DOWN live på Trädgårn, Göteborg 14/7-08

 

New Orleans ”finest” heter ju såklart DOWN och är också en naturlig fortsättning på grabbarnas tidigare/nuvarande band PANTERA, CORROSION OF CONFORMITY och CROWBAR. Såg bandet live för två år sedan och den konserten är helt klart en av de bästa jag någonsin beskådat, ha då i åtanke att jag sett en del konserter i mina dar. Då levererade bandet en kavalkad av låtar från de två första skivorna och Phil Anselmo var hög som ett hus och sluddrade det ena oviktigare än det andra ifrån scenen. Nu två år senare är det ett helt annat DOWN jag får beskåda. Bandet har nya suveränen ”Over The Under” i bagaget och Mr. Anselmo har aldrig sett fräschare ut! Han är totalt klarvaken i skallen och dricker endast vatten på scenen, dessutom kommer han med mellansnack som verkar rätt vettigt. Spontanitet har varit DOWNs signum och verkar fortfarande vara det trots att det ser ut att vara en nyktrare tillställning ifrån bandets sida. Som när Rex bas krånglar – ja då bryter man helt enkelt och börjar om, utan Rex blir detta inte som det borde vara säger Phil glatt. Klassiker som ”Temptation Wing´s” och ”Bury Me In Smoke” varvas med nyare underverk såsom ”Three Suns And One Star”, ”N.O.D.”, ”On March The Saints” och ”Beneath The Tides”. Mest jubel drar såklart ett av extra numren ner – underbara “Stone The Crow”. Tror säkert att många (ej pålästa) förväntat sig en och annan PANTERA låt från bandets sida, men jag är verkligen en av dem som applåderar åt att de låter bli. Man skall låta det som vilar få vila i frid, helt rätt! DOWN är stadiga nog att stå på egna ben och dessutom gör dem det riktigt bra. Phil Anselmo visar än en gång att han inte bara är en pundare utan dessutom en utav branschens vassaste sångare. Vilken röst mannen besitter! Att han dessutom ser fräsch och ung ut som testosteronstinn tjugofemåring gör ju inte saken sämre. Har man dessutom ett band som trummisen Jimmy Bower, bassisten Rex Brown och gitarristerna Kirk Windstein och Pepper Keenan i ryggen kan liksom ingenting gå fel en kväll som denna. Göteborgspubliken älskar bandet och de gör verkligen allt för att visa det tillbaka. Besvarad kärlek! Underbart!

 

     

Recension/Foto: Daniel Eriksson       

DRACONIAN releaseparty på Arena, Karlstad 8/3-08

 

Säffles stoltheter doom/gothbandet DRACONIAN har redan kommit fram till fjärde plattan och detta skall såklart firas med ett releaseparty. Inne på Arena strömmar såklart doom-dans och goth-mörker fram ur högtalarna kvällen till ära. Närmare hundrafemtio fans har letat sig in i de mörkare regionerna av lokalen och fram till den lilla scen som sextetten (sju ikväll, då bandet kvällen till ära har med sig Andreas Karlsson på keyboard) kliver upp på. Strax mullrar bandet igång och deras blytunga men ack så vackra musik framförs med bravur. Det strular lite tekniskt och det stör såklart medlemmarna en aning, men framförandet är exemplariskt och ljudet är hur klockrent som helst. Trots att bandet inte spelat så mycket live genom åren så visar de ändå prov på hur proffsiga de är. Lisa Johanssons ljuva röst tillsammans med Anders Jacobssons mörka muller gör sig riktigt bra tillsammans och just kombinationen av de två gör att bandet blir precis den perfekta mixen av MY DYING BRIDE och OPETH. Bandets överhuvud Johan Ericson är så bra på att framställa doom/goth monster av kaliber att han säkert skulle kunna göra det i sömnen. Det är just detta som är bandets största och mest skarpladdade vapen – låtarna! DRACONIANs låtmaterial är inte av denna värld, Johan vet minst sagt hur man fångar lyssnaren. Ondskefulla toner samsas med förföriskt romantiska partier och tillsammans blir det oslagbart. Nya nummer som ”Seasons Apart” och ”Not Breathing” är båda starka bevis på det! Ett hellyckat releaseparty som t.o.m. hade lockat fans ifrån Spanien. Det säger väl allt om den styrka bandet besitter – de berör – så även denna kväll!

  

Recension/Foto: Daniel Eriksson       

HARDCORE SUPERSTAR (+ AMMOTRACK) live på Nöjesfabriken, Karlstad 7/3-08

 

Skövde har tänkt att de skall sätta sitt namn på den svenska hårdrockskartan i form av rockande AMMOTRACK. Deras musik verkar ha utvecklats från sjuttiotalets utsvängda rötter. Och självklart kommer man att tänka på allt ifrån KISS fram till den något flummigare grungens framfart i början av nittiotalet i Seattle. De har drivet från de förstnämnda och djupet och tyngden verkar vara funnen någonstans i ALICE IN CHAINS-land. När de kliver upp på Nöjesfabrikens scen så infinner sig verkligen en viss skepsis. Hur skall dessa unga grabbar axla en så stor mantel? Men de fixar det utomordentligt och publiken är ganska snart med på noterna. Med ännu mer liverutin kommer bandet definitivt att gå hem i stugorna framöver. Debutplattan är på gång runt sommaren och håller den samma klass som ”Scream For Your Mother” och ”A Bigger Bang”, vilka båda framförs denna afton, så lär inget gå fel. Härligt groove och sväng hos ett band som precis är i startgropen. Lovande.

 

HARDCORE SUPERSTAR har verkligen erövrat Sverige! Sedan den själbetitlade plattan för tre år sedan, då de gjorde sitt sound hårdare, har karriären gått spikrakt uppför. När sedan ”Dreamin´ In A Casket” släpptes i fjol fick bandet kanske sitt verkligt stora genombrott. Goda recensioner och inte minst började bandet sälja ut större spelställen. Att bandet lyckades sälja ut Lisebergshallen på hemmaplan i Göteborg är nog det bästa betyg man kan få. Personligen tror jag att bandet kommer att växa ytterligare. Detta främst p.g.a. nya gitarristen Vic Zino som ger stor mersmak live. Han ger järnet hela tiden och hans unga och kaxiga attityd ger bandet ytterligare energi live. Hans spelstil gör att låtarna känns än mer hårda och som sagt så besitter han en ungdomlig hunger som bara en nykomling kan framställa. Vic framstår rent av som en av de coolaste gitarrister vi har i vårat avlånga land. Just hans hårda framställning av tonerna som klingar från gitarren ger låtarna från de två senaste plattorna precis så vassa som de skall vara. Enda äldre låten som spelas är ”Liberation” – ett bra och smart val. HARDCORE SUPERSTAR har lämnat det förgångna bakom sig och skådar in i framtiden istället – helt rätt tänk då Jocke Berg och co. aldrig varit vassare än nu. Tror faktiskt att bandet kommer att erövra världen en gång för alla. De har verkligen chans att bli en av de stora nu och jag tror inte Vic Zino har gett de övriga grabbarna en mindre chans att lyckas stort. Han var precis vad de behövde!

 

 

Recension/Foto: Daniel Eriksson       

BULLET FOR MY VALENTINE (+ STILL REMAINS) live på Trädgårn, Göteborg 19/2-08

 

Amerikanska STILL REMAINS kliver upp på scenen och för att vara ett förband får de en sjuhelsikes respons. Sextetten river och sliter med sin meckiga thrash/hardcore – stundvis påminner de om SOILWORK för att i nästa stund låta som ett typiskt amerikanskt dödsband eller för den delen FEAR FACTORY. Trots att det är fruktansvärt patetiskt att se deras keyboardist lämna sitt instrument då och då för att studsa runt på scenen och headbanga så går det inte att komma ifrån att bandets framträdande stundvis är riktigt briljant och lämnar god eftersmak. Dock känns transportsträckorna där emellan ibland lite väl långa. Men med tiden kommer det här att bli riktigt vasst.

