WHITESNAKE
WHITESNAKE är aktuella med nya plattan ”Forevermore” (Frontiers) och bandets gitarrist Doug Aldrich tog sig tid att ringa upp Slave to Metal för en pratstund om nya skivan. Ett samtal som var menat som en ordinär intervju för Doug! Men efter närmare en och en halv timmes samtal har vi både hunnit avverka nya plattan, det faktum att David Coverdale fyller sextio år i år, hans gitarrspelande på pojkrummet, Gary Moores död och avsaknaden efter den forne vännen Ronnie James Dio! Välkommen ombord för att höra Dougs innersta känslor…
- Vi hade så förbannat roligt när vi gjorde plattan. Den visar någonstans var WHITESNAKE står just nu. Jag kan faktiskt inte annat än att hålla med dig. Nya plattan låter både klassisk och fräsch! Fanns det en medveten strävan efter att det skulle låta så? - Vi tänkte faktiskt inte alls på det. Från början hade vi planer på att göra en mer akustisk platta, men allteftersom tiden gick så föll det in till att bli en mer ordinär WHITESNAKE-platta. Men vi har ju ett par nya medlemmar sedan sist skiva och de har också bidragit till att det låter annorlunda. WHITESNAKE har precis som Doug säger bytt ut både bassisten Uriah Duffy och trummisen Chris Frazier sedan ”Good To Be Bad” (SPV, 2008)! - Vi turnerade mycket och efter den sista turnén så hade vi en paus och då pratade David om att han ville ha en annan typ av trummis framöver. Han föreslog att vi skulle ta in Brian Tichy som han hade velat ha med i bandet redan vid återuppbyggandet av bandet 2003. Brian hade precis avslutat sitt jobb med FOREIGNER och hoppade med oss direkt. Han fattade direkt vad det var David eftersökte. - Uriah å sin sida blev mest äldre och tröttare. Och i det fallet så var det Brian som föreslog Michael Devin som en ersättare på bas. De hade spelat ihop sedan lång tid tillbaka och var goda vänner och det är väldigt skönt att ha en väl sammansatt rytmsektion. Deras sound ihop är mer av det klassiska WHITESNAKE!, berättar Doug lugnt vidare ifrån sin telefonlinje från Los Angeles där han bor sedan ett gäng år tillbaka efter att ha växt upp i North Carolina och spenderat den större delen av sitt liv på Amerikas östkust. ”Forevermore” känns som en väldigt naturlig uppföljare till ”Good To Be Bad” men har ändå vissa skillnader i arbetssättet inför den slutgiltiga inspelningen enligt Doug. - Jag håller med men en stor skillnad denna gången var att David ville att vi skulle vara så mycket involverade som vi bara kunde. Han hyrde oss ett hus som vi kunde skriva låtar och spela in i. Det gjorde faktiskt att det flöt på väldigt bra! Du sa tidigare att ni hade planer på en mer akustiskskiva denna gången – hur kom det sig? - Vi älskar verkligen båda två akustisk gitarr, jag samlar t.o.m. på akustiska gitarrer numera, och mycket av inspirationen går tillbaka till Jimmy Page, sen så är jag väldigt influerad av Randy Rhoads låt ”Dee” – har du hört den? En grymt bra låt! David och jag har gjort en del akustiska grejer tidigare och hans röst passar så jäkla bra till sådana låtar. En av de första låtarna vi skrev till nya plattan var ”One Of These Days” och det är en akustiskt baserad låt som skulle varit lugnare än vad den blev i slutändan. Nästa låt vi skrev var ”Whipping Boy Blues” och det var också en helakustisk låt från början men som ju längre processen gick blev tyngre och tyngre. Vi har faktiskt gjort akustiska versioner av de flesta låtarna, berättar han stolt. Kommer de att släppas framöver? - Jag vet faktiskt inte. Vet faktiskt inte vet vad David har för planer med dem. Vi har en akustik version av titellåten ”Forevermore” som är riktigt bra! Kul! Det är min absoluta favorit på hela skivan!, utbrister jag utan att ens tänka mig för… - Då kommer du att älska den akustiska versionen! Jag älskar verkligen vad Brian Tichy gör men utan trummor och bara en akustisk gitarr och David på sång är låten så underbar! Den versionen kommer definitivt att släppas framöver! Det kan jag lova dig. Doug hoppas på ett gäng unplugged spelningar i framtiden om möjligheten skulle öppnas för det. - Jag hoppas verkligen på det, det finns inga planer på det i dagsläget men jag skulle absolut vilja göra det. David har en helt underbar röst och när man spelar akustiskt blommar den ut totalt. Man kan höra varje del i rösten när det inte är så mycket instrument. Själv har jag många låtar på