DANKO JONES

Kanadensiska trion DANKO JONES är åter aktuella med ett album fyllt med tuffa och rockiga toner. Låtar fyllda med attityd och karisma – men också denna gången av melodier. Bandets frontman Danko Jones sitter i Stockholm och berättar glatt för Slave To Metal om nya skivan, vikten av att kunna ta det lugnt, känslan av tomhet när man kommer hem från en turné och sin dyrkan till Jeff Waters och svenske Michael Amott. Han ger också en hälsolektion och avslutar med att förtälja en hemlighet.

Vi har pratats vid ett flertal tillfällen tidigare och sångaren/gitarristen är en mycket talför herre. För två år sedan möttes jag och Danko Jones i en konsertlokal i Karlstad och jag gjorde en lång intervju med honom. Då var han ute och turnerade på sin skiva ”Sleep Is The Enemy” (Bad Taste, 2006) och som sagt sömn var det sista han fick. Nu har han dock fått vila ut lite mer och Danko skrattar glatt när jag frågar hur det är på sömnfronten numera.

- Ja, jag har fått sova ut nu, äntligen!

Bandet beslutade sig för att ta ett break och efter att det var färdigturnerat på sist skiva tog sig bandet en paus från turnélivet under hela fjolåret.

- Vi satsade på att ta det lugnt allihopa och vi skrev och spelade in nya skivan istället.

Hur var det att äntligen få vara ”ledig”?

- Det var välförtjänt och faktiskt något som vi verkligen behövde. Efter att ha turnerat oavbrutet i fem och ett halvt år så var vi tvungna att få en paus, vi var på väg att bli utbrända – låter man sig bli utbränd är det mycket svårt att ta sig tillbaka igen, funderar Danko i andra änden av luren som endast leder till ett rum i Stockholm. Våran huvudstad får dagen till ära agera bas för promotion åtaganden.

Bandet kunde inte hålla fingrarna helt i styr utan gjorde ett par enstaka gig inom räckhåll från bandets hemort Toronto i Kanada plus att de gjorde en veckas minivända utmed Kaliforniens kust en månad innan de skulle dit och spela in skivan.

- Spelningarna i Kanada lirade vi enbart för att få igång våran marknad på hemmaplan. I Europa har vi vårat starka fäste och det har alltid varit så. Vi har som sagt alltid velat få igång fansen hemma och nu känns det som att något är på gång även där. Därför kommer vi att koncentrera oss mer på Kanada i år och försöka lira mer där nu.

Danko Jones är ingen man som sitter med armarna i kors och hoppas att någonting skall hända. Han är inte heller grabben som sitter hemma och rullar tummarna i väntan på att pengarna bara skall rulla in. Dessutom är han så kreativ att som sagt tiden ibland inte räcker till. Skivor som skall spelas in, turnéer som skall liras, att köra ett ”Spoken Word” framträdande då och då, att agera radiopratare eller för den delen skriva en och annan krönika till någon metalblaska – som sagt Danko Jones har att göra. Och som han sade för några år sedan, sömnen är den största fienden han har. Är du aldrig rädd för hjärtattack?

- Nu börjar allt att hända igen. Men som sagt ifjol tog jag det rätt lugnt och det var gott, skrattar han smått allvarligt.

Tror du att ni kommer ta fler breaks i framtiden?

- Jag vet inte, vi kommer säkert turnera rätt länge på denna skivan, det är vad jag hoppas i alla fall. Men efter det så kommer vi nog att ta en kortare paus. Jag är inte van vid att ha det så, men nu när man ser tillbaka på det så var nog fjolåret bra. När jag ser tillbaka några år så tycker jag att det är ett under att jag lever än, skrattar Danko lyckligt i telefonen och fortsätter. Men vi kommer nog inte dra ner på turnerandet i vilket fall som helst, kanske bara dela upp det mer.

Tror du att du behöver mer pausar nu, enbart för att du har börjat bli äldre!?

