ELECTRIC BOYS
ELECTRIC BOYS är tillbaka med sin första skiva på 17 år! En av Sveriges få personer som kan bära epitetet rockstjärna – Conny Bloom – tog sig ett snack med Slave to Metal för att reda ut vad som hände med den blomstrande karriären på nittiotalet, åren i HANOI ROCKS, vad äkta bandkemi är och vilken låt som skulle kunna vara den ultimata ELECTRIC BOYS låten att svänga på höfterna till. Så varsågoda – läs och njut! Som sagt Conny Bloom, en av Sveriges största rockstjärnor genom tiderna och som levt i det fördolda i alldeles för många år nu!
- Målet var att vi inte skulle hålla på och förändra något med flit. Skall man återförena ett band så vill man ju helt klart ha med originaluppsättningen – vilket vi kunde ha, då faktiskt alla lever, fnissar Conny på en telefonlinje ifrån sitt hem strax söder om Stockholm. Man vill ju göra det man blivit känd för! Man kan ju självklart variera sig men det gör det automatiskt i takt med att man skriver musik och man influeras och inspireras av olika saker som händer runtomkring en. Vi diskuterar det faktum att ELECTRIC BOYS återuppstått 17 år efter att ”Freewheelin´” släpptes 1994 och är aktuella med pinfärska ”And Them Boys Done Swang” (Supernova) och om det är viktigt att hålla fast vid sin stil efter så många års frånvaro. - Annars finns det ingen anledning att släppa något nytt. Då skulle man lika gärna kunna släppa en soloskiva eller starta ett nytt band. - Vissa grejer på skivan är riff och idéer, så gamla att de fanns med redan när vi bildade bandet, sedan finns det låtar som är skrivna förra sommaren när vi var ute och spelade. Det är lite så när vi fyra hamnar i en lokal eller spelar ihop så blir det som att allt trycks ner i en tratt och kommer ut på andra sidan och då låter det som det låter! Hur känns det att spela ihop med de övriga tre (bassisten Andy Christell, gitarristen Franco Santunione och trummisen Niclas Sigevall) igen? - Det var verkligen skitroligt. Jag tror ingen av oss hade tänkt att det skulle hända igen för ett antal år sedan, men sen när vi väl gjorde det så kändes det skitbra! Jag blev verkligen positivt överraskad när vi började spela ihop igen över att vi har ett väldigt distinkt sound. Det är en kemigrej, man kan leta efter ett eget sound ett helt liv utan att lyckas men vi har verkligen det. Det är det man upplevde mest och att det var jävligt otajt såklart, garvar Conny glatt! Men det slipar man på och det fanns helt klart fortfarande en diamant där och då är det bara att sätta igång och harva… Var du den stora drivkraften till att ni valdes att återförenas? - Det var Andy och jag efter att det kom upp att HANOI ROCKS skulle splittras. Båda ville ju spela denna typen av rock. HANOI ROCKS är lite mer rak Rock n´ Roll enligt mig och vårat är kanske lite mer sjuttiotal och funkigt. Lite närmare Hendrix än THE CLASH. Vi var väldigt överens om att vi ville spela ihop igen men visste inte riktigt hur vi skulle göra. Och vi kände direkt att vi måste bara höra med Niclas och Franco igen, för vi visste ju att de var bäst på sådant här. Sen efter att vi kontaktat dem så gick det fort. De hade ju också tänkt på att det vore kul att lira med ELECTRIC BOYS igen, så då gick det väldigt smidigt. Conny och Andy lirade som sagt med finnarna i HANOI ROCKS åren innan återförenandet, men vi återkommer till detta lite senare. Istället koncentrerar vi oss lite mer i nuet. Trots att låtarna till ”And Them Boys Done Swang” kom till efter hand så var skivan inte lätt att få till enligt Conny. - Nej, det var inte så lätt av olika anledningar. Det ena var att vi inte var hemma med skivbolag och så. Själva plattan var väl rätt lätt att få till. Men från vi började säga i pressen att vi skulle göra en ny platta tills det faktum att den nu kommer ut har varit en lång process. Det hängde mycket på bolag och själva kontraktsbiten. Men själva inspelningen var väl lite rövande hit och dit innan vi fick till – för vi visste inte riktigt hur vi skulle få till en Electric Boys platta idag. Men sen är det flera som tycker att det blev en platta med vårat sound men som ändå låter fräscht. Jag skulle vilja göra en platta som låter naturligt bra. Jag skulle vilja att det låter som det gör när jag står bredvid min stärkare men det kommer jag aldrig att få uppleva. Det är mycket sjuttiotalstänkande över hela inspelningen, konstaterar Conny lite stelt nyktert på sin Stockholmsdialekt. ”And Them Boys Done Swang” är en platta fylld till brädden av rockiga låtar som sticker ut var för sig. När skivan åker på i stereon så kan