PRONG
Tommy Victor återkommer än en gång med ett nytt PRONG album. Det känns som att bandet rest sig på nio många gånger. Trots att bandet släppt skivor sedan mitten av åttiotalet så har de bara hunnit fram till åttonde studioalbumet. Bandet har verkligen haft sina avbrott från scenen, mycket beroende på Tommys andra åtaganden. Han ringer upp Slave To Metal för att ta sig ett snack om nya plattan, kokainmissbrukande producenter och om hur det är att ha en bandmedlem som till vardags lirar med Madonna!
- Daniel Eriksson är verkligen ett namn som sticker ut, det är faktiskt ett namn man lägger på minnet! Det låter som en typiskt svensk hockey spelare. Du vet Erik den röde, skrattar PRONGs frontman Tommy Victor i andra änden av telefonlinjen. Han minns mig mycket väl sedan sist vi pratades vid, då ang. MINISTRY och pratar glatt om mitt namn och om vikingar i en bra stund. Något som alltid verkar ha fascinerat amerikanare stort. Nu är det dock inte vikingar jag och Los Angeles gitarristen skall prata om utan om att hans egna band PRONG släppt sin åttonde studioskiva – ”Power Of The Damager” (13th Planet/AFM). - Jag har faktiskt inte hunnit lyssna på den sedan vi spelade in men jag måste ta tag i det snart då vi skall ut på vägarna (intervjun var i samband med att bandet skulle ut på turné i slutet av förra året. Förf. anm.) igen med bandet. Men jag är väldigt nöjd med plattans spår och vi har provat några nya låtar live under hösten och fått bra respons. Sedan förra albumet ”Scorpio Rising” (Locomotive, 2003) har det hunnit gå hela fyra år tills det var dags för en ny release. Bandets gitarrist och sångare förklarar varför… - Bolaget vi låg på då, var riktigt bra men hade stora problem med ekonomin och det var en massa strul kring det. Sen så passade jag på att spela in ”Circle Of Snakes” med DANZIG och vi var ute och turnerade på den skivan. I samma veva blev jag ju involverad i MINISTRY och man kan säga att tre av åren gick åt till mina åtaganden i dem banden. Så jag fick hålla på lite parallellt med PRONGs nya skiva under tiden. Jag visste inte hur det skulle utvecklas bara att det skulle bli en ny skiva framöver och äntligen har jag kommit dit! Jag tror många fans runt om i världen trodde att ni hade lagt av – var det något som du kände av? - Nja, jag vet inte. Här i staterna har vi hela tiden gjort lite gigs då och då. Men jag tänker inte förneka att det har varit jävligt svårt att hålla ihop bandet under alla dessa år. Man tappar både energi och lust på vägen och frågar sig både en och två gånger om det verkligen är det här man vill pyssla med. Men sen sätter man sig med gitarren och börjar skriva låtar och då märker man att va fan det är värt det!, Tommy söker hela tiden ord och babblar på i högt tempo men samtidigt mycket stakande efter de rätta formuleringarna. Han fortsätter strax igen… - Jag uppskattar verkligen att jag fortfarande kan hålla på med detta – det är ju trots allt det här jag vill pyssla med. Det är trots allt kul att man kan hålla på med det fast att man passerat fyrtio år. Jag vet fortfarande inte vad det stora huvudsyftet här i världen med PRONG är – men va fasen det är ju jäkligt kul fortfarande!, skrattar Tommy.
MISSNÖJEDu pratar mycket om dina samvetskval inför PRONGs existens. Var ”Power Of The Damager” en svår skiva att få ihop? - Man går igenom en massa helvetes kval när man håller på med en skiva. Jag gör ju det mesta själv och går igenom om det verkligen håller eller inte. Man funderar väldigt mycket under processen, speciellt när man håller på med demos. Sen kollar jag ju med Monte och Aaron om vad de tycker. Titellåten var t.ex. en jäkligt lätt låt att skriva, men var trots allt den sista låten jag skrev till skivan. Men många gånger var det inte så. Jag höll på med låtar som jag fick hålla på med jäkligt länge innan jag blev nöjd med dem, de var som blödande sår som aldrig ville läka, förklarar Tommy. Hans bollplank Monte och Aaron lystrar till efternamnen Pittman och Rossi och är bandets bassist respektive trummis och har hela tiden under inspelningen funnits vid hans sida. Var det inte svårt att få fram material till en ny PRONG skiva när du samtidigt befann dig i DANZIG och MINISTRY som låtskrivare?