Det blir tyst under fyra sekunder, en lång stund för att tillhöra pratkvarnen Danko.

- Nej, för sjutton. Herregud! Aldrig! Nej men jag tror det handlar om att kunna ge mer ännu mer på scenen när man väl står där och samtidigt kunna köra turnévändor. Jag vill alltid ge 120% stället för 99,99% - det är det viktigaste!

- När en show är klar, så är även jag helt slut. Jag är bara trött och vill sova. När man ser band som spelar kväll efter kväll men sedan går ut och festar hela nätterna efter showerna, det är okej för mig, men jag undrar alltid varför de inte lägger all energi på scenen till folket som trots allt har betalat dyra pengar för att se på dem, reflekterar Kanadensaren eftertänksamt.

Jag antar även att du gillar att ha mycket att göra, att det är därför som du har svårt att ta det lugnt?

- Ja visst är det så! Det är också ett av skälen till varför vi turnerar så intensivt. Jag gillar inte dagarna mellan spelningarna och det är en av anledningarna till att jag gärna spelar tätt, med spelningar så ofta det bara går.

THIN LIZZY INSPIRERADE

Den största anledningen till att mina och Dankos vägar åter igen korsas av ett samtal är att bandet, som även består av bassisten John ”JC” Calabrese och trummisen Dan Cornelius, nu är aktuella med sitt femte album – ”Never Too Loud”. Ett album som värdigt följer upp ”I´M Alive And On Fire” (2001, om man nu räknar denna samling låtar som debut), ”Born A Lion” (2002), ”We Sweat Blood” (2003) och nämnda ”Sleep Is The Enemy”, men som samtidigt stakar ut nya stigar att vandra på. Inte minst så är plattan mer melodiös än vad man är van vid när det gäller en ny DANKO JONES platta. Och frontmannen själv är mycket nöjd med resultatet.

- Den känns väldigt representativ för oss, precis som alla våra andra album vi gjort. Med varje nytt album går vi in med en känsla om hur vi vill att det skall låta och sedan strävar vi efter att få skivan dit i slutändan och det är något som vi alltid har lyckats med och så även denna gång. Det vi ville få ut denna gång var en skiva som visar alla sidor av hårdrocken.

Om jag säger att det också känns som att ni visar upp väldigt många sidor av er själva på detta album – vad säger du då?

- Att du har helt rätt! Men det viktigaste är att vi har fått fram det melodiösa och då menar jag inte det melodiska som banden i Kaliforniens pop/punk scen står för, skrattar Danko och fortsätter. Utan melodiskt i hårdrockens mening, nu sjunger jag istället för att ”growla” som jag gjort mycket förr. Alla mina hjältar är ju band som ”sjunger” och jag ville också få till det så. Jag fick träna som fasen och jag slet som ett djur men jag tycker jag kom en bra bit på vägen dit. Nu sjunger även jag och det var mycket svårt att sluta när jag väl nådde dit, det var så jäkla kul. Detta är den mest ”hårdrockiga” skiva som vi någonsin gjort. Den är kanske inte lika tung som ”We Sweat Blood” eller lika tung och svängig som ”Sleep Is The Enemy” eller för den delen lika bluesig som ”Born A Lion”, men den handlar åtminstone om hård rock från start till slut. Olika sidor av den hårda rocken och spåren skiljer sig från varandra. Man kan åtminstone inte säga att det inte skulle vara hårdrock!

Ja skivan är minst sagt varierad. Ni har en klassisk DANKO JONES dänga som öppningsspår (”Code Of The Road”) men den följs av ”City Streets” som verkligen doftar THIN LIZZY lång väg… där blir jag genast avbruten.

- Jäkligt kul att du nämner den som en THIN LIZZY liknande låt. Du är den första som jag hör det från. Alla nämner ”Ravenous” som LIZZY-sången och visst doftar den också det men jag håller helt och hållet med dig - ”City Streets” är verkligen mer THIN LIZZY! Som jag sa, melodier var viktiga denna gången och då menar jag inte på något modernt sätt utan på ett helt och hållet klassiskt snitt. Jag är ju uppväxt med alla dessa gamla klassiska band.

