tas upp gång på gång. Men det går inte att frånse att deras register är otroligt lika och i min bok är det inget att skämmas för. Speciellt inte då originalet blir allt äldre och visar att han helt klart har gjort sitt. Där Ozzy både låt och livemässigt börjar bli riktigt degig bjuder HELLFUELED in till dess raka motsats. Smålänningarna har trots att de kommit fram till det ack så svåra tredje alstret lyckats med att sätta ihop en platta fylld med schyssta låtar och härligt sväng. I ”Monster” har de lyckats med att lägga ett ettrigt riff ihop med en kanon vers och vips så har de skapat en cool låt som sätter sig redan efter första lyssningen. Kanske är det dags för Sharon Osbourne att låta gubben gå i pension och istället låta svenskarna regera på Ozzfest. Tror faktiskt ingen skulle klaga. Man skall inte överdriva, men jag tror precis som när jag hyllade bandet under demodagarna – de här grabbarna har framtiden med sig. Speciellt när folk vill ha bra traditionell metal, den växer tyvärr inte på träd år 2007.

ICED EARTH ”Overture Of The Wicked” (SPV/Playground) – EP

Nu är Jon Schaffer och Tim “Ripper” Owens tillbaka igen efter ett tags tystnad. Fyra nya spår med Mr. Halford klonen ”Ripper” bakom mikrofonen är som vanligt en fullt njutbar upplevelse. Det låter onekligen ICED EARTH och det är både episkt och ettrigt på samma gång. Bandets powermetal har verkligen något som fångar även om det stundvis kan bli mycket likt varandra låt till låt. Det som är skönt med ICED EARTH är att de är så pass originella att det omgående går att urskilja att det är dem, det är definitivt något som är få band förunnat idag. ”Overture Of The Wicked” är väl inget som går till världshistorien men absolut tillräckligt bra för att funka som en stor aptitretare inför stundande fullängdssläpp och det är väl det som är syftet med att släppa en EP?

JOB FOR A COWBOY ”Genesis” (Metal Blade/Border) – CD

Döds meckarna JOB FOR A COWBOY må inte vara världens mest originella band men deras mix av skönt CANNIBAL CORPSE röj och BEHEMOTH sans finner definitivt sin rätta plats på bandets skiva “Genesis”. Som sagt inga stora överraskningar för den som gillar sin deathmetal hård och avskalad men tillräckligt etsande för att väcka sinnena till liv och skapa känslor. JOB FOR A COWBOY kommer säkerligen ha framtiden framför sina fötter. Värt att kolla upp om du vill finna lite ny dödsmetall vid sidan av de stora hjältarna.

KING DIAMOND “Give Me Your Soul…Please” (Massacre/Sound Pollution) – CD

Kungen från Danmark återvänder än en gång till sin mörkaste vrå inom sig och trollar åter igen fram en ruggig historia. Denna gång känns dock inte historien lika fiktiv som vanligt utan handlar snarare om hur Kingen själv möter ondskan i form av en liten tjej som vill ha hans själ för att ge sin döda bror, som just är på väg att äntra helvetet. Just det faktum att King Diamond speglar sig själv i historien gör att den känns mer påtaglig än vad de i normala fall brukar vara. Och efter att ha läst i intervjuer om alla spökerier kring honom själv är frågan hur mycket av detta som i själva verket är påhittat, eller är det kanske rent av så att mycket är ”självupplevt”? Musikaliskt har också han och vapendragaren, svenske gitarristen Andy La Rocque, lyckats skarpa ihop en skiva fylld av sköna låtar. Lyssna bara på ”Never Ending Hill” eller ”The Cellar” och fängslas du med. Åttiotalsmetal när den är som bäst!

LIONS SHARE ”Emotional Coma” (AFM/Sound Pollution) – CD

Det finns flera roliga faktorer att konstatera nu när LIONS SHARE åter kommer tillbaka till metalscenen. För det första känns det som att gitarristen Lars Chriss fattat grejen med det hans band gjorde i slutet innan de lade av – hårdheten. Nya ”Emotional Coma” har definitivt funnit tyngden och de skönt hårda vibbarna i metallens grundpelare. För det andra så har han lyckats finna sig en sångare som definitivt gör sin mest personliga och starkaste insats någonsin i Patrik Johansson (ASTRAL DOORS m.fl.). Tillsammans med bassisten Sampo Axelsson har de blivit en mycket stark trio och det är något som lyser igenom när man lyssnar på nya vaxet. ”Emotional Coma” fullkomligt glöder av nyvunnen energi och den härliga känslan av kraftfull revansch är så pass stark att man nästan kan ta på den. Att både Bruce Kulick från KISS och Glen Drover från MEGADETH gästar på skivan känns mer som kul kuriosa än nödvändigt, de klarar sig bra på egen hand. Tyckte att LIONS SHARE i början av sin karriär var lite för progressiva och definitivt lite för mjäkiga, allteftersom resans gång har de tuffat till sig och nya plattan är helt klart det mest kraftfulla paket herr Chriss har gett ifrån sig. Jag både älskar och unnar honom det!

MARILYN MANSON ”Eat Me, Drink Me” (Interscope/Universal) – CD

Marilyn Manson kunde ha gjort det lätt för sig och skrivit ännu ett verk med hurtigt refrängstarka hitlåtar som gjorda att banga skallen och supa loss till. Han kan receptet och vet onekligen hur man bär sig åt. Istället har han och vapendragaren Tim Sköld tagit ett kliv in i mörkret och tagit fram rödvinsflaskan. Flumfaktorn infinner sig redan i inledande ”If I Was Your Vampire” och på den bakåtlutade banan fortsätter duon plattan rakt igenom. Han tar av sig kläderna och blottar sitt hjärta naket och berörande. Manson har bestämt sig för att göra en platta om den jobbiga skilsmässa han nyss genomlidet men även belysa den nya kärlek och lust han nu funnit. Plattan tar med andra ord mer tid på sig att sätta sig, men å andra sidan öppnar den upp en sårad mans hjärta och blottningen är total. Det blir svårt att vika sig för den känslomässiga storm som ”Eat Me, Drink Me” bjuder in till. Tror att detta i efterhand kommer att bli ett av hans större verk.

MEGADETH ”United Abominations” (Roadrunner/Bonnier Amigo) – CD

Dave Mustaine har efter några års snedseglande åter börjat finna rätt koncept igen. Nu är de arga, bittra och politiskt ifrågasättande igen, precis som man vill ha dem. De började så smått på sist platta att hitta rätt, men drar här i trådarna till fullo och det är just det som gör att bandet hittat hem så att säga. ”United Abominations” är fylld med sköna låtar som ”Washington Is Next!”, ”Gears Of War” och ”You´re Dead” och plötsligt har mannen med det röda hårsvallet börjat få in bandet på rätt köl igen. Med slagkraftighet knockar de lyssnaren gång på gång även om plattan inte är fylld med slagkraftiga refränger som i fornstora dagar. De lyckas på något sätt ändå och så här bra har bandet inte varit på tio år, då underbara ”Cryptic Writings” släpptes. Kul! Hoppas bara MEGADETH fortsätter i denna uppåtgående trend nu när de verkar vara på gång rejält.

OZZY OSBOURNE ”Black Rain” (Epic/SonyBMG) – CD

Det är redan sex år sedan senaste studiogiven, riktigt usla, ”Down To Earth” släpptes från denna riktiga legend inom hårdrocken. Säga vad man vill om BLACK SABBATHs forne frontman, men har ju inte direkt förstärkt sina aktier på senare år och hur mycket hans fru Sharon ligger bakom denna nedgång kan man bara spekulera i. Något som dock kan konstateras är att mannen musikaliskt inte är i närheten av något han skapat i sin gedigna backkatalog. ”Black Rain” är precis som föregående skiva en riktigt trött och tråkig skapelse. Han ylar på så gott han kan och i studion går ju allt att fixa till, så till skillnad från live så låter sången helt okej. Men var är låtarna? Visst är ”The Almighty Dollar” och ”Civilize The Universe” medelmåttiga låtar men tyvärr inte så mycket mer. Man kan krasst och något sorgset konstatera att i och med nya ”Black Rain” är herr Ozzy Osbourne slut som artist. Sorgligt men sant och jag kommer definitivt att sakna honom. Måtte bara någon vettig människa säga detta till honom och få slut på förödmjukelsen.

QUEENS OF THE STONE AGE ”Era Vulgaris” (Interscope/Universal) – CD

Man undrar onekligen vad för droger Joshua Homme går på när man låter “Era Vulgaris” varva igång i stereon för fulla muggar. QOTSA har alltid varit ett band som rört sig inom de skumma musikaliska regionerna, men nya ”Era Vulgaris” tar nog alla pris. Här bänds det åt alla håll och ena stunden är det flummigt mjukt som i ”Make It Wit Chu” för att i nästa skramla loss fullständigt som i ”Sick, Sick, Sick”. Överlag så ligger det dock en skönt industriell ådra över alstret och den sköna känslan växer sig allt starkare ju mer tid man ger skivan i stereon. QOTSA behöver mer tid än någonsin numera, men det är kanske det som i framtiden kommer att göra dem tidlösa. För någonstans så tror jag verkligen att bandet har satt sina spår på den musikaliska kartan, QOTSA vågar vara unika och originella i en värld där allt färre band vågar sticka ut. Dessutom tror jag herr Homme njuter ju mer han kommer bort från det kommersiella genombrott de skapade för fem år sedan i och med ”Songs For The Deaf”, han trivs inte med att vara någon slags kommersiell nöt för allmänheten. Så fortsätt bara rök på, det kanske lönar sig i längden. Hur som helst så tror jag att man med distans kommer se tillbaka på ”Era Vulgaris” som ett verk man tycker bättre om då än vad man gjorde när den släpptes. Den kräver mycket av lyssnaren och ge den då tid, det skall då jag göra.