man inte missta sig för vad det är för band som man lyssnar på – det fullkomligt osar Electric Boys lång väg om alstret! - Skall man lyssna på en hel skiva får det gärna vara en berg och dalbana. Samtidigt som jag kommer från den skolan och är uppvuxen med gamla ”knarkar-STATUS QUO”, AC/DC och sånt och det varierar ju inte så jävla mycket men är hur bra som helst! Men själv är jag sån, jag vill ändå ha mycket variation och att det inte blir allt för förutsägbart. - En låt som ”Sometimes U Gotta Go Look For The Car” är inspirerad av en cd som jag fick, som någon hade bränt till mig…någon hade någon gång spelat in en kassett under en kväll på Studio 54. En Dj hade spelat in några timmars musik med mixar – man hörde inte var låtarna började eller var de slutade. En gång orkade jag i alla fall lyssna igenom hela plattan och då hittade jag bara ett sväng som jag verkligen ville göra något av och så blev det en variant av det som slutade i att det blev den låten. Samma sak med ”The Day The Gypsies Came To Town” – den drar ju iväg i något slags retro, vals, Hendrix-håll eller någonting. - När sådana idéer kommer upp så undrar man ju verkligen hur fan det skall komma passa in men på något sätt så gör det tillslut det när vi fyra tar tag i det. Skulle jag göra det helt själv så skulle det kunna dra iväg mer åt ett helt annat håll men när vi gör det ihop så landar det i ett gemensamt sound!
ELCTRIC BOYS lade som sagt ner 1994 efter att bandet släppt sin tredje platta. På ”Freewheelin´” hade Franco och Niclas ersatts av Martin Thomander respektive Thomas Broman. Karriärskurvan pekade kraftigt neråt. Vad var det egentligen som hände? - Det var ganska mycket som spelade roll. Mycket hade gått fel, i alla fall enligt oss, med skivbolag och marknadsföring, singelval etc. Vi gjorde ju den med två nya medlemmar och lade ner en massa tid och ändrade lite sound och riktning. Sen när den väl släpptes så gjordes det ju utan någon som helst promotionkampanj. Då kändes det ju helt lönlöst – om ingen kände till att det släpptes en ny skiva så fanns det ju ingen mening. Visst kan man harva och göra det, jag tror ändå att trägen vinner, men man tappar ju fart och inspiration. Man kände ju det – skall jag skriva en till platta? Kommer den bli så bra då? Och då kändes det inte som att det skulle bli det och då var det lika bra att lägga ner!, suckar Conny. Stockholmarnas diskografi började redan 1989 med debuten ”Funk-O-Metal Carpet Ride” (1989, Polygram) och megahiten ”All Lips N´ Hips” och följdes upp av ”Groovus Maximus” (1992, Phonogram) där de fick en hit med ”Mary In The Mystery World”. Under denna tidpunkt, tidigt nittiotal, var bandet verkligen i ropet. Bandet höll på att slå igenom stort i USA och det mesta pekade i deras riktning. Men det känns som att det var här som allting började gå snett… - I ärlighetens namn kan jag gå in på detaljer, men det är jävligt ointressanta grejer och dessutom privata, men jag tror det mesta berodde på att vi turnerade jävligt mycket och att det blev för intensivt. Det är väl en klassiker men hade man haft en manager som hade sagt ”- Vi skiter i det här, ta två månaders paus och åk till Bahamas!” så hade man väl kunnat göra det och sedan gått vidare och göra något bra. Men det funkade inte riktigt och folk började bli intresserade av andra saker. Niclas tröttnade helt på turnerandet, han ville ut och åka hoj och göra andra saker. Sånt som händer. Vi växte ifrån varandra som man så fint säger, flinar Conny Bloom. Vad ångrar du mest att ni gjorde från den här tiden? - Egentligen inget. Man kan alltid vara efterklok. Vi kände ju att singelval och sånt var helt fel. Men tar man upp det med bolaget och sitter i en skyskrapa i New York och skriker framför skivbolagsfolk som jobbar med BON JOVI och ändå inte får sin vilja igenom då har man i alla fall gjort vad man kan. Sen så är det ju inget som säger att det skulle gå bättre bara för att de hade gjort som jag eller vi ville. Det finns ju inget facit. Man gör ju vad man trodde var rätt då, sen är det ju i Guds hand vad det blir utav det, skrattar Conny innan han fortsätter. Jag känner inte att man tittar tillbaks och känner sig bitter. Ibland går det bra ibland går det mindre bra, vi gjorde vad vi kunde… Det var inget som du ångrade som ni inte gjorde! Typ något ni blev erbjudna och inte hakade på? - Nja, det är lite samma sak där. Det finns inget facit och vi gjorde vad vi tyckte var bäst då. Ja faktiskt så låter du precis som du själv säger – inte ens ett uns bitter! - Nej för fan! Jag är inte lagd