HJÄLTAR ÅT ALLA HÅLL OCH KANTER

En annan kul grej är den minst sagt lyckade ”Forest For The Trees” där bandet gästas av Pete Stahl (SCREAM, WOOL och GOATSNAKE) och John Garcia (HERMANO, ex. KYUSS) – den sistnämnda var även med på sist skiva bakom mikrofonen på ett spår.

- Det föll sig naturligt. Våran producent Nick Raskulinecz (RUSH, FOO FIGHTERS, COHEED & CAMBRIA) kände jag enbart till för hans arbete med två skivor för FOO FIGHTERS. Men det visade sig att jag ägde rätt mycket skivor som han hade producerat när jag väl gjorde min research på honom. En av alla de skivorna var GOATSNAKEs senaste officiella studioskiva. Så när jag tänkte på att det vore kul att ha med en gäst på skivan så föll sig valet väldigt lätt på att ha med honom. Men vi ville bara ha med en gäst som extra krydda på skivan, man skall inte överdriva hela grejen. Sen är det ju så att när man är i Los Angeles så kan man ju ringa upp nästan vem som helst, det finns ju ganska många att ta av som finns i närheten så att säga. Nick föreslog Pete och som stor fan av hans band så blev jag ju eld och lågor. Nick ringde upp honom och kollade så att han fanns tillgänglig vilket han fanns och vi bestämde oss för att ringa upp honom när det blev dags för något passande. Sen så tänkte vi inte mer på det. Men när vi kom till ”Forest For The Trees” så försvann min röst helt och hållet en bit in i låten och hade jag fortsatt där så hade min röst försvunnit helt. Så jag tog fem dagars ledigt från sjungandet och lät t.o.m. bli att prata. Sen försökte jag igen men det ville sig inte där. Så vi ringde in Pete och så tog han över från det partiet där det började skita sig för mig. Han dök upp och det lät ju bara hur bra som helst, jag skulle inte kunna tänka mig den låten utan honom sjungande där. Han hade inte sjungit på ett bra tag, men det lät ju bara hur bra som helst.

- John bor ju alldeles i närheten av Los Angeles och att vi skulle befinna oss i närheten utan att träffas vore ju ett tjänstefel så vi bestämde att träffas i studion och det ena ledde till det andra och plötsligt så hade vi två gäster med på skivan och dessutom på samma låt! Riktigt coolt!

- En annan cool grej är att KYUSS och WOOL gjorde en split EP en gång i tiden. Så detta blev en slags återförening för de båda herrarna, myser Danko glatt.

Minst sagt en annorlunda DANKO JONES låt!

- Japp, men fortfarande hård rock!!!, kontrar Danko mycket snabbt.

Var det någonting ni tänkte på när ni började skriva plattan? Att det skulle bli den ultimata hårdrocks plattan?

- Nej, den ultimata vette fasen, men absolut den mest helgjutna – det var något vi eftersträvade. Vi ville göra en skiva som trots att den var varierad inte skulle spreta för mycket. Det skulle vara rakt och fast ös. Den skulle innehålla allt utan att krångla till det. Simpelt och rakt! En skiva om hårdrock.

Typ eran motsvarighet till Jeff Waters senaste verk med ANNIHILATOR (”Metal” (SPV, 2007) – där för övrigt Danko gästar på en låt)?