TURBONEGRO ”Retox” (Edel/Playground) – CD

Norges smyghomos nummer ett återvänder med ännu ett partyverk som doftar både glitter och glamour lika mycket som det stinker diesel och olja. TURBONEGRO fortsätter på ”Retox” den väl invanda stig de redan har trampat upp med de senaste vaxen. Inga större överraskningar och i min bok behöver de absolut inte komma med några sådana. För hos mig är de som bäst när de bara partar på i härligt god rockig stil. Det behövs ingen finess så länge de levererar låtar av den kaliber ”Hell Toupée” och ”No, I´m Alpha Male” bjuder på. Detta är vers, refräng rock när den är som allra bäst. Må så vara att det doftar lite stjärtgosse om det hela, men det är väl det som är poängen antar jag…

U.D.O. ”Mastercutor” (AFM/Sound Pollution) – CD

Herr Dirkschneider kommer nog för alltid få dras med sitt förflutna i ACCEPT och han har bara sig själv att skylla. För när han likt Paul Di´Anno lägger tonvikten på sitt forna band istället för sina soloskapelser live, så gräver han också sin egen grav. Han gör inte U.D.O. till ett eget band utan bara till en anledning för att komma ut på vägarna igen. Och vissa av soloplattorna är faktiskt riktigt bra. Problemet är som sagt bara att han aldrig ”kör in” låtarna i skallen på folk och detta gör att man i sin tur tappar intresset för den lilla mannen med taggtrådsrösten. Nya ”Mastercutor” är också ett bevis på detta. Högst ordinära låtar förpackade med ett grymt fult omslag. Inte dåligt, men heller inte allt för intressant, Udo och hans mannar går på tomgång. Antingen får han gå med på att återförena ACCEPT igen och satsa på det eller så får han börja visa att han menar allvar med U.D.O.. Så som det är nu, känns det som att det soloskapelserna kvittar. Helt okej men inte mycket mer, jag kräver då mer.

VELVET REVOLVER ”Libertad” (RCA/SonyBMG) – CD

På debuten ”Contraband” gick den gemensamma sängfösaren från GUNS N´ ROSES och STONE TEMPLE PILOTS ex. medlemmarna hem riktigt bra. Nu är det dags för uppföljaren och de blandar verkligen och ger hejvilt. Här finns både vin och vatten så att säga. När bandet rockar loss rejält som i ”Get Out The Door”, ”Just Sixteen” och ”Let It Roll” eller softar skönt som i poppiga ”The Last Fight” är de som allra bäst, men det finns som sagt stunder då det känns som att de går på ren tomgång. Dock så växer plattan helt klart efterhand, desto mer han får snurra ju bättre blir han. Någonstans är också den största behållningen Scott Weilands underbara röst, för Guns medlemmarna är trots allt ganska överskattade även om de är duktiga musiker. Det känns som sagt som att de sparat på det riktiga låtskrivarkrutet och det är aldrig bra. Utan suveräna låtar kommer man tyvärr inte långt även om man heter Slash, Duff McKagan eller Matt Sorum. Bara en sån sak som att välja halvdana ”She Builds Quick Machines” som förstasingel känns lite halvgenomtänkt.

W.A.S.P. ”Dominator” (Demolition/Sound Pollution) – CD

Blackie Lawless har för en gångs skull skapat ett riktigt dunderverk igen. Efter att ha legat och sniffat vid det flera gånger har han nu slutligen lyckats skapa sitt bästa album sedan den femton år gamla klassikern ”The Crimson Idol”. Hade han bara skippat avslutande ”Deal With The Devil” så hade det inte funnits något att klaga på, den halvdana partyrökaren passar inte in med det i övrigt så seriösa låtmaterialet. För de åtta spår som resan fram dit bjuder på gör mig tårfylld av lycka. Blackie gör en helomvändning och kritiserar här sitt hemland och när han blir lite djupare och tankebanorna går ifrån ”drugs, sex and rock ´n´ roll” temat, det är då som hans musik oftast kommer till sin fulla rätt. För nya ”Dominator” är ett så pass starkt verk att det kommer bli ihågkommet även om, låt oss säga, tjugo år framåt. ”Take Me Up”, ”The Burning Man” och förföriska ”Heaven´s Hung In Black” (här i två mycket nödvändiga versioner) är alla redan framtida klassiker. Tror att gamle svarten kommer få mycket svårt att överträffa detta verk i framtiden. Hade någon frågat mig för ett år sedan så hade jag aldrig trott att han skulle kunna kränga ur sig en sådan här skarpsint platta. Grymt! Men skippa som sagt sista låten och låt ”Heaven´s Hung In Black” tona ut skivan…

RECENSIONER APRIL 2007 (Alla recensioner gjorda av Daniel Eriksson)

69 EYES “Angels” (EMI) – CD/DVD

Finnarna har alltid låtit som den perfekta mixen av TYPE O NEGATIVE och SISTERS OF MERCY fast med en glimt i ögat som sneglat åt BACKYARD BABIES håll. Nya plattan är definitivt inget undantag. Schyssta låtar av kraftfull kaliber och en inramning som lyser som en skön glamourmodell. Bandet bjuder på glitter och glamour av allra finaste sort och låtar som ”Never Say Die”, ”Perfect Skin” eller ”Los Angeles” infriar såklart alla höga förväntningar. Även den medföljande DVDn bjuder på ett härligt ögongodis. En video plus en fem låtar lång liveinspelning från USA och ett fint fotogalleri är vad man får. Föredömligt jobbat, så här borde fler band göra. Skall man ändå släppa skiva kan man lika gärna bjuda på något extra.

BLACK SABBATH ”The Dio Years” (Rhino/Warner) – CD

BLACK SABBATH återförenades i fjol med Dio bakom mikrofonen och då under bandnamnet Heaven And Hell. Nu kommer också den första frukten från denna nytändning. En samling med det bästa från de plattor Dio varit frontman i bandet – ”Heaven And Hell”, ”Mob Rules” och ”Dehumanizer” plus liveskivan ”Live Evil”. Angående valet av låtar från de plattorna finns inte mycket att orda om för det är ändå sluttrippeln som är den riktiga behållningen för oss som redan har allt av denna best of. Tunga ”The Devil Cried”, ännu tyngre ”Shadow Of The Wind” och snabba ”Ear In The Wall” är alla tre bevis på att BLACK SABBATH med Dio bakom micken är mycket välkommet. Låtarna håller förvånansvärt hög klass och Tony Iommi får än en gång visa vilken duktig riffmakare han är. BLACK SABBATH är definitivt inte borträknade. Hade varit kul om det hela kunde mynna ut i en riktig fullängdare till slut. Antar att endast den som lever får se.

DIVERSE ARTISTER ”Family Values Tour 2006” (Firm Music/Virgin) – DVD/CD

Precis som MEGADETH skapat sin egna Gigantour så har även KORN valt att göra sitt egna rullande paket att ta ut på vägarna. Såklart även detta förevigat på dvd och liveskiva, men här har det inte lyckats helt. Det känns billigare och det känns väldigt avskalat om man jämför med t.ex. Gigantour. Visst bjuder STONE SOUR, DEFTONES och huvudakten KORN upp till schysst musik men de övriga banden – FLYLEAF, DIR EN GREY,  10 YEARS och DEADSAY - har lite väl mycket anonymitetsstämpel här i Europa för att man skall kunna ta till sig dem till fullo. Det är endast huvudakten som har en fullständig scen till sitt förfogande och trots att det är fem låtar med KORN inkluderade så känns det för lite. Det känns alldeles för ofta som en DVD/skiva med ett grymt band där förbanden inkluderats som bonus – hur många släpper sådant? Och vilket intresse finns det egentligen? Nej, det är bättre att satsa på att lägga slantarna på en ren KORN DVD istället. När de övriga banden vuxit i sina kostymer släpper de själva ifrån sig sådant här. Fräckast är ”Hollow Life”, vilken framförs i akustiskt format mitt ute i publiken – ett PR knep inför den nu aktuella ”MTV Unplugged” skivan. I övrigt är det med små intervjusnuttar med medlemmarna plus lite annat smått och gott. Men som sagt har du inte allt för fett i plånboken kan du lika gärna undvika detta skiv/dvd släpp – är man som mig slavisk KORN fan får man trots det punga ut med stålarna.

DIVERSE ARTISTER “Gigantour” (Image/SonyBMG) – 2 DVD

När MEGADETHs frontman Dave Mustaine 2005 skapade sitt egna turnépaket Gigantour gjorde han det enbart för att skapa ett komplement till den dyra pengamaskinen Ozzfest som drivs av Ozzy Osbournes fru Sharon. Dave drog ihop en skara band, rättare sagt BOBAFLEX, DRY KILL LOGIC, SYMPHONY X, LIFE OF AGONY, NEVERMORE, FEAR FACTORY, DREAM THEATER sitt egna MEGADETH som headline plus på denna dvd ej inkluderade ANTHRAX, alla handplockade av sångaren och gitarristen på ett eller annat vis. Om detta berättar han mellan det att låtarna varvas upp från turnépaket i sin rätta spelordning. Själv är jag ingen stor fan av de tre öppningsbanden men de övriga funkar fint. Allt är såklart föredömligt filmat och bjuder på band som verkligen brinner för vad de pysslar med och de påminner gång på gång om hur tacksamma de är för att få dela scen med Dave (vad skulle de annars säga?). Men det är ändå skiva nummer två som bjuder på den riktiga godbiten. Här får vi se ANTHRAX gå loss musikaliskt i Daves loge för att spela en födelsedags thrashdänga, se Dave riktigt, riktigt förbannad på både turnémanagers och säkerhetsfolk och se sköna klipp om hur det i allmänhet funkar att driva ett sådan här rullande musikaliskcirkus runt på vägarna. Helt klart ett intressant upplägg och jag hoppas Dave ger oss mer av denna varan i framtiden och helst av allt att han drar över sitt Gigantour-koncept över Atanten. Tänk att få kliva in på Globen eller Scandinavium och få uppleva det här – det hade varit riktigt, riktigt grymt!

DOKUMENTÄR ”Heavy Metal – Louder Than Life” (Atlantic Film) – 2 DVD

På denna dubbelmacka levereras det mesta man kan tänka sig i intervjuformat, discografier och tidsramar. Men det som är russinet i kakan är helt klart den närmare två timmar långa huvudfilmen, där avhandlas begreppet metal från dess begynnelse tills nu, fast mer med fasta grepp. T.ex. så behandlas ämnen som sound, studioarbete, hur viktigt det är att spela live och bandens betydelse för varandra. Här intervjuas metalkändisar på löpandeband och både producenter, skivbolagsfolk och journalister från viktiga tidningar kommer till tals. Medan medlemmar ur TWISTED SISTER, THIN LIZZY, BLACK SABBATH, SCORPIONS, KORN eller JUDAS PRIEST m.fl. snackar metal varvas det liveklipp och videosnuttar. Skulle tro att detta är en dokumentär gjord för tv (den lär säkert visas i framtiden i alla fall), men ändå så finns det mycket som jag gillar och då speciellt ifrån huvudfilmen. Om man inte har textning till filmen så kan man t.ex. klicka sig fram via betydelsefulla personer och skivsläpp under filmens gång – en suverän idé även om den hade funkat ännu bättre med subtitles för de som hade velat ha det. Extramaterialet har helt klart en del att önska, själv hade jag gärna sett ett arkiv med klassiska metalvideos eller nåt istället för som nu där det bl.a. presenteras en tidslinje med betydelsefulla skivsläpp och händelser – som känns allt annat än komplett! Men som sagt huvudfilmen bör alla sanna vänner av metal se, men de som får ut mest av den är helt klart folk som inte redan är så insatta.