 

Wales stoltheter BULLET FOR MY VALENTINE har blivit kritikernas gunstlingar – inte minst bland de brittiska öarna. De ses som ett framtidens METALLICA och skall bära upp den brittiska flaggan efter att band som IRON MAIDEN och JUDAS PRIEST en dag lämnat in. Bandets nythrash går verkligen hem i stugorna och har onekligen slagit igenom på bred front, inte minst bland tonåringar. Mycket välförtjänt kan tilläggas. Av alla nya band som ploppat upp och som lirar någon slags tuffare metal med poppiga refränger är onekligen BULLET FOR MY VALENTINE överlägset bäst. De har starka låtar som sätter sig vid första lyssningen och refrängerna är starkare än chilisås. Bandet kliver upp på scenen och utstrålar omgående en slags sexig pondus som få nya akter besitter och publiken är definitivt med på noterna från första tonen av inledande ”Scream Aim Fire” till konsertens avslutning. När sedan låtar som ”4 Words (To Choke Upon)”, ”Waking The Demon”, “Room 409”, ”Disappear”, ”Hand Of Blood”, ”Eye Of The Storm”, “The End” m.fl. avverkas i setet är publiken mer än nöjda. Dock är bandet som bäst i sina mer lugna stunder – både ”klassikern” ”Tears Don´t Fall” och nya ”Say Goodnight” behandlas med största värdighet och blir de monster till låtar som de verkligen är. Detta är definitivt den hårda metallens värdiga arvtagare, en hel ny generations hjältar! Bara att inse fakta. Att Trädgårn med sin kapacitet på 1100 pers sålde slut omgående är ett bevis på bandets storhet. Dock skulle medlemmarna behöva våga släppa loss ännu mer, de är stora stjärnor och jag vill att det skall glöda ännu mer om dem än vad det redan gör. Mer ”power moves” på scenen skulle inte sitta fel. Men som sagt, BULLET FOR MY VALENTINE känns trots sina drygt en miljon sålda album och utsålda konsertlokaler som att de ännu befinner sig i startgropen på väg mot något stort!

Recension/Foto: Daniel Eriksson       

MUNICIPAL WASTE (+ TOXIC HOLOCAUST) live på Sticky Fingers, Göteborg 13/2-08

 

Från Tampa, USA kommer enmansbandet TOXIC HOLOCAUST. På scen har frontmannen Joel Grind en bassist och en trummis till sin hjälp för att överföra den punkiga variant av thrashmetal som han gillar att framföra. Som helhet känns faktiskt TOXIC HOLOCAUST rätt intressanta inte minst för att bandet tagit in grymt stora influenser från punken. Den kraftigt punkiga framtoningen och den smått hårda sången gör att bandet skiljer sig ur mängden thrashakter som ploppat upp runt om på jordklotet under de senaste åren. Kan bli riktigt intressant i framtiden. Men Joels L.A. doftande frisyr måste genast bort. Vill man spela thrash kan man inte se ut som en blond Nikki Sixx!

 

Men kvällens huvudakt och det som gjort att många keps och jeansväst prydda personer letat sig till Sticky Fingers är amerikanska MUNICIPAL WASTE. Bandet som rönt störst framgångar under den rådande vågen av nya band som lirar old-school thrashmetal. Virginia kvartetten visar omgående var skåpet skall stå. Moshpit, circle-pit, stagediving, wall of death – ja de flesta klassiska scenerna utspelar sig på golvet framför bandmedlemmarna mycket p.g.a. deras stora uppmuntran. Först efter ca tjugo minuter tar sig spelningen riktigt rejält och bandet bara öser på utav bara farten. Efter trettiofem minuter har ett ordinarie set avverkats (thrashmetal skall gå fort), men bandet är inte sena med att lira det publiken vill höra och utöver egna hitar som ”The Art Of Partying”, ”Terror Shark”, ”Hazardous Mutation”, ”Beer Pressure”, ”Nailed Casket”, ”Unleash The Bastard” och ”Headbanger Face Rip” hinner de även med att avverka en cover på S.O.D. – det sammanfattar på något vis hela spelningen. En 44 minuter lång spelning är till ända - Thrash til´death!!!

Recension/Foto: Daniel Eriksson       

U.D.O./PRIMAL FEAR (+ IRON FIRE) live på Trädgårn, Göteborg 15/11-07

 

Utan att ha utannonserats för fem öre blir det ingen lätt uppgift att kliva på som supportband denna afton, men danska IRON FIRE fixar det hela med bravur. Mycket tack vare att sångaren Martin Steene (numera korthårig) driver på publiken för fulla muggar istället för att deppa ihop. Ett smart drag visar det sig, då stora delar av publiken snart är på g och armarna viftar hej vilt i det lilla publikhavet. Bandets heavy metal borde med tanke på kvällens huvudakter trots allt tilltala rätt många och jag är säker på att danskarna fick sig en och annan ny fan bland publiken. Starkt jobbat med tanke på förutsättningarna.

 

Kvällens stora överraskning blir dock tyska PRIMAL FEAR. När jag sist såg dem, för sisådär drygt sju år sedan, var de riktigt bra och de har helt klart fortsatt att växa som scenpersonligheter sedan dess. Sångaren Ralf Scheepers (ex. GAMMA RAY) besitter en grym pondus och när han kliver upp på Trädgårns scen iklädd utsvängda svarta byxor med vita flames på, välsvarvad med rakad skalle och dessutom har en röst som liknar självaste Rob Halford i högform finns det inga som helst tvivel till att detta inte skulle kunna bli en lyckad afton. Bandet blandar nya nummer så som ”Sign Of Fear”, ”Face The Emptiness”, ”Blood On Your Hands” och New Religion” med gamla örhängen som ”Nuclear Fire” och ”Chainbreaker”. Bäst är dock metalhymnen ”Metal Is Forever” plus nya balladen (enda i setet) ”Fighting The Darkness”. Det sjutton låtar långa setet klockar in på en och en halv timme och det är skönt att se att co-headlineturnén tas på fullaste allvar. Detta kunde rent av ha varit kvällens riktiga avslutning. Dessutom geggar bandet inte ut i onödiga solonummer och dylikt, bara pang på rödbetan. Ett föredöme inom heavy metal! ”Se och lär” kväll för alla som var där som möjligtvis själva är musiker.

 

Kvällens huvudstjärna är dock Udo Dirkschneider, gammal sångare och frontman i numera avsomnade ACCEPT. Den lilla mannen kliver på scenen med sitt egna band U.D.O. och konstigt nog så har även han en viss pondus trots att han kroppsligt är precis raka motsatsen till föregående bands sångare. Nya ”Mastercutor” får äran att öppna och de, uppskattningsvis, knappt fyrahundra i publiken är inte sena att skråla med till Udos rossliga röst. För en gångs skull har Udo fattat att publiken inte enbart vill höra ACCEPT klassiker utan även hans egna solomaterial (han har ju trots allt släppt elva egna studio album) och inte mindre än elva egna låtar avverkas, däribland ”24/7”, ”Holy”, ”Man And Machine” och ”Thunderball”. Med en ren och skön scenutsmyckning får den hårda och kantiga musiken sin rätta metalliska inramning och visst är det trots allt så att ACCEPT låtarna drar ner stora applåder. Kvällen till ära bjuds vi på ”Metal Heart”, ”Balls To The Wall”, ”Midnight Mover”, Breaker”, ”Princess Of The Dawn” och “Fast As A shark”, den sistnämnda får äran att avsluta spelningen trots att bandet egentligen har tänkt sig “Burning” enligt setlistan. Detta efter att Udo frågat publiken vad de vill höra och till Stefan Kaufmanns stora förtret blev det såklart ”Fast As A Shark” vad annars? Finns i övrigt inte så mycket att klaga på, de höll t.o.m. nere solona till ett trumsolo plus ett gitarrsolo av Igor Gianola. Helt klart bästa gången jag sett Udo uppträda under eget namn.