albumet som jag fastnat för och när jag frågar Doug om han har någon favorit kommer ett snabbt svar. - ”One Of These Days”! Jag skall berätta varför. Det är för att den låter annorlunda för att vara WHITESNAKE – vad som gör den WHITESNAKE är Davids röst. Den påminner mig om när jag var liten och om somrarna jag hade då – det är egentligen allt jag kan säga om det. Det är lite skumt men…, säger han och tar en fundersam konstpaus precis som att han tänker sig tillbaka till barndomen innan han drar in på ett annat spår för att bryta av. Jag kan ge en anledning till och det är att gitarrmelodin är så himla skön. Det är slidegitarr och jag kunde bara spela vanligt som liten och när jag kom med i WHITESNAKE uppskattade jag vad Micky Moody (gitarrist i WHITESNAKE mellan 1977-1983. förf. anm.) hade gjort och tränade på att bli bättre och bättre på att spela så och nu älskar jag det – en stor anledning till varför jag älskar den låten. David Coverdale´s son Jasper, blott femton år gammal, gästar också plattan – ett udda familjärt grepp! - Han är med på ett flertal låtar. Kommer inte ihåg vilka men vet med säkerhet att han sjunger på ”Steal Your Heart Away” och spelar lite percussions ”Whipping Boy Blues” plus lite gitarr på någon låt men han är med och sjunger på flertalet låtar. Jag kommer ihåg att vi står bakom mikrofonen och hade en hel låda full med koklockor och andra föremål och jag sa till Jasper att gå loss på dem. Han hittade sådana sköna rytmer och vi hade verkligen kul. Lite ROLLING STONES vibbar. Vi hade förbannat kul på den här inspelningen och provade oss verkligen fram utan några fasta ramar. Ibland satt bara jag och David och skickade micken till varandra – han sjöng och jag lade harmonier. Det här med Jasper betydde nog mycket för David! Har du barn? Ja.
- Då vet du vad jag menar. Hans son är riktigt
talangfull, han håller på med drama och teater en hel del och är
riktigt duktig. Han kommer finnas med i ”Love Will Set You Free”
videon.
- Vi hade som sagt riktigt trevligt denna gången! Det är en trevlig tid att spela in, man glömmer vardagen lite och jag hoppas att de blir skivor som lever kvar. Jag köpte förresten en bunt Gary Moore plattor igen häromdagen (intervjun görs bara fyra dagar efter att Gary tragiskt gått bort) – jag hade ju alla på vinyl tidigare. Nu har jag dem så jag kan lyssna på dem igen när jag är ute och åker. Det är så fruktansvärt bra! - Gillar du Gary Moore?, undrar Doug. Ja för fanken! - ”Military Man” är hur jävla bra som helst! Själv gillar jag “Victims Of The Future” plattan. - Hur kunde jag glömma den? Jag måste bara köpa den också! - När jag hörde ”Corridors Of Power” så blev jag som bortblåst. Jag hade aldrig hört något så intensivt. Vilken sång och själ det är i den skivan. Vilka refränger. Det är verkligen sorgligt att han gick bort! - Ja han borde varit med oss fyrtio år till framöver! Han är en av de största ihop med Jimi Hendrix, Jimmy Page, Jeff Beck, Eric Clapton och B.B. King. Jag antar att du har mött honom några gånger genom åren!? - Jag har bara mött honom en gång när vi turnerade med honom. Jag såg honom live 1985 här i Los Angeles på en liten klubb. Eric Singer på trummor och Bob Daisly på bas. Jag kommer inte ihåg vem som spelade keyboard men de var fyra i bandet. Det var så fruktansvärt bra. En av de fem bästa konserter jag någonsin sett! Mötte honom gjorde jag först 2003 i England när vi hade Gary Moore som förband. Jag var så nervös och han var så blyg så vi hade inte mycket att prata om, skrattar Doug glatt! Jag började fundera på om han var sur på mig eller nåt eftersom han var så tyst men det var lugnt. Jag kan inte fatta att han gått bort! - Jag måste gå tillbaka till den spelningen jag pratade om förut för det är som sagt bland det bästa jag sett ihop med Randy Rhoads med Ozzy, VAN HALEN första gången jag såg dem 1979 plus möjligtvis Steve Ray Vaughan och Jeff Beck när de spelade ihop 1989. Jag fick tyvärr aldrig sett Hendrix. Jimmy Page har jag sett spela men aldrig med LED ZEPPELIN. Gary Moore var här och spelade förra året på Sweden Rock Festival – en festival ni spelat på några gånger och även uppträder på i sommar. Doug visar sig ha ett grymt bra minne. - Ja sist gång vi var i Sverige 2009, besökte vi både Stockholm, Göteborg och Umeå (eller Umeo som Doug uttalar det…)! Umeå var helt underbart! Vilken