KORN ”MTV Unplugged” (Virgin/EMI) – CD

Amerikanska KORN är nog bland de sista jag trodde skulle vara med i MTV´s unpluggedserie. Men nu ställer sig även dessa numetal-legender till skaran av band som har satt sig ner endast med ett par bongotrummor, akustiskgitarr och en mikrofon och kört sitt race i avskalad version. KORN gör det dessutom ypperligt. ”Blind”, ”Hollow Life” eller låt oss säga ”Coming Undone” gör sig kanon i sina nya kläder. Att Amy Lee från EVANESCENCE eller att THE CURE gästar känns enbart som ren bonus. KORN bevisar än en gång varför de blivit störst inom sin genre. När ett band visar sig så musikaliskt nakna som man gör i ett unpluggedformat så sållas verkligen agnarna från vetet. Grymt!

MANOWAR ”Gods Of War” (SPV/Playground) – CD

Att MANOWAR på ett nytt vax endast lyckas klämma ur sig ett par låtar och därutöver fylla skivan till bredden av intron, tal och annat dravel borde vara det slutgiltiga beviset på att MANOWAR som band enbart är en stor parodi på sig själva. Synd då de riktiga låtarna håller hyfsad klass. Men att fylla en skiva med så här mycket skit kräver sina män och hade nu Oden levt så hade han skämts över vad plågoandarna från USA klämt ur sig om honom. Förgås i lågor!

NEVERSTORE ”Sevenhundred Sundays” (Epic/SonyBMG) – CD

Så var ytterligare en trend satt och bolagen märker att ynglingarna skriker sig hesa över band som spelar trallvänlig punk/pop i samma anda som förebilderna GREEN DAY. Som alltid när något nytt börjar gälla är inte bolagen sena att vakna till liv med dollar tecken i ögongloberna. NEVERSTORE är ett svenskt tillskott vilka är tilltänkta som ett band som skall släcka den värsta hungern hos tonårstjejer som gråter sig i sank vid scenkanten så fort de får höra några klara fina pojktoner av ett band som har klassiska snedluggar och byxorna hängande ner på halva röven. Trots att de stundvis kan ha kommit upp med någon bra idé så faller allt på att de känns som en skivbolagsprodukt. En dagslända.”Sevenhundred Sundays” kommer med all säkerhet att lyckas, var så säkra!

NINE INCH NAILS ”Live:Beside You In Time” (Nothing/Universal) – DVD

Inget band har kunnat överträffa NINs senaste dvd “And All That Could Have Been” som släpptes för fem år sedan. Konserten på den dvdn var så föredömligt filmad att alla andra akter kunde dra ett gammalt täcke över sig redan innan de gav ut något. En lyx version av vad alla andra band försöker släppa ifrån sig. Nu är bandet åter tillbaka i filmformat och jävlar vad de regerar. Än en gång filmat så att det känns som att du står mitt upp i smeten och känner trycket i bröstet, och vilken låtkavalkad sen då. Nyare spår som ”The Line Begins To Blur”, ”Love Is Not Enough”, ”With Teeth” och “The Hand That Feeds” m.fl. blandas med klassiker som “Head Like A Hole”, “Hurt”, “Wish” och “Terrible Lie”. Scenshowen och inramningen i allmänhet är som vanligt proffsig ut i fingerspetsarna. Utöver detta finns en komplett discografi, de senaste videorna, några tagningar från replokalen plus ett snyggt fotogalleri inkluderat, med andra ord är det fullständigt även denna gång. Trent Reznor får än en gång konkurrenterna att blekna likt skuggor i mörkret!

POWERWOLF ”Lupus Dei” (Metal Blade/Border) – CD

Varför drar man på sig blackmetal-utstyrsel och målar sig som pandor i ansiktet om man lirar powermetal istället för blackmetal? Inte en aning men man kan ju lugnt konstatera att bandet gör sig en otjänst när de poserar på följande vis på promons baksida. För i själva verket är ”Lupus Dei” en helt okej platta fylld av powermetaltoner som doftar lite som svenska SABATON. Alltså skön metal med hyfsat kraftfull sång och låtar som innehåller etsande refränger. ”Lupus Dei” är inte alls oäven trots att de lirar i en genre som inte alls är min kopp av te. Gillar man nämnda svenskar bör man genast kolla upp detta vax.

REVOLTING COCKS ”Coctail Mixxx” (13^th Planet Records/Sound Pollution) – CD

MINISTRYs frontman Al Jourgensen får i REVOLTING COCKS släppa loss rejält. Där hans huvudband har en mycket seriös och allvarlig framtoning är REVOLTING COCKS dess raka motsats. I detta industri-dansanta sidoprojekt får han göra vad fan han vill, det spelar liksom ingen roll. Nu tycker jag i och för sig att REVOLTING COCKS helt klart kan ha sin charm, men på ”Cocktail Mixxx” handlar det, precis som titeln indikerar på, om en slags remixsamling. Därav ligger också mina förevändningar. Varför inte bara ge ur sig ett nytt vax istället för att släppa nya versioner på det som redan är släppt? Bandet är ju i ärlighetens namn inte så stora. Nä herr Jourgensen, ge oss nu det som skall bli MINISTRYs sista platta istället. Ingen idé att lägga energi på onödiga remixer.

SAXON ”The Inner Sanctum” (SPV/playground) – CD

Det var länge sedan britterna skrev en platta som inte är omedelbar, därför känns “The Inner Sanctum” så här i efterhand rätt befriande. För plattan är inte alls lika hit-betonad som tidigare plattor och det som växer fram efter en säg si sådär femton lyssningar är helt underbart. SAXON år 2007 känns mer tillbakalutade och just det faktum att de inte alls går på knock direkt känns vågat och dessutom mycket härligt. De förlitar sig på att lyssnaren skall följa hela vägen och den som gör det får verkligen valuta för sitt strävande. De tio låtarna känns som att det är bland det saftigaste bandet skrivit på mycket länge och jag skulle mycket väl vilja uppleva många av dessa i ett kommande liveset. Soundet är också otroligt skönt, det låter live om ”The Inner Sanctum” trots att plattan ligger i stereon och inte bandet står i vardagsrummet. SAXON vet fortfarande hur en slipsten skall dras och gammal är inte bara äldst utan även något mer…

SKINNY PUPPY ”Mythmaker” (Synthetic Symphony/Playground) – CD

Förebildernas förebild inom industrimetallen är åter aktuella. SKINNY PUPPY sviker som vanligt inte lyssnaren och på nya ”Mythmaker” trängs pumpande industritoner, sköna pianoslingor och samplingar med underbar industrisång. I en låt som ”Pedafly” faller alla pusselbitar på plats och den som inte märker var band som MORTIIS och THEATRE OF TRAGEDY (under deras industri-period) funnit sin inspiration borde vara rejält tondöva. Men SKINNY PUPPY är originalet och det märks rejält, gamla Skinny hanterar man med vördnad. ”Mythmaker” är kanske inte helgjutet som album men fyller utan tvekan sin funktion inom genren, varje ny platta är som julafton i cdspelaren. Coolt omslag förövrigt.

SLIPKNOT ”Voliminal – Inside The Nine” (Roadrunner/Bonnier Amigo) – 2 DVD

Den första skivan är en 90 minuter lång “film” om bandet där inget direkt matnyttigt kommer fram överhuvudtaget. Vet inte riktigt vad de försökt skapa, men tror det är något slags konstverk, för konstigt nog så är det så jag ser det efter att förföriskt suttit klistrad vid tvrutan i en och en halv timme utan att fått något mer kött på benen. Här varvas mest bildklipp med varandra, toaletter får förstoppningar, det halsas jägermeister, slåss och repeteras utan masker (även om det hela suddats till). Vet inte vad det är men känslan är att bandet med dokumentären vill komma ett steg närmare det faktum att de till slut kan kasta maskerna. För jag tror till slut det blir det de gör. Antingen så kastar de maskerna och försöker sig på att lyckas utan dem eller så lägger de helt enkelt av på topp. Just nu känns det avlägset till att få något nytt från bandet i skivformat. Antingen så gillar man filmen eller så fullkomligt hatar man den, själv tycker jag att den har sitt syfte någonstans. Tur då för alla fans att skiva nummer två inkluderats, här finns alla nya videos, plus intervjuer med var och en medlem – UTAN maskerna (en ren bekräftelse på att min tes om att ett omaskerat SLIPKNOT känns närmare och närmare) och diverse liveupptagningar i snyggt format. Alltså en fullsmockad dubbel DVD för både nya som gamla fans av bandet. Föredömligt gjort av amerikanarna.

SPARZANZA ”Banisher Of The Light” (Black Cult/Border) – CD

Värmländska SPARZANZA har hållit på i så många år att man nästan kan tro att Karlstad är en ökenprydd stad. För precis som MONSTER MAGNET har alltid SPARZANZA stått för brett utsvängda byxben och ökendoftande skönt sväng. På nya ”Banisher Of The Light” har grabbarna verkligen gaskat upp sig och de känns verkligen som ett gäng uppkäftiga tonåringar och det är just detta som gör att man fullkomligt tillber grabbarnas nya skiva. ”Banisher Of The Light” och dess fullkomligt grymma låtar ber absolut inte om ursäkt för sig – en klockren pungspark som känns långt efter att plattan snurrat färdigt i stereon. Låtar som ”Before My Blackened Eyes” och ”Black Heart” visar att bandet klarar sig ypperligt på egen hand. Att Ralf Gyllenhammar från MUSTASCH och Peter Dolving från THE HAUNTED gästar plattan får ses som ren bonus då SPARZANZA faktiskt är som bäst när de viftar riff på eget bevåg. SPARZANZA har tagit upp jakten och MUSTASCH lär märka av konkurrensen i framtiden – värmlänningarna är minst lika bra!