 

Recension/Foto: Daniel Eriksson       

 

TWISTED SISTER (+ EASY ACTION) live på Trädgårn, Göteborg 13/11-07

 

De svenska glammarna EASY ACTION släppte sin debut redan 1983 och nu när glam och sleaze vågen är större än någonsin och nya band ploppar upp som svampar så vill gärna bandet visa att de trots är äldst(!). Kvar från originalsättningen är endast sångaren Zinny J Zan (ZAN CLAN, ex. SHOTGUN MESSIAH) och gitarristen Kee Marcello (ex. EUROPE) men de har fått med sig ett par nya medlemmar som ger en frisk fläkt till bandet. För Zinny är trots allt bandets svaga länk. För det första har han blivit blöt-fet med åren och glammare skall vara magra och smäckra grabbar vill jag föreställa mig och för det andra tar han en del små falska toner. Vissa stunder låter det jävligt bra, men i nästa kan det kännas både konstlat och påklistrat. Låtar som avverkas är bl.a. ”Rocket Ride”, ”Mental Dance”, ”We Go Rocking” och ”Drop The Bomb”. Som sagt stundvis gnistrar det till men allt som oftast känns nostalgitrippen allt för stor. En del döda ting skall inte väckas till liv och i EASY ACTIONs fall är jag säker på att det är rätt. Behövs EASY ACTION 2007? Tror inte det.

 

TWISTED SISTER är kult! That´s it – mer behöver man inte säga. När de nu återvänder till Sverige för andra gången sedan återföreningen 2003 kommer de tillbaka som ett mer samspelt band, detta trots att bandet inte gjort mer än 55 spelningar sedan de tog sig samman igen för snart fem år sedan. När de sist besökte oss var det som huvudband på Sweden Rock Festival och det var då bandets första spelning på sjutton år. Då kändes de inte det minsta samspelta och utrustningen krånglade dessutom. Nu var tanken att de skulle återvända och detta till Lisebergshallen. Men konstigt nog verkar suget efter bandet vara svalt (kanske för att det ligger mitt i månaden och mitt i veckan) och istället får bandet gå ner till betydligt mindre Trädgårn. Men jag fäller inga tårar för det, för när bandet kliver upp på scenen så upptäcker man direkt att det är så här man vill se Dee Snider och co. – intimt och stämningsfullt. TWISTED SISTER får Trädgårn att fullkomligt explodera av lycka och detta såklart när man lirar nummer som ”Stay Hungry”, Burn In Hell”, S.M.F.”, ”Come Out And Play” och ”Under The Blade”. Suveränt gjort också att tillägna ”The Price” till offren i skolmassakern i Finland veckan innan. Bandet avverkar tack och lov bara en jullåt från senaste julskivan – ”Jag såg mamma kyssa tomten” i en alldeles egen snuskig version. Självklart lirade de också såklart ”I Wanna Rock” och ”We´re Not Gonna Take It” och såklart nådde jublet oanade höjder. Allsången var på topp och man såg riktigt hur medlemmarna njöt på scenen. Men grabbar är det inte dags att pallra sig in till studion nu och lira in en ny studioskiva istället?

 

Recension/Foto: Daniel Eriksson       

    

 

RUSH live på Globen, Stockholm 27/10-07

 

Progressiva och legendariska bandet RUSH från Kanada skämmer än en gång bort oss med ett livebesök. Detta för att promota sitt senaste alster, suveräna, ”Snakes & Arrows”. Och vilken spelning sen. De bjuder på en drygt tre timmar lång spelning (inklusive paus) och hela nio nya låtar – bl.a. ”Far Cry”, ”Workin´ Them Angels”, ”The Main Monkey Buisness” och ”Malignant Narcissism” avverkas från senaste alstret. Men självklart fick lyssnaren sin beskärda del av idel gamla klassiker såsom ”The Spirit Of Radio”, ”Tom Sawyer” och ”A Passage To Bangkok” m.fl. Scenen var såklart uppbyggd på ett alldeles speciellt sätt som denna gång inkluderade ugnar som grillade kycklingar under hela konserten (en person gick upp och penslade dem emellanåt – bl.a. utklädd till just en kyckling). Som trio blåser RUSH det mesta av scenen och de är helt klart ett stort föredöme inom proggen. Det är så här jag vill att DREAM THEATER skall vara, men som de tyvärr aldrig kommer att bli. Proffsigt gubbar! De ser riktigt roade ut och som publik går man hem med ett stort leende på läpparna. Att timmarna bara kan flyta iväg så är ett gott betyg bara det i sig.

 

Recension: Daniel Eriksson       

 

THE HAUNTED (+ SPARZANZA) live på Arena, Karlstad 6/10-07

 

Karlstads största rockers SPARZANZA får äran att öppna för THE HAUNTED på sin egna hemmaplan och får såklart omgående med publiken på noterna med sin stenhårda och mycket svängiga hårdrock. Det är också låtar från senaste dunderplattan ”Banisher Of The Light” som får utgöra stommen i setet, vilket definitivt får folk att släppa loss totalt. Det brukar inte vara lätt att spela inför sin hemmapublik sägs det, men i SPARZANZAs fall syntes inga hinder. Dock kan man tycka att de känns aningen malplacerade att öppna för ett band som THE HAUNTED.

 

 

Göteborska thrashplutonen THE HAUNTED gör aldrig en dålig spelning. Har sett dem närmare tio gånger nu och ”de ger verkligen allt i varje byte” för att använda ett slitet ishockey uttryck. Det är svinigt ös som gäller ifrån start till mål och gamla örhängen som ”Hate Song” och ”Bury Your Dead” uppblandas med nyare spår såsom ”All Against All”, ”The Flood” och ”The Medication”. Det är just det faktum att de bygger mycket av sitt nuvarande set på senaste skivan ”The Dead Eye” som verkligen får igång undertecknad. Säga vad man vill, men i min bok är senaste plattan det bästa de prånglat ur sig sedan debuten och även det mest vågade verk de någonsin gjort. Detta sätter sig även live och utsvävningarna på skivan känns otroligt förlösande i liveformat. De ger en frisk klang till den annars så thrashbyggda musiken. Bandet ser ut att njuta på scenen och Peter Dolving bevisar än en gång varför han är den ultimata frontmannen. Det enda som ser ut att irritera på scenen är alla rop efter AT THE GATES. Kanske på tiden att Björler bröderna nu ger sig ut på vägarna med sitt forna band för att definitivt stänga kistan för gott(?). Men åter till spelningen, en grym insats som är få band förunnat att kunna göra, men å andra ord är det som Jensen skriver i ett sms till mig dagen efter, det är ingen konst att göra en bra spelning i Karlstad – den staden är fanimej ”på” när det kommer till rock! Han har så rätt!

 

Recension/Foto: Daniel Eriksson  

ICED EARTH (+ ANNIHILATOR) live på Trädgårn, Göteborg 23/10-07

 

Sist kanadensiska ANNIHILATOR fick vara i Sverige och agera förband var innan sommaren då de agerade öppningsakt till TRIVIUM. Då bestod publiken mestadels av hungriga fans i tidiga tonåren och många i publiken hade troligtvis aldrig hört talas om Jeff Waters och hans mannar tidigare. Men de togs emot väl och har nu den äran att återvända igen som support – denna gång till ICED EARTH. Man märker omgående också skillnader. ICED EARTH lockar en betydligt äldre publik än vad TRIVIUM gör och detta leder till att fler åtminstone har hört talas om ANNIHILATOR. Därför blir det trots en mycket liten publiktillströmning ganska bra drag och Jeff Waters och sångaren Dave Padden ser grymt nöjda ut när de kliver av scenen. Men å andra sidan har de då också bränt av rena klassiker som ”Never, Neverland”, ”Set The World On Fire”, ”King Of The Kill” och ”Alison Hell” i setet – vilket fått att man går igång på alla sina cylindrar. Men det som verkligen får spelningen att blixtra till är upplockandet av ”W.T.Y.D.” och ”Phantasmagoria” i setlistan – strålande! Tyvärr börjar man dock inse att de trots allt kanske inte har någon större marknad i Sverige, vilket i sin tur antagligen aldrig kommer leda dem till vårat avlånga land som huvudakt, riktigt tråkigt med tanke på hur de alltid levererar. 

 

ICED EARTHs sångare Tim ”Ripper” Owens (ex. JUDAS PRIEST) är en härligt energisk frontman, han kan konsten att ha både en bra röst och se ofantligt tuff ut på samma gång. När han och gitarristen Jon Schaffer kliver upp på Trädgårns scen infinner sig en slags magi. Herrarna verkar funka ypperligt ihop trots att den förstnämnda ännu ser rätt ung ut och den sistnämna är både gråhårig och lite fårig. Men när de lirar loss i ”Declaration Day”, ”Gettysburg (1863)”, ”The Hunter”, ”Dracula” eller senaste singeln ”Ten Thousand Strong” når konserten otroliga höjder. Visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig av ICED EARTH då det faktiskt var första gången jag beskådade dem live men kan glatt konstatera att de verkligen gjorde ett bra jobb. Var lite nervös för hur framträdandet skulle bli med tanke på det tama publikomfånget, men även ICED EARTH visade sig tycka att det var kul på scen trots den snåla uppslutningen. Under den dryga en och en halv timme de spelade var det bara ”Stormrider” med Jon på sång som inte riktigt höll måttet. I övrigt var det en riktigt överraskande kväll!