Nya plattan låter ju onekligen PRONG – hur viktigt är det tror du? - Det är en svår fråga! Jag kände att med ”Scorpio Rising” gjorde vi vad vi ville, vi sket i om det lät PRONG eller inte. Så här i efterhand kan jag dock tycka att vi borde släppt den skivan som ett eget projekt. Den trummisen vi hade då var inte tillräckligt tekniskt bra och det hämmade oss mycket. Vi anpassade skivan efter det och det kändes inte rätt i efterhand. Jag vill aldrig gå igenom det igen därför har jag nu skaffat mig en trummis som klarar av allt. Jag ville med ”Power Of The Damager” göra en platta som verkligen doftade PRONG och som folk kan känna igen sig i. Vi ville få med både industri, thrashmetal och hardcore i samma gryta igen – sånt som vi alltid har lirat. Du har också producerat plattan själv! Sist platta spelade ni in med Steve Bruno, varför gick ni solo denna gång? - För att han gjorde ett riktigt dåligt jobb! Vi hade en kille med som hette Danny Saber inblandad i inspelningen också men han gick på kokain så vi var tvungna att sparka honom mitt i inspelningen och allt var en jäkla soppa. Den mardrömmen vill jag aldrig uppleva igen. Nu har jag bestämt mig för att köra själv i framtiden, jag tror det funkar bäst så. Jag har kommit på att man klarar sig bäst själv och har bestämt mig för att aldrig ha utomstående inblandade i PRONG igen. Man klarar sig utan producenter, A&R gubbar och liknande…, fräser Tommy och ler. Man kan förstå honom att han verkar mer nöjd med den tillvaro han nu befinner sig i. Bandets nya skiva släpps via Al Jourgensens egna bolag 13th Planet och där har Tommy Victor funnit sig sin musikaliska fristad. Har han då insupit några som helst influenser från MINISTRY till PRONG efter att ha lirat med dem under flera år nu? - Kanske till viss del, svårt att säga. PRONG är ju mycket mer primitivt. Det är en gitarr, tunga trummor och bas. Det är inga saftiga överproduktioner och sånt, det är mer simpel musik, så jag tror inte det är så mycket influenser därifrån som har påverkat mig. Hur kom det sig egentligen att Al signade er? - Vi höll på och skulle signa till ett annat bolag och frågade Al om han ville läsa igenom kontraktet en sista gång innan vi skrev på. Då frågade han oss om vi inte ville signa till hans bolag istället. Då fanns det inget att tveka på, för bolaget som vi höll på att signa till verkade redan ha kommunikationsproblem och hur skall man kunna ha en bra uppgörelse med ett bolag som vägrar svara i telefonen så vi tvekade inte det minsta utan signade till Al´s bolag istället. Al brinner för det han sysslar med och han finns alltid tillgänglig – det betyder mycket.
DET STORA GENOMBROTTET Åter till bytet av trummis som skedde efter sist platta. Att Dan Laudo fick sparken var verkligen nödvändigt enligt Tommy. - Han är en mer rock n roll trummis och klarade som sagt inte av alla tekniska grejer. Men det blev även problem när vi skulle spela live, han fixade inte alla gamla PRONG låtar, så det var i slutändan ohållbart. Han var bra på alla sätt och vis och för stunden var han den enda vi hade tillgänglig. Men med Aaron kändes det verkligen som att vi hittade rätt man direkt. Han är helt klart den bästa trummis Los Angeles har att erbjuda! Jag är så jävla nöjd med honom. Mer befängt är ju dock att du har en bassist som i normala fall står på scenen med Madonna och lirar gitarr live! - Ha ha, jag vet inte hur det kommer sig från början men han får in mycket pengar genom att spela med Madonna och det håller honom flytande hela tiden. Sen så spelar han med oss och det funkar faktiskt att få ihop våra scheman även om det kan vara lite pusslande ibland. Jag är så jäkla nöjd med att ha de två grabbarna i bandet och gör allt för att få behålla dem. Så vi hoppas på att få komma ut och lira en del med PRONG också. Jag är ju ute på vägarna med DANZIG och MINISTRY emellanåt så som sagt det är ett pusslande att få in min huvudsyssla inemellan, skrattar han glatt. Första skivan släpptes 1986… - Oooh herregud, avbryter han mig snabbt och lägger av en skrattsalva innan jag fortsätter. …trodde du då att du fortfarande skulle hålla på nu med PRONG? - Absolut inte! Vi har fan i mej hållit på för länge!!! Jag vet inte vad jag skall säga, vi var unga pojkar då och hade inga som helst framtidsplaner. Men nu sitter man här över tjugo år senare och när jag reflekterar över det så känns det helt otroligt att jag lyckats hålla ihop det under alla dessa år. Det har verkligen inte varit lätt kan jag säga. Om du ser tillbaka på din karriär, när upplevde du din bästa tid med PRONG? - Egentligen är det ett enda tillfälle och jag kommer ihåg den händelsen så väl. Vi turnerade runt om i Amerika och det gick faktiskt rätt okej överallt utom här på västkusten i Kalifornien. Här brydde sig ingen och vi fick aldrig några spelningar, men så helt plötsligt när ”Snap Your Fingers, Snap Your Neck” (från 1994 års album ”Cleansing” (Epic)) gick upp på radion så hände något. Folk blev som tokiga och vi sålde slut spelningar på löpande band även här och det var helt underbart. Det var efter detta som jag flyttade hit till LA. Vi snackar om diverse musikaliska saker och han lovar att komma till Europa framöver. Han vet inte riktigt hur han skall få ihop alla scheman nu när de skall ut med MINISTRY och hoppas på en del festivaler med PRONG sommaren 2009 istället. Så länge får man hålla tillgodo med ”Power Of The Damager” i stereon!
Daniel Eriksson
|
- I DANZIG skrev jag faktiskt ingenting. Glenn skriver allt själv
och har en klar bild om hur han vill ha det, jag bara satte min
”touch” till det hela. När det gäller Al så börjar han från noll och
sen kommer man in och ger inputs. Men i PRONG är det jag som är
drivkraften och får ta alla svåra beslut. Så egentligen är det som
svårast att ha ett eget band – helt klart. Man vet ibland vare sig
ut eller in och att ibland fatta svåra beslut kan vara ett helvete.