PAUL STANLEY ”Live To Win” (New Door/Universal) – CD

När KISS gitarrist, sångare och ena frontman Paul Stanley vill ta sig in på hitlistorna utan sitt huvudband vänder han sig så klart till Sverige om hjälp. Låtskrivaren Andreas Carlsson får hjälpa amerikanen att få ihop en platta fylld till bredden av feta och hittiga slagdängor att skåla i champagne till. Och visst smälter man till glättiga nummer som ”Live To Win”, ”Wake Up Screaming” eller ”Bulletproof” men att albumet skall hålla hela vägen är inte att tro. Dessa satans ballader kan han skicka så långt bort ur min åsyn han kan. Men i redan nämnda låtar och ett par till håller han ändå uppe någon slags värdighet och man skall aldrig underskatta riktiga låtskrivares betydelse. Dessutom är Paul Stanley den ende riktige musikern i KISS. Det har han bevisat om och om igen i sitt huvudband därför är det en gåta för mig varför han inte vågar förlita sig på sig själv helt och hållet istället för att låta låtskrivare klampa in på hans territorium.

THRESHOLD ”Dead Reckoning” (Nuclear Blast/Sound Pollution) – CD

Varför? varför? varför! Det är den ständiga frågan när jag hör progressiva band. THRESHOLD är ett typexempel, de bygger upp något skönt i sina låtar och paketerar det med riktigt härlig sång, sen kommer det. Vad? Undrar ni frågandes. Jo den satans jävla keyboarden. Varför kan de inte hålla det på en jämn nivå? I låtarna låter den helt klart ok, men så kommer det någon sjuk satans ton på keyboarden som det måste filas på under tio till tjugosekunder. Antar att det är någon typ av keyboardsolo som progressiva band envisas med att ha med, kan de inte bara fatta att sådant suger och det fett. Så länge THRESHOLD håller sina progressiva tongångar på en lagom nivå blir de förvånansvärt ofta ett riktigt bra hårdrocksband. Ett band som ligger i samma liga som PRETTY MAIDS, EUROPE eller något annat traditionellt hårdrocksband. Dock kan de inte låta den fruktansvärda keyboarden arbeta enbart i bakgrunden - alla progressiva bands stora problem. Synd att den drar ner ”Dead Reckoning” oerhört.

TYPE O NEGATIVE ”Dead Again” (SPV/Playground) – CD

Brooklyn´s söner är åter tillbaka och jävlar vilken uppryckning. Att bandet alltid tävlat i högsta division är jag den första att skriva under på, men att nya ”Dead Again” skulle bli ett sådant här välpumpat verk hade jag aldrig ens i min fantasi kunnat föreställa mig. ”Dead Again” luktar fräsch och stoltserar inte enbart med den patenterade tyngden utan även en viss fart som man inte kunnat skåda från bandet på ljusår. Ta titelspåret eller för all del ”Halloween In Heaven” – länge sedan man hörde ett så frenetiskt TYPE O NEGATIVE. Som sagt jag har varit bandet trogen genom åren, men jag tror verkligen att detta är vaxet som kommer få många förlorade själar på nya tankar. Känns nästan som att bandet skulle kunna gå in i en ny era - 2007 kan mycket väl bli amerikanernas år!

VINTERSORG ”Solens Rötter” (Napalm/Sound Pollution) – CD

Kan man ha låttitlar som ”Döpt I En Jökelsjö”, ”Att Bygga En Ruin”, ”Från Materia Till Ande” och ”Vad Aftonvindens Andning Viskar” och komma undan med det? Ja om man heter Vintersorg så funkar det konstigt nog. Men det kan ju också bero på att norrlänningen paketerar det hela med folkmusik och skönsång. Lägg därtill avgrundsvrål och blackmetal. VINTERSORG vet än idag hur man gör en intressant platta och att han denna gång går loss på modersmålet helt och hållet känns mycket välkommet. ”Solens Rötter” är allt han inte får ur sig i BORKNAGAR och lite därtill. Vill man ha musik som är nyskapande fast ändå traditionellt så kan man knappast hitta ett bättre vax än ”Solens Rötter”. VINTERSORG regerar fortfarande.

WATAIN ”Sworn To The Dark” (Seasons Of Mist/Sound Pollution) – CD

Stockholmska WATAIN är helt klart det bästa jag hört i blackmetalväg på sistone. De är som en blandning av två av de bästa banden inom genren – DISSECTION och SATYRICON. Från de förstnämnda har de funnit de sköna melodislingorna och från den sistnämnda gruppen brutaliteten och rockigheten. Eftersom detta är min allra första bekantskap med bandet så har verkligen ”Sworn To The Dark” lyckats, för något som jag helt klart skall göra är att införskaffa bandets två tidigare album. Det som gör ”Sworn To The Dark” så underbar och omedelbar är den raka framtoningen, de mycket sköna melodierna och den mycket föredömliga sången. Rösten har både tyngd och power plus att den är så där härligt dödsmetallrosslig som bara Satyr har. Ett blackmetalverk som definitivt kommer hamna högt på årslistan när det blir dags att summera året.

WITHIN TEMPTATION ”The Heart Of Everything” (SonyBMG) – CD

För varje platta tar gotharna ännu ett steg i riktning mot ett ännu större genombrott. ”The Heart Of Everything” är definitivt inget undantag. Plattan kommer att göra så att bandet röner ännu större framgångar. När Sharon Den Adel får hjälp av självaste Keith Caputo från LIFE OF AGONY i singeln ”What Have You Done” blir man nästan gråtfärdig. Bandet vet verkligen hur man sätter lyssnarna på plats, för egentligen behövs inga gäster. Bandet står så stadigt att hela jorden skulle kunna rasa runt om dem – de skulle med all säkerhet stå kvar. De vet troligtvis också om det, för det var länge sedan man hörde en skiva som lyser så av självsäkerhet. WITHIN TEMPTATION är redan grymt stora men de kommer inte stagnera i och med denna skivan. Nya plattan kommer att ta bandet mot högre höjder och det lär knappast stanna där. Detta känns enbart som något storslaget som banar väg för något ännu större. Om de skippat några ballader och lagt ännu mer power i låtarna hade de troligtvis redan varit där nu.

WITH PASSION ”What We See When We Shut Your Eyes” (Earache/Sound Pollution) – CD

Amerikanare som blandar sköna melodislingor med hysteriska riff och solon. Lugnare tongångar med rena avgrundsvrål och primalskrik. Ja ni kan historien och har hört den miljontals gånger förut den om band som spelar vad vi kallar musik av och för 2000talet. Ärligt talat vem köper och lyssnar på sådan här dynga? En gång i tiden visste Earache vad de pysslade med när de signade band – de vet de definitivt inte nu! Metalcore av allra värsta sort, må ”What We See When We Shut Your Eyes” förgås i helvetet.

ZUUL FX ”Live Free Or Die” (8 Machine/Sound Pollution) – CD

ZUUL FX manglar på i kölvattnet efter band som FEAR FACTORY och MACHINE HEAD, alltså den klassiska nittiotalsmetallen. Fransmännen är heller inte helt oävna. Visst originell är väl knappast något som ”Live Free Or Die” skulle anklagas för, men de är ändå så pass duktiga och eggande att de lyckas hålla uppe humöret för den stund de spelar. Korsar de mina vägar i framtiden kommer jag helt klart ge dem ett öra. Tror dessutom att de inte skulle göra bort sig som förband till, låt oss säga, KREATOR, FEAR FACTORY eller SOULFLY. ZUUL FX är tillräckligt varierande för att kunna lyckas hyfsat inom den tyngre genren – lyssna bara på en låt som ”Fight For The Cause”.

RECENSIONER OKTOBER 2006 (Alla recensioner av Daniel Eriksson)

AMON AMARTH “With Oden On Our Side” (Metal Blade/Border) – CD

Svenska AMON AMARTH har på senare år börjat bli riktigt stora inom deathmetalscenen, även här hemma på hemmaplan. Vad är det då som gör att bandet börjar slå igenom på allvar? Ja, inte kan det bero på några musikaliska ändringar, för musikaliskt har mycket lite skett sedan begynnelsen. Tror snarare att det beror på att folk i allmänhet är mer öppna för hårdare metall. På nya ”With Oden On Our Side” går bandet på sin väl intrampade väg och det är just det man gillar med AMON AMARTH. De gör inget för att sälja sig, de kör sin grej från dag ett till det bittra slutet. Man vet vad man får och man älskar det. Stenkrossande vikinga deathmetal som doftar mjöd och långa skitna skägg lång väg. Produktionen är precis som vanligt slående och det gör att bandets metal träder fram på bästa tänkbara vis. Johan Hegg´s skrik sitter som de skall och trots att man på en så underbar låt som ”Gods Of War Arise” hör återanvända riff så går det inte annat än att falla på knä och dyrka.

AUDIOSLAVE “Revelations” (Epic/SonyBMG) – CD

Konstellationen mellan de forna RAGE AGAINST THE MACHINE snubbarna och forne SOUNDGARDEN sångaren Chris Cornell visade sig från början bli ett lyckat drag. Den funkiga rytmsektionen ihop med en av världens bästa sångare lyckades skapa ett nytt sound och AUDIOSLAVE blev omgående ett band som kunde stå på egna ben. På bandets tredje skiva ”Revelations” har inte mycket av konceptet ändrats, men man märker ändå att bandet valt lite nya stigar. Och kanske lite ur hårdrockssynpunkt – smalare! Mer funk och soul har blandats in i musiken och det är både på gott och ont. Invändningarna ligger mest i att det inte har håller hela vägen. Inledande fyrlingen ”Revelations”, ”One And The Same”, “Sound Of A Gun” och ”Until We Fall” är underbar, likaså avslutande trippeln ”Wide Awake”, ”Nothing Left To Say But Goodbye” och “Moth”. Men det där emellan känns tyvärr som något slags flummigt mellanspel. Med så här kompetenta gubbar och med det de har i bagaget har man rätt att kräva mer. Nivån mellan topp och bott känns väldigt tydlig på ”Revelations” – en utveckling jag inte vill se fortsätta i framtiden.

BACKYARD BABIES ”People Like People Like People Like Us” (RCA/SonyBMG) – CD

När det blev klart att HELLACOPTERS frontman Nicke Andersson skulle producera nästa BACKYARD BABIES släpp, så förstod jag omgående att vi skulle få se ytterligare en ny sida av exil smålänningarna. Och så rätt jag hade. När nya ”People Like People Like People Like Us” snurrat i stereon ett antal omgångar kan jag lugnt slå fast att bandet dragit på sig sin blueskostym. Hela skivan doftar ett mer tillbakalutat sound och det tar lite längre tid än vanligt att ta till sig bandets nya avkomma. Men egentligen så är det inga stora förändringar att vänta, det låter ju utan tvekan BACKYARD BABIES. Och låtar som ”Cockblocker Blues”, ”We Go A Long Way Back”, ”Blitzkrieg Loveshock”, The Mess Age (How Could I Be So Wrong) och “I Got Spades” sitter rakt i pannbenet som vanligt. Tror faktiskt mest att det är Nickes småsnälla produktion som dragit fram bandet från de garage och det glammiga L.A. de besökt genom åren. Som sagt plattan tar sig rejält efter ett par lyssningar, så ge den en rejäl chans.