 

Recension/Foto: Daniel Eriksson       

ELECTRIC EARTH´s Releaseparty på Saga Teatern i Trollhättan den 5:e maj 2007.

Hallen är fullkomligt överfull med folk som minglar runt med en öl i handen. Och inte är det enbart den ordinarie publiken som har letat sig hit utan även en och annan släkting och vän till bandet. Med nya plattan "Vol II: Words Unspoken" alldeles färskt utgiven av Mausoleum Records är det dags att börja göra promotion för plattan och vad passar då bättre än ett rejält releaseparty!

 

För att få i gång publiken rejält har bandet bjudit in sina stadspolare i BLACKBUSH att värma upp åt dem. Deras hårda framtoning med drag åt sandig ökenrock funkar ypperligt för att få publiken i rätt stämning. Att bassisten tillvardags lirar i IMPIOUS och ena gitarristen i ONE MAN ARMY & THE UNDEAD QUARTET är något som faktiskt märks rejält och då inte minst i den scenvana de besitter. Bandet bjuder på schyst lir och det är bara sångaren som känns aningen malplacerad. Han verkar lite smått be om ursäkt för sig och är nog glad att han har sin långa dreadlocks att dölja ansiktet under. Får sångaren mer skinn på näsan tror jag definitivt att bandet kommer att ro hem ett kontrakt framöver, för deras mix av MUSTASCH, KYUSS och CORROSION OF CONFORMITY funkar då innerligt bra i liveformat.

 

En halvtimme efter att salongen värmts upp och det rejält, är det dags för kvällens huvudattraktion att kliva på scenen och vilken show de bjuder på. Med sin stilrena scenuppbyggnad - endast tavlan från nya omslaget som "backdrop" och brittiska flaggan som dekoration vid trumsetet - får bandet stora ytor att röra sig på och det passar dem sannerligen som handen i handsken. Gamla örhängen som hårda "Platonic" och underbart förföriska "Sin Of The Century" varvas med nya nummer som "Drowning", "Words Unspoken", "Concubine" och "Amplified" och tillsammans med det professionellt framförda uppträdandet gör det att man inte kan undkomma den briljans bandet har. De får sin hårdrock att glöda och i liveformat blir Trollhättingarna alltid farliga. Kul att äntligen få se bandet med nya trummisen Draken på trumpallen och han är verkligen inte en man som sparar på energin om man säger så. Som avslutning bjuds vi på en coverversion av LED ZEPPELINs "Heartbreaker". Grymt! Med rätt uppbackning på denna skiva tror jag faktiskt att bandet kan lyckas få ett litet genombrott nu, det förtjänar de. Det visar de inte minst denna afton i hårdrockens tecken!

 

Daniel Eriksson

W.A.S.P. (+ SISTER SIN) live på Nöjesfabriken, Karlstad 27/4-07

 

Göteborgska SISTER SIN blandar Heavy Metal med glamrock och en gnutta smygthrash, och i liveformat blir bandet så hårda att de svider ända in under huden. Sångerskans röst är härligt raspig och efter ett par spelningar anar man något slags riv i rösten vilket säkert inte är meningen att finnas där. Trots att bandet ännu inte rott hem ett skivkontrakt så är de proffsigare än många andra nya band jag beskådat med åren. De får igång publiken och som öppningsband till W.A.S.P. kan man knappast finna något bättre alternativ. De doftar lagom mycket Los Angeles för att dra igång hela stället och när de kör MÖTLEY CRÜEs gamla dänga ”Live Wire” känns det snarare värdigt än patetiskt. Ser med glädje fram emot vad bandet har att bjuda på i framtiden.
 

 

I W.A.S.P. vet man däremot vad man får. De är alltid ett grymt liveband och Blackie vet hur man styr sin publik. Han hoppar och kränger i sitt mickstativ som om han aldrig har gjort annat och W.A.S.P. har en skattkista full i svinbra låtar. Inget kan misslyckas tänker jag så fort bandet drar igång med ”On Your Knees”, såg dem trots allt så sent som i höstas och då var de än en gång sjukligt bra. Men trots att Blackie får hela Karlstad att glöda denna afton (ja hela arenan är med på noterna som om de vore svältfödda på bra konserter) saknar jag något. Det är överraskningarna. Det momentet lyser fullkomligt med sin frånvaro. Setet är så ordinärt att jag vill spy. Hallå! Visst är det kul med ”I Wanna Be Somebody”, ”Real Me”, ”Wild Child” och ”Blind In Texas” – men var har ”Schooldaze” och ”Scream Until You Like It” (spelade så sent som någon vecka innan Sverigebesöket) tagit vägen? Att den stora behållningen av konserten blir nya ”Take Me Up” och underbara ”Heaven´s Hung In Black” (snälla plocka aldrig ur den ur låtlistan!) säger ju en hel del. Högst ordinär spelning som borde få alla förstagångs W.A.S.P. besökare att jubla av lycka medan en annan får vänta på nästa tillfälle för att riktigt känna sig tillfreds.

 
 

Recension/Foto: Daniel Eriksson       

JON OLIVA´S PAIN (+ DIONYSUS och NOSTRADAMEUS) live på Musikenshus, Göteborg 13/4-07

 

DIONYSUS har aldrig lämnat stora avtryck i mitt hjärta. Dock är bandet högst proffsiga och framträdandet denna olyckansdag är inget undantag. De har trots att de agerar öppningsband ett mycket bra ljud och de väl framförda låtarna behöver inte skämmas för sig. Den stora behållningen är också bandets sångare som sköter sig riktigt bra och att han inte är svensk är bara ett plus i kanten.

 

NOSTRADAMEUS däremot spelar på hemmaplan och har på så vis lite press på sig. Publikuppslutningen är något bättre men jag tycker inte bandet når hela vägen fram. De känns mest som ett band med ordinära låtar som enbart gör sitt dagsverke. Att sångaren sedan har slängt på sig några linser som lyser upp tillvaron något så grymt känns mer pinsamt än klokt. Inte dåligt, men heller inte allt för bra.

 

Jon Oliva vet däremot hur man skall behandla sin publik. Han gör det med vördnad och ser själv tagen ut av den härliga respons han får av publiken. Det var länge sedan man skådade en artist som fullkomligt bjuder på sig själv. Han berättar historier, jammar, skålar med publiken och tar glatt emot gåvor från fansen och skriver autografer vid scenkanten(!). Man kan tycka att den gamle SAVATAGE bekantingen gått ner sig i skiten när man ser honom, men när han öppnar sin käft är alla tvivel som bortblåsta. De nya numren, låtar som ”Through The Eyes Of The King”, ”Maniacal Renderings”, “The Answear”, “Push It To The Limit” och “The Evil Beside You”, har definitivt funnit sin plats i setlistan. Att sedan SAVATAGE klassiker som “Edge Of Thorns”, “Gutter Ballet”, “Hall Of The Mountain King” och “Sirens” spelas gör ju inte saken sämre. Inte heller den bunt låtar från rockoperan ”Streets” behöver skämmas för sig. Det sistnämnda blir en riktigt lång skön njutning där vi bland annat bjuds på ”Jesus Saves”, ”Belive”, ”Agony And Ecstasy”, ”Ghost In The Ruins”, ”If I Go Away” m.fl.. Spelningen blir skönt tillbakalutad och att Jon själv varvar mellan att sitta vid keyboarden och spela med att stå upp och sjunga gör att spelningen känns lekfull. Hårt varvas med mjukt och han visar att SAVATAGE än idag lever kvar i egen form. Ingen sann SAVATAGE fan kan bli besviken på en Jon Oliva´s PAIN spelning och jag tror definitivt ingen blir det denna helafton. Jon Oliva må kanske vara 2000talets störste outsider.