stad, vilket ställe! Det var så vackert – kanske en av de vackraste platser jag besökt på jorden. Du borde åka dit någon gång. Det är inte lätt att ta sig dit, men det är väl värt det. Folk åker runt i gamla klassiska bilar i solskenet och de dricker hela nätterna! Fascinerande!, garvar Doug. Blir det många nya låtar live när ni dyker upp i sommar på turnén? - Några stycken blir det nog. Men det är så svårt att säga innan, vi vill alltid plocka in gamla låtar som vi inte har spelat på länge. Sedan finns det ju klassiker som ”Here I Go Again” och andra givna hits som vi alltid måste spela live! Men två-tre nya sånger hoppas jag, ”Love Will Set You Free” skulle jag tro tar sig in i setet och möjligtvis även ”My Evil Ways”. WHITESNAKE headlinar Sweden Rock Festival i sommar och det gör det med en show som skall innehålla speciellt inbjudna gäster, när jag försöker fiska om vilka får jag kalla handen från Doug. - Jag hade gärna velat sagt något till dig om detta men gör jag det så får jag troligtvis sparken, säger Doug och båda brister ut i ett gapskratt.
- Jag ser verkligen fram emot detta giget. Inte
enbart för gästerna utan även för att vi kommer spela en hel del
speciella låtar och inte minst för att Sweden Rock är en så stor och
unik festival!
När ”Good To Be Bad” hade släppts pratades det mycket i media om att det troligtvis skulle bli WHITESNAKEs sista studioalbum. Inte minst David Coverdale själv pratade på det. Vad fick er att ändra er? - Det föll sig nog naturligt. Det David egentligen sa i media tror jag var att om det blev WHITESNAKEs sista studioalbum så skulle han vara mycket stolt och nöjd över den plattan. Men vad som skedde var att vi kom in i en väldigt bra kreativ process tillsammans, det visade sig att vi skrev väldigt bra ihop och nu har det ju blivit ytterligare en platta och det känns också kul att ha ännu mer nya låtar att spela live framöver. Men man vet aldrig vad som händer, David har ju egentligen inget mer att bevisa men jag hoppas verkligen att vi kanske kan få till ytterligare någon studioskiva i framtiden. Tror du att det kommer bli så? - Jag har verkligen inte en aning men det hade varit förbannat roligt. Mycket hänger nog på hur ”Forevermore” säljer och om det blir en succé. Då kommer det definitivt komma en platta till. Det känns väldigt inspirerande för tillfället, inte minst efter att vi gjort senaste skivan ihop. Men mycket hänger nog på hur det går och om David håller suget uppe! I år blir ju David sextio år! Hur länge tror du ni kommer kunna hänga i framöver? - Inte en aning men jag hoppas det blir länge. Han är en sextioåring i en tjugoårings kropp. Och hans mentala bit är också som en tonåring, så jag hoppas verkligen vi håller på länge framöver. Men fem till tio år till känns inte främmande i alla fall. Trots att Doug kom med i WHITESNAKE först år 2003 så är han starkt involverad i bandets skapandeprocess och det går inte annat än att tycka att båda studioplattorna som kommit till sedan han tillträdde bandet har låtit väldigt mycket klassiskt WHITESNAKE. Kanske inte så konstigt då han var ett stort fan av bandet långt innan han kom med. - Jag hade varit ett WHITESNAKE-fan sedan långt tillbaka. Jag jobbade en gång i tiden med en gammal sångare från Skottland och han fick in mig på de gamla WHITESNAKE skivorna. Detta var t.o.m. långt innan skivorna gick att få tag på här hemma i USA. Så det är nog därför som jag har det i mig, jag gillar verkligen de gamla grejerna och vill verkligen förvalta det i dagens WHITESNAKE-låtar. Det måste kännas gott att ha det förtroendet som ”ny” gitarrist i ett gammalt och anrikt band? Att få vara med i själva skapandet. - Det är verkligen hedrande att David tror så pass mycket på mig och litar på det jag gör. Jag tänker inte på att David är så legendarisk utan försöker bara tänka på att vara produktiv. Vi har väldigt kul ihop och älskar att skriva låtar tillsammans. Dessutom så slår jag bort tanken att jag måste skapa låtar som en ny ”Here I Go Again” – det går liksom inte och man måste bara göra sitt yttersta så blir allt bra. När man pratar med dig så hör man hur lyrisk du är över att få jobba med David Coverdale! - Ja vem skulle inte vara det? En av världens bästa sångare någonsin! I min bok t.o.m. den bästa av alla sångare inom rockgenren, bubblar han lyriskt fram i andra änden av luren.