BEYOND FEAR ”S/T” (SPV/Playground) – CD

Tim “Ripper” Owens har inget att skämmas för under sin tid som sångare och frontman i JUDAS PRIEST när Rob Halford var ute på egen hand – det var inte hans fel att bandets karriär knakade under de åren. Materialet var oförskämt dåligt, så kasst att inte ens Ripper kunde lyfta det. Ok. Vissa låtar fick han till bra men de största delarna av materialet var under all värdighet. Att han sedan gick vidare till ICED EARTH kändes bara naturligt, där fick han visa andra sidor av sin röst. Nu är han dock tillbaka med ett eget band och  i BEYOND FEAR får han åter använda sin ”Halford pipa” och vråla som ett besatt monster. Det är ju just detta han är bäst på och då känns det extra kul att han kan få visa upp sig med ett starkt låtmaterial. Låtar som öppnings vidundret ”Scream Machine”, riffiga ”Save Me” och überballaden ”Dreams Come True” visar alla den riktige Tim Owens. Kul att grabben äntligen får stå på egna ben och det riktigt stadigt. Den självbetitlade debuten låter faktiskt inte helt olik Rob Halfords metal dänga ”Ressurection”. Men BEYOND FEAR kommer med tiden att bli ett respekterat band, inte bara för att det innehåller en före detta sångare i JUDAS PRIEST. BEYOND FEAR förtjänar respekt!

BRANT BJORK AND THE BROS. “Saved By Magic” (Duna/Border) – 2 CD

KYUSS gamla trummis Brant Bjork är tillbaka med ett nytt vax och dubbelmackan “Saved By Magic” är en riktigt skönt flummig begivenhet. Brants sång är grymt bra och hans lätta spel på guran passar en ökenräv som honom. Låtar som ”´73” och ”Moda” är så grymma att man bara vill stå upp och dansa och le. Marijuana doftande rock som passar att dansa till i vilken mattklädd hydda ute i öknen som helst! Det är skumt, tillbakalutat, inrökt och alldeles underbart. Värt att kolla upp om man gillar ökenrock av hög klass. ”Saved By Magic” är ett otippat kort som lär gå hem hos de flesta med god smak.

BULLET ”Heading For The Top” (Black Lodge/Sound Pollution) – CD

Svenska BULLET bjuder upp till en afton i hårdrockens tecken. Öl, brudar och bågar är nämligen det första man kommer att tänka på när ”Heading For The Top” drar igång. AC/DC och ACCEPT i ett och samma hårda paket och en mycket säregen sångare i Hell Hofer. Visst är det kul för stunden och jag kan tänka mig att många hårdrockare där ute stendiggar detta även om det är så långt ifrån nyskapande man kan komma. Själv roas jag för stunden, men väljer hellre originalen till sommarens grillfester på altanen. Om nu Black Lodge var sugna på ytterligare ett band inom den klassiska hårdrocken (de har ju HELLFUELED) så hade det faktiskt funnits intressantare band därute att signa. Men det går ju inte att bortse från att bandet trots allt har ett gäng lättnynnade melodier och att det trots allt doftar båge lång väg, men det är fortfarande sångaren som är den största behållningen av paketet. Värt att kolla upp.

JOHNNY CASH ”American V: A Hundred Highways” (American/Warner) – CD

Johnny Cash höll på med sin femte del i American serien när han plötsligt avled. Nu har Rick Rubin lyckats slutföra det som kom att bli hans sista skiva. American plattorna har alltid stått för en åldrande Cash som visat stor klass, inte minst med sina tolkningar av klassiska hårdrocks låtar som t.ex. ”Rusty Cage”, ”Thirteen” och inte minst ”Hurt”. På denna del i serien är det inga hårdrockare som hyllas men såväl ”God´s Gonna Cut You Down” och underbara Springsteen signerade låten ”Further Up The Road” gör att smilbanden glider brett isär. ”American V: A Hundred Highways” bjuder på en Johnny Cash som låter sargad och sårad, han känns stundvis så svag att man vill hjälpa mannen till sängen. Just därför känns hans sista skiva som en värdig svanesång, han visar att han kan leverera trots att kroppen börjar säga ifrån. Måtte Cash få vila i frid!

DANKO JONES ”Sleep Is The Enemy – Live In Stockholm” (Livezone/Pan Vision) – DVD

Det är tråkigt att se band som inte alls lyckas göra sig rättvisa på en DVD skiva. Hit kan helt klart ett av världens bästa live akter, DANKO JONES, nu ställa sig. Jag har haft möjligheten att få se det rockiga bandet tre gånger live varav den senaste var på just denna turné som skedde i våras. Det jag nu bevittnar på TV´n är inte ens en gnutta i närheten av den magiska upplevelse jag fick uppleva i Karlstad bara dagarna innan. Då var bandet betydligt mer spontana i allt från framförandet till mellansnacket – här får vi bara standard grejerna. Münchenbryggeriet känns alldeles för stort och kalt. Filmningen känns alldeles för ryckig och missar vitala delar i showen. Som i ”Don´t Fall In Love” där Danko skakar tydligt på ansiktet i låten, de visar det i början sen har de klippt bort det och man vill verkligen se den mannens miner i närbild – de är så talande för honom. Att hela showen är inspelad för TV märks. Detta är en TV produktion ingen DVD produktion! Låt er inte luras. Det lyser tydligt igenom och hade jag varit Danko hade jag aldrig låtit detta landa på marknaden. Det hade varit bättre om bolaget lagt ut stålar och en riktig DVD hade spelats in med ett taggat band, härlig show och laddat med bonusmaterial som videos och intervjuer (han har alltid mycket kul att säga!). Därför undrar man ju onekligen varför inget bonusmaterial inkluderats – snålt, fattigt och trist!!! Nä, här lever inte bandet alls upp till hur bra de egentligen är! Kanske var det denna dag de var hos nyhetesmorgon och spelade vid gryning? För visst ser de ofantligt trötta o slöa ut!? Men sömnen är ju också här Danko´s värsta fiende….gäsp…

DIVERSE ARTISTER ”Roadrunner Roadrage 2006” (Roadrunner/Bonnier Amigo) – DVD

Denna till bredden fyllda DVD – hela 29 videos – bjuder på en salig blandning signerad underbara Roadrunner Records. Precis som på dess föregångare i Roadrage serien handlar det om allt ifrån bolagets toppar till de band man undrar hur fan de hamnade där!? Självklart är det också som vanligt de band som skördat mest framgångar som står för de bästa videorna även här. Stöttepelare som OPETH, SLIPKNOT, SATYRICON, SOULFLY, FEAR FACTORY, MACHINE HEAD och det coola Roadrunner samarbetet ROADRUNNER UNITED har alla med bra videos och låtar. Men även några ”nyare” metalband som 36 CRAZYFISTS, TRIVIUM, ILL NIÑO, KILLSWITCH ENGAGE visar varför de lyckats. Däremot får väl CALIBAN, EVERY TIME I DIE, MOST PRECIOUS BLOOD och dylika band ses som ren utfyllnad vilket gör att skivan inte fått någon jämn nivå. Men då jag antar att den säljs relativt billigt är den ett givet val för oss video nördar!

ENTER THE HUNT ”For Life. ´Til Death. To Hell. With Love.” (Epic/SonyBMG) – CD

Amerikanska PRONG har alltid varit något av undergroundens gudar i min bok. Har aldrig heller funnit något band som stått upp för de grymma gitarr vibbar Tommy Viktor gett mig med åren, men känner att jag nu äntligen lyckats finna ett band som påminner om det skönt hårda tongångar herr Viktor och co. gett mig. I t.ex. ”Erased In Grace” och ”Never Stop” låter sångaren faktiskt otroligt lik just Tommy – skithård men skör sång på en och samma gång. Skör är just ett ord som man kommer tillbaka till många gånger när man lyssnar på svenska ENTER THE HUNT´s vidunder till debut. De låter som en blandning av just PRONG och KHOMA. Med andra ord är ”For Life. `Til Death. To Hell. With Love.” en sjuhelvetes platta som kommer att kämpa för undergroundens överlevnad. För trots att bandet är upplockat av ett majorbolag så är jag övertygad om att det är i underjorden bandet kommer få härja även om de borde få komma in i finrummen. Musiken är alldeles för egen för att kunna slå på hemmaplan. Faktum kvarstår dock – ENTER THE HUNT är utan tvekan ett av de mest intressanta svenska band som kommit upp på marknaden de senaste tio åren. Den tårdrypande debuten är helt enkelt oslagbar.

MASTODON ”Blood Mountain” (Reprise/Warner) – CD

Amerikanska MASTODON slog igenom med buller och bång år 2004 när bandets andra skiva ”Leviathan” släpptes. Och de förtjänade verkligen genombrottet – skivan var en av de mest intressanta plattor som släppts på senare år. Bandets malande muller framfört med finess och kraftigt progressiva tongångar gick inte att hejda sig för. Nu två år senare har bandet blivit upplockade från Relapse till skivbolagsgiganten Warner och pressen borde vara olidlig. Men med nya ”Blood Mountain” visar bandet att de pallat för trycket, de levererar än en gång ett vax som kommer gå till historien. Ännu en koncept platta och bandet har tagit musiken ett steg längre. Skivan tar sin tid och kräver otroligt mycket av lyssnaren och betraktaren – men när skivan väl smält in så står den sig helt stadigt. Låtarna framförs med just den finess vi vant oss vid och gång på gång tänker man till vad det är man lyssnar till, det är så kompakt att det egentligen inte borde fånga lyssnaren, ändock sugs man in i musiken och man kan lugnt konstatera att 2000talets RUSH har lyckats igen!!!