 

Recension/Foto: Daniel Eriksson       

 

NINE INCH NAILS live på Annexet, Stockholm 8/4-07

 

Amerikanska NINE INCH NAILS med Gud (eller Trent Reznor som han heter) i spetsen intar för första gången en inomhusarena i Sverige. Sällan har ett band varit så efterlängtat. Första tonen av ”Pinion” hinner knappt framträda innan jublet når oanade höjder. Trent och co. rusar in till ”Mr Self Destruct” och trots att ljudet svajar så smått i början av spelningen blir man nästan tårögd. ”Terrible Lie”, ”Heresy”, ”March Of The Pigs” och ”Something I can Never Have” sätter ribban och kvällen är räddad. Bandet ser hungriga ut trots att de legat ute på vägarna i flera veckor, och ljusshowen är en adrenalinhöjande tillsats som bringar klass. Nya låtar som ”The Beginning Of The End” och “Survivalism” visar varför de valts att spelas trots att nya skivan inte ens är släppt. Men kvällens stora höjdpunkter är trots allt ”Gave Up”, ”Wish”, ”Hurt” och avslutande ”Head Like A Hole” där bandet går demolition på slutet. NIN är kanske världens bästa rockband utan att veta om det. Industrirock skall vara stelt och tråkigt men NINE INCH NAILS förmedlar känslor och de blir så starka att ögonen blir tårfyllda och armhåren reser sig. Är det inte det som är hela tjusningen med musik? NIN vet hur man väcker känslorna och för en person som undertecknad som får sin första liveupplevelse med bandet blir det snarare ett väckelsemöte än en ordinär konsert. Religiös upplevelse! Detta är något som alla borde uppleva under sina levnadsår.
 

 

Recension/Foto: Daniel Eriksson       

IN FLAMES (+ AVATAR) live på Arena, Karlstad 25/3-07

Göteborg har alltid varit staden nummer ett när det gäller att skapa melodiska dödsmetallband. AVATAR är tänkta att bli de stora arvtagarna, tyvärr tycker jag dock att de saknar mycket av det som de två stora – IN FLAMES och DARK TRANQUILLITY har. Låtarna är inte alls av samma kaliber och live finns det fortfarande mycket att önska. Men bandet borde ta sig rejält live, då de nu genomfört ett antal spelningar och dessutom har en del inplanerat framöver. Dock känns det som att sångaren, inte helt olik Sebastian Bach från SKID ROW, behöver tagga ner några mått. Men med mer kött på benen kanske AVATAR tillslut blir den arvtagare alla vill att de skall bli, dock känns vägen dit fortfarande rätt avlägsen.

 

IN FLAMES vill ta ett kliv tillbaka och känna att de lever fortfarande. Detta gör dem genom att köra en stor nordenturné på mindre spelställen som till bredden fylls av förväntansfulla fans. Arena är tyvärr en helt totalt värdelös lokal att ha gig på. Litet och trångt och dessutom fruktansvärt ostrukturerad som lokal. Att sedan ljudet denna afton är så kasst att det inte finns hjälper inte direkt till att höja stämningen. ”Take This Life”, ”Trigger”, ”Pinball Map”, ”The Quiet Place”, ”Touch Of Red”, ”Cloud Connected” och ”Only For The Weak” är alla suveräna nummer som framförs, men många av de gamla låtarna drunknar i intet av det kassa ljudet och sången försvinner titt som tätt. Oerhört synd då jag sett bandet över tiotalet gånger nu och detta helt klart är bland det stabilaste de levererat, glöm då inte att detta är helt avskalat – ingen backdrop, ingen pyroteknik, inget extra överhuvudtaget! Ett bevis som sållar agnarna från vetet. Att vara vana vid en stor scenshow och sedan kliva ner på en liten scen och köra ett set helt avskalat från sidospår och lita på sina musikaliska kunskaper är både vågat och briljant. Tråkigt dock att bandet tappar en klockren fullpott på en urusel lokal och ett ännu sämre ljud, Anders Fridén kunde knappast ha haft en bättre födelsedag annars. Svettigt och härligt i ren arbetar anda.

   

Recension/Foto: Daniel Eriksson       

EUROPE live på Nöjesfabriken, Karlstad 3/10-06

Sveriges största hårdrocksband genom tiderna EUROPE kommer återigen till Karlstad för att lira och denna gången är det uppföljaren till comebackskivan ”Start From The Dark” – ”Secret Society” som skall luftas. Utöver det också en massa överbliven pondus och självsäkerhet, det sistnämnda är något som Joey Tempest precis som sist skiner av. Självsäkerhet för att de spelar musik de tror på, självsäkerhet för att det är starkt material de kommer med och självsäkerhet för att de vet att de är fullblodsproffs. Nyare spår som ”Secret Society”, Always The Pretenders”, ”Let The Children Play” och “Love Is Not The Enemy” varvas med hyffsat nya “Got To Have Faith”, “Start From The Dark” och “Flames”. Lägg därtill klassiker som bl.a. “Seven Doors Hotel”, “Girl From Lebanon”, Ready Or Not”, “Rock The Night” och såklart “The Final Countdown” och det hela stavas magiskt. Hela Nöjesfabriken fullkomligt kokar av svett. Vissa gamla klassiker har fått stryka på foten, men det nyare materialet är så pass starkt att setet klarar sig ändå. Och som sagt självsäkerheten lyser, trots att grabbarna egentligen är relativt trötta och förkylda denna kväll. ”Yesterday´s News” framförs i en relativt utsvävande jamversion men de reder upp även den och publiken på den utsålda Nöjesfabriken ser mer än nöjda ut när de lämnar spelstället. EUROPE har än en gång lyckats med bedriften att visa varför de en gång var störst inom den svenska hårdrocksexporten, trots att sist spelning i Karlstad, då på Löfbergs Lila Arena, kändes om än mer helgjuten.

  

 

Recension/Foto: Daniel Eriksson       

MOTALA METAL FESTIVAL IX – Motala Folkets Park 16/4-05

Som vanligt så hade TPL , vilka anordnar metal festivalerna i Motala, lyckats få till en gedigen tillställning denna lördag i mitten av april. Kanske inte lika stark som vanligt, men ändock en mycket trevlig tillställning. Efter diverse strul med bokningar blev festivalen denna gången helsvensk och det var inte helt fel då man fick chansen att se några av landets stoltheter. Drygt femhundra pers hade letat sig till Motala och jag blev förvånad att ganska många redan dykt upp tidigt för att se första bandet på scen –

 

R.A.M.  - Göteborgarna var en något så när ny bekantskap för undertecknad (som blott hört ett par toner på skiva med dem tidigare) och visade sig vara mycket tyngre än vad jag väntat mig. Deras kraftfulla heavy metal fick fart på publiken och det var svårt att stå still. Tror överlag att många förvånades över grabbarnas metal och sångaren var någon som imponerade med sin kraftiga pipa. Ibland föll han över till små gnälliga pip – men mest visade han var skåpet skulle stå. Tror att R.A.M. har en lysande framtid till mötes om de fortsätter på denna stigen.

 

 

 

Andra band ut på scen blev ARISE och Alingsåsarna imponerar på mig gång på gång. Publiken verkade vara med på noterna även här och hit staplades på hit. När låtar från debuten ”The Godly Work Of Art”  och uppföljaren “Kings Of The Cloned Generation” fyrades av så visste jag inte riktigt var jag skulle ta vägen. Men avslutande ”How Long Can You Pretend?” från senaste given “The Beautiful World” måste ändå anses som spelningens solklara höjdpunkt. Vilken låt! Trots att den framfördes i en mer avskalad version live så funkade den ypperligt. Som sagt intrycket efter spelningen var att dessa death/thrashare bara blir bättre och bättre. Dessutom för de sig bra på scenen – de röjer järnet och ger allt!!!

 

Power metallande FALCONER går ut som trea på scenen och får ett mycket varmt välkomnande även de. Har aldrig varit någon direkt fan av bandet och ser det mest som en chans att få se något som många har pratat om. Jag imponeras snabbt av Kristoffer Göbbel´s stil och frenesi på scenen. Han gör allt för att få igång publiken och lyckas med enkla medel att få igång alla framför scenen. Mest jubel får såklart hymnen ”Enter The Glade” från ”Chapters From A Vale Forlorn” och plötsligt är allt som ett böljande hav framför scenen. Ett par spår framförs från kommande skivan ”Grime vs. Grandeur” och visar att det finns något gott som väntar på alla i maj då skivan äntrar skivdiskarna. FALCONER visade sig vara bättre än väntat och det var riktigt kul att se dem, speciellt när man såg hur populära de var.
 