sådan. Så länge man gör vad man tror skall funka så har man inget att vara bitter över. Men om man hela tiden tänker vi borde göra detta, men vi vågar inte riktigt – då har man saker att vara bitter för. Gör man så under lång tid så kan man ju känna att fan att vi inte tog chansen. Men vi tog de chanser vi fick! Möjligtvis så var ju vårat bolag på oss att vi borde flytta till Staterna, vilket vi inte gjorde, men vi var ju ändå där så mycket så det kändes aldrig som ett hinder. Anledningen att vi inte bodde där var, och som jag är glad för nu, att alla banden på ”Stripen” i L.A. lät likadana och hade jag varit där och skrivit låtar så hade antagligen vi låtit exakt så vi med och det är jag glad för att vi aldrig föll in i. Jag ser det snarare som en fördel att vi kom utifrån och gjorde det vi gjorde! Känner du att ni borde varit mer uthålliga? Eller kändes det helt rätt när ni väl tog det definitiva beslutet att lägga ner bandet? - Det kändes helt rätt. Jag hade verkligen ingen känsla för att göra en platta till. Under åren som gått sedan bandet lade ner 1994 har en av Sveriges enda rockstjärnor Conny Bloom (föddes 1964 under namnet Conquistador Juventus Junior Blomqvist) bl.a. släppt soloskiva, haft egna bandet TITANIC TRUTH och spelat med bl.a. SILVER GINGER 5 och HANOI ROCKS. Men fanns det under dessa mellanår någon som helst saknad av ELCTRIC BOYS? En tanke om att en gång få spela ihop igen? Nej, inte enligt Conny! - Det kan jag inte påstå. De projekten har ju givit något annat!
Hur var åren i HANOI ROCKS då? Antar att det kan vara ett band som du själv såg upp till en gång i tiden? - Ja, då när de kom och började hänga här i Stockholm var man ju så ung och de var ju sjukt balla. Det kanske är svårt att fatta om man inte var där, men när de lirade så undrade man ju verkligen vad i helvete detta var. Det påverkade ju alla som spelade rockmusik för stunden då och det är ju inte så konstigt att de inspirerat GUNS N´ROSES och alla sådana band. De hade liksom allt! - Det första bandet jag startade hette ROAD RATS, som var en powertrio, med Gyp Casino som var originaltrummis i HANOI ROCKS. Så då åkte vi förband till dem i Finland och det var då jag lärde känna dem – i synnerhet Andy (McCoy, gitarrist). Det var redan då som vi pratade om att vi borde lira ihop. Jag hälsade på honom och bodde en vecka eller två hos honom i London. Men sen så har det ju hänt en massa annat (bl.a. ELECTRIC BOYS bildande) och så gick en massa år men sen när han ringde mig så var jag inte så förvånad – det kändes liksom som att det bara skulle hända en dag! Hur kändes det då första gången du stod på en scen och spelade ihop med dem? Med Michael Monroe och Andy McCoy vid din sida och kände att nu är jag också en del av HANOI ROCKS historia? En lång tystnad följer… - Jag förstår ju hur du tänker! Men för mig är det mer… man hade ju känt varandra så länge…jag kan inte säga att jag såg det på det sättet. Det var mer frågan om att göra bra musik och ha ett band ihop. Då hade vi ju repat och sånt, man var ju bara inne i att leverera som man alltid är. - Sen har det ju såklart hänt några gånger att man fått en ”utanför kroppen” upplevelse och tänkt att fan jag är med i HANOI ROCKS vad sjukt!, garvar han åter. - Bl.a. innan plattan vi spelade in (”Street Poetry” 2007, Demolition) så ville Andy höra lite låtidéer. Jag hade ju en massa och jag lirade bl.a. upp en låt som var väldigt ”funky” och då sa jag att det här funkar nog inte, så kom jag på mitt i meningen att jag hade ”stekt” den förut för att den lät för mycket HANOI ROCKS. Men så slog det ju mig att ”-Fan jag är ju med i HANOI ROCKS – nu kan vi ju köra den”. Den heter ”Power Of Pursuation” och kom med på den skivan! Så visst har det dykt upp vid några tillfällen, men jag har inte den relationen till det. Mer att lira ihop med vänner som man kan göra något bra ihop med. När vi hade bra kvällar så kändes det verkligen som att vi hade en välsmord Rock n´ Roll maskin som bara vällde över folk! Det var väldigt annorlunda mot ELECTRIC BOYS men skitbra på sitt vis! Mike var ju fantastisk som frontman och det var väldigt kul och annorlunda att bara släppa det till honom och bara spela gitarr. Tror du att ni kommer att ”jobba ihop” igen framöver? - Det är mycket möjligt, man vet ju aldrig? Har du fortfarande kontakt med dem? - Det var ett tag sedan jag snackade med Andy men Mike är inte så länge sedan. Jag ville ha munspel på en låt till nya skivan och det lade han. Den kom inte med på plattan i slutändan utan är bonusspår på Japanreleasen.