METAL – A HEADBANGERS JOURNEY (Atlantic)  - DVD

Denna dokumentär gjord av de kanadensiska grabbarna Sam Dunn och Scot McFayden vill här försöka ta reda på varför hårdrock väcker känslor och varför den anses som farlig. Här görs ett försök till att avhandla allt kring hårdrock och Sam intervjuar legend efter legend. Bruce Dickinson, Dee Snider, Alice Cooper, Lemmy, Rob Zombie, Dio, Tony Iommi, SLIPKNOT, SLAYER, CANNIBAL CORPSE, MAYHEM m.fl. intervjuas och på något vis lyser det igenom skarpt att Sam (som sköter snacket) är en riktig fan av hårdrock. Vilket ger en skön känsla till filmen. För ner på djupet kommer han aldrig, men ändå så går det inte att tycka illa om denna film som kan ses som en upplysningsfilm om hårdrock. Felet är nog att den spretar åt lite väl mycket håll. Här skall tas reda på när hårdrocken började, när den blev farlig och om alla genres som tillkommit på vägen. Kanske skulle grabbarna ha koncentrerat sig på något och sedan satsat på en uppföljare. Nu är dock filmen så underhållande att jag ändå hoppas på en del två. Det måste också tilläggas att intervjun med ett fyllesnackande MAYHEM är mer rolig än uttömmande och borde kanske hamnat som något slags bonusmaterial eller nåt. Bonusmaterial är också något som saknas – de lär ju sitta på en hel del bandat material – varför inte bjuda med sig av mer. Känner jag till musikerna rätt borde ett och annat garv kunna ha avlagts.

PAIN ”Live Is Overrated” (Metal Mind/Border) – DVD

Peter Tägtgren vet hur man gör underhållande musik vare sig det handlar om brutal dödsmetal eller som här skönt gungande industri/techno metall. På denna DVD som är inspelad i mars i fjol under polska Metalmania festivalen visar bandet att de trots sin svängiga musik är ett ganska rakt band. Inga krusiduller – bandet är helt enkelt där för att röja järnet. Det ganska svängiga filmandet gör att man stundvis rycks med av bara farten, Peter och co. ser taggade ut och på något vis är det också den känslan som DVDn framhäver. Den åtta låtar långa konserten är en ren hitkavalkad med allt ifrån gamla örhänget ”On Your Knees” till senaste ”Dancing With The Dead” och som vanligt uppnår låtarna en ny dimension med den ruffighet och stundvis hårdare framtoning låtarna får live. Herr Tägtgren må inte vara någon stor mellansnackare men han vet trots allt vad en publik vill ha och ger det alltid! Som bonus får man ytterligare en spelning inspelad i en finsk TV studio plus sju videos och en intervju som inte ger alltför mycket. Peter har aldrig känts helt bekväm vid intervju tillfällen (jag har trots allt intervjuat honom några gånger genom åren för diverse tidningar) och det lyser igenom även här. Men som den DVD skiva det är så är den riktigt smakfull ändå. Gillar man PAIN är detta en given beskådning. Och för alla som inte hört bandet är detta en bra inkörsport.

PAPA ROACH ”The Paramour Sessions” (Geffen/Universal) – CD

Amerikanska PAPA ROACH har alltid spelat lättflörtad numetal som folk i allmänhet och ungdomar i synnerhet har haft lätt att ta till sig. Musik som man som skribent helt enkelt skall ha lätt att kasta av sig med motiveringen ”skit”. Dock har jag personligen alltid fallit för PAPA ROACH lättillgänglighet, bandet har alltid haft något medryckande som tilltalar mig. Öppningslåten ”…To Be Loved” är precis ett sådant stycke, den är så flörtig att det ligger på gränsen, men klarar sig med bravur för att den ligger på rätt sida snöret. Det är just precis det hela skivan gör, den ligger på rätt sida gränsen och det beror främst på att bandet vågar rocka loss och det rejält. Bandet står så bredbent och skrevar att de känns som staternas svar på HARDCORE SUPERSTAR och det klär dem. För mig får gärna utvecklingen från numetal till garagerock fortsätta för ”The Paramour Sessions” är ett bevis på att det funkar för bandet. Lyssna bara på det sköna gitarrspelet i ”The World Around You” – härligt!

SLAYER ”Christ Illusion” (American/Warner) – CD

Thrashgudarna SLAYER är åter tillbaka och denna gången med originalet. Inte sedan ”Seasons In The Abyss” har trumstollen uppehållits av Dave Lombardo, men nu är mannen, myten och legenden tillbaka där han hör hemma. Detta firar bandet med att spela klassisk SLAYER thrash av åttiotals snitt och dessutom paketera det hela med ett klassiskt omslag målat av den gamle vapendragaren Larry Carroll. ”Christ Illusion” låter och andas precis som väntat – SLAYER! Bäst är ”Eyes Of The Insane”, ”Jihad” och ”Black Serenade” - den gemensamme nämnaren för låtarna är att det är Jeff Hanneman som stått för komponerandet. Precis som vanligt är det gitarristen med melodikänsla och inte den grymt överskattade riffmakaren Kerry King som levererar. Jag söker efter ett större utrymme och mera frihet för Hanneman´s kompositioner, nu blir ”Christ Illusion” bara ännu en smilande axelryckning i SLAYER´s katalog.

SODOM ”S/T” (SPV/Playground) – CD

Tyska thrashveteranerna SODOM är tillbaka med sitt intressantaste verk på mycket länge. Sist vi fick något från studion var 2001års ”M-16” och nu är det åter dags och vilken stjärnsmäll sen. Har en teori om att KREATORs förra verk sparkade dem i arslet och gjorde att de verkligen ville bevisa att de inte var sämre. På detta självbetitlade verk drar man lättast sina referenser till nittiotalets SLAYER. Spår som ”Wanted Dead”, ”Buried In The Justice Ground” och “Lay Down The Law” gör att SODOM går från att ha varit ett mediokert band till att bli ett högst levande thrashband i mina ögon. Nu är spelet igång och bollen ligger nu i konkurrenternas händer och det lär inte bli lätt att svara på en platta som ”Sodom”! SODOM år 2006 är det farligaste som funnits på thrashmetalscenen på riktigt många år, vem hade trott det när det basunerades ut att tyskarna skulle släppa en ny skiva?

TOOL ”10.000 Days” (Zomba/SonyBMG) – CD

Amerikanska TOOL med sångaren Maynard James Keenan har alltid gått sin egen väg och kan precis som NINE INCH NAILS inte anklagas för att vara kommersiella. De har inte gjort lättillgänglig musik för massorna, men trots det lyckats bli giganter inom metalscenen. Deras inåtslutna ”musselmusik” är alltid helt underbar och det har på nya ”10.000 Days” tagits ytterligare ett steg framåt. Sköna ljudmattor och krångliga partier får Maynard att ge sitt bästa. Mystik samlas i riffen och bandet bygger upp ett sound som passar dem ypperligt. Lyssna t.ex. på det underbara titelspåret eller förföriska ”Lost Keys (Blame Hofmann)” och musiken har fått sig en helt ny dimension. Eller varför inte rökare som ”Vicarious”, ”Jambi” och ”The Pot” som är det rakaste du finner på denna platta – det säger ju en hel del! TOOL lyckas trots sin storhet överraska lyssnaren gång på gång. En skiva som kommer att vara med och slåss om toppen när året skall summeras. Behöver jag nämna att förpackning är det tuffaste du skådat i skivhyllan!?

TWOPOINTEIGHT ”S/T” (Muse Entity/Playground) – CD

Direkt när öppningsspåret “Red Eye” drar igång så kan man känna RANCID referenserna och det ser jag som positivt. Det var länge sedan ett svenskt punkband drog tag i mig rejält men det känner man att TWOPOINTEIGHT gör. Här finns gott om låtar av alla de slag och att dela upp sången mellan sig är ett riktigt smart drag som ger skivan både bredd och pondus. Stockholmarna kommer med all säkerhet ha en lysande framtid som går dem till mötes, bara det faktum att de kämpat i så många år innan ett kontrakt dök upp talar för ett band med stake. Alex Hellid (ENTOMBED) har gjort sig ett riktigt fynd till sitt bolag och med rätt PR tror jag detta kan bli riktigt stort –speciellt utanför Sveriges gränser. Bara att ha ett bandnamn efter 2.8 ölen är ju hur coolt som helst om man spelar punk. Lyssna på ”Red Eye”, ”555” och medryckande kanonaden ”One Foot In The Grave” hos din skivhandlare och du lär bli lika övertygad som jag blivit!

UNLEASHED ”Midvinterblot” (SPV/Playground) – CD

Svenska dödsmetall legenderna UNLEASHED har verkligen tagit sig tillbaka på scenen på senare år – i dubbel bemärkelse. De har synts live mer än någonsin och det i sin tur har gjort att bandet har byggt upp ett kraftfullare självförtroende vilket gjort att bandet nu gjort två snortajta skivor på rad. Precis som på den två år gamla ”Sworn Allegiance” lyckas bandet än en gång få till svängig, snortajt och kraftfull deathmetal som doftar Norden och Stockholm lång väg. Herr Hedlund´s sköna stämma låter råare än någonsin och bandets finlir på gitarrerna är slående. Grabbarna framför hit på hit och lyckas bevisa att de fortfarande inte är att leka med. UNLEASHED visar att de med ”Midvinterblot” och sitt nya skivkontrakt är här för att stanna. Trots att debuten kom i början på nittiotalet så känns det som att bandet äntligen är på väg mot det stora genombrottet och med ”Midvinterblot” visar de att de förtjänar det. Låtar som ”We Must Join With Him” och ”In Victory Or Defeat” visar att de ännu är starka vikingar från Norden. Grymt!!!

WOVEN HAND ”Mosaic” (Glitterhouse/Playground) – CD

16 HORSEPOWER mannen David Eugene Edwards enmans konstellation WOVEN HAND har alltid stått för svårtillgänglig musik som berör och fångar lyssnaren. Hans uppgivna desperation väver in Springsteen, Cash och folkmusik i en enda stor röra. Nya ”Mosaic” är inget undantag. Skivan är bland det bästa han någonsin knåpat ihop och låtar som ”Swedish Purse” och ”Dirty Blue” är helt klart uppe i toppskiktet över vad han har skrivit genom åren. Man kan säga att ”Mosaic” är tonsatt poesi, helt grymt med andra ord. Man blir berörd, tårögd och tankegångarna sätter fart. Har svårt att hejda mig när det kommer till musik som berör och David Eugene Edwards vet onekligen hur man skriver sådana låtar. Höstens deppigaste soundtrack är här!