 

En av kvällens stora höjdpunkter stod verkligen DEEP PURPLE/RAINBOW doftande ASTRAL DOORS för. Med en av Sveriges bästa sångare bakom mikrofonen kunde det ju knappast gå fel. Om man sen har ett så starkt låtmaterial som bandet har så gör ju inte det saken sämre. Låtar som ”Evil Is Forever”, ”Bride Of Christ”, “Of The Son And The Father” och megahiten “Cloudbreaker” fick applåderna att fullkomligt rasa framför scenen trots att de hade kvällens minsta publik då många valt att gå till baren för att fylla på vätskeförrådet. Men som sagt ASTRAL DOORS ägde scenen vid tidpunkten och visade det skarpt. Skönt flummigt men aldrig urflippat. ASTRAL DOORS är helt klart en hårdrocksexport som heter duga. Om några år kommer fler ha fattat det, var så säkra!

 

Så var det dags för kvällens första blackmetal band – LORD BELIAL. Bandet manglade på riktigt bra och lite oväntat slog de av på takten vilket uppskattades av undertecknad. Bandet har alltid varit bäst när de vågar hålla tillbaka tyglarna något. ”Sons Of Belial” och ”Mark Of The Beats” var säkra kort från senaste given ”The Seal Of Belial”. Underbarast var dock såklart genombrotts låten ”Lamia” från ”Enter The Moonlight Gate”. En riktigt cool grej var också att bandet gav sig på att göra en blackmetal version av MERCYFUL FATE´s gamla dänga ”Come To the Sabbath” – mäktigt och bra framfört. Som sagt LORD BELIAL var även de bättre än väntat och inte minst tack vare att de slog av på takten. Hade förväntat mig en pansarvagns överkörning och var för en gångs skull riktigt glad över att inte få det.

 

Aftonens stora stjärnor var såklart DISSECTION som hade äran att få avsluta kvällens begivenheter. Det var första gången jag skulle få uppleva ett av mina svenska favoritband live och jag hade grymt höga förväntningar på spelningen. Som tur var infriades de lika fort som Jon Nödtveidt och hans mannar gick upp på scenen till tonerna av ”At The Fathomless Depths”. Jon visade scenvana och auktoritet på scenen och sällan har jag skådat ett så tight band som vi fick se denna kvällen. Men avhandlar man hela klassiska verket ”Storm Of The Light´s Bane” så kan inget gå fel. Förutom klassiska låtar som ”Where Dead Angels Lie” och ”Thorns Of Crimson Death” från den manglades ”The Somberlain” och ”Frozen” från debuten med samma namn som förstnämnda sång. Nya singeln ”Maha Kali” framfördes med säkerhet och precision. SLAYERs ”Antichrist” och VENOMs ”Sacrifice” avverkades med beundran och när extra numren ”Black Horizons” och TORMENTOR covern ”Elisabeth Bathory” avfyrades nådde spelningen sitt antiklimax. Dunder och brak och herre jävlar vilken spelning. En av de bästa spelningar jag sett av ett inhemskt band! DISSECTION visade att de var tillbaka på scenen igen och jag hoppas att vi nu får en långvarig framtid med bandet.

Recension/Foton Daniel Eriksson





WITHIN TEMPTATION live på Kåren i Göteborg 5/2-05

Det finns små, men stort vinnande, drag hos Holländska WITHIN TEMPTATION. De vågar sig på att köra själva utan support-akt (trots att folk är vana vid att få något på köpet) – vilket känns mycket bra den vårliknande februari kväll. Inte så konstigt då deras scen är teatralisk så det förslår, något som visar sig så fort bandets stora backdrop (som innan spelningen sitter längst fram för att dölja scenen) släppts från dess magneter i ställningen ovanför och fallit till marken. Scenen avtäcks och fram kommer gigantiska ”borg pelare”, två stora statyer av änglar och två brinnande eldar framför den gigantiska storbildsskärmen som visar passande bakgrunder till låtarna. Vulkanutbrott, skogar, berg, rymdutflykter och hav varvas om vart annat till passande lyrik teman. När ”Jillian (I´d Give My Heart)” dånar igång med sköna Sharon Den Adel i högform flankerar bandet ett dånande åskväder på skärmen och allt känns liksom genomtänkt och säcken är knuten. Det kan liksom inte misslyckas denna kväll på ett sedan länge utsålt Kåren. Det spelar ingen roll att Sharons man Robert Westerholt snubblar otäckt på scenen och går av en kort stund för att få fart på gitarren igen. Bandet fullkomligt öser på och det känns att det är ett band som är på ständig uppgång. Sharons röst är underbar och man bara undrar hur hon lyckas hålla rösten trots ett evigt flackande fram och tillbaka på scenen dansandes i klänningen?! Trots att det finns ett par lugnare nummer i setlisten såsom kommande singeln ”Memories” och ”Angels” så är det de kraftigare tongångarna man minns från denna afton – ”See Who I Am”, dundersingeln ”Stand My Ground” och ”Aquarius” från senaste skivan blandas upp med äldre låtar såsom ”Mother Earth” och ”Ice Queen”. En av de låtar man också verkligen kommer att minnas från denna kväll är bandets suveränt framförda cover på Kate Bush´s ”Running Up That Hill” som får rungande applåder efteråt. WITHIN TEMPTATION live var en glad upplevelse som gav mersmak och en kul detalj var att det var de små detaljerna som gjorde helhetsintrycket större. Skärmen, scenbygget, att musiken blev tyngre live och inte minst det faktum att bandet visste hur de skulle framföra musiken med självsäkerhet. WITHIN TEMPTATION visade att de kan stå på egna ben.

 

Recension: Daniel Eriksson

Foto: Åsa Geland

 

 

 

 
 

SWEDEN ROCK FESTIVAL 2004

I år bjöd än en gång Sweden Rock Festival upp till en helg i hårdrockens tecken och i år stavades temat återföreningar! JUDAS PRIEST, EUROPE och EXODUS skulle alla bevisa att de var tillbaka på scenen i starka uppsättningar. Det som till en början verkade vara en lam uppsättning band (det var faktiskt på förhand ett av de sämre åren måste jag säga…) trotsade allt förväntningarna och visa sig inte vara fy skam ändå. Vill poängtera att de band som jag recenserat nedan är band som jag sett hela spelningarna med. Tanken var att även recensera NIGHTWISH och CARNAL FORGE men dessa spelningar fick ges upp av undertecknad p.g.a. för ihärdigt regnväder. Dock kan tilläggas att båda banden verkade vara helt ok.  Även BESEECH sågs hela spelningen med, men har valt att ej recensera den p.g.a. jäv, då jag har med bandet att göra. Då kör vi i gång…let´s ride!!!!….

 

TORSDAG den 10:e Juni

 

HAUNTED ”Sweden Stage”

Som vanligt så bjöd Göteborgska HAUNTED upp till en spelning i thrashmetallens tecken! ”Hollow” och ”Chasm” avverkades med sådan energi och mycket är kanske återvändande vokalisten Peter Dolvings förtjänst. För jag är en av de som alltid velat ha tillbaka denna underbara skrikare i bandet, visst Marco Aro hade sina stunder (speciellt live) men i mitt tycke var han en alldeles för monoton sångare, Dolving har ett bredare register och hans sång drar snarare åt hardcore-hållet än klassisk thrashmetalsång vilket jag uppskattar stort. Men nu är trots detta inte allt fläckfritt på denna spelning, såg bandet två veckor tidigare på 2000 Decibel Festivalen och då var de både hungrigare och mer stabila. Nu mitt på dagen villar de bort sig en aning. Sweden Rock festival känns kanske inte som rätt spektra för detta band – Hultsfred känns mer rätt för dessa gossar. Men mest av allt så är det kvällsmörker som jag saknar, nu försvinner lite av magin trots en suverän frontman och hög frenesi på scenen. Men HAUNTED levererar som vanligt inget dåligt, men spelningen kan inte mäta sig med den Sverige premiär jag såg två veckor tidigare…

 

D.A.D. ”Rock Stage”

Att danska D.A.D. är kult är nästan en underdrift att påstå. Med den suveräna spelning de gjorde på Sweden Rock kommer de definitivt att sätta sitt namn på kartan igen. De har kämpat på lite i skymundan de senaste åren, men när de väl ställde sig på ”Rock Stage” så dominerade de öppningsdagen totalt. Bassisten Stig Pedersen som endast spelar med en tvåsträngad bas är dagen till ära snyggt uppklädd i superhjälte kläder och hoppar och far överallt. De berättar glatt att de har varit nere i replokalen och repat in nya låtar och avfyrar stolt en ny bra låt i mitten av setet. Men det är först när ”Jihad” dånar ut genom högtalarna som publiken är med till hundra procent. Att sedan den magnifika avslutningen med extranummer leder till allsång är inget konstigt – ”Laugh ´N´ A ½”, ”Sleeping My Day Away” och ”Marlboro Man” är inte direkt några dåliga rökare. På den sistnämnda avfyrar bassisten raketer från sin hjälmanordning. Storslaget!