När han kom med i WHITESNAKE och korsade sina vägar med David spelade han ihop med en annan mycket stor sångare – i alla fall röstmässigt! - Jag jobbade med Ronnie James Dio vid den tidpunkten. DIO var på turné och vi öppnade för SCORPIONS och DEEP PURPLE. Det var en riktigt rolig turné och SCORPIONS kom till Ronnie och frågade om vi ville hänga med och öppna för dem när de skulle spela ihop med WHITESNAKE framöver under 2003. Både Jimmy Bain (DIOs bassist förf. anm.) och jag blev helt lyriska. Vi tjatade på Ronnie om att vi verkligen ville åka med på denna sväng men han sa bara nej. Vi skulle till studion och göra en ny skiva och inte turnera på ett par år. Vi blev såklart besvikna men samtidigt förstod jag Ronnie. Men så hörde jag av DEEP PURPLE killarna att David hade varit och kollat på oss live under turnén och att han var imponerad av mitt sätt att spela gitarr. Men jag visste inte varför? - Så en dag ringer han mig och erbjuder mig en plats i bandet under nästkommande turné! Jag kände mig sugen direkt men ville först prata med Ronnie. Ronnie sa ja till det direkt. Det var meningen att jag bara skulle vara med WHITESNAKE ute på vägarna i två månader men det slutade med nio månader det året och i slutändan så gick jag med i bandet. Jag har faktiskt Ronnie att tacka för att jag kom med i bandet! Att Doug blev erbjuden platsen i bandet är inte så konstigt. Han är en duktig gitarrist som även om han inte spelat gitarr sedan han började gå är riktigt vass. - Jag tror jag började spela gitarr först vid elva års ålder. Då lånade jag min systers traditionella gitarr och lärde mig lite ackord. Senare köpte min mamma mig en billig gitarr som jag lärde mig mer på. Min andra syster som är äldre hade en pojkvän som också spelade gitarr och han sålde sen en gitarr till mig som jag lyckats skrapa ihop pengar till själv. När jag öppnade fodralet och såg gitarren så var den så jäkla ful, den gick i guldfärgat och jag var verkligen besviken. Men nu idag så är jag trots allt mest förtjust i den stilen och helt såld på det. Det var en Gibson precis som jag ville ha, men den såg inte alls ut som jag hade föreställt mig den. Jag lämnade Gibson några år men har nu gått tillbaka till det igen. Hjältarna på den tiden var herrarna vi var inne på tidigare. Jimmy Page, Jimi Hendrix, Eric Clapton, Jeff Beck… - Senare i livet kom jag även in på Randy Rhoads, Eddie Van Halen och Tony Iommi. Flera av dessa, inte alla, gitarrister var antingen européer eller influerade av Europa, dock ej bandet EUROPE garvar Doug glatt! Varför föll du för dessa europeiska gitarrister då? - Jag älskade musiken! Visst fanns det något amerikanskt band som jag gillade, typ AEROSMITH som jag verkligen gillade. Jag gillade även BACHMAN TURNER OVERDRIVE och GRAND FUNK RAILROAD och sådana band som ofta spelades på radion. Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag gillade dem men se på en som Randy Rhoads – han var verkligen influerad av europeiska gitarrister! Om du ser tillbaka nu med andra ögon och med tanke på hur långt du har kommit. Hade du någonsin kunnat tro detta när du elva år gammal satt och plinkade på gitarren på ditt pojkrum? Att du skulle hamna i ett världskänt band, i ett av de mest legendariska banden? En lång tystnad följer… - En riktigt bra fråga! Jag tänkte nog aldrig så. Jag visste att jag ville spela i ett band och att jag ville stå på en scen. Men man funderade nog aldrig så långt då. Och nu är du där!