ROB ZOMBIE ”Educated Horses” (Geffen/Universal) – CD

Att Rob Zombie värvade MARILYN MANSONs forne gitarrist John Five inför nya skivan höjde bara mina förväntningar och de var redan rejält höga efter Zombie´s förra dundersläpp ”The Sinister Urge” från 2001. Tråkigt då att ”Educated Horses” är en riktig besvikelse, både tråkig och ganska sömnvänlig. Det var mer fart och sväng på förra skivan, nu känns det som sagt som att det är John Blund istället för John Five som varit framme och knåpat. Det är en helt ok. skiva men långt ifrån den standard man borde kunna kräva av dessa herrar. ”American Witch” och Manson doftande ”The Scorpion Sleeps” är det bästa man kan skrapa fram på denna platta som vi i framtiden lär kalla för en klassisk ”mellanplatta”. Inte dålig, men också långt ifrån de höjder vi är vana vid.

GAMLA RECENSIONER

ANNIHILATOR “Schizo Deluxe” (AFM/Sound Pollution) – CD

Kanadas bästa band har gjort det igen. Tänker inte sticka under stol utan att genast erkänna att jag ända sedan debuten ”Alice In Hell” (1989) varit mycket svag för detta band och alltid hållit dem som ett av världens bästa band. Eller band och band förresten… Jeff Waters med olika medmusikanter skulle nog vara en mer rättvis bedömning efter alla år med ständiga medlemsbyten. På nya ”Scizo Deluxe” har han tydligen bestämt sig för att göra ren aggressiv musik igen och det hörs. Många av tongångarna kan härledas till debutvaxet och uppföljaren ”Never, Neverland” (1990) och för min del får det mer än gärna vara så även om jag glatt sväljer de sju studiogiven emellan dessa och nya plattan. Snabb thrashmetal som doftar Jeff Waters lång väg. För den oinvigde är det bara att köpa och upptäcka. För Waters är onekligen en av världens största riffare och den som har missat det har utan tvekat gått miste om något i sitt liv. Dessutom är låtarna kvicka och etsande plus att sångaren David Padden gör en kämpainsats bakom mikrofonstativet – hoppas att han får stanna kvar tills nästa skiva. För som sagt så är riffen det enda som man verkligen vet består från platta till platta. Köp ”Scizo Deluxe”!

ANTHRAX “Anthrology:No Hit Wonders (1985-1991) The Videos” (Island/Universal) – DVD

För de som redan har VHS kassetterna “Oedivnikufesin-N.F.V.” och ”Through Time P.O.V.” finns här inte mycket att hämta, men för oss andra finns nu all gammal skåpmat med Joey Belladonna i bandet samlat på en DVD. Alla hitsen som t.ex. ”Madhouse”, Belly Of The Beast” och “Indians”. Extramaterialet är inte mycket att orda om, två videos i andra versioner och ganska intetsägande kommentator spår. Men det går inte att komma från att det ändå är en bra historielektion om ANTHRAX bakgrund och nu när klåparen och grymt överskattade Belladonna åter är i bandet och det kommit ytterligare en ny DVD efter denna med honom kanske de kan sätta punkt där och ta tillbaka den riktiga sångaren John Bush – mannen som verkligen kan sjunga. Men som sagt Belladonna har haft sin funktion, det visar inte minst denna DVD. Dags att gå vidare grabbar!

APOSTASY ”Devilution” (Black Mark/Sound Pollution) – CD

Sveriges svar på DIMMU BORGIR – APOSTASY – följer nu upp debuten ”Cell 666” och de gör det riktigt bra. Bandet visade redan med debutvaxet vad det var dem skulle lira och det känns skönt att de inte har ändrat på det. Nu känns de dock en aningen mer brutala och jag tror det beror på två faktorer. Ett – bandet har lärt sig att spela bättre. Två – De har denna gång fått till en aningen fläskigare produktion. Tror att bandet kan stå sig rätt bra som ett substitut till DIMMU BORGIR ute i Europa. Fans av norrmännen kan ju bara inte gilla detta. Själv fångas jag av bandets sköna melodislingor och stämningsfulla sound. Lite som att komma tillbaka till 1997 och ”Enthrone Darkness Triumphant”! Ett bra betyg i sig.

BON JOVI “Have A Nice Day” (Island/Universal) – CD

Det var länge sedan BON JOVI var intressanta som band och detta gör att bandet får ta oförtjänt mycket skit. Det är i dag alltför lätt att glömma gamla meriter och därför känns det kul att bandet för en gångs skull har en chans att slipa till sitt skamfyllda rykte. Bandet låter fräschare och hungrigare än på mycket, mycket länge. Vi snackar kanske inte åttiotalets glansdagar men i alla fall om fromma tidiga nittiotals stunder. Bandet visar en iver och vill åter visa att de kan skriva de bästa låtarna på egen hand. En så simpel grej som ”I Want To Be Loved” funkar fullt ut i sin allra finaste enkelhet. Nu är det kanske dags för bandet att ta en sväng på vägarna, sätta en tuff setlist med nya låtar och gamla pärlor och visa världen att de en gång tillhörde toppskiktet. Det känns som nu eller aldrig, tiden är den rätta. Ni som är för unga och som missat BON JOVIs musik vet inte vad ni gått miste om.

THE BRONX CASCET CO. “Hellectric” (Regain/Border) – CD

D.D. Verni (OVERKILL) och Jack Frost (SEVEN WITCHES) är åter här med sitt skräckfyllda sällskap. Som att blanda TYPE O NEGATIVE med 69 EYES, ren skär horror goth med andra ord. Sångaren Spy (ex. MISFITS) har en grym röst som passar sig riktigt bra till denna svängiga ”biker goth”. Har inte hört förra skivan, men debuten var riktigt bra och denna, bandets tredje skiva, är ännu bättre. Låtarna sitter som klistrade i skallen redan efter en lyssning och dessutom är skivlayouten barnsligt bra. Kul att det finns sidoprojekt som lyckas hålla lyssnaren i sitt grepp.

BULLET FOR MY VALENTINE “The Poison” (20-20 Entertainment/Sony BMG) – CD

Wales nya stoltheter BULLET FOR MY VALENTINE startar igång sin debutskiva med ett stilfullt instrumentalt samarbete med APOCALYPTICA och resultatet blir ett skönt intro som påminner om METALLICAs största stunder i mitten av åttiotalet. Men bandets egen musik handlar om något helt annat – metalcore av hög klass. Här blandas sköna thrashriff ut med rena hardcore sammanbrott - lite i stil med KILLSWITCH ENGAGE. Och såklart så landar de främsta referenspunkterna på andra sidan av Atlanten. Detta är typisk tvåtusentals thrash av amerikanskt snitt, sånt som man vanligtvis ser en Roadrunner logga på baksidan om och det är kanske på både gott och ont. Hur många band finns det inte inom denna genre nu? Lyckligtvis så hamnar BULLET FOR MY VALENTINE i facket med de bästa banden. Grym debut!

BURST ”Origo” (Relapse/Border) – CD

Svenska BURST vet hur man jobbar fram hårt skrikande till lugnt mullrande. Precis som CULT OF LUNA vet de hur de skall fånga lyssnaren i mörkrets djupaste avkrokar. Att blanda hardcore skrik med lite lugnare och mörkare tongångar är ingen ny grej, men BURST bevisar att de än en gång behärskar forumet. ”Origo” är typ exemplet på musik gjord för hörlurar. Det är bara att luta sig tillbaka och låta sig fångas in i det mörkerlandskap som bandet målar upp på ”Origo”. Själv är jag nära att inte komma ur det. OPETH och NEUROSIS i ett och samma paket så att säga.

CANDLEMASS ”The Curse Of Candlemass – Live In Stockholm 2003” (Escapi/Sound Pollution) – 2 DVD

Då var det ännu en CANDLEMASS DVD i farten och denna gång med bandets sista spelning innan de åter splittrades 2003. Spelningen är helt ok, dock långt ifrån de bästa stunder jag sett bandet stå på en scen. Nu känns det också sådär eftersom de här ännu inte hade hunnit släppa det underbara, självbetitlade, återföreningsalbumet – därav ett låtmaterial som består av enbart gamla godingar sånär som på nya ”Witches”. Den låten var vid inspelningstillfället såklart dock ej släppt och det är svårt för publiken att vara med på noterna. Desto roligare är då bonusmaterialet. Nästan en timmes lång och djuplodande intervju gjord av Martin Carlsson (Close-Up/Expressen). En ren njutning och historisk lektion i CANDLEMASS förehavanden från starten tills nu. Dessutom diverse ovanliga klipp genom åren, bl.a. ett Tv framträdande från 1993. Denna dubbel DVD är med andra ord riktigt fullspäckad, men känns ändock inte helt fulländad. Varför släppa denna DVD nu? Varför inte vänta ett tag och slänga med en ny spelning från den underbara turné de gör nu/gjort i somras på senaste vidunder till skiva? Nu känns det som att det finns risk för ytterligare en DVD inom snar framtid. Orkar fansen med det? Tycker nog att de kunde vänta med detta släpp även om den nu är riktigt köpvärd. Den tappar en skalle på detta…

CHILDREN OF BODOM “Are You Dead Yet?” (Spinefarm/Universal) – CD

Finnarna fann sin stil redan på debuten, men trots det har de alltid låtit sin musik utvecklats. Kanske just för att de hela tiden blivit mer och mer spelskickliga, i dag kan man ju t.o.m. ställa frontmannen Alexi ”Wildchild” Laiho som en av Nordens absolut största gitarrhjältar någonsin. Att grabben sedan kan rocka loss rejält på en scen och dessutom har ett jäkla riv i sin röst gör ju inte direkt saken sämre. Riv är just vad CHILDREN OF BODOM representerar på ett mycket föredömligt sätt. På nya ”Are You Dead Yet?” har de dessutom höjt ribban ytterligare och satsar än en gång på stenhårda refränger och etsande riff, men med den där lilla extra hårda touchen till. För argare än vad låter på nya plattan har de aldrig tidigare låtit. När man hör låtar som titelspåret och ”Next In Line” så förstår man att siktet är inställt på USA marknaden. Numetal doftande riff till klassisk CHILDREN OF BODOM melodiös dödsmetall, låter det som din grej? Tveka då inte, COB har gjort det igen….

DARK FUNERAL ”Attera Totus Sanctus” (Regain/Border) – CD

Mangel är det de flesta förknippar med svenska blackmetal plutonen DARK FUNERAL och i sju av åtta fall har man rätt även denna gång. Den avskiljande låten som överraskar denna gång är ”Atrum Regina” – en låt som bärs upp av stämningsfulla gitarrer och grymt bra vokala insatser. Den låter lite som om bandet skulle repat ihop med HYPOCRISY och DISSECTION och kommer säkert att överraska de flesta DARK FUNERAL anhängarna på ett positivt sätt. För visst är DARK FUNERALs mangel riktigt, riktigt lysande men som en bit av förnyelse så är denna låt ett steg i rätt riktning. För min del får bandet gärna blanda ännu mer på nästa platta. För DARK FUNERAL kan lira och ärligt talat så tycker jag de ryckt upp sig hela tiden – ”Attera Totus Sanctus” är det bästa bandet någonsin presterat. På gränsen till att nå en fullpott.