 

HELLOWEEN ”Rock Stage”

Vad är det som är fel I HELLOWEEN lägret!? Såg dem nere på SRF för ett par år sedan och tyckte att de var riktigt usla trots att jag alltid gillat de skarpt på skiva. Men så tänkte jag att det kan inte ha varit en ärlig spelning – så jag begav mig i år åter till ”Rock Stage” för att ge tyskarna en chans. Men trots nummer som ”Murderer”, Eagle Fly Free”, ”Hey Lord”, Future World”, ”Doctor Stein”, ”If I Could Fly” och ”Keeper Of The Seven Keys” och ett perfekt uppförande på scenen så faller allt plattare än en pannkaka. Ok., ljudet sög stundvis riktigt rejält och Andi Deris är långt ifrån en bra frontman men vad är det som gör att de inte är det minsta underhållande. Jag vrider och vänder på det men kommer inte fram till någon lösning. Inte skall man väl behöva ge dem en tredje chans. Kanske bättre de håller sig i studion istället.

 

JUDAS PRIEST ”Festival Stage”

JUDAS PRIEST skulle åter ställa sig på en scen med Rob Halford som sångare. Efter att ha sett herr Halfords solospelning nere på SRF för två år sedan så hade jag inga större förväntningar. Då brast hans röst flera gånger och att han inte kunde ta de höga tonerna som är hans signum längre var ett faktum. Dessutom verkade han inte minnas en enda textrad utan blev uppbunden vid monitorn så fort det kom en sångslinga. Men nu verkar det vara andra bullar. Rob Halford och de övriga prästerna verkar vara i fin form. Rösten höll, han kunde texterna och fick med publiken på noterna direkt. Man märker ju på bandmedlemmarna att de börjar komma upp i åren, inte minst när det gäller låtarnas fart – som har sänkts drastiskt år för år (I det syftet var Halfords soloband mycket bättre) . Allt verkade väl inövat, kanske lite för inövat. Stegen satt där de skulle och självklart åkte den skallige frontmannen in på motorcykel i första extranumret ”Hell Bent For Leather”. Låtarna i övrigt då?, ”Hellion/Electric Eye”, ”The Ripper”, ”The Green Manalishi (With The Two Pronged Crown)”, “Victim Of Changes”, “Painkiller” m.fl. är väl ingen som kan motstå? Visst skulle man kunna önska fler låtar i en evighet, men de kan ju inte spela allt! Då återstår bara ett frågetecken…är ryktet som gick ute bland de övriga banden sant? Att Rob Halford hade förinspelad sång för att klara övergångarna till de höga tonerna? Enligt trovärdiga källor var detta sant, då är återföreningen mer sorgligt än bra….

 

FREDAG den 11:e juni

 

OPETH ”Sweden Stage”

Efter att ha beskådat mycket bra konserter med både PINK CREAM 69 (en glad överraskning) och BESEECH (alltid bra) så såg jag mycket fram emot svenska OPETHs framträdande. Precis som tidigare då jag beskådat dem så var de även denna gången mycket bra. Det avverkades låtar friskt ifrån bandets senare plattor och bland höjdpunkterna märktes ””The Drapery Falls” från den ultimata ”Blackwater Park” plattan, vilken Mikael Åkerfeldt och co. dedikerade till Quorthon (BATHORY) som gick bort dagarna innan festivalen. Även två låtar från lugnare ”Damnation” avverkades och visst hade OPETHs spelning blivit ännu bättre med en inramning av mörker. Men att bandet fick spela mitt på dagen verkade de inte det minsta bekymrade över och publiken tog emot dem så glatt och högljutt att Micke t.o.m. en gång fick be publiken längst fram att hålla käften när han skulle presentera en låt. Stort!

 

TESTAMENT ”Rock Stage”

Regnet efter OPETH gjorde det omöjligt att beskåda CARNAL FORGE spelning och istället gick jag under paraplyt ett par timmar och satsade på TESTAMENT istället. Självklart sprack det upp på himlen då dessa legender skulle inta scenen. Med låtar som brutalt tunga ”Low”, häftiga ”Deciples Of The Watch”,  etsiga ”Practice What You Preach”, ”True Beliver” från ”The Gathering” och ”Into The Pit” lade de festivalens besökare under sina fötter. I ”Alone In the Dark” blev det allsång över hela festivalområdet och när Steve ”Zetro” Souza från EXODUS kom upp och gästade bandet under ”Burnt Offerings” visste jublet inga gränser. När så även ”Over The Wall” manglades fram uppmanade Chuck Billy publiken att komma upp och stagediva. Coolt!!!! Man kan inte heller låta bli att nämna den brutala sättningen kvällen till ära. Chuck Billy – sång, Eric Peterson – gitarr, Metal Mike (ex. Halford) – gitarr, Steve DiGiorgio – bas och Paul Bostaph (ex. Slayer) på trummor. Tungt med andra ord! Bland festivalens höjpunkter!!!

 

MONSTER MAGNET ”Festival Stage”

Ett av de band jag hade sett fram emot mest av allt att få se på årets festival var amerikanska MONSTER MAGNET och inte gjorde de mig besvikna trots de högt uppsatta förväntningarna. Det var rock n´roll till 200%. Låtar som ”Powertrip”, ”Monolithic”, ”Radiation Day” sitter alla där de skall – rakt i pannbenet. Det är en bredbent och poserande Dave Wyndorf som för sig mycket väl på scenen och den mannen fullkomligt äter rock till frukost. Han hoppar och studsar runt och tappar aldrig fokus, vilken utstrålning mannen har! När ”Spacelord” drar igång jublas det gladeligen framför scenen. Konsertens avslutning måste också bara nämnas. Tio minuter flum som avslutas med en brinnande gitarr som fullkomligt demoleras på scenen. Kom ihåg vad jag sa… 200% rock n´ roll!!!! MONSTER MAGNET lyfte festivalstämningen så här i mitten av helgen.

 

EXODUS ”Sweden Stage”

Chuck Billy (Testament) får såklart äran att påannonsera sina Bay Area polare i EXODUS innan de går på ”Sweden Stage”. Sen dundrar bandet in på scenen och levererar sin old-school thrashmetal av högsta snitt. Men trots lite äldre låtar som ”Strike Of the Beast” och ”Fabulous Disaster” så är det de nyare låtarna från comeback skivan ”Tempo Of The Damned” som funkar bäst. ”War Is My Sheppard” tillhör höjdpunkterna och det känns faktiskt som att det nyare materialet gör bandet mera rättvisa. Men spelningen känns aningen lång och tappar fokus emellanåt. Det är en thrashmetal explosion, men inte av det snitt som ANTHRAX gav oss i fjol på samma scen! Nu blir det en riktigt bra spelning som dock inte tänder till mer än stundvis…

 

SCORPIONS ”Festival Stage”

När SCORPIONS blev klara som ett av huvudbanden till årets festival gav jag en stor suck av besvikelse där hemma. Har bara sett dem en gång tidigare och detta var på –99 års festival och då var både de och andra huvudakten DEEP PURPLE de två stora sömnpillren. Så mina förväntningar var så lågt ställda de kunde bli när jag pallrade mig mot Festival Stage” för att beskåda de tyska gamla rockarna. Men jag fick mig en glad överraskning. Visst fanns det mer att önska från backkatalogen. Men låtar som ”Rock You Like A Hurricane”, Hit Between The Eyes”, “The Zoo” och “Bad Boys Running Wild” satt fint och konstigt nog så lyfte det nya materialet spelningen rejält. Många håller säkert inte med mig, men i mina ögon var årets ”Unbreakable” en rejäl upplyftning och att låtar som ”New Generation”, ”Love Ém Or Leave Ém”, ”Deep And Dark”, ”Through My Eyes” och ”Blood Too Hot” framfördes live ser då jag som ett plus. Det gav spelningen både lite fart och tyngd. Fortfarande har SCORPIONS mycket att önska live, men att detta var en rejäl uppryckning mot sist jag såg dem var det ingen tvekan om!