Mycket har ändrats i musikbranschen sedan ni höll på med ELECTRIC BOYS sist. Nedladdningar har blivit den nya vardagen och tråkigt nog har fysiska utgåvor fått stå tillbaka rejält. Conny har visserligen varit med hela svängen fast med diverse andra akter. Men om man ser till just ELECTRIC BOYS återkomst – så är det ju till en helt annan musikvärld de kommer tillbaka till. - Det första man märker är att det inte finns några pengar, förr så gödslade ju bolagen med stålar! På så sätt är ju allt tillbaka på noll. Band hamnar i en situation där de är tvungna att vara mer kreativa själva med små och enkla medel. Billigare videos etc. Det är väl den största skillnaden – men det är väl inte så konstigt, då det säljs så lite cd´s nuförtiden. Bolagen får ju liksom inte in några pengar. - Men skall man vara positiv så ställs ju allt på sin spets – det visar sig mer hur bra ett band och en låt är. Man kan ju inte bara fläska på med värsta videoproduktionerna och skivproduktionerna och spendera tre månader i Little Mountain Studios typ – så då är det ju verkligen upp till bevis att man är bra i sig själv! - Bowie sa en gång för en massa år sedan att det kommer sållas bort en massa folk som inte kan sitt hantverk och som inte kan leverera, spela och sjunga och göra ett bra livekit, summerar Conny det hela. Hur skiljer sig i Conny Blooms liv 2011 jämfört med för tjugo år sedan? - Hur skiljer sig det?...Tja…man är ju…, ja äldre är man ju! Och förhoppningsvis klokare! Det var mer partaj när man var yngre. Numera är det mer fokus på viktigare saker. Du har barn och så!? - Ja, konstaterar Conny torrt innan han går vidare… - Personligen så är jag väldigt inspirerad just nu. Mycket av det beror nog på att jag slutade dricka för nio månader sedan. Då kände jag det att man blir mycket mer fokuserad, i alla fall för mig, jag började skriva mycket mer och så. Annars blir det lätt så att man går och tar en bärs istället, det har man gjort hela livet. Om man inte gör det då undrar man vad man skall göra istället och då kommer man igång med någonting annat – för min del har det blivit mycket låtar och texter. Något kreativt istället! Det har varit riktigt kul! Som sagt så blev ”All Lips N´ Hips” en stor hit från debuten – inte minst för att den gick hem på strippklubbar. Om man skulle leta upp liknande låtar på efterföljande två album, låtar för brudar att svänga höfterna till, så skulle jag föreslå ”Groovus Maximus” och ”Ready To Believe”. Vilken låt är då den ultimata stripplåten på nya skivan enligt dig Conny? En skrattsalva kommer till svar. - Jag har inte testat att strippa till dem! Det var egentligen ingen tanke bakom det egentligen, men den låten handlade ju om en strippa och det fanns ett ”groove” i låten som funkade. Men för mig handlar det lika mycket om låtar att spela luftgitarr till eller att sjunga med i och dansa till. Så du har inget bra förslag på då vilken låt det skulle kunna vara från er senaste skiva då som spelas om du äntrar en strippklubb och ”And Them Boys Done Swang” snurrar i stereon? - Nej, men det är väl någon av de mer ”funky” grejerna. Det är nog lättare för dig att säga, vänder han klurigt på det. Kanske någon av öppningslåtarna då! Är ni in på en strippklubb och hör en ny ELECTRIC BOYS låt spelas – sänd Slave to Metal ett email så kan vi reda ut det här en gång för alla!
www.electricboys.com www.myspace.com/electricboysofficial
Daniel Eriksson
|