- Ha ha, kul att du för honom på tal, jag e-postade faktiskt med honom i går kväll! Vi har ju en hel del gemensamt – vi är ju båda Kanadensare. I 2006 var vi ute och turnerade med NICKELBACK i Kanada – fatta det! De bad oss öppna för dem och i Kanada är de typ större än BEATLES, så en utsåld turné på hemmaplan kunde man ju bara inte tacka nej till. Tänk att stå på en utsåld hockeyarena varje kväll och lira – det var ofattbart. Sen efter Ottawa spelningen så stötte jag på Jeff backstage. Jag blev helt till mig och berättade för en i vårat crew att där borta står Jeff – en legend, jag tog mod till mig och gick fram och berättade hur mycket jag avgudade ANNIHILATOR och hur mycket han betytt för mig. Då berättade han att han var en stor fan av oss och att han var där för att se på just oss. Det var stort! Vi snackade en bra stund och bytte e-post adresser med varandra. Sen hördes vi av då och då. Sedan övergick vi till telefon och hördes ganska ofta. Efter ett tag frågade han mig om jag ville gästa på den nya skivan – vilket jag såklart inte kunde tacka nej till. Jag blev helt till mig. Han skickade över låten och jag lyssnade in mig och lade sången. Sen så frågade han mig om det var okej om Angela Gossow från ARCH ENEMY kunde vara med på låten och det sade jag ju absolut inte nej till. Jag har träffat Angela och Mike (Amott, gitarrist i ARCH ENEMY) förut och är en stor ARCH ENEMY fan. Även den gången jag träffade dem var lite som när jag träffade Jeff första gången, jag gick fram till Mike och berättade hur mycket jag avgudade honom, skrattar Danko och fortsätter ivrigt. Michael blev överraskad och sa att det var rätt kul för att han och de andra skulle gå och kolla på oss på den festivalen vi befann oss på. Sagt och gjort, där stod de i publiken och det var hur coolt som helst!

Danko Jones är en stor fan av bröderna Amott och lägger ett långt utlägg om hur han avgudar dem. Han är och förblir ett stort fan av många band, det vet inte minst de som har haft möjlighet att läsa Dankos mycket roliga krönikor i Close-Up Magazine. Danko återgår till att prata gott om Jeff Waters.

- Nu efter sista skivan tror jag folk fattar vilken stor gitarrist han är. Han är en av de största metalgitarristerna någonsin. Han har influerat många och det tror jag folk börjar fatta i och med nya skivan. Liksom – “Who is the real shit? Who is the king!?”. Det är Jeff och jag tror även den yngre generationen börjar fatta det.

INTE HÖGT NOG

Åter till DANKO JONES, den nya skivan är helt klart en lugnare historia. Förra plattan var en ganska snabb skapelse, där det riffades på i rätt högt tempo.

- Den var en intressant skapelse att skapa, vi gjorde den plattan mitt emellan två turnéer. Vi spelade inte så himla mycket ihop förutom turnerandet och det var mest jag och JC i studion, ihop med producenten. Med den nya skivan däremot har vi spelat in alltihop tillsammans, alla har varit med från start till det var klart. Vår nya trummis Dan förstår verkligen rock och metal bättre än någon annan trummis vi har haft med i bandet tidigare. Han gillar såklart MESHUGGAH och sånt, han är ju för fan trummis, skrattar Danko.

- Han har en speciell spelstil som passar oss perfekt. Våran producent var helt till sig över vart fan vi hade funnit en sådan här grym trummis!, jublar Danko. Åter till ”Sleep Is The Enemy”, så ville vi göra en platta som var annorlunda än dess föregångare. Som sagt vi har alltid eftersträvat det och därför blev den här lite lugnare.

Nya ”Never Too Loud” började ta form i början av 2007 och nu i slutet av februari 2008 landar verket på skivdiskarna.

- Det var ju första gången vi skrev ihop med Dan och det var lite nervöst till en början, men jäklar vad det gick undan sedan. Dan är också en kreativ människa som mig och JC. Vi gillar att skriva som ett band och är väldigt prestigelösa. Vi stöttar varandra och ingen av oss har något ego att prata om. Vi provar oss alltid fram och ger varandra support.

Du gillar att skriva ihop med de andra? Jag tror många har en bild av att det är din enmansshow där du skriver allt.