THE DARKNESS ”One Way Ticket To Hell …And Back” (Atlantic/Warner) – CD

Brittiska THE DARKNESS följer nu upp den succéartade debuten ”Permission To Land” från 2003 och precis som sist får vi en dos av klassisk hårdrock av AC/DC, BON JOVI och DEF LEPPARD snitt. Bandet har hyllats stort både i hemlandet och utanför dess gränser. Dock har bandet aldrig varit ”så” bra i mina ögon, nya plattan råder heller ingen bot på den känslan men nu har bandet lyckats lite bättre än sist måste jag villigt erkänna. Kanske är det för att sångaren Justin Hawkins dragit ner på de värsta falsettskriken – vilka på debuten bara var rena störelsemoment. På låtar som ”Is It Just Me?” (WHITESNAKE någon!?) och ”Bald”, som trots banal text är ypperlig, lyckas bandet nästan fullt ut. Dock lever bandet fortfarande inte upp till sitt goda rykte…

DEEP PURPLE ”Live In Concert 72/73” (EMI) – DVD

1972 live i Köpenhamn och 1973 live i New York samlat på en DVD. Den klassiska MK2 sättningen med Blackmore, Gillan, Paice, Glover och Lord har satts på tape i ett tidigt stadie och uppriktigt sagt så är spelningarna riktigt jävla bra!!! Både den första som spelats in i svart/vitt och den senare i färg har snappat upp ett band under dess storhetstid. Ian Gillan regerar stort och här får man sig verkligen en bit av det härligt flummiga sjuttiotalet. ”Highway Star”, ”Space Truckin”, ”Fireball” och ”Black Night” visar varför DEEP PURPLE är ett av hårdrockens största band. Skönt att få uppleva detta nu när bandet gått ner sig rejält på senare år. Ett måste i alla hårdrockeras samlingar.

DEEP PURPLE ”Live In California 74” (EMI) – DVD

Blackmore, Lord och Paice hade nu gått vidare och rekryterat Glenn Hughes och David Coverdale, och var ute för att göra PR för sin nya skiva ”Burn” – stoppet på California Jam Festival filmades och detta är upptagningen från den. En grym spelning som visade att David Coverdale kunde axla rollen efter Ian Gillan riktigt bra. De sju låtarna fyller sin historiska berättelse och det känns riktigt kul att det äntligen släppts på DVD, precis som förra DVDn känns det som att den fyller sin funktion. Även denna konsertupptagning är ett måste i alla hårdrockares hem.

DISTURBED “Ten Thousand Fists” (Reprise/Warner) – CD

Amerikanska DISTURBED anses säkert av många som ett vanligt ordinärt soft numetalband som nått stora framgångar p.g.a. smörighet. Inget kan vara mer fel. Må så vara att de kanske inte är tuffaste bandet på jorden och att låtarna trots allt inte alltid är briljanta. Men i sångaren David Draiman har man alltid haft en man vars röst bär upp mycket av de musikaliska fadäserna. Han har en småruffig röst som t.o.m. gör att de finaste stunderna får sig en törn. Och att bandet skulle vara ett rent smörband är riktigt fel, då många av bitarna besitter hårda riff och en svintung produktion. DISTURBED är bra mycket bättre än mycket annan ”radiomusik” som spelas hela dagarna.

DRAGONLORD “Black Wings Of Destiny” (Escapi/Sound Pollution) - CD

TESTAMENTs gitarrist Eric Peterson ville i början av 2000talet göra något annorlunda än den thrashmetal hans ordinarie band pysslade med. Sagt och gjort, 2001 släppte han melodisk black metal med ett nyskapat band vid namn DRAGONLORD. Debuten ”Rapture” var inte alls illa och det märktes tydligt att han hade sneglat på Norge i allmänhet och DIMMU BORGIR i synnerhet. Nu när uppföljaren är här har inget ändrats nämnvärt. Lite mer rensång har lagts till men i övrigt är det sig likt. Låter det tråkigt med ännu ett melodiskt black metal gäng? Kan så verka, men DRAGONLORD lyckas hålla uppe kvalitén och i ärlighetens namn så har den påkostade produktionen bidragit till helhetsintrycket. För med en så här klockren produktion kan man inte misslyckas, speciellt inte om man som Eric kan skriva låtar. Kul också att både KING DIAMOND och THIN LIZZY förärats med varsin cover.

EUROPE ”Live From The Dark” (Warner Bros.) – 2 DVD

Svenskarna gjorde 2004 en riktigt bejublad comeback och jag fick tillfället att se dem två gånger, först på Sweden Rock med de gamla låtarna i bagaget och sen några månader senare med en ny skiva i handeln. Vid sistnämnda tillfälle gladde det mig stort att de vågade spela många av de nya låtarna live. De gjorde dem riktigt bra och fick upp showen i en härlig stämning. Nu med en DVD i min hand där upptagning gjorts i England på den senaste turnén kan jag bara konstatera att mina känslor var rätt. Spelning på Hammersmith visar storheten i bandets nyare låtar, ”Got To Have Faith”, ”America”, ”Hero”, ”Wake Up Call”, ”Flames” och ”Start From The Dark” funkar alla bra live och ger en ny tyngd åt bandet som passar dem så här in på 2000talet. Att dem gamla låtarna funkar live visste vi ju redan. Föredömligt filmat, men något annat väntar man ju sig inte av ett så proffsigt band som EUROPE. På den andra skivan finns bl.a. intervjuer med medlemmarna, en dokumentär som följer bandet under ett dygn och ett par musikvideos. Men trots att även den skivan är okej, så är det konsert upptagningen som är den stora behållningen. Bandet får ett grymt gensvar och Joey Tempest bevisar för alla att han borde hålla på med hårdrock – hoppas nu han själv fattar det. Ser redan fram emot ett nytt studiovax med grabbarna från Väsby!

EXODUS ”Shovel Headed Kill Machine” (Nuclear Blast/Sound Pollution) – CD

Bay Area bandet fick sig en rejäl skjuts i och med förra ”återföreningsplattan” ”Tempo Of The Damned” vilken släpptes förra året. Men ack den kärlek som varar för evigt. Ut med sångaren Steve ”Zetro” Souza, trummisen Tom Hunting och gitarristen Rick Hunolt och in med Rob Dukes, Paul Bostaph (ex. SLAYER) och Lee Altus (ex. HEATHEN). Kvar sen sist är Gary Holt på gitarr och Jack Gibson på bas. Men med så många beståndsdelar borde väl även soundet ha ändrats. Nä, inte nämnvärt, för precis som sist handlar det om stenhård och snabb amerikansk thrashmetal av allra högsta klass. Dessutom måste jag bara säga att nya sångaren Rob sköter sig otroligt bra, just det faktumet gör att ”Shovel Headed Kill Machine” känns fräsch och köpvärd.

F5 ”A Drug For All Seasons” (Mascot/Border) – CD

David Ellefson, vars förflutna innefattar åtskilliga år som bassist i MEGADETH, släpper nu sin debutskiva med sitt nya band efter det att han och Dave Mustaine skiljts åt som bittra ovänner. F5 har egentligen inga som helst likheter med MEGADETH, möjligtvis lite små vibbar från ”Youthanasia” tiden, men i övrigt inga som helst beröringspunkter. Här handlar det snarare om numetal i DISTURBED anda, men också uppblandat med musik som påminner om allt från Zakk Wylde´s BLACK LABEL SOCIETY (lyssna bara på refrängen i ”Fall To Me”) till RED HOT CHILI PEPPERS (”What I Am”). Här finns klara grunge paralleller som i det ALICE IN CHAINS aktiga titelspåret och en himla massa bra riff till. ”A Drug For All Seasons” är utan tvekan en av årets hittills största överraskningar. Bra låtar och grym sång av okände Dale Steele – F5 är med andra ord ett högintressant nytt band på marknaden. Kolla upp om du gillar klockren, nyare typ av metal. Snudd på toppbetyg.

FACE DOWN ”The Will To Power” (Black Lodge/Sound Pollution) – CD

Stockholmska FACE DOWN släppte under nittiotalet två underbara thrash/aggro plattor på Nuclear Blast och blev tragiskt förbisedda. Nu är bandet återförenat, det löste sig rätt lätt när frontmannen Marco Aro slutade i THE HAUNTED, och titeln kunde inte vara mer talande. Bandet är tillbaka och det är som om de pumpat upp musklerna extra mycket och dessutom är beredda att äta huggorm på ren Leif Boork manér för att lyckas. Med en låt som t.ex. ”Blood Tiles” visar bandet var skåpet skall stå och det som jag tycker är extra skönt är att de har behållit mycket av det som nittiotalet stod för i aggressions väg. När band som PANTERA, MACHINE HEAD och FEAR FACTORY regerade på MTV på kvällarna. Grymt. Grabbarna har tagit tillbaka scenen! Sen så är det väl som att pissa på ett elstängsel men jag kan inte annat än att säga att jag alltid tyckt att FACE DOWN varit rätt forum för herr Aro, tyckte aldrig han gjorde sig rätt i THE HAUNTED där ingen annan än Peter Dolving bör stå bakom micken. Summa summarum – Dolving och Aro på sina rätta platser ger två band som lägger stora satser!

GEMINI FIVE ”Black Anthem” (Wild Kingdom/Sound Pollution) – CD

Stockholmska rockarna GEMINI FIVE har på nya “Black Anthem” genomgått en ”total make-over” sedan debuten “Babylon Rockets”. Borta är det mesta av den gamla glam/sleaze/L.A. Rock N´ Rollen de spelade förut och det har nu ersatts av ett betydligt modernare sound. MARILYN MANSON, MÖTLEY CRÜE, HIM och BACKYARD BABIES i ett och samma andetag. Fränt! För i GEMINI FIVEs musik funkar det fullt ut. Skulle rent ut sagt vilja säga att de är ett av de mest intressanta Svenska banden på marknaden just nu. De vågar blanda gamla influenser med nya och löpa hela linan ut, dessutom har de inte ens en liten tendens till att ramla. Låtar som ”When The Body Speaks” och ”Heaven Come Undone” visar på både kvalitet och bredd. Coolt!