- Jag hade aldrig kommit så här långt om det inte
vore för David, det var han som gav mig den stora chansen och det är
jag evigt tacksam för. Ja hur känns det egentligen att ha jobbat med två av hårdrockens största sångare – Ronnie James Dio och David Coverdale? - Jag fick jackpott!, skrattar Doug stort och hjärtligt innan han fortsätter. Ronnie är verkligen kungen av Heavy Metal men med David är det något annat. Han har verkligen inspirerat mig och jag tror att jag inspirerat honom. Han är verkligen väldigt öppensinnad och älskar att experimentera och det är verkligen inspirerande. Med David vågar man verkligen prova sig fram – det finns inget rätt eller fel – inga fasta musikaliska ramar och det gillar jag. Är det största skillnaden mellan herrarna? - Nej, Ronnie var också väldigt inspirerande att jobba med, han var också väldigt kreativ. Största skillnaden är nog att de kommer från två helt olika musikaliska bakgrunder. David gillar bluessidan och Ronnie den mer klassiska sidan. Men personlighetsdragen var väldigt lika – det godhjärtade. Ronnie älskade en viss del av musiken och ville inte experimentera ut på nya områden. Det får man respektera. David är likadan han – han vet vad han vill ha men är inte rädd för att experimentera sig fram till slutresultatet. Hur var det att spela med DIO? - Jag spelade på albumet ”Killing The Dragon” 2002 och var med på en del turnéer. Jag var med och skrev två låtar till den skivan lite hastigt i studion. Sedan var jag med på någon liveplatta och så men jag kom ju snart med i WHITESNAKE. Hade ni kontakt efter att du lämnat för WHITESNAKE? - Ja absolut, vi fortsatte att vara vänner och jag och min fru var på en del partyn hos honom. Självklart var han besviken på mig i början för att jag lämnat för WHITESNAKE helt och hållet. Att det blev mer än den korta turnén det var tänkt som. Men det gick över med tiden. Ronnie förstod min situation, men han bad mig vid ett flertal tillfällen att hoppa in i bandet. En vända 2005 gjorde jag med honom, de skulle spela in en DVD och Ronnie ville verkligen att gitarrerna skulle sitta perfekt – så då bad han mig hänga med vilket jag gjorde då det passade med WHITESNAKEs schema och jag hade lovat David att komma tillbaka efter turnén. Vilket jag gjorde. - I slutet av 2009 bad Ronnie mig hänga med till Europa under en månad. Vi satte ihop en setlist med en massa låtar han inte spelat på evigheter, gamla RAINBOW låtar och så som han aldrig spelat live. Vi repade varje dag och han sjöng verkligen arslet av sig och gav järnet. Men så en dag så dök hans fru Wendy upp istället för honom. Hon berättade att turnén var inställd och att Ronnie var sjuk. Vi hade t.o.m. spelat in en helt ny låt som hette ”Electra” – som blev det sista han spelade in. - Han hade haft magsmärtor ett tag och vi hade bett honom att gå till läkaren och kolla upp det! Han kom över till mig när vi lade gitarrer på ”Electra” och vi hade en riktigt trevlig kväll där vi drack öl och bara spelade. Jag lade ett solo som jag själv inte var nöjd över men som han absolut ville skulle vara med. Han fick träffat min son för första gången då, han är ett och ett halvt år och heter Ryder James Aldrich. Min pappa hette James så det kommer faktiskt därifrån men har ju även i efterhand en mening med Ronnie att göra. Vi ställde in turnén och jag började skriva låtar… Jag hade ofta kontakt med Ronnie över telefon eller sms och vi hade stadig kontakt. 16 maj 2010 var en mörk dag för alla oss som älskar hårdrock. Ronnie James Dio blev besegrad av den värsta av alla drakar – sin magcancer! En dag som Doug minns mycket väl när jag för den på tal!
-
Jag var i Europa med ett gäng andra gitarrister bl.a. George Lynch
och vi befann oss i Italien på Bologna Guitar Festival när jag fick
ett textmeddelande från Scott Warren (Dio´s keyboardist förf. anm.)
om att Ronnie låg på sjukhus. Jag ringde direkt till Wendy och
pratade med henne om hur läget var och hon sa att det var illa och
att han inte skulle klara sig.
www.whitesnake.com www.myspace.com/whitesnake
Daniel Eriksson
|