 

LÖRDAG den 12:e Juni

 

AXEL RUDI PELL ”Festival Stage”

Det är tidig lördag middag och på huvudscenen står tyske gitarristen Axel Rudi Pell och hans mannar. Publiken, som trots att det är tidig dag är ganska månghuvad, har letat sig dit och får sig en rejäl dos av hårdrock. Det Axel Rudi Pell vinner på är att han har en mycket tonsäker sångare i Johnny Gioeli , gillar vanligtvis inte ”smörsångare” men Johnny trotsar detta faktum och ger stort intryck. Minuset är att det är alldeles för många ballader i setlistan. Ett plus dock för Mike Terrana´s (även i RAGE) trumsolo – vilket han reder ut fint. Lite mer sådant riv i det övriga materialet hade dock önskats...

 

CHILDREN OF BODOM ”Sweden Stage”

Efter ett antal timmars strötittande på diverse akter beger jag mig mot Sweden Stage för att beskåda de finska melodiska dödsrensarna i CHILDREN OF BODOM. Såg bandet i fjol i Göteborg men var då alldeles för trött för att ta åt mig alla intryck. Nu är förutsättningarna helt annorlunda och att se bandet på en utomhusscen med uppskattningsvis sextusen pers i publiken gör att de regerar totalt. Sångaren, gitarristen och frontmannen Alexi Laiho vet hur man fångar publikens intresse och han ”stilar” sig obehindrat på scenen. Han visar vem det är som är scenens kung och det går inte annat än att dras med när han kastar sitt hår vilt åt alla håll, dricker vatten som han sedan blåser upp i stora ”dimmoln” i luften och spottar stora spottloskor hej vilt. Alexi är metal och det kan ingen ta ifrån honom. Låtmaterialet är också helt klanderfritt och fyllt till bredden med hits som ”Bodom Beach Terror” (som han tillägnar offren som strök med i det bestialiska dådet som nu lösts), ”Silent Night, Bodom Night”, ”Needled 24/7”, ”Kissing The Shadows” och ”Hate Crew Deathroll” m.fl.. Bäst är ”Everytime I Die” och ”Angels Don´t Kill”, den sistnämnda lugnar ner tempot en stund och man får sig lite andhämtning i allt röjande. Även nya låten ”Thrashed, Lost & Strungout” från kommande EPn med samma namn spelas och får ett väl mottagande. Det är hela tiden bra fart, fett ös och en energisk nerv som många andra band saknar. CHILDREN OF BODOM vet hur man spelar neoklassisk dödsmetall och när Alexi säger ”tack så mycket!!! på ren svenska förstår man att även han och övriga i bandet är nöjda med spelningen – vilket de också bör vara.

 

NIFELHEIM ”Spendrups Stage”

Efter att ha beskådat NIGHTWISH (vilka jag tänkte recensera från början) i ca: 50 minuter, så gav jag upp i allt regnande och begav mig vidare till Spendrups Stage för att bevittna mina Dals Långeds bröder i Black Metal bandet NIFELHEIM. Så här kan man summera denna upplevelse: Låt mässigt – i toppklass. Speciellt låtarna från den självbetitlade debuten är helt makabert sköna. På debuten fanns det en nerv som jag saknar lite i det nyare materialet. Men sen så kommer vi till själva framträdandet som har en hel del att önska. Pelle (Hellbutcher) Gustafsson har en hel del att fixa till för att bli en duktig frontman och när han börjar prata om att repa är töntigt etc., då är han ute och seglar rejält. Speciellt då NIFELHEIM hade behövt sig både ett och två rep till… Att sedan kasta ut små skinkschnitzlar från Konsum är inte heller vidare fräckt. Det hade varit coolare om bandet hade givit allt ett par repetitioner till, tonat ner imagen som gått överstyr en aning och sedan bara gått upp på scenen och dominerat så som de gör i låtar som underbara ”Sodomizer”. En hyllning till Quorthon hinner även NIFELHEIM med och detta i form av ”Die In Fire”. NIFELHEIM kommer kunna bli riktigt bra med lite mer gig i ryggen, var så säkra.

 

IN FLAMES ”Sweden Stage”

”Metalvärldens kanske sämsta vokalist” står det på sångaren Anders Fridéns tröja. ”Sveriges mest överskattade rockband någonsin” står det på de övriga bandmedlemmarnas tröjor där de står på en av Sweden Rocks scener i Norje. Coolt med tanke på att citaten är hämtade ur Sweden Rock Magazines ”Leader Of The Pack” recension av bandets senaste platta. Snacka om att köra upp orden i röven på tidningen!!!! Man förstår att Sweden Rock Mag. inte hade med några IN FLAMES kort i sin artikel från den egna festivalen. Extra kul med tanka på att IN FLAMES är Sveriges bästa metalband och att de rockade arslet av allt och alla på SRF 2004. Nya låtar som ”Touch Of Red” (presenteras som låten ”att ta simborgarmärket i rödvin”!), ”Like You Better Dead”, ”In Search For I” och singeln ”Quit Place” blandas upp med ”gamla” örhängen som ”Cloud Connected”, ”Trigger” (där Alexi och en till ur CHILDREN OF BODOM rusar in på scenen och lägger en finsk flagga över Jesper Strömblads axlar – snacka om kupp!), ”Only For The Weak” (som trots rejält mikrofontrubbel aldrig kommer av sig tack vare en skönsjungande publik), ”Clayman”, ”Gyroscope”, ”Behind Space” och ”Coerced Coexistence” (som inte spelats live på mycket länge!). Under ”My Sweet Shadow” faller Anders Fridén på knä och tackar publiken hjärtligt! Egentligen borde det ha varit tvärtom. Att vi i publiken som skulle fallit på knä och tackat bandet hjärtligt för att de än en gång bevisade att de är bäst på metal i Sverige!

 

EUROPE ”Festival Stage”

Öppningen med “Seven Doors Hotel” är magnifik och att de sedan följer upp den med låtar som ”Wings Of Tomorrow” och ”Superstitious” kan bara applåderas. Joey Tempest och co. är tillbaka och det med besked. Med John Norum med på skutan igen som gitarrist känns allt fulländat igen. Låtar som ”Scream Of Anger”, ”Ready Or Not” och ”King Will Return” blandas med rena nostalgiklassiker (vilka de pliktskyldigt måste spela) som “Carrie”, “Open Your Heart”, “Cherokee” och “Rock The Night”. Även den nya låten “Start From The Dark” visar sig funka ypperligt live och får sig ett varmt mottagande av den stora publikmassan (alla är där!!!). Joey har en röst som är mycket saknad från hårdrocksscenen och han är en frontman som vet hur man fångar publiken. Setlistan är en ren hitkavalkad och jag tror inte att det fanns någon som klagade. Jag hade då noll förväntningar och blev så ofantligt överraskad över hur hungriga de trots allt lät år 2004. EUROPE har definitivt framtiden för sig. En skön inramning av år 2004 års festival. Glömde jag nämna att de avslutade med ”The Final Countdown”, vad annars?

 

Summa summarum: En bra festival som alltid, men tråkigt att IN FLAMES krockade med U.D.O. och att HELLOWEEN lagts samtidigt som MONTROSE. Till nästa år vill jag se: IRON MAIDEN, MÖTLEY CRUE, OZZY OSBOURNE, DANZIG, SAVATAGE, ANNIHILATOR, NEVERMORE, SLAYER, DESTRUCTION, ICED EARTH, MEGADETH, DIMMU BORGIR, FEAR FACTORY m.fl. på festivalen!!!! Ser redan fram emot nästa år…

 

Text och Foton: Daniel Eriksson