- Å nej, jag kommer aldrig med en hel låt till replokalen utan det brukar mest vara en idé som vi sedan jobbar utifrån. Jag spelar in mycket grejer hemma, men det är aldrig färdiga låtar och jag gillar verkligen att vi få fram slutresultatet tillsammans.

Nya plattan känns lite som en platta om rock ´n´ roll livet på vägarna med låttitlar som ”Code Of The Road”, ”Take Me Home”, ”City Streets”, och Never Too Loud”!

- Det är allt jag vet och kan! Från början var faktiskt tanken att skriva en konceptskiva om hur det är att ligga ute på vägarna – det är ju som sagt det ämne jag kan bäst. Men sedan så började det ploppa upp låtar med det gamla sedvanliga temat – brudar! Så vi skippade konceptet helt och hållet, garvar Danko jublande i andra änden av luren.

Danko älskar att skriva om brudar och sticker inte under stol med det.

- Många ser bara våra brudlåtar, men de är väl kanske det som sticker ut mest. Men på nya skivan tycker jag att vi har dragit ifrån det lite i alla fall. ”Code Of The Road” handlar om att leva ute på vägarna, medan ”City Streets” handlar om att komma hem efter en turné och upptäcka att dina kompisar har gått vidare, byggnader har ändrats, staden har bytt utseende och att de har ändrat sig utan att du varit delaktig. Du är en främling i din egen stad. ”Take Me Home” däremot handlar om att spela den sista spelningen på en lång turné och känslan av att du är på g hem igen, filosoferar herr Jones.

Titeln ”Never Too Loud” – lever du efter det mottot?

- Både ja och nej! Den är mest sagd som en klyscha om hela rock svängen – du vet ”It´s never too loud!!!” (han syftar på MOTÖRHEAD och KISS) och härmar Gene Simmons en aning. Du vet man skall skruva upp till elva! Men skall man följa det så blir man döv!!!, skrattar han högljutt.

- Man kan skruva upp till tolv, men du hör fortfarande ingenting om du redan är döv. Men jag tänker inte låta som någon jäkla hälsolärare, jag skulle behöva lära mig lite själv också tror jag.

LUFTOMBYTE

Plattan spelades som sagt in nere i Kalifornien med Nick Raskulinecz, ett något oväntat drag då de två senaste plattorna spelats in hemma i Toronto med Matteo DeMatteo som producent och innan dess var även herr DeMatteo med som tekniker på ”Born A Lion”. Hur tänkte då bandet kring bytet av studio och producent?

- Att vi hamnade i Kalifornien beror på att Nick är stationerad där. Han kan studion utan och innan och de har ett grymt rum att lira in trummorna i. Vi ville få in en ny känsla i musiken.

- Det blev faktiskt klart med Nick långt innan vi hade DeMatteo i tankarna igen. Matt är jäkligt bra att spela in med, men han har hunnit flytta från Toronto till Montreal och vi kände att det är aldrig fel att byta producent. Att få in nya ögon och öron. Vi blev så på när vi började diskutera med Nick så det kändes solklart från dag ett.

Tror du att ni fick in nya influenser i och med att ni bytte studio?

- Ja, det tror jag. Men vi har nog egentligen alltid fått det. För Matt har faktiskt bytt studio mellan varje gång vi spelat in hos honom, så jag tror egentligen att vi alltid har fått det, vilket jag bara ser som positivt.

Vi blir sittandes och snacka musik länge och vårat samtal har redan dragit över tiden med det dubbla. Men han lovar att bandet kommer till Sverige och kör en större vända i höst någon gång. Så de som känner att vårens Stockholm och Malmö gig känns lite snåla behöver inte oroa sig. Innan vi avslutar viskar han dock i mitt öra.

- Jag har en hemlighet jag bara måste säga dig!

Okej.

- I´m a Slave to Metal too!!!!

Danko Jones har pratat!

www.dankojones.com

Daniel Eriksson